Det förutsätts -- mer eller mindre underförstått -- att en politiskt verksam person i sin politiska verksamhet skall låta sig vägledas av vissa ideal. Idealen kan heta rättskänsla eller medkänsla eller fosterlandskärlek eller någonting liknande. Men en aldrig så genomtänkt och solid idealbildning förslår inte långt, såvida inte vederbörande låter sig vägledas även av en känsla för vad som är möjligt och eo ipso vad som inte är det. Furst Otto von Bismarck (1815-1898, tysk rikskansler 1871-1890) var en utpräglad kombination av idealpolitiker och realpolitiker och benämnde sinnet för politiska realiteter 'politisches Augenmass', politiskt ögonmått.
Konflikten mellan högtflygande ideal och inte sällan rå verklighet är lika gammal som mänskligheten själv. Den har också avsatt i skrift formulerade variationer alltifrån den grekiske all-round-vetenskapsmannen Aristoteles på 400-talet före Kristus, från den romerske filosofen och politikern Cicero under århundradet före Kristus, från den italienske maktfilosofen Machiavelli på 1500-talet, från otaliga andra -- och då inte minst amerkanska forskare -- intill de yttersta av dessa dagar. Den moderna klassikern på området i fråga är den amerikanske samhällsvetaren Seymor Martin Lipsets 'Political Man: the Social Basis of Politics' från 1960.
Just i de yttersta av dessa dagar har förutvarande (väst)tyske förbundskanslern Helmut Schmidt bidragit till den väldiga tankebygggnaden genom en intervju i magasinsbilagan till den i hemstaden Hamburg utgivna söndagstidningen Die Zeit, Tiden. Med tanke på des Altkanzlers höga ålder -- han är född 1918 -- får intervjun betraktas som något av ett politiskt testamente, men -- än mer -- som ett testamente vilket trots det ringa omfånget är så rikt att det förtjänar att fördelas även till en svensk läsekrets.
Först emellertid några ord om Helmut Schmidt själv. Han hade oturen att tillhöra en generation som nästan omedelbart efter fullbordad värnpliktstjänstgöring blev inkallallad till krigstjänstgöring -- 1939 hade ju Andra världskriget brutit ut. För Schmidts del kom det att innebära inte mindre åtta förlorade år i uniform. Men efter några månader i engelsk krigsfångengenskap satte han igång med sina akademiska studier, som 1949 avslutades med en högre ekonomexamen. Omedelbart därefter inträdde Schmidt som 'Zivilbeamter', opolitisk tjänsteman, i Hamburgs stadsförvaltning.
Det kan här tilläggas att Schmidt gifte sig under kriget och att äktenskapet med Hannelore (kallad Loki) Schmidt vid hennes bortgång i oktober förra året hade ägt bestånd i sextioåtta år. Ett gemensamt band mellan makarna Schmidt utgjorde den omständighetern att bägge var 'Kettenrauscher', kedjerökare. Schmidt för sin del har gladeligen satt sig över alla rökförbud som introducerats även i Tyskland. Om han exempelvis uppträder i teve -- vilket han ofta har gjort -- kräver han och får även en askkopp inom bekvämt räckhåll. Och han föredrar givetvis cigaretter utan filter.
Tjänstemannen Helmut Schmidt blev med tiden även socialdemokratisk politiker. Hans politiska karriär har högst förtjänstfullt sammanfattats i följande rader:
'Helimutus Henricus Valdemarus Schmidt (Hamburgi beatus die 23 Decembris 1918) est vir publicus factionis socialisticae democratiae. Annis 1953-1962 legatus Dietae Foederaalis Germaniae erat. Fuit senator Hamburgi rerum internarum 1961 ad usque 1965, quie 1962 incolis maxiamae adfuit, cum haec urbs fluctibus ingentibus maris submersa est. Ab anno 1965 iterum legatus Dietae Foederalis, 1966 ad usque 1969 factioni SPD dietae Foederlis Germaniae praefuit. Sub cancellario Gulielmo Brandt 1969-1972 Administer Foederalis defensionis Publicae et tum ad annum 1974 Administer Foederalis Aerarii Publici et Oeconomiae erat. Cum cancellarius Brandt magistratum desereret, fuit Germaniae Cancellarus foederalis a die 16 Maii 1974 usque ad diem 1 Octobris 1982. Anno 1983 Dietam Foederalem reliquit.'
