RD-valet: KD -- 15.0, C -- 16.7 procent [38]

Kristdemokraterna är det parti som mer än alla andra partier försökt fånga upp det kristna arv som förskingrats av Folkpartiet (den kristna listan, salig i åminnelse) och Centerpartiet.

Men den sången har tystnat, den bekännelsen är där den förekommer inte längre trovärdig. Man kan kalla det identitetskris. Man kan också kalla det hållningslöshet. Men först sent skall syndaren förmodligen vakna -- om någonsin.

I en straffbart dålig affischkampanj urgerade Kristdemokraterna bland annat 'ett mänskligare samhälle'. Det är dels en plattityd som heter duga, dels att försöka slå in vidöppna dörrar. Politik som ger resultat innebär inte minst en rejäl dos konfrontation.

En sådan konfrontation skulle kunna vara att partiföreträdare med Bibeln i ena handen och mikrofonen i den andra -- samt helst med ett sjungande strängmusikteam i bakgrunden -- torgförde vad som en gång var eviga sanningar för Kristdemokraterna. Nej, inte bara det, utan även att man står upp för dem.

Vad säger partiledaren Göran Hägglund -- eller hans efterträdare?
__________

Centerpartiet var och är i viss utsträckning ännu landsbygspartiet par préférense. I det hänseendet ger valstatistiken gott besked. Bekymret ligger främst i oförmågan att återigen med kraft bryta in i storstäderna. Det är emellertid inte alls omöjligt att göra det.

Men det kräver inta bara idéer eller rentav ett idéprogram värt namnet. Det kräver även en topptrimmad organisation med en god portion uthållighet även när det inte är valår. Där brister det i Stockholm och -- av valresultaten att döma -- sannolikt även i Göteborg och Malmö.

Till bilden hör att Centerpartiet är ett rikt parti och har satsat mycket mer än andra partier på valrörelsen 2010. Man har alltså haft en mycket dyrare nota per mandat att betala än alla andra partier. Det gör nedgången i valet 2010 ännu mer alarmerande än vad man kanske i förstone inser.

Stockholmsdistriktet genomförde dock en formidabel, för att inte säga en på alla sätt professionell affischkampanj. Därtill kom (förmodligen svindyr) propaganda i etermedia och i tunnelbanetåg. Det gav (jämte stödröster) positivt resultat i alla tre valen.

Man stampade visserligen still med två riksdagsmandat även i år, men man ökade antalet mandat från två till tre i Landstingsfullmäktige och från ett till tre i Kommunfullmäktige.

Men när skall det verkliga och nödvändiga lyftet komma? Antingen 2014 eller också aldrig. Partiledaren Maud Olofsson är ännu inte förbrukad, trots vad som man och man emellan ibland sägs internt i partiet. Men förmodligen är en hel del av hennes medarbetare just förbrukade. Härföraren ensam förlorar inte slaget.
__________

RD-valet: S -- 12.3 procent [37]

Den första socialdemokratiska riksdagsmannen hette Hjalmar Branting (invald i Andra Kammaren på en liberal lista 1896). Branting blev även den första socialdemokratiska statsministern. Då är man framme vid 1920, och fram till sin bortgång 1925 (vid 65 års ålder) skulle Branting leda inte mindre än tre minoritetsregeringen, och i en av dem var han även utrikesminister (dubbelexcellensen).

Brantings efterträdare på partiledarposten blev först 1928 -- efter en treårig stenhård inre fight -- Per Albin Hansson, gemenligen Per Albin kallad och med rätta betraktad som det svenska folkhemmets huvudarkitekt. Per Albin var statsminister från 1932 till sin bortgång 1946, dock och i fullständighetens namn med undantag för tre betydelselösa sommarmånader 1936.

Arbetarepartiet Socialdemokraternas efterkrigshistoria är alltför väl känd för att här behöva refereras i detalj. Partiet var och förblev vad man kallar 'det statsbärande partiet'. Först 1976 bröts hegemonin för sex år framöver, därefter 1991 för tre år framöver, och slutligen från och med 2006. Det finns ingen som helst motsvarighet till en sådan politisk maktdominans över tiden i något annat demokratiskt land.

Skall man efter 2010 års skrala valresultat räkna ut Socialdemokraternas möjligheter att återigen bli det statsbärande partiet -- nota bene först sedan Mona Sahlin har lämnat över partiledarskapet till någon av de kandidater som står i kulisserna och väntar på budet från den valberedning som i praktiken har valet i sin hand? Det skall man absolut inte göra.

Arbetarrörelsen med sina bägge grenar är visserligen skakad och skadad av årets valresultat och av Mona Sahlins oförmåga att fullt ut nyttiggöra de resurser som finns inom Rörelsen. Men bara en blick trekvarts år bakåt i tiden ger klart besked om att svensk socialdemokrati inte för evigt kan vara down and out som ett parti för de många.

Den fråga som avslutningsvis bör ställas i förevarande sammanhang är följaktligen som följer: Hur långt tid kommer det att ta innan uppmarschen till tidigare opinions/väljarstöd är fullbordad eller i varje fall nästan fullbordad? Den kommer, tro mig.
__________

RD-valet: V -- 4.2, FP -- 6.3 procent [36]

Vänsterpartiet -- ursprungligen Sveiges Kommunistiska Parti -- har sina rötter i den ryska oktoberrevolutionen 1917. Naturligt nog var partiet som störst i 1944 års andrakammarval, då drygt tio procent av väljarkåren röstade på detsamma. Det hade av lätt insedda skäl en rent samtidshistorisk orsak: det var den sovjetiska Röda Armén som mer än någon annan armé krossade alla möjligheter för Hitler-Tyskland att gå någorlunda helskinnat ur kriget.

Men efter 1944 års för Kommunisterna så lyckosamma val har partiet varit ett typiskt mini-minoritetsparti, detta trots namnbyten i modifierande riktning (från ursprungsnamnet till Vänsterpartiet Kommunisterna och därifrån till Vänsterpartiet) och trots en trio påtagligt kompetenta och även långvariga partiledare: C. H. Hermansson, Lars Werner och Gudrun Schyman.

Har tiden helt enkelt sprungit ifrån Vänsterpartiet med dess så otidsenliga bakgrund? Vare sig partiledaren heter Lars Ohly eller någonting annat? Det ser så ut.
__________

Folkpartiet Liberalerna har äldre anor -- med allmän rösträtt och sociala reformer högt upp på programmet -- än något annat politiskt parti i Sverige. Både namnet och rötterna stammar från senare delen av 1800-talet. Men vare sig man talar om Folkpartiet då och nu eller om Liberalerna då och fram till 1935, så har partiet eller partierna åkt upp och ned i väljaropinionen mer än något annat parti.

Folkpartiets storhetstid inföll under de bägge första decennierna av 1900-talet, då under namnet Liberalerna. Partiledaren Karl Staaff var statsminister 1905-1906 och 1911-1914, och hans efterträdare Nils Edén var det i en liberal-socialdemokatisk regering 1917-1920. Men under sistnämnda skede hade partiet krympt väsentligt och därefter splittrades det i två partier, av vilka utbrytarpartiet antog namnet De Frisinnade.

Trots att De Frisinnade var ett uttalat miniminoritetsparti lyckades man 1930 bilda en så kallade vågmästarregering, som ägde bestånd till 1932. Partiledaren C. G. Ekman var en av Sveriges skickligaste parlamentariker genom tiderna, en kompromissarie som -- sades det -- ena dagen gick i armkrok med Högern i form av amiral Lindman och andra dagen med Socialdemokraterna i form av Per Albin Hansson.

Men olyckorna hopade sig över de bägge liberala partierna, och därför gick de 1935 -- förnuftig nog -- samman under namnet Folkpartiet (ett partinamn som hade kommit och gått redan under 1890-talet). En ny men måttlig storhetstid inföll under skedet 1948-1967, under vilket partiledaren hette Bertil Ohlin. Det hjäpte nu inte: statminister var och förblev under osannolikt många år -- 1946-1969 -- och med hjälp av både tur och skicklighet socialdemokraten Tage Erlander.

Efter en rad andra partiledare har så Folkpartiet Liberalerna (som det fullständiga partinamnet lyder) landat i dagens situation. Den är -- inte minst med tanke på partiets stolta historia och idéarv -- rätt egenartad. Vad fattas för att man skall göra bättre ifrån sig än i valet 2010?

Är partiledaren Jan Björklund otillräcklig? Knappast, i varje fall inte med svenska mått mätt. Och i riksdagsgruppen återfinns flera verkliga tungviktare som exempelvis Carl. B. Hamilton (finansfrågor), Johan Pehrson (rättsfrågor) och Allan Widman (försvarsfrågor), samtliga självklara taburettinnehavare om regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt när det begav sig hade tänkt till och tänkt rätt. Här finns flera gåtfulla varför och få självklara därför att.
__________

RD-valet: MP + 40.0, M + 14.6 procent [35]

Valet 2010 gick inte bara bra för Moderata Samlingspartiet och Miljöpartiet De Gröna. Det gick mycket bra för dem. Hur kunde nu det komma sig? Ja, säg det den som vågar -- utan att vara moderat eller miljöpartist! Man kan ju hur som helst inleda med en huvudhypotes, nämligen att väljarbeteenden bottnar i både förnuft och känsla.

Först ut Moderaterna. Där har man två ledargestalter med stort förtroendekapital i portföljen. Det gäller som bekant statsminister Fredrik Reinfeldt (trots att han är bedövande tråkig och dessutom flintskallig) och finansminister Anders Borg (trots banal förkunnelse och vrickad huvudutstyrsel). De är alltid i balans. De yttrar sällan några dumheter. De förkroppsligar vad man brukar benämna regeringsduglighet.

Framgång föder framgång -- så heter det ju ibland. Men varför framgång just för Moderata Samlingspartiet, detta för fyrtio år sidan nedföraktade och av många uträknade parti? Betraktar folk i allmänhet verkligen Moderaterna som Moderaterna själva vill bli betraktade, nämligen som De Nya Moderaterna med underavelningen Det Nya Arbetarpartiet?

Det är inte så säkert. Är det inte snarare så att Moderaternas styrka mest är andra partiers svaghet i skilda hänseenden -- att det är den omständigheten som har spelat och fortfarande spelar dem i händerna? Det kan man i varje fall fundera närmare på. Men man behöver inte fundera närmare på att Moderaterna också som parti -- med rätt eller orätt -- besitter ett avundsvärt anpart av den politikens hårdvaluta som kort och gott heter förtroendekapital.
__________

Även miljöspråkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand besitter ett förtroendekapital hos den breda allmänheten, som klart höjer sig över politikergenomsnittet. Man kan tycka att de är väl dogmatiska eller väl omedgörliga. Det kan innebara en avsevärd nackdel att vara det i politiken, som ju inte minst måste inebära konsten att kunna kompromissa.

Men det kan även vara en fördel att man inte bara är påtagligt konsekvent i sitt aktionsmönster, utan även framstår som konsekvent -- dock utan att samtidigt också kunna stämplas som galen. Konsekvensaspekten är nämligen enligt för länge sedan etablerad statsvetenskaplig teori en viktig och ibland utslagsgiviande parameter när det gäller överlevnadsnivån hos ett parti.

Det är mot den bakgrunden man skall begrunda partilinjen att förorda höjt pris på drivmedel. Det framstår i förstone inte alls som röstvinnade. Men det befriar partiet och därmed även de bägge språkrören från all misstänksamhet om populism eller tom löftespolitik. Det kunde bära eller brista, men man följde en rak linje -- som visade sig bära.

