Visar inlägg med etikett Bismarck Otto von. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bismarck Otto von. Visa alla inlägg

fredag 13 maj 2011

Idealpolitiker men ändå realpolitiker (SPD/S) [69]


Det förutsätts -- mer eller mindre underförstått -- att en politiskt verksam person i sin politiska verksamhet skall låta sig vägledas av vissa ideal. Idealen kan heta rättskänsla eller medkänsla eller fosterlandskärlek eller någonting liknande. Men en aldrig så genomtänkt och solid idealbildning förslår inte långt, såvida inte vederbörande låter sig vägledas även av en känsla för vad som är möjligt och eo ipso vad som inte är det. Furst Otto von Bismarck (1815-1898, tysk rikskansler 1871-1890) var en utpräglad kombination av idealpolitiker och realpolitiker och benämnde sinnet för politiska realiteter 'politisches Augenmass', politiskt ögonmått.

Konflikten mellan högtflygande ideal och inte sällan rå verklighet är lika gammal som mänskligheten själv. Den har också avsatt i skrift formulerade variationer alltifrån den grekiske all-round-vetenskapsmannen Aristoteles på 400-talet före Kristus, från den romerske filosofen och politikern Cicero under århundradet före Kristus, från den italienske maktfilosofen Machiavelli på 1500-talet, från otaliga andra -- och då inte minst amerkanska forskare -- intill de yttersta av dessa dagar. Den moderna klassikern på området i fråga är den amerikanske samhällsvetaren Seymor Martin Lipsets 'Political Man: the Social Basis of Politics' från 1960.

Just i de yttersta av dessa dagar har förutvarande (väst)tyske förbundskanslern Helmut Schmidt bidragit till den väldiga tankebygggnaden genom en intervju i magasinsbilagan till den i hemstaden Hamburg utgivna söndagstidningen Die Zeit, Tiden. Med tanke på des Altkanzlers höga ålder -- han är född 1918 -- får intervjun betraktas som något av ett politiskt testamente, men -- än mer -- som ett testamente vilket trots det ringa omfånget är så rikt att det förtjänar att fördelas även till en svensk läsekrets.

Först emellertid några ord om Helmut Schmidt själv. Han hade oturen att tillhöra en generation som nästan omedelbart efter fullbordad värnpliktstjänstgöring blev inkallallad till krigstjänstgöring -- 1939 hade ju Andra världskriget brutit ut. För Schmidts del kom det att innebära inte mindre åtta förlorade år i uniform. Men efter några månader i engelsk krigsfångengenskap satte han igång med sina akademiska studier, som 1949 avslutades med en högre ekonomexamen. Omedelbart därefter inträdde Schmidt som 'Zivilbeamter', opolitisk tjänsteman, i Hamburgs stadsförvaltning.

Det kan här tilläggas att Schmidt gifte sig under kriget och att äktenskapet med Hannelore (kallad Loki) Schmidt vid hennes bortgång i oktober förra året hade ägt bestånd i sextioåtta år. Ett gemensamt band mellan makarna Schmidt utgjorde den omständighetern att bägge var 'Kettenrauscher', kedjerökare. Schmidt för sin del har gladeligen satt sig över alla rökförbud som introducerats även i Tyskland. Om han exempelvis uppträder i teve -- vilket han ofta har gjort -- kräver han och får även en askkopp inom bekvämt räckhåll. Och han föredrar givetvis cigaretter utan filter.

Tjänstemannen Helmut Schmidt blev med tiden även socialdemokratisk politiker. Hans politiska karriär har högst förtjänstfullt sammanfattats i följande rader:


'Helimutus Henricus Valdemarus Schmidt (Hamburgi beatus die 23 Decembris 1918) est vir publicus factionis socialisticae democratiae. Annis 1953-1962 legatus Dietae Foederaalis Germaniae erat. Fuit senator Hamburgi rerum internarum 1961 ad usque 1965, quie 1962 incolis maxiamae adfuit, cum haec urbs fluctibus ingentibus maris submersa est. Ab anno 1965 iterum legatus Dietae Foederalis, 1966 ad usque 1969 factioni SPD dietae Foederlis Germaniae praefuit. Sub cancellario Gulielmo Brandt 1969-1972 Administer Foederalis defensionis Publicae et tum ad annum 1974 Administer Foederalis Aerarii Publici et Oeconomiae erat. Cum cancellarius Brandt magistratum desereret, fuit Germaniae Cancellarus foederalis a die 16 Maii 1974 usque ad diem 1 Octobris 1982. Anno 1983 Dietam Foederalem reliquit.'