Som framgår stod Helimutus Schmidt länge med ena benet i lokalpolitiken i 'Freie und Hansestadt Hamburg' och andra benet i rikspolitiken, dåförtiden med säte i Bonn. Redan 1953 blev han invald i Förbundsdagen (Riksdagen) i den unga demokratin Västtyskland. Han fick alltså på nära håll uppleva 'Der Alte', den gamle kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer, och likaså dennes dennes näringsminister och efterträdare professor Ludwig Erhard, den sistnämnde mannen bakom 'das Wirtschaftswunder' -- den oerhört snabba samhällsekonomiska återhämtningen för Västtyskland efter Andra världskrigets slut.
Men under första delen av 1960-talet blev det återigen Hamburg för Schmidt, nu som 'Innensenator' (ungefär förste kommunalråd). Det gav honom möjligheten att i samband med den svåra översvämning som 1962 drabbade Hamburg demonstera en duglighet långt utöver det ordinära. Så exemeplvis tvekade han inte att inkalla åtskillig militär under hjälparbetets gång, trots att det -- men inte mycket länge till -- var direkt olagligt.
Från 1966 innehade Schmidt flera tunga ministerposter under Gulielmo (egentligen Wilhelm, men avkortat till det vulgära Willy) Brandt. Han tjänstgjorde som försvarsminister, som finansminister och som ekonomiminister. Återigen fick han under de ekonomiska krisåren i början av 1970-talet tillfälle att demonstera sin extraordinära kapacitet. Den ena samhällsekonomiska åtgärden efter den andra sjösattes med millimeterprecision och genomfördes med en kraft som lämnade föga övrigt att önska -- att jämföra med dagens svenska 'jobbpolitik', fotad som den är på ej verifierbara hypoteser och resulterande i högst osäkra effekter.
Våren 1974 avgick så Brandt från befattningen som förbundskansler. (En spionaffär i hans omedelbara närhet jämte vissa kontakter med det motsatta könet spelade in för demissionen i fråga.) Helmut Schmidt var självskriven som efterträdare. Brandt hade en högst intagande personlighet och var omtyckt långt över partigränserna. Schmidt hade varken det ena eller var det andra. Men hans kompetens för det höga ämbetet var oomstridd under de drygt åtta år han innehade det som chef för en koalitionsregering mellan SPD (Sozialdemokratische Partei Deutchlands) och FDP (Freidemokratische Partei Deutschlands) -- intill dess en förtoendeomröstning i Förbundsdagen framtvingade regeringen Schmidts avgång.
Men inte bara det. Det var och är hittintills enda gången som en förlorad förtroendeomröstning i Förbundsdagen har lett till att en regering just därför tvingas avgå. (Det hänger ihop med att den tyska författningen under inryck av Weimartidens regeringskriser 1919-1933 blev skräddarsydd just för omöjliggöra regeringskriser.) Alla detaljer å sido var nu Schmidt emellertid en förbrukad politisk-parlamentarisk kraft. Påföljande år lämnde han -- vid uppnådda sextiofem års ålder -- också Förbundsdagen. Vad skulle nu hända? För Västtyskland/Tyskland inledningen till den sexton år långa och tidvis mycket dramatiska eran Helmut Kohl, för Schmidt någonting helt annnat, men likafullt påtagligt fruktbart.
_________
Helmut Schmidt började i egenskap av 'elder statsman' att kommunicera med de landsmän som läser böcker och som är intresserade av samhällsfrågor. Listan över antalet utgivna titlar är numera imponerande lång. Dessutom har Schmidt framträtt som debattör i andra medier. Det han har haft att säga är genomgående tänkvärt och intressant, men det gäller alldeles särskilt en bok som utkom 1998 och som bär titeln 'Auf der Suche einer öffentlichen Moral: Deutschland vor dem neuen Jahrhundert', På spaning efter en offentlig moral: Tyskland inför det nya århundradet. En blick på innehållsförteckningen till bokens fem kapitel ger i svensk språkdräkt följande resultat:
Förfall eller omvandling
Funktionseliternas ansvar[ighet]
Näringslivet är vårt öde.
Mod till moral
Det helt annorlunda [kommande] århundradet [från 2001].
Det intressantaste kapitlet är det sjuttio sidor starka andra kapitlet. Det har efter en tio sidors inledning följande underrubriker:
Den politiska klassens [politikernas] moraliska uppgifter.
Kyrkornas offentliga ansvar[ighet].