Konkurrensen mellan de politiska partierna är som ett slutet system av kommunicerande kärl: Om jag eller vi blir större, så blir du eller ni mindre -- och vice versa. På den borgerliga sidan är det som redan antytts inte i första hand Moderata Samlingspartiets förträfflighet som har fällt utslaget i valet för dess del. Det är i stället de övriga allianspartiernas brist på föträfflighet som har gjort det.

Samma fenomen gäller för Miljöpartiet De Grönas framgång. Dess huvudkonkurrent om klorofyllrösterna är som bekant Centerpartiet. I den kompetens- och trovärdighetsanalys hos väljarkåren som ligger bakom gröna röstningbeslut förhåller det sig helt enkelt så, att Miljöpartiet av ovan angivna skäl erhöll en påtagligt större andel av valkakan.
__________

RD-valet: SD + 94.1 procent [34]

Politik är krig -- i mer eller mindre ordnade former. Varje parti väljer långsiktig strategi mellan de allmänna valen och taktik inför själva valet. En grundregel för all krigföring är vidare som följer:

Underskatta aldrig din motståndare eller dina motståndare -- men överskatta den eller dem inte heller. Och var alltid beredd på överraskningar mot resans slut: positiva eller negativa -- för ett eller två eller flera partier. I dagens Sverige är väljaropinionen rörligare än den någonsin tidigare har varit. Det ger vissa möjligheter för somliga, men innebär klara risker för andra.

I Riksdagen 2006-2010 var sju partier representerade, av vilka fem partier (M, C, FP, S och V) var äldre och etablerade och två relativa nykomlingar (KD och MP). De sistnämnda hade uppstått som resultat av utbrytningar från de äldre och etablerade partierna.

Fem partier var bra, ty det gav politiken en viss konstans. Ytterligare två partier var strikt statsvetenskapligt betraktat inte bra: det kunde i värsta fall åstadkomma stark splittring med ty åtföljande handlingförlamning -- men gjorde det lyckligtvis inte den här gången.

Men nu var man där och hade väl också förtjänat att vara det. De etablerade partiernas allt mattare engagemang i tros- och livsåskådningsfrågor beredde marken för Kristdemokraterna. De etablerade partiernas mera pliktskyldiga än flammande engagemang i miljöpolitiken beredde marken för Miljöpartiet De Gröna.

Det finns en logik i all politik. Om det uppstår ett vacuum i redan etablerade partiers engagmang och dådkraft, så finns det i länder med Sveriges parlamentariska system alltid utrymme för både enfrågepartier och flerfrågepartier, liksom för partier som utvecklas från det ena till det andra. Men det kan ta sin tid att slå sig in i de beslutande politiska församlingarna -- om man nu någonsin gör det. Det vet både kristdemokrater och miljöpartister.

Det vet också Sverigedemokraterna, som i och med årets val fick ett dundrande genombrott som riksdagsparti. Man fördubblade nästan andelen väljare jämfört med riksdagsvalet 2006. Och man gjorde det trots att alla de andra partierna i den mån de hissade en flagga för Sverigedemokraterna hissade en pestflagga. Det gjorde även statstelevisionen, och där har man ännu inte halat den.

Vad är det då som är så speciellt med Sverigedemokraterna, att partiet trots klen valkassa lyckades slå andra småpartier på fingrarna i riksdagsvalet? Och vad är det som är så förfärligt med Sverigedemokraterna att både statsminister Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin utfäst sig att vad som än må hända, så skall man inte på något sätt samverka eller ens umgås med dem?

Svaret på den första frågan är enkel. Portalparagrafen i Sverigedemokraternas stadgar lyder sålunda:

'Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd. Genom partipolitiskt engagemang vill partiet genom sina föreningar och aktiva som en folkrörelse skapa inflytande åt dem som delar syftet.'

Det har visat sig innebära att Sverigedemokraterna driver en politik som är starkt kritisk mot nuvarande invandringspolitik. Man anser att den är oansvarig och ett hot mot Sverige som nation. Om det verkligen är så i 'det mångkulturella samhället' kan man ju diskutera. Men det skall inte ske här. Sverigedemokraterna torgför hur som helst sina åsikter i saken, och de har -- helt enkelt -- vunnit allt större gensvar hos gemene man.

Men varför pestflaggan? Det beror på att Sverigedemokraterna sägs vara 'främlingsfientliga', vilket de bevisligen inte är. Det beror också på att Sverigedemokraterna (av exempelvis Mona Sahlin) sägs ha 'sina rötter i rasismen'.

Sistnämnda påstående saknar inte helt fog. Men det är i övrigt lika begåvat i egenskap av argument mot samröre med Sverigedemokraterna som att säga att man inte umgås med en person, därför att vederbörandes pappa suttit i fängelse. Det finns preskriptionstider även i politiken. (Under judeförföljelserna i 1930-talets Tyskland införde Bondeförbundet/Centerpartiet i sitt partiprogram exempelvis en punkt om att man skulle slå vakt om 'den svenska folkstammen'. Det ena hade givetvis ett samband med det andra.)

Återigen till president Paasikivi: 'Giv mig fakta, endast fakta. Allt annat är betydelselöst'.

Fakta är vidare att Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder, grillats mer än några andra svenska politiker i modern tid (och det inte minst i statstelevisionen) -- men, det måste man nog medge, visat sig hålla måttat. Det ansåg ju i varje fall en hel del väljare. Åkesson och Söder är nämligen kunniga, sakliga och balanserade. Om man inte är sverigedemokrat och i nämnda hänseende hänger sig åt önsketänkande, då gör man både sig själv och sitt parti en otjänst.

Sverigedemokraterna utgör knappast någon fara för Sverige. Men de utgör en fara för de mindre partier som även de kämpar om väljarnas gunst. Hur gör man då om man är ett konkurrentparti i samma väljaropinionsdivision som Sverigedemokraterna? Finns det över huvud taget ett vettigt svar på den frågan?

Ja, det gör det. Men det får tills vidare anstå.
__________

Valfrihet och vårdnadsbidrag [33]

Valfrihet förutsätter faktiskt vårdnadsbidrag. Så enkelt det. Det parti som tänker om och tänker stort vinner kanske inte omedelbart några röster på det -- i synnerhet inte om man djärvs föreslå en åtminstone en dubblering av nu gällande vårdnadsbidrag. Men på litet sikt?

All kvalificerad psykologisk forskning visar på att ett litet barn för maximalt välbefinnade måste få känna verklig trygghet hos en person och endast en person, och naturligen då hos sin mamma. All kvalificerad psykologisk forskning visar vidare på att ett barn far bäst av att få vistas i hemmet intill treårsåldern. Det har nämligen dessförinnan inget behov av vad man benämner 'socialisering', exempelvis lek med andra barn.

Det skulle vara en välgärning av stora mått om dagens politiker gjorde sin hemläxa i teoretisk och praktisk barnpsykologi innan de fattade beslut i frågor som kan gälla ett människobarns barns väl och ve under resten av livet. Men sent skall förmodligen syndaren vakna -- om ens någonsin.

'Storbarnkammaren' med dess 'hurtiga' peronal (enligt samhällsingenjören och gåsleversocialisten Alva Myrdal) måste alltid finnas för barn som lever i sådana omständigheter att man -- hur man än vrider och vänder på saken -- inte har något val. Men alla andra -- om nu ett vårdnadsbidrag värt namnet infördes?

I själva verket utgör daghemmen i den mån de tar hand om barn under tre års ålder ett oerhört stort samhällsexperiment, vars resultat kan avläsas först om tio, tjugo eller trettio år. Det är dessutom ett mycket dyrt experiment. För femton eller tjugo år sedan argumenterade professorn i nationalekonomi och tillika riksdagledamoten (S) Bo Södersten med stöd av rent ekonomiska skäl för att man skulle tänka till och tänka om innan man fotsatte på den barnförvaringsväg man hade anträtt. Men det var -- även för en socialdemokrat -- som att svära i kyrkan.
__________

Det skadar aldrig med litet konkretion. Hör här och fundera vidare på egen hand -- om det nu ligger inom möjligheternas gräns. Tänk bort oljuden från åsiktspolisernas megafoner i eller utanför massmedia och läs noga igenom följande citat ur ett mejl från en av mina svägeskor. Hon har för övrig själv varit mamma på heltid alltsedan hon vid tjugotvå års ålder fick sitt första barn. Resultatet har föga oväntat blivit tre duktiga och välanpassade yngre män. Alltså:

'I dag kom jag av en slump in på en hemsida skriven av en privatperson, där han beskrev sin egen trivsamma barndom under 40- och 50-talen, och det kändes bitvis igen, till exempel följande:

''Vi som växte upp under 40- 50-talen hade nog oftare en lyckligare barndom än många barn nu i dagens samhälle. Detta trots betydligt lägre levnadsstandard då. De flesta av dagens barn sitter ju internerade på förskolor innanför staket med konstgjorda lekmöjligheter och påtvingade lekkamrater. Dessutom under längre dagid än föräldrarnas arbetstid. Detta kallas barnomsorg. Kanske för att rena samvetet för föräldrar och politiker, som av någon anledning vill ha det så ordnat.

''Vi barn växte upp i total frihet i stadsmiljö med naturen nära inpå knutarna. Nästan som på stenåldern, och så är människan skapt att leva. Det fanns en mamma att springa hem till om det krisade och [då] fick man tröst. Också fick man lära sig att ta ansvar för sina handlingar och sin egen säkerhet. Om mamma någon enstaka gång inte var hemma fanns det en mormor, en granne eller kompis nära intill. Vilken trygghet!''

'I all enkelhet tycker jag det stämmer ganska bra.'
__________

När debatten kring hithörande problematik fördes -- den är nu i stort sett död -- myntade daghemsentusiasterna begreppet 'kvinnofälla'. Den mamma som stannade hemma med sina småbarn skulle fastna i någonting snarlikt en väl tilltagen råttfälla. Men nu råkar det vara tvärtom.

En kvinnas möjlighet att leva ett fullvärdigt liv har förvisso en hel del med yrkesverksamhet -- med eller utan eller karriärstege -- att göra. Men för den kvinna som blir mamma bör mycket mera hennes vilja och förmåga att på heltid ta hand om sin avkomma intill treårsåldern spela in. Det är strängt taget den viktigaste samhällsuppgift som över huvud taget finns. Allting annat är sekundärt. Men hur långt sträcker sig egentligen förutsättningarna för valfrihet i vid mening i ett samhälle som det svenska samhället?

Här skulle det vara frestande med en utläggning om daghemsbarns ohälsa och en annan utläggning om daghemsverksamhet som skurril affärsverksamhet, likaså om sådana egenartade företeelser som premierade 'pappamånader'. Men redan det ovan sagda kan nog vålla så pass högt blodtryck hos somliga att -- mest som en ren barmhärtigihetsgärnig -- punkt bör och skall sättas här.
__________

Sanningsproblematiken [32]

När jag var i fjortonårsåldern åhörde jag en predikan av dåvarande pastorsadjunkten (och sedermera kyrkoherden och prosten) Carl-Magnus Magnuson (1919-2009) i min dåvarande kyrka, Kungsholms Kyrka i Stockholm. Magnuson var en utmärkt predikant, och temat för hans predikan var så viktigt och intressant att det otaliga gånger under årens lopp har återkommit i min tankevärld. Temat löd i all enkelhet sålunda:

Vem är jag -- egentligen?