Som framgår stod Helimutus Schmidt länge med ena benet i lokalpolitiken i 'Freie und Hansestadt Hamburg' och andra benet i rikspolitiken, dåförtiden med säte i Bonn. Redan 1953 blev han invald i Förbundsdagen (Riksdagen) i den unga demokratin Västtyskland. Han fick alltså på nära håll uppleva 'Der Alte', den gamle kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer, och likaså dennes dennes näringsminister och efterträdare professor Ludwig Erhard, den sistnämnde mannen bakom 'das Wirtschaftswunder' -- den oerhört snabba samhällsekonomiska återhämtningen för Västtyskland efter Andra världskrigets slut.

Men under första delen av 1960-talet blev det återigen Hamburg för Schmidt, nu som 'Innensenator' (ungefär förste kommunalråd). Det gav honom möjligheten att i samband med den svåra översvämning som 1962 drabbade Hamburg demonstera en duglighet långt utöver det ordinära. Så exemeplvis tvekade han inte att inkalla åtskillig militär under hjälparbetets gång, trots att det -- men inte mycket länge till -- var direkt olagligt.

Från 1966 innehade Schmidt flera tunga ministerposter under Gulielmo (egentligen Wilhelm, men avkortat till det vulgära Willy) Brandt. Han tjänstgjorde som försvarsminister, som finansminister och som ekonomiminister. Återigen fick han under de ekonomiska krisåren i början av 1970-talet tillfälle att demonstera sin extraordinära kapacitet. Den ena samhällsekonomiska åtgärden efter den andra sjösattes med millimeterprecision och genomfördes med en kraft som lämnade föga övrigt att önska -- att jämföra med dagens svenska 'jobbpolitik', fotad som den är på ej verifierbara hypoteser och resulterande i högst osäkra effekter.

Våren 1974 avgick så Brandt från befattningen som förbundskansler. (En spionaffär i hans omedelbara närhet jämte vissa kontakter med det motsatta könet spelade in för demissionen i fråga.) Helmut Schmidt var självskriven som efterträdare. Brandt hade en högst intagande personlighet och var omtyckt långt över partigränserna. Schmidt hade varken det ena eller var det andra. Men hans kompetens för det höga ämbetet var oomstridd under de drygt åtta år han innehade det som chef för en koalitionsregering mellan SPD (Sozialdemokratische Partei Deutchlands) och FDP (Freidemokratische Partei Deutschlands) -- intill dess en förtoendeomröstning i Förbundsdagen framtvingade regeringen Schmidts avgång.

Men inte bara det. Det var och är hittintills enda gången som en förlorad förtroendeomröstning i Förbundsdagen har lett till att en regering just därför tvingas avgå. (Det hänger ihop med att den tyska författningen under inryck av Weimartidens regeringskriser 1919-1933 blev skräddarsydd just för omöjliggöra regeringskriser.) Alla detaljer å sido var nu Schmidt emellertid en förbrukad politisk-parlamentarisk kraft. Påföljande år lämnde han -- vid uppnådda sextiofem års ålder -- också Förbundsdagen. Vad skulle nu hända? För Västtyskland/Tyskland inledningen till den sexton år långa och tidvis mycket dramatiska eran Helmut Kohl, för Schmidt någonting helt annnat, men likafullt påtagligt fruktbart.
_________

Helmut Schmidt började i egenskap av 'elder statsman' att kommunicera med de landsmän som läser böcker och som är intresserade av samhällsfrågor. Listan över antalet utgivna titlar är numera imponerande lång. Dessutom har Schmidt framträtt som debattör i andra medier. Det han har haft att säga är genomgående tänkvärt och intressant, men det gäller alldeles särskilt en bok som utkom 1998 och som bär titeln 'Auf der Suche einer öffentlichen Moral: Deutschland vor dem neuen Jahrhundert', På spaning efter en offentlig moral: Tyskland inför det nya århundradet. En blick på innehållsförteckningen till bokens fem kapitel ger i svensk språkdräkt följande resultat:


Förfall eller omvandling
Funktionseliternas ansvar[ighet]
Näringslivet är vårt öde.
Mod till moral
Det helt annorlunda [kommande] århundradet [från 2001].


Det intressantaste kapitlet är det sjuttio sidor starka andra kapitlet. Det har efter en tio sidors inledning följande underrubriker:


Den politiska klassens [politikernas] moraliska uppgifter.
Kyrkornas offentliga ansvar[ighet].
Domare, läkare, lärare och professorer.
Teve som ersättning för uppfostran?
Företagsledarklassens tvåfaldiga roll.