Domare, läkare, lärare och professorer.
Teve som ersättning för uppfostran?
Företagsledarklassens tvåfaldiga roll.
Det här, mina vänner, är någonting helt annat än slagord som 'Alliansens gröna röst' eller 'För ett mänskligare samhälle'. Det här är substans. Det här är varken mer eller mindre än frågor om livshållning på liv och död för dig och mig och många andra. Den visserligen avdankade politiker som tänkt så mycket på värdegrunder och ansvarighet hade långt tidigare meriterat sig för epitetet idealpolitiker. Men hur kan en sådan politiker göra sig gällande i en krass politikervärld där så mycket kan köpas -- men aldrig egen kompetens?
Schmidt har ett mycket tänkvärt svar på den ställda frågan, ett svar som fördelar sig på en fyrfaldig kravspecifikation. Det är i sin tur en kravspecifikation som grundar sig på en utomordentligt omfattande erfarenhet. Med andra ord: Om väljarkåren verkligen vill ha kompetenta politiker och om man själv verkligen vill vara en kompetent politiker, så är det bara att stanna upp och granska vederbörande eller sig själv mot en checklista som snart skall presenteras.
__________
Men dessförinnan ett språng från tysk teori till tysk praktik. Helmut Schmidts här anförda bok har ju i sin titel begreppet 'offentlig moral'. Den moralen har sedan halvannan månad tillbaka varit förstasidesstoff i tyska media, och den har varit det med sådan ihärdighet att ett och annat litet en passant skymtat även i svenska media.
Huvudproblematiken har varit som följer: Varar verkligen hederlighet längst? Svaret inträffade i dagarna och löd (i den tyska veckotidskriften Focus): 'Redlich währt am längsten.' Hederlig[het] varar längst. Vilken var då den närmare bakgrunden till att just den frågan ställdes och måste få ett svar? Den gällde just offentlig moral, och huvudpersonen i själva dramat hade försökt gå runt vad som krävdes för att dra nytta av bakgrunden i fråga.
I Tyskland har doktorstiteln alltid hållits lika mycket i helgd som den i Sverige har blivit en omständighet utan större intresse. (Jag vet, ty jag har nu varit doktor i trettiofem års tid utan att omvärlden i stort anser det särskilt anmärkningsvärt att vara just det.) I Tyskland är doktorstiteln inte endast en titel, utan den blir också en del av namnet. Om man tar sig en promenad i exempelvis Berlin och granskar namnskyltarna framför ringknapparna till olika portar, så kan man observera följande fenomen:
5. Stockwerk
Alberich
Beckmesser
Cebotari
4. Stockwerk
Domgraf
Dr. Elend
Fassbaender
Und so weiter. Och så vidare. Det hör vidare till pjäsen att inte bara Dr. Merkel i regeringen med samma namn har avlagt doktorsexamen. (Titel och namnskylt fanns för inte så länge sedan på plats framför innehavaren i en tevesänd debattrunda.) Det har även andra regeringsledmöter gjort. De är inte bara rätt och slätt Herr eller Frau. De är Herr eller Frau Doktor. Det var det som fattades för den lyckans guldgosse, som före fyllda fyrtio var försvarsminister och Tysklands i särsklass pouläraste politiker -- med väl banad väg fram till Bundeskanzleramt, förbundskanslerns till det yttre så anskrämliga kontorsbyggnad.
Det bör här för tydlighetens skulle inskjutas, att just försvarsministern intar en särställning i den tyska regeringen. I den tyska grundlagen -- Grundgestz der Bundesrepublik Deutschland -- avhandlas i Artikel 65 förbundskanslerns och förbundsministrarna ansvarsområden och befogenheter, men i en särskild artikel 65a försvarsministerns motsvarande ansvarsområde och befogenheter. Det gör att denne just därför intar en särställning i regeringen: han har både befäls- och kommandorätt över hela Försvarsmakten i Europas näst efter Ryssland folkrikaste stat.