Det kan man aldrig riktigt veta, skulle den store professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804) ha svarat, i det han med en vältalig gest pekade på sitt monumentala huvudarbete 'Kritik der reinen Vernuft', eller på svenska 'Kritik av rena förnuftet'. Få har läst den tättryckta åttahundrasidiga volymen, och själv har jag bara läst en sammanfattning på svenska av densamma.

Hur som helst innebar publiceringen 1781 av Kants vidlyftiga betraktelse ett genombrott för den moderna kunskapsteorien. Tilltron till möjligheten av objektiva sanningar eller omdömen fick sig en törn, vars verkningar har
blivit oöverskådbara och vars idégods förts vidare till den dag som i dag är av 'kantianer' och 'nykantianer'.

Magnusons underligande bibeltext minns jag inte. Däremot minns jag mycket väl det klarläggande resonemang bibeltexten i fråga gav upphov till. Vi är i egenskap av olika personer på olika stadier längs livets väg var och en av oss inte alltid en enda helgjuten eller väl sammanhållen person. Vi är i stället åtminstone tre olika personer. Vi är för det första den vi själva anser oss vara; vi är för det andra den omvärlden anser oss vara; och vi är för det tredje den vi egentligen är. Och det kan vara eller bli problematiskt.

Det skadar inte att någon gång i månaden fundera över detta så att säga tredelade fenomen. Vem anser jag till att börja med mig själv vara? Åtskilliga memoarförfattare har mer eller mindre utförligt redovisat sina minnen och tankegångar i den saken. Problemet därvidlag är att vissa författare medvetet undviker eller tillrättalägger mer eller mindre obehagliga sanningar om dem själva, medan minnet hos andra -- försiktigt utttryckt -- är för selektivt för att det skall vara riktigt bra. (Selektivt är ju minnet under alla omständigheter -- och professor Kant nickar instämmande.)

Det finns tre memoarsviter på svenska som höjer sig över mängden. De är i tur och kvalitetsordning utgivna av författaren och predikanten Sven Lidman (1882-1960); av statsvetenskapsmannen och publicisten professor Herbert Tingsten (1896-1973); samt av författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Samtliga sviter har tillkommit mot slutet av vederbörande upphovsmans liv, och samtliga omfattar de fyra delar.

Hur rimmar då sanningen med vad den ena eller andra memoarförfattaren har att berätta? En verklig kapacitet som professor Knut Ahnlund ställde sig just den frågan med viss bävan när han satte i gång med att skriva en stort upplagd och som det skulle visa sig fullödig biografi över Sven Lidman (utkommen 1996). Ahnlund kunde till sin lättnad konstatera att Lidmans föregivna sanningslidelse inte var något slags fasad. Alla fakta som kunde kontrolleras -- och de var många -- stämde in i minsta detalj. (Den som verkligen vill lära känna livet och människorna ytterligare kan med fördel ägna några veckor åt att läsa först Ahnlunds biografi och därefter Lidmans memoarsvit, vars kvaliteter -- kortfattat utryckt -- är lika påtagliga som obeskrivbara. Ett ganska festlig sidospår utgör för övrigt avsnittet om Sven Lidman i bokförläggaren Tor Bonniers utmärkta minnesvolym 'Längesen' från 1972.)

Ivar Lo-Johanssons memoarsvit är oproblematisk. Författaren som här minns och beskriver är snarlik gossen i H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder. ('Kejsaren är ju naken'.) Om man kan tiden och har tillägnat sig förmågan till visst källkritiskt tänkande, så talar Sanningnen med stor S -- så långt det nu är möjligt efter professor Kants kritik -- emot läsaren på varje sida.

De ovan avhandlade bägge memoarförfattarna vållar sålunda den sanningssökande läsaren inga problem att tala om. Både Lidman och Lo-Johansson såg på sig själva som omgivningen i varje fall borde ha sett dem, men även som de -- i varje fall grovt sett -- verkligen var. (Den som är intresserad av stilistik bör för övrigt inte försumma att åtminstone bekanta sig med Sven Lidmans flödande och assonansrika ordkonst, och inte heller försumma att likaså bekanta sig med Ivar Lo-Johanssons stenstil med dess korta meningar och helst inga bisatser. De bägge vitt skilda stilkonsterna är lika effektiva -- men på diametralt olika sätt.)
__________

Om någon hade fått för sig att genomföra ett allmänt intelligenstest med de tre här nämnda memoarförfattarna, så kan det knappast råda någon tvekan om att Herbert Tingsten med avsevärd marginal skulle ha passerat sina bägge memoarkolleger. Och det är problematiskt.

Ty Tingsten är den som i ett så att säga moraliskt habilitationstest med de tre hade hamnat långt under sina medtävlare. Han kallade sig själv med viss belåtenhet 'moralist'. Men han var moralist i synnerhet när det gällde andra -- inte alltid och stundom inte ens i väsentligeheter när det gällde honom själv. Har sålunda begåvning och bildning egentligen föga att göra med moralisk hållning? En svala gör förvisso ingen sommar, men det kan nog ändå förhålla sig så.

Första delen av Tingstens memoarer är strålande både som tids- och människoskildring (som naturligtvis ofta sammanfaller) och motiverar bara den andraplaceringen på den här hopsnickrade prispallen. Men ju längre fram i memoarsviten man kommer, desto flera blir inte bara longörerna utan även genvägarna förbi för upphovsmannen obehagliga sanningar.

Icke desto mindre fick Tingsten utomordentligt erkännsamma recensioner för de första tre delarna av sina memoarer. Men så inträffade en knall som gav genljud i hela Kultur-Sverige.

Under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1960 anställde Tingsten -- närmare bestämt 1951 -- lyrikern och kritikern fil. dr Olof Lagercrantz som chef för kulturredaktionen, och i de senare memoardelarna från 1963 och 1964 recenserade Tingsten fortlöpande både Lagercrantz och flera andra medarbetare i tidningen. Tingsten staplade lovord på lovord över just Lagercrantz. Denne fick, sammanfattningsvis, högsta vitsord inte bara i egenskap av medarbetare, utan även i egenskap av medkännande medmänniska.

Kvittensen på lovorden uppenbarade sig när Lagercrantz recenserade den fjärde memoardelen. Han underkände inte bara memoardelen som sådan, utan även Herbert Tingsten som chef i allmänhet och som medkännande medmänniska i synnerhet. Det var ett karaktärsmord som hette duga.

Tingsten gick i svaromål, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. ('Det (här] är vidrigt.') Han bröt också det mycket generösa medarbetarkontrakt, som han efter pensionsavgången hade fått med Dagens Nyheter.

Men hade då Lagercrantz rätt -- åtminstone i det stora hela? Det hade han, men i kraft av sin överlägsna stilistiska talang hade han varit infam i överkant.

Nästa dolkstöt drabbade en död man. Tre år efter Tingstens bortgång utkom Dagens Nyheters utrikeschef -- både under och efter Tingsten -- Ulf Brandell med en 'Dagbok från DN' skriven 1960-1962. Det är en dagbok som -- dagboksförfattaren tydligen ovetande -- mest handlar om en kaotisk dagstidningsbarnkrubba med återkommande besök av en aningslös förutvarande chefredaktör, en numera äldre herre som inte visste ett smack om hur snacket om honom gick på tidningen. Det var i regel allt annat än välvilligt.

Hur kunde det vara möjligt? Om man -- som jag -- både tenterat på och av purt intresse läst in en hel del av Herbert Tingstens mycket omfattande produktion, så kan man inte annat än vitsorda att det här rör sig om en systematisk begåvning och en intellektuell skärpa av mycket stora mått. Hur kunde Tingsten i rent mänskliga termer bedra sig så till den grad som skedde? Självbilden stämde inte med omvärldens uppfattning -- och varken den ena eller den andra med den någorlunda sanna bilden av Tingsten. Hur kunde det vara möjligt? Egocentrikerns dilemma? Det är inte uteslutet.

Det bör för fullständighetens skull tilläggas att det finns olustiga fläckar även på högskoleprofessorn Tingstens vapensköld. Men det skulle föra för långt att ens summariskt redovisa dem. Det bör för fullständighetens skull ävenledes tilläggas att Olof Lagercrantz och Ulf Brandell inte hade yttrat sista ordet om fenomenet Herbert Tingsten i mänskliga termer. Det har även andra gjort -- utan att ha blivit motsagda.
__________

Det ovan sagda leder med viss ofrånkomlighet över till frågan om vilka livets djupast liggade drivkrafter egentligen är -- för mig, för dig, för alla andra, och då inte mist för oss som valt att engagera oss politiskt. Är sanningslidelsen och därmed även sanningskravet en sådan drivkraft? Och är sanningslidelsen och sanningskravet där de förekomer naturgivna eller förvärvade? Kan de vidare vara mål i sig, och är de i så fall önskvärda mål?

Sistnämnda fråga ställdes på sin spets i Hernrik Ibsens skådespel Vildanden från 1884. Ibsen besvarade där den ställda frågan med nej. Det fanns goda skäl till det. Ty Vildanden utvecklades till en ofrånkomlig tragedi på grund av en notorisk sanningssägares lidelse för sanningen -- men inte endast för egen del.

Vem är jag? Vad har det blivit av mig? Vad ville jag åstadkomma? Sådana existensiella frågor hör också de till den reflekterade människans repertoar. I hur hög grad har jag varit sann mot mig själv? I hur hög grad har jag varit sann mot andra? Spelar det egentligen någon större roll, vare sig man är politiskt engagerad (C) eller på annat håll?

Det har inte utan skäl sagts att en dåre kan fråga mer än vad tio vise män kan svara på. (När Herbert Tingsten föreläste i USA -- han var en internationell auktoritet i sitt ämne -- gjorde han den reflektionen, att det under studenternas frågestund efter föreläsningarna föreföll som om frågvisheten var negativt korrelerad till tankeskärpan hos de frågvisa. Det kan mycket väl ha förhållit sig så.) Jag avslutar därför dagens bloggpredikan med ett par strofer ur Frida-sångaren Birger Sjöbergs diktsvit 'Konferesneman', som återfinns i diktsamlingen 'Kriser och kransar' från 1926:

Så må en ärlig strävan vara staven
i tumultariskt vimmel fram till graven.

Så vill jag stödja mig på redlig önskan
att planta friskhet bland den brända grönskan.
- - -

Vem är du, lyssnare? Jag slutar fråga.
Nog att jag kämpar, nog att jag får låga!
__________

Partiledarbetyg efter partiledardebatt [31]

I dag ägde den första partiledardebatten för innevarande riksdag rum. Åtta partiledare fick dels möjlighet att hålla var sitt längre anförande, dels möjlighet att så att säga debattera man mot man (respektive kvinna) från de bägge talarpulpeterna framför talmansbordet. Den som så ville kunde följa debatten i teve från dess början klockan nio på morgonen till dess slut klockan två på eftemiddagen -- och det gjorde jag. Det var sammanfattningsvis bortkastad tid, utom när Jimmie Åkesson blev påpucklad eller hade ordet. Vad vet man i Sveriges Riksdag egentligen om Voltaries toleranscredo? (Min herre, jag avskyr edra åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för er rätt att föra ut dem.)

Media har naturligtvis på olika sätt redan täckt upp vad som sades under de många debatt-timmarna och försökt att närmare analysera vad som sades i det som föreföll att sägas. Men i mitt eget fall (om jag nu skall falla för frestelsen att tala om mig själv) föreligger en ej obetydlig komplikation: jag är partiansluten centerpartist och varm ahängare av Alliansen -- men jag är på intet sätt anhängare av den antitalekonst som odlas av de fyra allianspartiledarna.