Det här, mina vänner, är någonting helt annat än slagord som 'Alliansens gröna röst' eller 'För ett mänskligare samhälle'. Det här är substans. Det här är varken mer eller mindre än frågor om livshållning på liv och död för dig och mig och många andra. Den visserligen avdankade politiker som tänkt så mycket på värdegrunder och ansvarighet hade långt tidigare meriterat sig för epitetet idealpolitiker. Men hur kan en sådan politiker göra sig gällande i en krass politikervärld där så mycket kan köpas -- men aldrig egen kompetens?

Schmidt har ett mycket tänkvärt svar på den ställda frågan, ett svar som fördelar sig på en fyrfaldig kravspecifikation. Det är i sin tur en kravspecifikation som grundar sig på en utomordentligt omfattande erfarenhet. Med andra ord: Om väljarkåren verkligen vill ha kompetenta politiker och om man själv verkligen vill vara en kompetent politiker, så är det bara att stanna upp och granska vederbörande eller sig själv mot en checklista som snart skall presenteras.
__________

Men dessförinnan ett språng från tysk teori till tysk praktik. Helmut Schmidts här anförda bok har ju i sin titel begreppet 'offentlig moral'. Den moralen har sedan halvannan månad tillbaka varit förstasidesstoff i tyska media, och den har varit det med sådan ihärdighet att ett och annat litet en passant skymtat även i svenska media.

Huvudproblematiken har varit som följer: Varar verkligen hederlighet längst? Svaret inträffade i dagarna och löd (i den tyska veckotidskriften Focus): 'Redlich währt am längsten.' Hederlig[het] varar längst. Vilken var då den närmare bakgrunden till att just den frågan ställdes och måste få ett svar? Den gällde just offentlig moral, och huvudpersonen i själva dramat hade försökt gå runt vad som krävdes för att dra nytta av bakgrunden i fråga.

I Tyskland har doktorstiteln alltid hållits lika mycket i helgd som den i Sverige har blivit en omständighet utan större intresse. (Jag vet, ty jag har nu varit doktor i trettiofem års tid utan att omvärlden i stort anser det särskilt anmärkningsvärt att vara just det.) I Tyskland är doktorstiteln inte endast en titel, utan den blir också en del av namnet. Om man tar sig en promenad i exempelvis Berlin och granskar namnskyltarna framför ringknapparna till olika portar, så kan man observera följande fenomen:

5. Stockwerk

Alberich
Beckmesser
Cebotari

4. Stockwerk

Domgraf
Dr. Elend
Fassbaender

Und so weiter. Och så vidare. Det hör vidare till pjäsen att inte bara Dr. Merkel i regeringen med samma namn har avlagt doktorsexamen. (Titel och namnskylt fanns för inte så länge sedan på plats framför innehavaren i en tevesänd debattrunda.) Det har även andra regeringsledmöter gjort. De är inte bara rätt och slätt Herr eller Frau. De är Herr eller Frau Doktor. Det var det som fattades för den lyckans guldgosse, som före fyllda fyrtio var försvarsminister och Tysklands i särsklass pouläraste politiker -- med väl banad väg fram till Bundeskanzleramt, förbundskanslerns till det yttre så anskrämliga kontorsbyggnad.

Det bör här för tydlighetens skulle inskjutas, att just försvarsministern intar en särställning i den tyska regeringen. I den tyska grundlagen -- Grundgestz der Bundesrepublik Deutschland -- avhandlas i Artikel 65 förbundskanslerns och förbundsministrarna ansvarsområden och befogenheter, men i en särskild artikel 65a försvarsministerns motsvarande ansvarsområde och befogenheter. Det gör att denne just därför intar en särställning i regeringen: han har både befäls- och kommandorätt över hela Försvarsmakten i Europas näst efter Ryssland folkrikaste stat.

Karl-Theodor Freiherr (friherre) zu Guttenberg hade allt -- utom den särskilda identifikation som doktorstiteln innebär på tyskspråkig mark. (Förhållandet är detsamma, för att inte säga ännu värre i Österrike.) Men nu ville Guttenberg i ett slags fullständighetesmani -- ack, Lyckans galoscher -- bli Der Verteidigungsminster Dr. Karl-Theodor Freiherr zu Guttenberg. Det yttre skeendet i den processen var enkelt nog:

Guttenberg lämnade in en doktorsavhandling på 450 sidor -- ovanligt omfattande för tyska förhållanden -- om relationerna mellan EU-rätt och tysk rätt till det lilla universitet i Bayreuth i Bayern, en småstad som ditintills vunnit ryktbarhet -- men vilken ryktbarhet -- uteslutande genom de Wagnerfestspel som där avhålls varje sommar. En professor vid universitet i fråga gick igenom avhandlingen och yttrade sig i positiva ordalag om densama. Resten var en formsak.