Karl-Theodor Freiherr (friherre) zu Guttenberg hade allt -- utom den särskilda identifikation som doktorstiteln innebär på tyskspråkig mark. (Förhållandet är detsamma, för att inte säga ännu värre i Österrike.) Men nu ville Guttenberg i ett slags fullständighetesmani -- ack, Lyckans galoscher -- bli Der Verteidigungsminster Dr. Karl-Theodor Freiherr zu Guttenberg. Det yttre skeendet i den processen var enkelt nog:
Guttenberg lämnade in en doktorsavhandling på 450 sidor -- ovanligt omfattande för tyska förhållanden -- om relationerna mellan EU-rätt och tysk rätt till det lilla universitet i Bayreuth i Bayern, en småstad som ditintills vunnit ryktbarhet -- men vilken ryktbarhet -- uteslutande genom de Wagnerfestspel som där avhålls varje sommar. En professor vid universitet i fråga gick igenom avhandlingen och yttrade sig i positiva ordalag om densama. Resten var en formsak.
Men en annan professor fick ett antal månander senare på sin lott att recensera Guttenbergs 'Doktorarbeit'. Han körde textmassan genom ett mjukvarukontrollprogram och kunde därefter konstatera att åtskiliga avsnitt i avhandlingen var varken mer eller mindre än rena plagiat. Guttenberg -- om det nu verkligen var han som var författaren -- hade helt enkelt skrivit av vad andra redan tidigare skrivit, dock (naturligt nog) utan att ange källan. Det kallas att pryda sig med lånta fjädrar och är av uppenbara skäl totalförbjudet vid presentationen av all seriös forskning från högre matematisk analys till osystematisk teologi.
Die Bundeskanzlerin Frau Dr. Merkel förhöll sig - egendomligt nog för att vara denna ytterst odömesgilla politiker -- inledningsvis lojal till sin försvarsminister. Men den process som hade rullat igång gick inte att hejda. Ytterligare körningar av Guttenbergs text -- om det nu verkligen var hans text -- gav till resultat att plagiaten visade sig vara långt fler än vad man inledningsvis hade fått veta. Guttenberg försökta rädda vad som räddas kunde genom att frånsäga sig doktorstiteln. Men det hjälpte nu inte. Han måste lämna sin ministerpost.
Vad hade egentligen skett i det som syntes ha skett? En tysk kontakt med god insikt i saken har formulerat följande hypotes: Guttenberg -- som till allt annat också är en förmögen man -- hade lagt ut sitt 'Doktorarbeit' på entreprendad till en eller flera andra 'forskare'. Men den eller de sistnämnda hade fuskat på sätt som ovan framgått, och Guttenberg skulle i en sinnestämning av eufori och lättsinne inte ens ha granskat texten. Han skulle i stället per omgående ha låtit översända den till det lilla universitetet i Bayreuth, i stället för till något av de större universiteten i exempelvis Berlin eller München.
Det tyska forskarsamhället har här ingripit med sådan kraft, att vidare försök i Guttenbergs stil och anda måste betraktas som antingen vansinnigt eller uteslutet. En nyutexaminerad kvinnlig doktor i juridik har även hon redan blivit av med sin åtråvärda titel. En annan kvinnlig doktor är nu är på vippen att dela samma öde, trots att hon i likhet med Guttenberg är politiker i framskjuten ställning och trots att ' hennes Doktorarbeit' datarar sig till mer än tio år tillbaka i tiden.
Jag har tidigare relaterat ett svenskt avhandlingsfusk i ännu högre divison. Då var det Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala Universitet som initierade fusket i fråga. Då var det universitetsledningen som accepterade fusket. Då var det universitetskanslern som bekräftade att fusk som strider mot lagrum i Högskoleförordningen måste kunna accepteras. Fråga: När -- om någonsin -- skall Sverige följa i Tysklands fotspår och i namn av den offentliga moralen röja upp i den akademiska bråten? Svar: Det beror på både dig och mig och andra -- i den mån vi inte vägrar att medverka till att skattefinansiera brottslighet ens i akademiska termer. Den vägran kan gärna komma till uttryck i allmänna val.
__________
Åter till Helmuth Schmidt och hans rekommendationer. En bra politiker måste i dagens läge för det första ha både avslutad högre utbildning och viss opolitisk yrkeslivserfarenhet bakom sig. Om man har hoppat över det ena, så är det inte bra -- och om man har man hoppat över bäggedera, så är det riktigt illa. Det samhälle vi numera lever i är så komplext, att det inte i längden duger att gissa sig till vad som politiskt sett är rätt eller fel i den ena eller andra riktningen. I så fall blir det folkflertalet som -- ofta säkert utan att förstå det -- får betala för politikernas ignorans och bristande livserfarenhet.