Vad är det då som brister? Både form och innehåll. Hur åtgärdar man det då? Man rekommenderar statsminister Reinfeldt samt statsråden Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att under en gemensam weekend (gärna förlagd till Högfors) inbjuda mig själv (jag har aldrig varit särskilt blygsam av mig) för att demonstrera den talekonst som inte kan läras in genom studier i populära retorikhandböcker av exempelvis Kurt Johannesson eller Göran Hägg. Jag syftar då närmast på kopplingen mellan tiden, tanken och det talade ordet.

Jag kommer att medföra undervisningsmaterial i form av Ciceros första tal mot Catilina i den romerska Senaten år 63 före Kristus (Oratio in Catilinam prima); vidare i form av Edmund Burkes tal mot Warren Hastings i det engelska Överhuset i februari 1788; ytterligare i form av Gustaf III:s tal till Riksdagen i augusti 1772; och slutligen i form av Adolf Hedins tal i Riksdagens Andra Kammare i anledning den av honom i januari 1884 väckta stora socialaförsäkringsmotionen.

Mina fyra disciplar skall på egen hand få ta reda på de händelser som ledde till att de fyra här nämnda talarna tog till orda, samtidigt som de beviljar respektive talskrivare ledighet på obestämd tid. Den talare som inte har svettats själv över vad han eller hon har att framföra kan nämligen aldrig på allvar fånga och lyfta uppmärksamheten hos ett auditorium. Betänk närvarofrekvensen i Kammaren, som är detsamma som en betygssättning av antingen intellektuell eller oratorisk nivå eller -- hemska tanke -- av bäggedera.

De skall också påminnas om att när Per Albin Hansson var statsminister (1932-1946 minus tre sommarmånader 1936) hade han alltid en mekanisk skrivmaskin av tröskverksmodell på sitt ämbetsrum, och på den skrev sina tal. Per Albin visste nämligen själv exakt vad han ville säga och hur han skulle säga det. Och Regeringskansliet (som dåmera gick under namnet Kanslihuset) hade färre än en tiondel tjänster jämfört med dagens bemanning. Dessutom bestod Regeringen dåmera av elva yttersta kompetenta ledamöter, och inte som idag av tjugoåtta staatsråd, av vilka sistnämnda flertalet har avancerat till rådsbordet på något oklara meriter.

Nåväl. Som ett slags inledande stimulansavsnitt kommer jag att berätta för mina kursdeltagare om en incident som är både lustig och lärorik. Vi befinner oss i England någon gång under mellankrigstiden. Ett överklassällskap tillbringar veckoslutet på ett av de många adelsgods, vilka då var privatägda och ännu inte hade övertagits av National Trust.

Lord Birkenhead (tidningskung och före detta F. E. Smith) tar sig en promenad i trädgården tillsammans med en ståndsbroder. Den sistnämnde betraktar en häck klippt i manshöjd, på vars andra sida en tunnhårig skalp rör sig fram och tillbaka.

'I say Freddy, have a look! What the bloody hell is that?' Hallå Freddy, titta där! Vad i helvete är det?

'O my dear chap, you haven't seen this before? It's only Winston [Churchill] who is rehearsing one of his improvised speeches!' Käre vän och gamle gosse, har du aldrig sett det där förut? Det är bara Winston som över in ett av sina improviserade tal!
__________

Inrikes utrikespolitik från A till Å [30]

I dag har ledningarna för de fyra regeringspartierna jämte Socialdemokraterna och Miljöpartiet fattat ett gemensamt beslut i frågan om hur stor den svenska insatsen i Afghanistan fortsättningsvis skall vara, liksom vilken inriktning den skall få. Det tog sin tid.

Det skedde först efter flera dagars förhandlingar, under vilka Vänsterpartiet föll ifrån en tänkt sexpartiuppgörelse. Det har sagts att det beslut som nu utan friktioner kan föras fram till Riksdagen inte är kristallklart på alla punkter. Men stor sak i det. Ett besvärligt problem är under alla omständigheter avfört från den politiska dagordningen, samtidigt som Vänsterpartiet inte längre utgör den belastning för det röd-gröna samarbetet som det har varit.

Av de åtta riksdagspartierna har ett parti hållits helt utanför de diskussioner i enighetens namn som förts. Det är Sverigedemokraterna. Det leder till eftertanke. Det leder till eftertanke från Afghanistan till Åkesson. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att dra den slutsatsen att allt tycks gå vår nyaste riksdagspartiledare Jimmie Åkesson väl i händerna. Vet man då inte vad man gör? Uppenbarligen inte -- och det gäller både de redan etablerade riksdagspartierna och media i stort.

Valmyndigheten har med föredömlig snabbhet och exakticitet publicerat mängder av namn och resultatsiffror för valen 2006 och 2010 på nätet. Men man har inte räknat fram annat än procentuella andelar i det ena eller andra hänseendet. Man har inte beaktat den rent procentuella ökningen respektive minskningen (baserad på procentandelarna i valet 2006 och i valet 2010) i riksdagsvalet för de partier som kvalificerade sig för riksdagsmandat. Den ökningen innebar nära nog en fördubbling av de sverigedemokratiska riksdagsrösterna.

Hur bör man då förhålla sig till Sverigedemokraterna om man nu inte själv är sverigedemokrat? Det räcker med litet hyfs och gott omdöme. Svårare än så är det inte. Begreppet hyfs behöver inte förklaras. Men begreppet gott omdöme innebär i det här sammanhanget endast att man ser sanningen i vitögat. Skall det vara så svårt?
__________

FN-dag och samhällsansvarsdag [29]

Det är alltid lätt att låta sig fångas av dagens futiliteter, trots att världen ser ut som den gör. Det heter ibland att man alltid står sig själv närmast. Den brittiske författaren W. Somerset Maugham (1874-1965) formulerade problematiken ungefär så här i början av den mix av hågkomster och reflektioner som han 1938 utgav under titeln 'The Summing Up', Sammanfattning(en): 'Det går inte att komma ifrån, att för mig själv är jag den viktigaste personen i hela världen'.

Är det verkligen så för mig och dig och alla andra? Det tål nog ändå att diskuteras. Det finns nämligen undantag längs den långa linjen mellan mellan kronisk egoism och ren altruism (omtanke om andra).

Det finns förvisso människor -- även och inte minst i politiken -- vilkas drivkraft helt uppenbart är en egennytta utan gräns. Till dem hör en hel hord av socialdemokratiska makthavare med godsägaren, industrimannen och medicie fuskdoktorn Göran Persson och ministern in spe som skulle leda sitt departement från USA Thomas Bodström i täten. (Rekommenderad läsning: '700 dagar i Rosenbad' av Bodström, hunden som tacksamt blickar upp mot Husse och som slickar hans hand så fort tillfälle ges.)

Men det finns i motsats därtill givetvis även politiker, vilkas främsta drivkraft är omsorg om den utsatta medmänniskan. Men de var flera, mycket flera förr i världen. Om man begrundar sammansättningen av de valda politiska församlingarna då, så finner man utan vidare en klar nivåskillnad i jämförelse med dagens makthavare, en nivåskillanad som inte är särskilt smickrande för de sistnämda -- eller för den delen för svensk politisk kultur över huvud taget.

Därtill kommer att det samhällsansvar som man förr i världen iklädde sig var ganska illa avlönat. Så var det för riksdagsledamöternas del ända in på 1960-talet. Det fanns inte minst socialdemokratiska riksdagsmän som måste ta till extraknäck över sommaren för att trygga sin försörjning. Och allt det ovan sagda som ett slags subjekt till dagens huvudobjekt.

FN-dagen är viktig. Den skall påminna oss om den nya världsordning som man från de Allierades sida hoppades skulle resa sig ur askan från den förtärande världsbrand som Andra världskriget utgjorde. Det 'Atlantic Charter' som president Franklin Roosevelt och premiärminister Winston Churchill undertecknade mot slutet andra världskriget är och förblir en milstolpe i mänsklighetens utveckling från krigsslutet och framöver.

Men rapporter inifrån FN-skrapan i New York tycks ge vid handen att organisationen utvecklats till något av en koloss på lerfötter. Administrationen är tung och rätt orörlig eller rentav ineffektiv. Säkerhetsrådet beslutar -- men till vilken effekt? Det är hur som helst även ett svenskt samhällsansvar att bejaka de syften som FN haft i nu sextiofem års tid samt därutöver med kraft verka för att de skall vinna tillämpning.

Sverige har en FN-delegation, men man hör inte mycket talas om den. Är den bara ett pro-forma-arrangemang? Det verkar nästan så. Vidare får man hoppas att en generalsekreterare av format skall eferträda den nuvarande innehavaren av det höga ämbetet. Och slutligen bör Säkerhetsrådet få en radikalt annan sammansättning, gärna med tio permanenta medlemmar, vilka skall utgöra en spegelbild av respektive lands tyngd i vår världsordning, samt därutöver fem roterande medlemmar, vilka gärna kan rotera per halvår och inte per helår.
__________

På valdagen den 19 september [28]

Så var den då inne: valdagen den 19 september 2010. Jag hade ställt mig till förfogande som valsedelutdelare men inte fått någon exakt respons på denna min framstöt. När jag vid tiotiden infann mig för för att rösta visade det sig emellertid att den partikamrat som stått på pass sedan klockan åtta inte hade fått någon avlösare.

Jag hade förutseende som alltid -- nej, jag skämtar litet, men i alla fall -- tagit med mig min centerbanderoll från kyrkovalet förra året och kunde därför omedelbart ställa mig till förfogande. Jag var på plats fram till klockan ett. Då blev jag avlöst av Catrin Mattsson, andrakandidaten på Centerpartiets samtliga sex valsedlar i landstingsvalet. Från klockan tre till klockan sju avlöste jag så Catrin och återvände hem många erfarenheter rikare.

Det är nämligen så att majoriteten av valsedelsutdelarna är trevligt och konversabelt folk. Kristdemokraterna representerades på förmidddagen av en medarbetare på hela nittiotre år. Han upplyste mig om att nyckeln till att vara vid god hälsa trots hög ålder är att avstå från att äta varm mat.

Nestorn i S:t Görans kår av Kyrkofullmäktige, socialdemokraten Seve Boudrie, infann sig med sin rollator och satt av ett pass för sitt parti. Heder åt sådan partilojalitet! För övrigt hade Boudrie och jag -- som alltid när vi träffas -- ett trevligt samtal om än det ena, än det andra.

Två yngre valutdelare, en manlig folkpartist litet över trettio (tror jag) och en rödhårig och fräknig och något fylllig socialdemokratisk kvinna litet under trettio (tror jag) visade sig vara idésprutor av inte helt vanligt slag. De samtalade livligt med oss andra, och jag var på vippen att försöka omvända de bägge till den rätta politiska läran. Vidare avlöste ett mycket kultiverat moderatpar, man och hustru, varandra under alla de tolv timmar som vallokalen var öppen.

Mannen i fråga finns med på fotot ovan, som kanske kräver en viss förklaring. Så mycket enklare svensk politik skulle vara om det fanns bara tre partier att räkna med: ett stort högerparti, ett mindre centerparti och ett stort vänsterparti. Det var tanken bakom det av mig arrangerade fotot med mig själv i mitten.