Men en annan professor fick ett antal månander senare på sin lott att recensera Guttenbergs 'Doktorarbeit'. Han körde textmassan genom ett mjukvarukontrollprogram och kunde därefter konstatera att åtskiliga avsnitt i avhandlingen var varken mer eller mindre än rena plagiat. Guttenberg -- om det nu verkligen var han som var författaren -- hade helt enkelt skrivit av vad andra redan tidigare skrivit, dock (naturligt nog) utan att ange källan. Det kallas att pryda sig med lånta fjädrar och är av uppenbara skäl totalförbjudet vid presentationen av all seriös forskning från högre matematisk analys till osystematisk teologi.

Die Bundeskanzlerin Frau Dr. Merkel förhöll sig - egendomligt nog för att vara denna ytterst odömesgilla politiker -- inledningsvis lojal till sin försvarsminister. Men den process som hade rullat igång gick inte att hejda. Ytterligare körningar av Guttenbergs text -- om det nu verkligen var hans text -- gav till resultat att plagiaten visade sig vara långt fler än vad man inledningsvis hade fått veta. Guttenberg försökta rädda vad som räddas kunde genom att frånsäga sig doktorstiteln. Men det hjälpte nu inte. Han måste lämna sin ministerpost.

Vad hade egentligen skett i det som syntes ha skett? En tysk kontakt med god insikt i saken har formulerat följande hypotes: Guttenberg -- som till allt annat också är en förmögen man -- hade lagt ut sitt 'Doktorarbeit' på entreprendad till en eller flera andra 'forskare'. Men den eller de sistnämnda hade fuskat på sätt som ovan framgått, och Guttenberg skulle i en sinnestämning av eufori och lättsinne inte ens ha granskat texten. Han skulle i stället per omgående ha låtit översända den till det lilla universitetet i Bayreuth, i stället för till något av de större universiteten i exempelvis Berlin eller München.

Det tyska forskarsamhället har här ingripit med sådan kraft, att vidare försök i Guttenbergs stil och anda måste betraktas som antingen vansinnigt eller uteslutet. En nyutexaminerad kvinnlig doktor i juridik har även hon redan blivit av med sin åtråvärda titel. En annan kvinnlig doktor är nu är på vippen att dela samma öde, trots att hon i likhet med Guttenberg är politiker i framskjuten ställning och trots att ' hennes Doktorarbeit' datarar sig till mer än tio år tillbaka i tiden.

Jag har tidigare relaterat ett svenskt avhandlingsfusk i ännu högre divison. Då var det Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala Universitet som initierade fusket i fråga. Då var det universitetsledningen som accepterade fusket. Då var det universitetskanslern som bekräftade att fusk som strider mot lagrum i Högskoleförordningen måste kunna accepteras. Fråga: När -- om någonsin -- skall Sverige följa i Tysklands fotspår och i namn av den offentliga moralen röja upp i den akademiska bråten? Svar: Det beror på både dig och mig och andra -- i den mån vi inte vägrar att medverka till att skattefinansiera brottslighet ens i akademiska termer. Den vägran kan gärna komma till uttryck i allmänna val.
__________

Åter till Helmuth Schmidt och hans rekommendationer. En bra politiker måste i dagens läge för det första ha både avslutad högre utbildning och viss opolitisk yrkeslivserfarenhet bakom sig. Om man har hoppat över det ena, så är det inte bra -- och om man har man hoppat över bäggedera, så är det riktigt illa. Det samhälle vi numera lever i är så komplext, att det inte i längden duger att gissa sig till vad som politiskt sett är rätt eller fel i den ena eller andra riktningen. I så fall blir det folkflertalet som -- ofta säkert utan att förstå det -- får betala för politikernas ignorans och bristande livserfarenhet.

En bra politiker kan vidare inte på egen hand fullt ut behärska mer än ett eller under hela sin karriär kanske två eller tre fack/sakområden. (I Schmidts eget fall först kommunikationer, därefter försvar och slutligen ekonomi). Men det fack/sakområdet eller de fack/sakområdena måste han eller hon verkligen behärska. Det är bra i och för sig, och det förlänar vederbörande berättigad trovärdighet. Så snart det gäller andra fack/sakområden över en viss nivå får han eller hon vända sig till politisk expertis på just de områdena.
___________

Har kan gärna tillfogas och utvecklas att den politiker som söker förtroende för en viss politisk kandidatur gärna kan presentera vilka fackområden -- helst inte fler än tre - som är hans fackområden och vilka han skall behärska till fullo. Han eller hon skall presentera dem vid äventyr att eljest betrakas som en pretentös ignorant, och det med de konsekvenser sådant kan medföra och även bör medföra.