En bra politiker kan vidare inte på egen hand fullt ut behärska mer än ett eller under hela sin karriär kanske två eller tre fack/sakområden. (I Schmidts eget fall först kommunikationer, därefter försvar och slutligen ekonomi). Men det fack/sakområdet eller de fack/sakområdena måste han eller hon verkligen behärska. Det är bra i och för sig, och det förlänar vederbörande berättigad trovärdighet. Så snart det gäller andra fack/sakområden över en viss nivå får han eller hon vända sig till politisk expertis på just de områdena.
___________
Har kan gärna tillfogas och utvecklas att den politiker som söker förtroende för en viss politisk kandidatur gärna kan presentera vilka fackområden -- helst inte fler än tre - som är hans fackområden och vilka han skall behärska till fullo. Han eller hon skall presentera dem vid äventyr att eljest betrakas som en pretentös ignorant, och det med de konsekvenser sådant kan medföra och även bör medföra.
Man upprättar i all enkelhet en lista över de olika departementen och anger medelst stjärna var ens särskild kompetens står att finna. Med min egen kompetensprofil för ögonen skulle resultatet (enligt departementsindelningen till 2010) bli som följer:
Statsrådsberedningen(statsministern)
Arbetsmarknadsdepartementet
Finansdepartementet
Försvarsdepartementet
Integrations- och jämställdhetsdepartementet
Jordbruksdepartementet
Justitiedepartementet*
Kulturdepartementet
Miljödepartementet
Näringsdepartementet
Socialdepartementet*
Utbildningsdepartementet*
Utrikesdepartementet
Till skillnad från regeringsledamötena i Tyskland avger för övrigt tillträdande svenska regeringar eller nytillkomna statsråd ingen statsrådsförsäkran eller ämbetsmannaed. Das lässt tief blickan. Det säger faktiskt en hel del.
___________
En bra politiker skall enligt Helmut Schmid ytterligare kunna sitt hemlands historia som ett rinnande vatten. Men inte bara det: han eller hon skall också vara väl förtrogen med Europas historia och därutöver ha god global allmänorientering. Alla männsikor på vår jord lever visserligen i var sitt hemland med olika förutsättningar i skilda avseenden. Men just vi lever också i och blir alltmera beroende av vad som händer i Europa, liksom av vad som händer i globala termer.
En bra politiker måste slutligen någorlunda väl kunna kommunicera sin strävan och sina kunskaper. Det finns visserligen exempel på framstående politiker som inte varit särskilt goda talare. Men att kommunicera är mer än att hålla tal. Det är att kunna göra sig förstådd över huvud taget.
Schmidt nämner exemplet Konrad Adenauer. Denne var förbundskansler 1949-1963 och jämte Gustav Stresemann (utrikesminiser 1923-1929) Tysklands mest betydande politiker under 1900-talet -- men därtill en föga framstående talare (om man nu undantar Den Gamles bitande sarkasmer, som kunde däcka vilken politisk meningsmotståndare som helst). Men det fanns givetvis andra kvaliteter hos Adenauer, som mer än väl kompenserade för denna brist.
__________
Fundera över vad det ovan sagda har för bäring för just dig. Lägg därefter aldrig din röst på ett parti eller din kryssröst på en person på grundval av vad du inte vet om dem. I dagens informationssamhälle finns alla möjligheter att bilda sig en helt egen uppfattning vid sidan om vad nomineringsstämmor och andra partipolitiska instanser dekreterar. Inkompetensen -- när den väl är i maktposition -- vädjar nämligen gärna om förtroende för just inkompetensen.
Enligt professor Gustav Sundbärg var -- i 'Aforismer om det svenska folklynnet' -- ett kännetecken för svensken i gemen att han var väl godtrogen, för att inte säga lättduperad. Om det verkligen fortfarande stämmer, så behöver det i varje fall inte längre stämma i politiska termer. Kräv hyggligt utförliga och sannfärdiga CV av alla politiker som vädjar om ditt förtroende och möjligen även förtjänar det. Det gäller allmänna val av alla kategorier, av vilka riksdagsvalet givetvis är det viktigaste valet.
Resultatet av en sådan attityd kan mycket väl bli en högst behövlig uppryckning av svensk politik, en uppryckning till fördel såväl för dig själv som för andra medborgare av alla kategorier. Men tänk inte endast svenskt. Tänk även europeiskt. Den europeiska gemenskapen är även vår gemenskap. Tänk även globalt. Den lidande mänskligheten är även vår mänsklighet.
__________