Regeringsbildningarna skulle bli så mycket enklare: om högerpartiet fick fler röster än vänsterpartiet men ändå inte majoritet, så skulle centerpartiet kunna sälla sig till vinnaren och därigenom garantera ett majoritetsstyre - och vice versa. Det skulle följaktligen innebära att Centerpartiet ständigt befann sig i regringsställning, visserligen mest som komplement till det ena eller andra vinnarpartiet -- men ändå.

Så såg för övrigt under flera decennier det politiska landskapet ut i dåvarande Västtyskland -- om man byter ut partinamnet Fridemokraterna mot partinamnet Centerpartiet. (Den fridemokratiska partiledaren Hans-Dietrich Gencher var inrikesminister 1969-1974 och utrikesminister 1974-1992).

I övrigt löpte tankarna mest till Regiana Hortins och min i stor utsträckning gemensamt förda personvalskampanj (trots att vi är konkurrenter till varandra i riksdagsvalet). Vi hade gjort punktvisa nedslag i innerstad och förorter, mest på Kungsholmen och på Södermalm, i Mälarhöjden och i Bandhagen-Högdalen, i Norra Ängby och i Tensta och Rinkeby. Vi hade samtalat med många väljare, och sådant har ju alltid sitt värde helt oavsett vilket parti samtalspartnern eller samtalspartnerna i slutändan väljer.

Nu gäller det fortsättningsvis att försöka reformera Stockholmsdistriktet av Centerpartiet i största allmänhet. Man bör givetvis ta det försiktigt med sådant alldeles före ett val. Men därefter är fältet fritt för att framföra och försöka gendriva organisatoriska och andra förändringar av vitalt intresse för partidistriktet. Det behövs. Om även ledande företrädare för detsama kommer att inse det står emellertid hitintills att läsa endast i stjärnorn.
__________

Den sanna centerpartisten [27]

Ceenterpartiet genomlider sedan en tid tillbaka en identitetskris. Varför är man då centerpartist? Partivännen Fredrick Federley svarade mig: 'Man befinner sig mitt emellan höger och vänster, och det passar mig och många andra alldeles utmärkt.'

Det kan man ju fundera över i veckor och månader. Och det kan leda till att man säger sig: Är det inte i stället tvärtom? Man gör en förnuftig eller i varje fall rimlig avvägning av allt som är bra i svensk (och gärna även annan politik) och osäkrar i varje fall diskussionsvis följande något explosiva bomb.

En sann centerpartist är:

moderatkonservativ till 40 procent;
socialliberal till 30 procent;
reformsocialist till 20 procent;
och vänsterradikal till 10 procent.

Tiden medger ingen utförligare exemplifiering. Men hur många kan i dag placera den moderatkonservative statsministern E. G.Boström där han hör hemma? Hur många kan i dag placera den socialliberale riksdagsmannen Adolf Hedin? Hur många den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting? Vilka känner slutligen till åtminstone namnet på nationalekonomen och rabulisten professor Knut Wicksell? De är var och en värda var sitt låt vara anspråkslösa stycke till åminnelse av en tid som krävde mycket mer av en parlamentariker i framskjuten ställning än vad som numera är fallet -- och oändligt mycket mer av den som valde att radikalt avvika från medelproportionalen.

- - -
- - -

För att nu fullborda mitt avancemang mot politiskt självmord skulle jag mycket gärna se att Centerpartiet lade begreppet 'liberal' utan närmare bestämning på hyllan. Fredrik Jörgensen i Södermalmscentern framlade en utmärkt motion till distriktsstämman i våras om en sanering av taxiverksamheten i Stockholm. Den var både vältalig och vilade i allt på fakta som inte gärna kunde bestridas. Motionen avslogs emellertid med motiveringen att den inte rimmade med partiets 'liberala' grundvärderingar.

Nog om detta nu! Dixi et salvavi animam meam, som jag ibland brukar säga för att undvika varje som helst form av missförstånd!
__________

Centerpartikandidater i riksdagsvalet [26]

Ingen känner bättre kandidaterna till Riksdagen, till Landstingsfullmäktige och till Kommunfullmäktige i ett visst partidistrikt än de partimedlemmar som under ett antal år har stått öga mot öga mot dem, har iakttagit dem och har hört vad de haft att komma med. Jag kommer därför att presentera mitt eget kvalitetsurval vad gäller riksdagskandidaterna jämte viss betygsättning.

Efter en hel del tankemöda har jag fastnat för att betygsätta de kandidater om vilka jag har bildat mig en stadgad mening just i deras egenskap av riksdagskandidater enligt samma system som tillämpas i det allmänna skolväsendet, dock med ett undantag: jag avstår från underbetyg.

Det är inte realistiskt att tänka sig att Centerpartiet i Stockholms kommun kommer att erhålla mer än fyra mandat i riksdagen -- under förutsättning att de två toppkandidaterna återigen blir ministrar och måste ha ersättare. Därför har jag varit restriktiv med beryget MVG.

De viktigaste bedömningsgrunderna har varit som följer.

Karaktär och framtoning är viktiga komponenter i sammanhanget. I karaktären skall finnas ett idealistiskt ferment, och framtoningen skall vara sådan att vederbörande kandidat kan föra sig väl i de mest skilda kretsar. Viss livserfarenhet i form av någorlunda kvalificerad yrkesverksamhet är meriterande, och livserfarenhet i form av stor och gärna mångsidig yrkesverksamhet följaktligen mycket meriterande.

Avslutad högre utbildning är också en meritgrund som måste vägas in i den här samlade bedömningen. Den säger en del om kandidaten i fråga -- men långtifrån allt. En sådan utbildning hjälper föga om man inte besitter vad furst Bismarck -- tysk rikskansler 1871-1890 -- som den förste benämnde 'politiches Augenmass', politiskt ögonmått. Uttrycket i fråga talar för sig självt. Inte så få mycket meriterade akademiker har gjort en slät figur när de väl hamnat i Riksdagen.

Furst Bismarck var också den förste som gav en av bristvarorna i svenskt samhällsliv i allmänhet och i svensk politik i synnerhet ett namn. Han påtalade i något sammanhang bristen på 'Zivilcourage', civilkurage (till skillnad från det militära mod som alla i uniform skall besitta under strid) hos några för 'järnkanslern' misshagliga personer. Civilkurage på viss nivå borde i varje fall vara en meritgrund i snart sagt vilka sammanhang som helst. Kristdemokraterna har tagit upp temat i fråga men, förefaller det, därefter släppt det.

Men civilkurage är inte detsamma som 'han kunde icke vika, blott falla kunde han' (för att nu citera två versrader i Tegnérs hyllningdikt på hundraårsdagen av Carl XII:s död), i meningen oförmåga att sätta sig in i andras bevekelsegrunder. Det skulle innebära att man saknar fallenhet för vad som är nästan all i god mening resultatgivande politiks livsluft: kompromissviljan intill en viss gräns -- eller kanske snarare: kompromissförmågan, likaså intill en viss gräns. De centerpartister som våndades över Alliansregeringens principbeslut i kärnkraftsfrågan har på ett ganska hårdhänt sett stött på just den problematiken.

Här följer nu före nedanstående streck de kandidater som, i stadgeenlig ordning, valdes och rangordnades av distriktets nomineringsstämma den 31 januari. Efter strecket följer de kandidater som inte kandiderade till Riksdagen men ändå, i strid med partistadgarna, valdes och rangordnades av distriktsstyrelsen. (En kandidat har emellertid fallit bort, nämligen tekn. dr Ove Svidén, som på den urspungligen fastställda valsedeln intog plats nr 26.)

1 Maud Olofsson G
2 Andreas Carlgren G
3 Fredrick Federlay VG
4 Abir al-Sahlani VG
5 Elisabeth Tand-Ringqvist MVG
6 Johan Hedin VG
7 Maria Brogren G
8 Oscar Fredriksson --
9 Elisabet Falemo VG
10 Helen Törnqvist --
11 Jonas Naddebo --
12 Evy Kjellberg --
13 Fredrik Lindstål --
14 Jonas Pettersson --
15 Regiana Hortin VG
16 Tonny Carlsson --
17 Henrik Ajnestål --
18 Britt Synnerholm --
19 Fredrik Jörgensen VG
20 Katarina Flygare VG
21 Sven Thelin VG
22 Johannes Harlevi VG
23 Manasses Paulo da Silva --
24 Karin Simonsson G
25 Karl Englund (--)
26 Stina Bengtsson --
27 Fredrik Bojerud --
__________

28 Ragnhild Elfsö
29 Hannes Hervieu
30 Åsa Karlsson
31 Tobias Gillberg
32 Astrid Gustafsson
33 Sofia Jöngren
34 Per Ankersjö
__________

Valkretsar och väljare [25]

Stockholms kommun är landets näst största valdistrikt med sina runt 620,000 röstberättigade invånare. Endast Stockholms län är större. Stockholm är i sin tur indelat i sex valkretsar, vilkas invånarantal uppgår till mellan drygt 90,000 och drygt 110,000 valberättigade per valkrets.

I riksdagsvalet har Stockholm tilldelats 28 mandat. I Stockholms läns landsting (som består av 26 kommuner) står 149 mandat på spel, och i Stockholms kommunfullmäktige 101 mandat. Stockholmscentern har i dagsläget två riksdagsledamöter (Fredrick Federley och Solveig Ternström), två landstingsledamöter (Gustav Andersson och Regiana Hortin) och en kommunfullmäktig (Per Ankersjö). Två av de här namngivna förtroendevalda ställer inte upp till omval, nämligen Solveig Ternström och Regiana Hortin.

Stockholms kommun är som sagt indelad i sex valkretsar, vilkas geografiska omfattning framgår av kartbilden ovan. Valkretsarna är i tur och ordning:

1 Södermalm-Enskede
2 Bromma-Kungsholmen
3 Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan
4 Östra Söderort
5 Västra Söderort
6 Yttre Västerort (Västerort exklusive Bromma)

För många är begreppet 'Stockholm' liktydigt med 'staden innanför tullarna' -- det vill säga valkrets 1 minus Enskede, valkrets 2 minus Bromma och hela valkrets 3. Så var det också till in på 1900-talet.

Men kring sekelskiftet 1900 väckte två stadsfullmäktige i Stockhom en motion om att de kommuner som gränsade till huvudstaden skulle inkorporeras med densamma. Bakgrunden till initiativet var i korthet att Stockholm var en välskött stadskommun med god ekonomi, medan de kringliggande sju kommunerna jämte Sundbyberg var fattiga och -- alla detaljer å sido -- därför vållade vissa problem även för huvudstaden. De fattigaste kommunerna var Solna (pardoxalt nog) och Brännkyrka (nuvarande Söderort).

För att göra en lång historia kort inkorporerades 1913 Bromma och 1915 Brännkyrka med Stockholm. Långt senare, först 1949, tillkom även Spånga, varvid en del av östra Spånga avskildes till Sundbyberg. Stockholm hade successivt blivit 'Stor-Stockholm'.

Det nya Stockholm sträckte sig -- och sträcker sig ju fortfarande -- från Akalla i norr till Farsta strand i söder, från Hässelby strand i väster till Blockhusudden på Djurgården i öster. Det innebar både möjligheter och problem.