Man upprättar i all enkelhet en lista över de olika departementen och anger medelst stjärna var ens särskild kompetens står att finna. Med min egen kompetensprofil för ögonen skulle resultatet (enligt departementsindelningen till 2010) bli som följer:

Statsrådsberedningen(statsministern)
Arbetsmarknadsdepartementet
Finansdepartementet
Försvarsdepartementet
Integrations- och jämställdhetsdepartementet
Jordbruksdepartementet
Justitiedepartementet*
Kulturdepartementet
Miljödepartementet
Näringsdepartementet
Socialdepartementet*
Utbildningsdepartementet*
Utrikesdepartementet

Till skillnad från regeringsledamötena i Tyskland avger för övrigt tillträdande svenska regeringar eller nytillkomna statsråd ingen statsrådsförsäkran eller ämbetsmannaed. Das lässt tief blickan. Det säger faktiskt en hel del.
___________

En bra politiker skall enligt Helmut Schmid ytterligare kunna sitt hemlands historia som ett rinnande vatten. Men inte bara det: han eller hon skall också vara väl förtrogen med Europas historia och därutöver ha god global allmänorientering. Alla männsikor på vår jord lever visserligen i var sitt hemland med olika förutsättningar i skilda avseenden. Men just vi lever också i och blir alltmera beroende av vad som händer i Europa, liksom av vad som händer i globala termer.

En bra politiker måste slutligen någorlunda väl kunna kommunicera sin strävan och sina kunskaper. Det finns visserligen exempel på framstående politiker som inte varit särskilt goda talare. Men att kommunicera är mer än att hålla tal. Det är att kunna göra sig förstådd över huvud taget.

Schmidt nämner exemplet Konrad Adenauer. Denne var förbundskansler 1949-1963 och jämte Gustav Stresemann (utrikesminiser 1923-1929) Tysklands mest betydande politiker under 1900-talet -- men därtill en föga framstående talare (om man nu undantar Den Gamles bitande sarkasmer, som kunde däcka vilken politisk meningsmotståndare som helst). Men det fanns givetvis andra kvaliteter hos Adenauer, som mer än väl kompenserade för denna brist.
__________

Fundera över vad det ovan sagda har för bäring för just dig. Lägg därefter aldrig din röst på ett parti eller din kryssröst på en person på grundval av vad du inte vet om dem. I dagens informationssamhälle finns alla möjligheter att bilda sig en helt egen uppfattning vid sidan om vad nomineringsstämmor och andra partipolitiska instanser dekreterar. Inkompetensen -- när den väl är i maktposition -- vädjar nämligen gärna om förtroende för just inkompetensen.

Enligt professor Gustav Sundbärg var -- i 'Aforismer om det svenska folklynnet' -- ett kännetecken för svensken i gemen att han var väl godtrogen, för att inte säga lättduperad. Om det verkligen fortfarande stämmer, så behöver det i varje fall inte längre stämma i politiska termer. Kräv hyggligt utförliga och sannfärdiga CV av alla politiker som vädjar om ditt förtroende och möjligen även förtjänar det. Det gäller allmänna val av alla kategorier, av vilka riksdagsvalet givetvis är det viktigaste valet.

Resultatet av en sådan attityd kan mycket väl bli en högst behövlig uppryckning av svensk politik, en uppryckning till fördel såväl för dig själv som för andra medborgare av alla kategorier. Men tänk inte endast svenskt. Tänk även europeiskt. Den europeiska gemenskapen är även vår gemenskap. Tänk även globalt. Den lidande mänskligheten är även vår mänsklighet.
__________

fredag 15 april 2011

Man verkehrt nicht mit Juden [53]


På sistone har ett par tänkvärda kalamiteter med anknytning till Sverigedemokraterna inträffat. Den ena kalamiteten kan tidsfästas till förra lördagen, under vilken Stockholmscentern avhöll första delen av sin distriktsstämma. Man skulle skrida till styrelseval, och en av valberedningens kandidater till en ordinarie plats i distriktsstyrelsen var Fredrik Bojerud. Det var nu ingenting anmärkningsvärt med det, kunde man tycka. Bojerud hade varit framgångsrik valgeneral för Stockholmscentern under 2010 års val och är ordförande i Vällingby-Hässelby Stadsdelsnämnd.

Men det var någonting anmärkningsvärt med det -- ansåg i varje fall en av de bortemot sjuttio ombuden. Fram till talarstolen klev den inkomptente distriktrevisorn och oftast frånvarande styrelseledamoten i Innerstadscentern jur. dr Mats Flodin och förklarade för de församlade partikamraterna, att en röst på Bojerud kunde leda till en bekymmersam jävs-situation. Det förhöll sig nämligen så att Bojeruds far Stellan Bojerud var sverigedemokrat i framskjuten ställning.

Det var nu ingen nyhet för majoriteten av de församlade. En nyhet var däremot att visst släktskap med en person verksam i annat parti än Centerpartiet skulle vägas in i bedömningen av kandidater till en förtroendepost i det egna partiet. En handfull talare bestred också Flodins tes, vilken denne dock replikvis ytterligare torgförde till den verkan det hava kunde. Det vill -- naturligt nog -- säga ingen alls.

Den andra kalamiteten inträffade under loppet av torsdagen. På den politiska tapeten förekom då ett regeringsförlag om förändringar i reglerna för A-kassan. De röd-gröna oppositionspartierna var, föga märkligt, inte nöjda med regeringsförslaget. De är ju i opposition. Så inträffade det att Sverigedemokraterna antydde samstämmighet med den övriga oppositionen -- och total samstämmighet skulle ju innebära att regeringsförslaget om regelverk för A-kassan föll till förmån för ett oppositionsförslag med stöd i hela oppositionen.

Dramatis personae blir nu Socialdemokraternas talesperson i sammanhanget, riksdagsledamoten och förutvarande statsrådet Ylva Johansson, respektive Sverigedemokraternas talesperson i sammanhanget, riksdagsledamoten Sven-Olof Sällström, den sistnämnde vad man vet en hedersman -- om nu en sverigedemokrat någonsin kan vara det. Dagens stora fråga blir alltså som följer: Har Ylva Johansson verkligen inviterat Sällström till förhandling på hennes tjänsterum? Eller har hon inte gjort det?

Här och var inom media tycker man sig uppleva världshistoria. Motstridiga uppgifter korsar varandra. Ylva Johansson medger efter viss press att Sällström faktiskt har befunnit sig i hennes tjänsterum. Men hon finner det angeläget att påpeka att Sällström 'kastats ut' från detsamma. Det kan man kalla att vara korrekt enligt en gammal god devis som lyder sålunda: Man verkehrt nicht mit Juden. Man umgås inte med judar. Inte under några omständigheter.

Sålunda intet nytt under solen. Nihil sub sole novum. Men när skall någon icke-sverigedemokratisk politiker i framskjuten ställning säga ifrån, och då helt enkelt säga att så här gör man inte? Säga ifrån i samma anda som när furst Bismarck lät adla den judiske bankmannen Geron Bleichröder, som när kejsar Wilhelm II upptog den judiske skeppsredaren Albert Ballin i sitt hov, som när president Friedrich Ebert utsåg den judiske industrimannen Walther Rathenau till utrikesminister?
_________

Det närmast ovan relaterade inträffade i Tyskland för länge sedan. Bismarck avgick som tysk rikskansler 1890, Wilhelm II abdikerade 1918 och Friedrich Ebert avled i ämbetet 1925. Men god god bakgrundsläsning står att finna i en bok av den tyske författaren Hans Fallada (1893--1947), som 1934 utkomm under titeln 'Kleiner Man -- was nun?'. Den översattes omedelbart ill svenska under titeln 'Hur skall det gå för Pinnebergs?'.

Pinneberg är urtypen för den strävsamme småborgaren. Men just nu har han -- därtill övertalad av en entusiastisk kollega inom affärsbiträdesbranschen -- infunnit sig i en simhall, som för kvällen är abonerad av en förening för nakenbadare (nudister). Där stöter Pinneberg ihop med Frau Nothnagel (Nödspik), som även hon har animerats av en manlig bekant att bekanta sig med föreningsgemenskapen. De är bägge påklädda, men i avvaktan på att de förr eller senare skall låta kläderna falla och så att säga återgå till naturen. Pinneberg -- vars hustru ligger på BB -- bestämmer sig snabbt för att avstå. Men med Claudia Nothnagel förhåller det sig något annorlunda.

Fru Nödspik är en ensamstående judinna i fyrtioårsåldern. Hon har innehaft en godisbutik, som hon på grund av olyckliga omständigheter måst avveckla. Hon försöker sig därefter på att sälja damunderkläder via dörrknackning. Men både den ena och den andra betackar sig omedelbart för varje som helst form av 'Judenschau', judisk [varu]exponering. Man måste i vårt eget land nog vara sverigedemokrat och dessutom ha tagit del av Voltaires toleransedikt för att fullt ut förstå innebörden av vad det här är fråga om.

Max har hur som helst påpekat för sin Claudia att i och med att hon fullt ut anslöt sig till nakengemenskapen, så skulle hon kunna vidga sin kundkrets högst väsentligt. Claudia Nothnagel vill av lätt insedda skäl inte göra det, men hon måste kanske ändå dagtinga med vad hon tycker är rätt och riktigt -- eftersom hon är judinna. Det är aldrig lätt att vara en föraktad och jagad minoritet.
__________

måndag 7 februari 2011

Melodifestivaler [43]


Under 1870-talet myntade den mycket framstående tyske läkaren och liberale politikern professor Rudolf Virchow begreppet Kulturkampf, kulturkamp. Det Virchow syftade på var närmast 'järnkanslern' Otto von Bismarcks holmgång med den katolska kyrkan i allmänhet och mot desss nedslag i politiken i synnerhet. Bismarck var visserligen protestant. Men det var inte där skon klämde.