Stor-Stockholms stadsbyggnads- och kommunikationsentusiaster hade under efterkrigstiden sin skördetid. Den varade i ungefär tre decennioer och kulminerade i den del av miljonprogrammet för bostadsbyggande som föll på Stockholm. Det var ett program som inleddes i mitten av 1960-talet och hade nått sitt slut ett decennium senare. Det var då vissa problem framstod som just problem

En bärande tanke i utbyggnaden av det nya Stockholm var att alla invånarna i hela staden skulle ha samma möjligheter till ett gott liv med allt vad därtill hör -- ett liv som ditintills endast varit förunnat vissa men inte andra. Ändå blev och är den sociala segregationen enligt alla tänkbara parametrar fortfarande ett högst påtagligt faktum. Inom kommmunförvaltningen har man också mätt livskvaliteten i trettiosju olika tätortsområden i Storstockholm. Det visade sig då att den skiftade starkt från kvalitet A (utmärkt, huvudsakligen i Innerstaden) till kvalitet K (dålig, nästan helt i Yttre Västerort och delar av Söderort).

Det är både statistiskt och reellt sett bakgrunden till att röstningsfrekvensen vid allmänna val är lägst i Yttre Västerort och Östra Söderort. Dit bör därför alla politiker -- och inte minst alla centerpolitiker -- som aspirerar på förtroendeposter ställa kosan inte bara en, utan flera gånger. Det är också min avsikt att göra det.
__________

Kick-off en månad före Dagen V [24]

Så var återigen en stor dag inne: exakt en månad före den sista valdagen den 19 september samlades ett sparsamt urval av distriktsledning och fotfolk hos Stockhomscentern i högkvarteret på Stora Nygatan 4. De samlades för att fastlägga strategin för de dagar som återstår till valdagen den 19 september -- eller kanske snarare till de dagar från den 1 till den 19 september, under vilka envar som det vill kan rösta på de partier och eventuellt även personer som man anser har gjort sig förtjänta av det. Vad hände?

Man åt och drack och stämningen blev därför ganska hög. Centerpartiet hade haft vikande opinionsiffror under ganska många månader, men dem skulle nog Alliansens inte bara Gröna utan även Företagarvänliga röst ta igen. Distriktsordföranden Per Ankersjö -- i dagsläget partiets enda kommunfullmäktige i Stockholm, men med gruppledares namn, heder och och värdighet -- ventilerade återigen sin dröm om att kunna sätta titeln 'borgarråd' framför namnet (men nämnde ingenting om den fantasilön som även den rimligen bör ha hägrat).

Den som kan litet sociologi har inte sällan tillfälle till rätt givande studier i ämnet under partisammankomsterna i kafélokalen (bottenplanet) på Stora Nygatan. Vem är vad och i så fall när? Under dagens sammankomst höjde sig distriktsordföranden Ducklake (ovänner emellan DD) över mängden på den enda sätt han kan höja sig över mängden, nämligen genom att stå upp när andra sitter.

Vid patriciern Ducklakes fötter grupperade sig de klienter som står honom särskilt nära. En klient vid namn Jonas Naddebo satt förväntansfullt lyssnade med näsan i vädret, vilket är ett sympatiskt drag som återfinns hos mig själv. En annan klient benämnd Lukas prokuristen hade anpassat sin framtoning till begreppet 'egg-head', vilket antyder att skenet skall kompensera för torkan innanför skalet. Andra åter var i enlighet med signaler från det undermedvetna spridda över den inte särskilt stora kafélokalen: det finns oftast en ganska tydligt hackordning i alla organisationer. (Och ve den som placerar sig på fel pinne vid fel tidpunkt i kaféhönshuset eller i andra mera tillfälliga hönshus! Det kan leda till efterräkningar av mindre behagligt slag.)

Ja, vad kan man mera säga? Skam den som ger sig? Hoppet är det sista som lämnar en människa? Men varför har Stockholmscentern då i så hög grad försummat förorterna till förmån för innerstadsbyggnationsfantasier om vilkas dragningskraft på väljarkåren i stort man ingenting vet -- kanske inte ens efter valdagen?

Kvällen slutade alltså i ett antal frågetecken.
__________

RAK-trio (C) fram till kunglig bröllopsdag [23]

Alla vet att kronprinsessan Victoria i dag har förmälts med numera prins Daniel. Det blev en vacker högtid, och man får innerligen hoppas att de bägge efter så många års väntan skall förunnas ett harmoniskt och barnrikt äktenskap. Det är för övrigt i oktober i år jämnt 200 år sedan som urfadern Jean-Baptiste Berndotte -- sedermera Carl XIV Johan -- första gågen satte sin fot på svensk mark!

Det var det ena bröllopet. Det andra bröllopet inträffade samtidigt, men var snarast av politisk natur. Jag har inte nämnt min brud vid namn än så länge, men nu -- exakt tre månader före riksdagsvalet den 19 september -- är det dags att både nämna henne vid namn och ägna några ord åt hur det kom sig att vi träffades och fortsatte att träffas.

Hennes namn är Regiana Hortin. Hon är 39 år gammal och invandrare från Brasilien. Hon är till utbildning och yrke undersköterska, men precis som jag själv dessutom fritidspolitiker (C). Hon blev i valet 2006 -- efter en formidabel valkampanj där hon erövrade flera kryssröster än någon annan partikamrat -- ledamot av Stockholms läns landsting och är det alltså fortfarande fram till september.

I Stockholmscenterns nomineringsprocess inför de tre valen i september i år var ödet ändå inte särskilt gunstigt mot Regiana. I medlemsomröstningen fick hon visserligen en god placering i landstingsvalet och hyggliga placeringar i riksdags- och kommunvalen. Men det tyckte inte de som makten haver inom Stockholmscentern (i det här fallet under täcknamnet nomineringskommitté) om.

Regiana uteslöts som enda kandidat från kommunvalet och fick en så dålig placering i nomineringskommitténs förslag till landstinglista att hon i praktiken skulle bli helt chanslös. Man hade emellertid inte tänkt på att desarmera henne helt och hållet till förmån för de blindpipor, lakejer och tillbedjare som skulle belönas: Regiana fick nämligen stå kvar på riksdagslistan. (Själv flyttades jag ned sju placeringar på densamma, vilket jag under förevarande omständigheter mest tog som en hedersbevisning).

Nomineringsstämman den 31 januari följde i allt nomineringskommitténs förslag. Jag talade i Regianas sak, men kunde därefter, liksom författaren Olle Hedberg på sin tid (i romanen 'Bekänna färg' från 1947), konstatera att det inte är tyranners fel att människor är fega. Vi står nu som nummer 15 (Regiana) och nummer 25 (jag själv) på Stockholmscenterns riksdagslista. Den som här associerar till begreppet mobbning associerar helt rätt. Men jag har redan fått en varning från distriktsstyrelsen för att ha svurit i kyrkan och skall därför inte -- inte just nu i varje fall -- gå in på detaljer. Mobbningsoffret har redan nämnts vid namn. Men mobbarna och medlöparna får i varje fall tills vidare förbli anonyma.

I det känsliga valet mellan Fredrick Federlay -- nummer ett i medlemsomröstningen -- och Andreas Carlgren -- nummer två i samma omröstning -- om andra platsen på riksdagslistan efter Maud Olofsson (som inte kandidierade men ändå av någon diffus anledning fick toppa listan) må här dock nämnas att nomineringskommittén hävdade att en summa som översteg en annan summa med tio röstpoäng i medlemsomröstningen (Federley mot Carlgren) i själva verket var att betrakta som en mindre summa.

Jag tog då själv till orda och hävdade att en sådan slutsats måste betraktas som ytterligt hypotetisk. Men näste man i debatten, Södermalmscenterns uppblåste gaphals Fredric Ericsson, leddde genom en sinnrik tillämpning av Gauss' minsta kvadratmetod i kombination med ett specialfall inom teorin för stokastiska processer i bevis, att nomineringskommittén i själva verket hade rätt: + 10 blir under vissa axiomatiska förutsättningar kvadratroten ur - 1.

Det blev omröstning i saken. De matematiskt skolade två tredjedelarna av stämmodeltagarna röstade givetvis för nomineringskommitténs hypotes och Ericsson sinnrika bevis, medan den ej matematiskt skolade tredjedelen i sin ignorans röstade tvärtom. Arma dårar. Grattis Andreas!

Jag och många med mig avskyr kvinnomisshandel, och jag för min del särskilt då -- som i förevarande fall -- grov kvinnomisshandel. Och att det här dessutom gällde en ambitiös och duktig invandrare gjorde sannerligen inte saken bättre. Jag är dock av vad man förr i världen benämnde bättre familj. Vid första bästa tillfälle -- som råkade vara en Allianssammankomst i mitten av januari om den framtida landstingspolitiken -- spanade jag därför in Regiana det första jag gjorde och satte mig ned bredvid henne. Vi hade inte bytt ett enda ord med varandra dessförinnan. Men nu gjorde vi det. Vi bytte många ord.

Regiana var förtvivlad -- för att inte säga förkrossad -- över den misshandel för vilken hon hade blivit utsatt av distriktseliten. Jag talade tröstens ord (om jag får uttrycka mig så), och det blev början till ett ganska intensivt umgänge i politiska termer, ibland på tu man hand men inte sällan i sällskap med andra. Och tro mig: Det var viss nivå på de många samtal vi förde. Vi hade mycket att lära varandra.

Så småningom mognade beslutet hos oss att driva en gemensam personvalskampanj med sikte på Riksdagen. Vi har -- i varje fall ytligt och mänskligt sett -- oddsen emot oss. Men vi säger till varandra som baron de Coubertain sade inför de första olympiska spelen i modern tid (i Athen 1896): 'Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl.' Man kan också uttrycka det så här: det har alltid sitt värde att stå till förfogande om man besitter viss kompetens och det allmänna politiska intresset samtidfigt når nya bottennivåer -- och därmed även kvaliteteten på de folkvalda i inte så få politiska församlingar.

Vi etablerade slutgiltigt vår union genom att just den 19 juni marschera i centrala Stockholm med våra centerbanderoller över bröstet. Och några partivänner från Riksdag och Riksdagsförvaltning som stod på Riksbron när vi passerade över densamma applåderade oss för vårt tilltag! Det värmde.
__________

Hodie mecum eris/ I dag skall du vara med mig [22]

Jag tar mitt uppdrag som kyrkofullmäktig i S:t Görans församling på stort allvar. Jag har tagit för vana att övervara söndagsgudstjänsterna minst en gång i månaden, men helst åtminstone två gånger. Ledamöterna av Kyrkorådet och övriga kyrkofullmäktige tar i stort sett litet lättare på den saken. Men det är ju deras ensak. Eller är det verkligen det? Sedan finns det ett antal kyrkvärdar -- samtliga litet äldre kvinnor -- inklusive den oförbrännerliga Margareta Schwartz (M, tidigare ordförande i Kyrkorådet och borgarråd) och vice ordföranden i Kungsholmens Stadsdelsnämnd Catarina Agrell (S), vilka med vid marginal överträffar min egen närvarofekvens.

Men att vara en av Sveriges 36,000 kyrkofullmäktige räcker -- som framgått -- inte som incitatament till att gå i kyrkan på söndagen eller närvara vid andra kyrkliga evenemang. Man måste också få ut någonting av gudstjänsten, trots den ångestskapande altarmålningen av Einar Forseth. Det får jag inte alltid -- men stundom på ett något oväntat sätt. Jag brukar för övrigt säga till dem som ids lyssna, att betyget på en givande gudstjänst är att man lämnar kyrkan litet lättare till sinnes än nar man anträdde vandringen till den.