Det saken gällde var framför allt det mången gång destruktiva katolska inflytandet inom utbildningsväsendet. (Katolikerna företräddes i politiken av ett katolsk centerparti med stark anslutning inom Preussen i Rheinland-Pfalz och utanför Preussen i Bayern.) Det främsta offret i kampen om kulturhegemonin blev ganska snart och inte utan viss rätt Jesuitorden, som enkelt och lättfattligt förbjöds att verka inom Preussens gränser. (Det dåtida Tyska Riket bestod till tre fjärdedelar av Preussen och i övrigt av tjugotalet mindre eller mycket mindre delstater.)

Vad angår det oss? Svar: Även vi befinner oss i en kulturkamp. Men den kulturkampen gäller kvalitetskultur mot kvasikultur -- eller i mera konkreta termer: sådant kulturutbud som exemplifieras av å ena sidan den pågående konsertserien med samtliga Johann Sebastian Bachs orgelverk, vilka sedan januari växelvis varannan söndag uppförs i S:t Görans kyrka och S:ta Gertruds tyska kyrka, och å andra sidan av den 'melodifestival' som på lördagskvällen (sedan i lördags) i en och en halv timme på bästa sändningstid matar svenska folket med pretentiös smörja, smörja som dessutom gärna blir till löpsedelsrubriker i kvällstidningarna -- alltmedan stora delar av världen svälter och blöder, Mellanöstern har blivit en veritabel krutdurk och femton miljoner människor befinner sig i flyktingläger i en fåfäng strävan att få asyl i något land.

Det fader Bach åstadkom i sin omfattande produktion av större och mindre orgelverk -- alltifrån mäktiga preludium- och toccatakompositioner till mer anspråkslösa koralförspel -- kan i bästa fall vara till stor tröst och avledning, sådan tröst och avledning som borde komma de många till del och inte bara ett slags kulturkunskapselit. (Parentetiskt kan jag väl kosta på mig att tillägga att jag själv i nämnda hänseende är sällsynt lyckligt lottad: min pappa Karl senior publicerade inte mindre än sex böcker i en skriftserie om Bachs liv och verk som fick samlingstiteln 'Bachstudiet' och vars sista del från 1960 till den helt övervägande delen uppehåller sig vid just Bachs orgelkompositioner.)

Men alla andra, och då inte minst dagens ungdomar? Hur skall de få kännedom om och känsla för de kulturskatter som bara väntar på dem -- och göra det helst innan man har fått hörseln nedsatt av oljudet från de många estradernas mammuthögtalare, helst innan man väljer teve- eller datorspelen före sådan litteratur som kan berika ens inre människa med rent guld, och inte med vad man förr i världen benämnde kattguld?

Det är naturligtvis en politisk fråga. Har vi verkligen en kulturminister? Jaså, hon har gift sig till ämbetet i fråga? Och det har även andra gjort? Har vi verkligen ett kulturdepartement? Enligt Statkalendern har vi faktiskt det. Men enligt Riksrevisionens senaste rapport om missförhållandena inom Statsrådsbereningen och i departementsförvaltningen kan man inte veta särskilt mycket om vad som där sker i det klara förnuftets och den förpliktigande känslans namn.

Vilket eller vilka partier vill satsa allt man kan satsa på att ge medborgarna en kulturmiljö som är raka motsatsen till nöjevärldens tingeltangel eller vad som rör sig framför andefattigdomens blick -- en blick som timme ut och timme in är fästad vid en skärm, som ingenting annat förmedlar en själlöst skräp. Det får för all del tiden att gå. Men vad mer? Just ingenting.

Det skall avslutningsvis tilläggas dels att S:t Görans Kyrka i går kväll så småningom blev fullsatt, men också att medelåldern hos åhörarna var påtagligt hög. Det borde utgöra ett memento för alla seriösa politiker på alla politiska plan. Det är dags för en ny kulturkamp, men i andra termer än den gamla kulturkampen. Här gäller det medborgares väl och ve både nu och på sikt, men i andliga termer och med udden riktad mot det själlösa och därför i grunden destruktiva.
__________

torsdag 26 augusti 2010

Centerpartikandidater i riksdagsvalet [26]


Ingen känner bättre kandidaterna till Riksdagen, till Landstingsfullmäktige och till Kommunfullmäktige i ett visst partidistrikt än de partimedlemmar som under ett antal år har stått öga mot öga mot dem, har iakttagit dem och har hört vad de haft att komma med. Jag kommer därför att presentera mitt eget kvalitetsurval vad gäller riksdagskandidaterna jämte viss betygsättning.