Dagens bibeltexter uppehöll sig vid kallelsen till Gud. Den gammaltestamentliga texten var hämtad från Femte Mosebok, och dess budskap var att Gud hade utsett Israel till sitt egendomsfolk, men inte därför att det var stort, utan därför att det var litet. Sålunda ett slags paradox. Det ger mig anledning att inskärpa att man skall läsa bibeltexter -- och i synnerhet gammaltestamentliga texter -- med viss kritisk eftertanke. Betrakta därför Bibeln som ett stort antal approximationer, vilkas giltighet eo ipso inte alltid är absolut. Det innebär en liberal bibelsyn i traditionen efter den store tysk-protestantiske teologien professor Adolf von Harnack (adlad under sin livstid, 1851-1930).

Episteltexten var hämtad ur första Koririntierbrevet och fullföljer på sätt och vis det som sägs i den gammaltestamentliga texten. Ett citat av den inledande meningen i texten säger egentligen allt: 'Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma'. Och så vidare.

Evangelietexten var hämtad från Lukas evangelium. Jesus befinner sig i Jeriko, och det är ont om plats för dem som vill se honom. En tullförpaktare -- franchaisetagare av tullavgifter med hyggligt tilltagen bonus -- vid namn Sakaios är småvuxen och klättar därför upp i ett träd för att kunna se vad som händer. Jesus observerar Sakaios och bjuder sig hem till honom.

'Se, han har tagit in hos en syndare', utbrister ett antal närvarande moralister. Men det underbara inträffar att Sakaios hux flux drabbas av ånger över sin oförtjänt lukrativa verksamhet: 'Hälften av vad jag äger, Herre, skall jag ge åt de fattiga'. Även andra skulle få sitt. Jesus kommenterar: 'I dag har räddningen nått detta hus. -- Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.'
__________

Det var hämtat ur Lukas 19:1-10. Allt klaffade inte helt tillfredställande under gudstjänsten. Det uppstod vad man kallar döda punkter. Jag fick därför för mig att söka mig till ett annat ställe i Lukas' evangelium, nämligen kapitel 23 och verserna 39-43. Jag hade tänkt: Förr eller senare kallad av Gud eller Jesus: Bra. Men när livets väg har nått sitt slut och man står framför evighetens port: Vad krävs egentligen för att den skall öppnas för mig, för dig och för andra?

Nu Lukas: Jesus och de bägge ogärningmännen (brottslingarna) har med Jesus i mitten spikats fast på de tre korsen. Jag citerar fortsättningsvis ovannämnda verser:

Och en av de ogärningsmän som var upphängda där [på Golgata] smädade honom [Jesus] och sade: 'Du är ju Messias. Hjälp då dig själv och oss.' Då tillrättavisade honom den andre ogärningsmannen och sade: 'Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lider vad våra gärningar är värda. Men denne man har intet ont gjort.'

Och han sade till Jesus: 'Herre, tänk på mig när du kommer i ditt rike.' Jesus svarade honom: 'Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.'

Et dicebat ad Iesum: 'Domine, memento mei cum veneris in regnum tuum.' Et dixit ille Iesus: 'Amen dico tibi: Hodie mecum eris in paradiso.'
__________

'Jag fattig syndig människa som, i synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit mot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag icke har älskat dig över allting och icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina bud har jag syndat med tankar, ord och gärningar, och jag vet mig fördenskull vara värd att förkastas från ditt ansikte, om du så skulle döma mig som mina synder har förtjänat.'

Så lyder första stycket i den gamla Syndabekännelsen. Är det då så illa? I så fall återstår dock bönen om den nåd som det innebär, att man sedan mörkret har fallit över land och hav på härlighetens morgon får färdas till och in i evigheten.

Det finns många sådana böner. Men ingen av dem har nått samma status som Thomas av Celanos katolska dödsmässa från 1200-talet. Den heter efter inledningsorden 'Dies irae, dies illa', eller på svenska ' Vredens dag [är] denna dag'. Här nedan följer avslutningsvis ett par strofer ur Dödsmässan jämte virtuos översättning till svenska av Samuel Cavallin, Johan Bergman och Natanael Beskow. Det skall tilläggas att lainets 'latro' i Bibeln översatts med ogärningsman men här med rövare, samt att Maria [Magdalena] i den svenska översättningen benämns 'synderskan'.

Ingemisco tamquam reus,
culpa rubet vultus meus:
Supplicante parce, Deus.

Skuldförtyngd jag fallet neder,
rodnad på min kind sig breder:
Fräls den ångrande som beder.

Qui Mariam absolvisti
et latronem exudisti,
mihi quoque spem dedisti.

När du synderskan benådar
och till rövarn huldrikt skådar,
tröst och hopp du mig ock bådar
__________

The school, l'école, die Schule, schola [21]

För någon dag sedan sammanstrålade en partiledare och ett språkrör för att diskutera den svenska skolan förr, nu och i framtiden. Det skedde i TV2-programmet Agenda. Läsaren har redan gissat att det här rörde sig om folkpartiledaren Jan Björklund och MP-språkröret Maria Wetterstrand. Och de var - naturligt nog litet mer än hundra dagar före valet - inte överens om någonting i det svåra ämnet.

Det kanske är rätt naturligt. Men det som saknas i den svenska skoldebatten är framför allt internationella jämförelser -- inte bara av kunskaper, utan även av kostnader. Korrelationen mellan höga kostander och goda skolresultat är ju rätt naturlig. Men korrelationen mellan höga kostnader och mediokra resultat är inte lika naturlig.

I själva verket har vi avancerat från en av världens kostnadseffektivaste allmänna skolor med rötter i 1686 års kyrkolag, i 1842 års folkskolereform -- visserligen helt genomförd först under 1870-talet -- och i 1904 och 1927 års läroverksreformer till det grymma skämt som dagens allmänna skola utgör. En utomrodentligt väl fungerande skola gick helt i graven mot slutet av 1960-talet. Det skedde till ackompanjemang av uttryck som 'den demokratiska skolan' och av generöst finasierad bluff-forskning.

Katastrofen inleddes med 1946 års skolkommission som år för år arbetade sig fram till de bombmattor av outbildningsreformer som hade slutfört sin förödelse vid tid som redan nämnts. Dags med andra ord för hjältarnas återtåg -- ett uttryck med vilket menas det mod som krävs för att retirera från någonting som inte var bra, men där det finns många vested interests.

Det första man bör göra är att förändra stadieindelningen från tre år till fyra år. Så var det förr, och det fungerade bra. Det andra man bör göra är att förstatliga hela det kommunala konkursbo som det allmänna skolväsendet i dag utgör. Det tredje man bör göra är att drastiskt reducera alla linjeval eller -- som det heter med dagens språkval -- allt programutbud.

Vilka förutom jag själv vågar ställa sig i ledet av nya skoreformatorer, för vilka barnens och ungdomarnas möjligheter till goda baskunskaper och hyggliga specialkunskaper inte bara är en fråga om politik, utan även om humanitet?
_________

De första flygbladen (C och S) [20]

Nu har valkampanjerna tydligen avancerat till sitt andra skede. I förmiddagens reklamskörd återfanns en fyrasidig reklambroschyr i A4-format med förstasidesrubriken KLIMATET BEHÖVER NYA BILAR! Rubriken åtföljs av en förklaring satt i mindre typsnitt:

'Vi är stolta över att miljöbilarna har blivit mångfalt fler. Målet är en helt bensinfri bilpark.' Och därefter följande slutsats: 'Nu behövs nya teknikföretag och gröna industrier'. Det var Centerpartiet som hade talat. Men var det bra talat? Var det fråga om det bart huggande svärd som drastisk skär ned på privalbilismen i alla stortäder till förmån för fotgängar och fotgängarmiljö? Knappast.

På väg till Daglivs på S:t Eriksgatan stack en socialdemokratisk valarbetare ett blad i A5-format i min hand. Dess framsida bar följande rubrik: 'Möjligheternas Stockholm - mer tunnelbana!' Det var ju bättre för såvitt ens miljöaktivism inte bara är en läpparnas bekännelse, utan i stället inställd på en holmgång med alla vankelmodiga miljökompromissarier. Kom igen, C!

Plats för eftertanke sålunda -- först vid frukostbordet, och därefter på vägen till och från Daglivs, där jag vanligen inhandlar vår mat. Bilar finns det gott om på S:t Eriksgatan -- men i vårt kvarter även en tunnelbanenedgång. Väl nere på perrongen kan man ta både den gröna och den blå linjen. Och vi -- liksom miljöborgarrådet Ulla Hamilton -- förfogar inte över bil.

Det var det, det. Hur mycket trycksaker kommer för övrigt att spridas fram till den sista valveckan i september? Och hur många kommer att ta intryck av dem? Arbetar man mest på känn, eller finns här någon eller några långsiktiga strategier? Det finns det i varje fall för Centerpartiet i Stockholm. Man har -- genom 1:e vice distriktsordförandeen Helen Tönqvist -- uttryckt det sålunda: Vi skall satsa på få personer och få frågor.

Det ger sannerligen utrymme för skilda tolkningar av hur distriksledningens agenda egentligen ser ut.
__________

Det unga Estland spelar [19]

Sommaren 2008 var vi i Hapsaalu i Estland för en veckas rekration. Det blev en minnesvärd vecka. Vi bodde en havltimmes promenad från stadskärnan och gjorde dagliga promenader dit.

Där fanns en övergiven järnvägsstation i vilken man en kväll kunde lyssna till klassisk musik för stråkensemble. Vi åhörde också en konsert i matalen till hotellet där vi bodde. En manlig pianist (och förmodligen lärare) ackompanjerade sju flickor i de tidiga tonåren tonåren, vilka var och en trakterade ett blåsinstrument och var för sig eller i ensemble exekverade sjutton nummer populärklasisk musik.

Lyssnarskaran var visserligen liten: vi var bara fyra personer. Men upplevelsen var stor. Det var det unga Estland som spelade och spelade väl.

Det finns två länder med vilka Sverige har -- eller i varje fall borde ha -- särskilt nära förbindelser. Det är Finland och Estland, bäggedera länder som under sekler var en en del av det svenska riket och som bäggedera med tiden blev utsatta för sådana prövningar att vi knappast kan göra oss en företällning om dem.

Hur Finland kom på fötter trots befrielsekriget (ett inbördeskrig mellan nationalister och kommunister) 1917-1918 och trots krigen mot Ryssland 1939-1940 och 1941-1944 -- och än en gång efter handelskrisen i samband med Sovjetväldets undergång -- är mirakel som saknar motstycke i västerländsk historia. Och hur Estland nu med seg målmedvetenhet slår vakt om sin allmänna ekonomiska utveckling och då i synnerhet om sin valuta, det utgör efterföljansvärda exempel för alla länder som försöker resa sig ur maktgodtycke och misär.

Det unga Estland spelade. Vilken underbar musik för var och en som inte är tondöv för allt som inte är svenskt! Och vilken osökt anledning att nämna vid namn en av samtidens mycket stora tonkonstnärer, nämligen den estländske kompositören Arvo Pärt!
__________

President Trumans läsvanor [18]

Västerlandets välgörare nummer ett under 1900-talet blev Harry Truman, Förenta Staternas trettiotredje persident. Truman tillträdde sitt höga ämbete i maj 1945 och lämnade det i januari 1953. När hans senare ämbetsperiod nått sitt slut var det inte många som trodde att han skulle räknas som mer än en på sin höjd medelmåttig president. Men i en opinionsundersökning förra året hade han avancerat till nummer fem i betydelse.

Före sig hade Truman då endast, i tur och ordning, George Washington, Abraham Lincoln, Franklin Roosevelt och Theodore Roosevelt. Men om tio eller högst femton år kommer Truman att ha passerat de bägge Roosvelts och förmodligebn även Lincoln.