Efter en hel del tankemöda har jag fastnat för att betygsätta de kandidater om vilka jag har bildat mig en stadgad mening just i deras egenskap av riksdagskandidater enligt samma system som tillämpas i det allmänna skolväsendet, dock med ett undantag: jag avstår från underbetyg.

Det är inte realistiskt att tänka sig att Centerpartiet i Stockholms kommun kommer att erhålla mer än fyra mandat i riksdagen -- under förutsättning att de två toppkandidaterna återigen blir ministrar och måste ha ersättare. Därför har jag varit restriktiv med beryget MVG.

De viktigaste bedömningsgrunderna har varit som följer.

Karaktär och framtoning är viktiga komponenter i sammanhanget. I karaktären skall finnas ett idealistiskt ferment, och framtoningen skall vara sådan att vederbörande kandidat kan föra sig väl i de mest skilda kretsar. Viss livserfarenhet i form av någorlunda kvalificerad yrkesverksamhet är meriterande, och livserfarenhet i form av stor och gärna mångsidig yrkesverksamhet följaktligen mycket meriterande.

Avslutad högre utbildning är också en meritgrund som måste vägas in i den här samlade bedömningen. Den säger en del om kandidaten i fråga -- men långtifrån allt. En sådan utbildning hjälper föga om man inte besitter vad furst Bismarck -- tysk rikskansler 1871-1890 -- som den förste benämnde 'politiches Augenmass', politiskt ögonmått. Uttrycket i fråga talar för sig självt. Inte så få mycket meriterade akademiker har gjort en slät figur när de väl hamnat i Riksdagen.

Furst Bismarck var också den förste som gav en av bristvarorna i svenskt samhällsliv i allmänhet och i svensk politik i synnerhet ett namn. Han påtalade i något sammanhang bristen på 'Zivilcourage', civilkurage (till skillnad från det militära mod som alla i uniform skall besitta under strid) hos några för 'järnkanslern' misshagliga personer. Civilkurage på viss nivå borde i varje fall vara en meritgrund i snart sagt vilka sammanhang som helst. Kristdemokraterna har tagit upp temat i fråga men, förefaller det, därefter släppt det.

Men civilkurage är inte detsamma som 'han kunde icke vika, blott falla kunde han' (för att nu citera två versrader i Tegnérs hyllningdikt på hundraårsdagen av Carl XII:s död), i meningen oförmåga att sätta sig in i andras bevekelsegrunder. Det skulle innebära att man saknar fallenhet för vad som är nästan all i god mening resultatgivande politiks livsluft: kompromissviljan intill en viss gräns -- eller kanske snarare: kompromissförmågan, likaså intill en viss gräns. De centerpartister som våndades över Alliansregeringens principbeslut i kärnkraftsfrågan har på ett ganska hårdhänt sett stött på just den problematiken.

Här följer nu före nedanstående streck de kandidater som, i stadgeenlig ordning, valdes och rangordnades av distriktets nomineringsstämma den 31 januari. Efter strecket följer de kandidater som inte kandiderade till Riksdagen men ändå, i strid med partistadgarna, valdes och rangordnades av distriktsstyrelsen. (En kandidat har emellertid fallit bort, nämligen tekn. dr Ove Svidén, som på den urspungligen fastställda valsedeln intog plats nr 26.)

1 Maud Olofsson G
2 Andreas Carlgren G
3 Fredrick Federlay VG
4 Abir al-Sahlani VG
5 Elisabeth Tand-Ringqvist MVG
6 Johan Hedin VG
7 Maria Brogren G
8 Oscar Fredriksson --
9 Elisabet Falemo VG
10 Helen Törnqvist --
11 Jonas Naddebo --
12 Evy Kjellberg --
13 Fredrik Lindstål --
14 Jonas Pettersson --
15 Regiana Hortin VG
16 Tonny Carlsson --
17 Henrik Ajnestål --
18 Britt Synnerholm --
19 Fredrik Jörgensen VG
20 Katarina Flygare VG
21 Sven Thelin VG
22 Johannes Harlevi VG
23 Manasses Paulo da Silva --
24 Karin Simonsson G
25 Karl Englund (--)
26 Stina Bengtsson --
27 Fredrik Bojerud --
__________

28 Ragnhild Elfsö
29 Hannes Hervieu
30 Åsa Karlsson
31 Tobias Gillberg
32 Astrid Gustafsson
33 Sofia Jöngren
34 Per Ankersjö
__________