Historien har då meddelat sin alltigenom rättvisa bedömning av den handlingskraft och det goda omdöme som under samlingsnamnet Trumandoktrinen resulterade i bland annat tillkomsten av NATO och SEATO och CIA, vidare i tillkomsten av Marshallhjälpen till det krigshärjade Europa och luftbron 1948 till det av Sovjetunionen instängda Västberlin, samt slutligen -- men långtifrån uttömmande -- i Koreakriget (1950-1953) som förskonade Sydkorea från alla de lidanden som alltsedan dess varit ett med Nordkorea.

Och 1951 -- det kan gärna tilläggas -- avskedade Truman den dåvarande amerikanske överbefälhavaren i Korea och tillika nationalikonen general Douglas MacArthur, något som hade varit absolut otänkbart ända fram tills det inträffade. MacArthur hade nämligen inte fullt ut respekterat presidentens ställning som Commander in Chief för samtaliga amerikanska stridskrafter. Det räckte -- i varje fall för Truman -- och vållade en veritabel folkstorm.

I varje någorlund utförlig uppslagsbok förknippas namnet Harry Truman med begreppet 'honesty'. Eftersom Truman var en alltigenom hederlig person gick han inte omkring och babblade om sitt raka uppsåt i termer som 'I want to make it crystal clear' eller liknande. Men han hade en liten skylt på sitt skrivbord i Ovala rummet, som var vänd mot den eller dem som satt mitt emot honom. Där stod att läsa: 'The buck stops here.' Så var det ju också.

Det finns möjligen anledning att litet senare återkomma till Harry Truman. Här avslutningsvis endast en av hans nycklar till politiskt Ledarskap med stort L. Truman insåg till fullo att det inte finns någon bättre läromästare än Historien med stort H för den politiker som har ambitioner utöver att besitta makt för maktens egen skull och därjämte inte sällan även är inställd på att tillfredsställa krass penninghunger.

Tre journalister skulle få en intervju med presidenten. De infann sig i Blair House, eftersom Vita Huset då var föremål för en lika omfattande som tidsödande renovering. Journalisterna blev insläppta i presidentens ämbetsrum. Truman slog ihop den bok han höll på att läsa och välkomnade sina gäster.

Efter några inledande frågor och svar tog en av journalisterna mod till sig och frågade vad det var för en bok presidenten hade slagit ihop när de tre journalisterna infann sig. Truman svarde att det var en utgåva av Plutarchos (som var en grekisk författare, filosof och politiker, vilken levde åren 50-120 efter Kristus och vars sentida rykte helt vilar på de biografier över framstående greker och romare som han författade).

Truman fick följande följdfråga: 'But why, Mr. President?'

Presidenten svarade lika lakoniskt som uttömmande:

'Because I want to know what at this very moment is going on here in Washington.' 'Därför att jag vill veta vad som just nu är på gång här i Washington.'

Med andra ord: Nihil sub sole novem. Intet nytt under solen.
__________

Finland: Ett sjuttioårsminne med förgreningar [17]

Den 1 november 1939 gick ryska trupper till anfall mot Finland. Det ryska kriget mot Finland har en väl känd och skakande förhistoria, som daterar sig till slutet av augusti samma år.

Då hade man från tysk och rysk sida slutit ett nonaggressions- och handelsavtal av i och för sig föga kontroversiell natur. Det var den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten i fråga innefattade emellertid inte endast nämnda avtal. Den innefattade även en hemlig klausul, i vilken de bägge avtalsslutande parterna -- sålunda Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland -- enades om att dela betydande delar av Europa i var sin intressesfär. Intressesfär innebar i det här sammnanhanget att det skulle stå de bägge parterna fritt att föra erövringskrig mot vissa namngivna nationer utan att trampa varandra på tårna.

På Sovjetunionens lott föll bland annat de tre baltiska staterna och Finland. När Sovjetunionen öppnade kriget mot Finland hade man redan erövrat de baltiska staterna. Återstod alltså Finland. Den 1 december 1939 släpptes de första ryska bomberna över Helsingfors och Viborg (den nästa största staden i dåvarande Finland).

I det läget var endast det bästa gott nog. Därför inkallade president Kyösti Kallio omedelbart riksbankschefen Risto Ryti (1889-1956, namnet uttalas me kort y) som statminister. Och Ryti skulle mindre än ett år därefter -- sedan Kallio hastigt avlidit -- lämna statsministerämbetet till förmån för presidentposten. Den i disponibilitet försatte fältmarskalken Gustaf Mannerhem (1867-1951) var i egenskap av ordförande i Försvarsrådet självskriven som överbefälhavare. (I en nyligen genomförd opinionsundersökning om vilka personer som betytt mest i finsk historia erhöll för övrigt Mannerheim första platsen och Ryti andra platsen.)

Från rysk sida räknade man med en snabbt expedierad affär. Men det blev inte så. Till omvärldens oförställda häpnad och även beundran höll den finska armén stånd i 101 dagar, och innan den finska fronten helt hade brutit samman lyckade man från finsk sida den 12 mars 1940 få till stånd en vapenvila som inledning till kommande fredsförhandlingar.

Fredsvillkoren blev hårda. Finland fick avstå från Finska Karlen med Viborg (i transkription från ryska Vyborg) och tvingades utarrendera hamnstaden Hangö vid Finska som rysk flottbas. I och med fredsvillkoren hade Finland gått förlustig drygt en tiondel av landets ytvidd, vilket innebar att mer än 400,000 invånare måste omplaceras inom det övriga landet.

Finska vinterkriget -- som ovannämnda krig kom att kallas -- kostade Finland 20,000 stupade och 44,000 sårade. Motsvarande siffror för Ryssland var 131,000 stupade och 325,000 sårade. Det säger en del.

Från finsk sida räknade man från tid till annnan med uppslutning i kriget från västmakterna, och främst då från svensk sida. Så blev nu inte fallet. Finlands sak är vår, hette det visserligen, och en del hjälpinsatser från Sverige kom också Finland till godo. Men ändå avfattade någon följande versrader:

Grät Sverige? Även Finland grät,
men som mor och maka gråter.
__________

Det bör vi aldrig glömma. Vi bör aldrig heller glömma att Finland efter Fortsättningskriget med Sovjetunionen 1941-1944 kunde räkna åttiotusen döda av en befolkning på litet drygt fyra miljoner innevånare -- aldrig heller att det tog tolv år innan 'den falska fredan' -- det nästan totala beroendet av Sovjetunionen -- hade nått vägs ände. Då hade president J. K. Paasikivi (1870-1956) i egenskap av statsminister 1944-1946 och president 1946-1956 visat vad man kan åstadkomma i kraft av fast statsledning och diplomati i elitklass. Emot sig hade han då haft ett hisnande stort 'krigsskadestånd' till Sovjetunionen, ett förbud för Finland att erhålla Marshallhjälp, samt därutöver kommunistisk infiltration i flera viktiga samhällssektorer.

Sovjetunionens diktator hette då inte längre Josef Stalin utan Nikita Chrustjev, och denne hade vid en -- låt vara sluten -- session med den tjugonde partikongressen just 1956 sagt vad som förr eller senare borde sägas om personkulten och terrorväldet under Stalins många år vid makten. Men Chrusjtev gick längre än så: han lät samma år återlämna Hangö till Finland. Det skulle visserligen förr eller senare ske, men det skedde nu långt i förtid.

Risto Ryti blev under efterkrigstiden dömd två gånger om. För det första iscensatte segermakten Sovjetunionen en skenprocess mot de finska 'krigsanstiftarna', och av dem ansågs Ryti intaga tätplatsen. Mannerheim -- som 1942 hade förärats titeln marskalk av Finland och interemistiskt övertagit presidentposten efter Ryti -- vågade man sig inte på. Domen mot Ryti löd på tio års fängelse, som började avtjänas 1946.

Samtidigt esklerade en intern debatt -- med svallvåger till Sverige -- om den finska statsledningens roll i Fortsättningskriget. Man hade -- under Rytis ledning -- fört kriget med materiellt bistånd av Hitler-Tyskland. Det var illa nog. Men man hade därtill som ett av krigsmålen att erövra Fjärr-Karelen (Ryska Karelen) för att i det give-and-take som skulle äga rum efter krigslutet kunna erbjuda någonting substantiellt i utbyte mot att Finska Karelen definitivt återbördades till moderlandet.

'Vapenbrödraskapet' med Hitler-Tyskland -- det vet vi nu sedan länge -- var en helt nödvändig förutsättning för att inte Finland snart nog efter det nya krigsutbrottet 1941 skulle inlemmas som ny rådsrepublik i Sovjetunionen. Karelenstrategin -- det vet vi sedan ännu längre tid tillbaka -- misslyckades. Men den var ändå inte så illa tänkt. Det hade inte krävts särskilt mycket för att den skulle ha givit utdelning -- egentligen inte mer än att de krigförande västmakterna hade brutit den isolering i vilken Finland befann sig även efter det att ett stilleståndsavtal den 19 september 1944 hade träffats med Sovjetunionen.
__________

Risto Ryti hade i egenskap av riksbanschef efter Frihetskriget 1917-1918 mellan vita (demokrater) och röda (kommunister) rett upp en ekonomi som var slagen i spillror av kriget. Finland hade därunder att i likhet med flera andra krigshärjade europeiska länder luta sig mot stora utländska krediter -- främst från USA -- för att samhällsekonomin inte skulle kollapsa helt och hållet. Det var ingeting märkvärdigt med det.

Det som var märkvärdigt, det var att Finland som enda land aldrig begärde lättnader när det gällde återbetalningsskyldigheten -- exempelvis i form av moratorier -- utan punktligt år efter år erlade amorteringar och ränta på lånen. Det skedde fram till 1939, och under hela det här aktuella skedet skedet med Ryti som riksbankschef. I den ligan hade han för övrigt endast två jämbördiga kolleger: den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht (som 1923-1924 kom till rätta med hyperinflationen i sitt land) och den mångårige svenske riksbanschefen Ivar Roth (som 1948 hellre lämnade sin befattning än accepterade den socialdemokratiska regeringens Erlanders övervägande destruktiva lågräntepolitik).

Ryti hade som framgått 1940 efterträtt den hastigt avlidne Kallio på presidentposten. Men som ett led i Finlands positionering inför det fredsslut som måste komma hade han i augusti 1944 frånträtt sitt höga ämbete. (Med den finlandssvenske historikern professor Henrik Meinanders ord: Ryti offrade sig.) Ryti räknade naturligt nog med att efter krigsslutet i september samma år kunna återgå till sin befattning som riksbankschef, nu för att återigen gång bringa reda i en samhällsekonomi i spillror. Men så blev det ju inte. Det blev i stället en rättegång där brottet var fosterlandskärlek och domen blev hård.

Rytis hälsa försämrades kontinuerligt under fängelseåren, och den försämrades så till den grad att president Paasikivi redan 1949 till sin lättnad kunde låta benåda föregångaren. Ryti hade drabbats av något slags arterioskleros, som obönhörligt fortskred intill hans borgång i oktober 1956. Det var nästan sjutton år efter krigsutbrottet 1939, och då kunde man utöver Hangöreträtten avläsa ett annat mycket tydligt tecken på att sjutton års kamp för överlevnad verkligen hade burit frukt.

Risto Ryti erhöll nämligen statsbegravning. Och hans och hans hustru Gerda Rytis gravvård på Sandudds begravningplats i Helsingfors -- det förtjänar att avslutningsvis nämnas -- är så vacker och så symbolmättad att man nästan tappar andan första gången man ser den.
__________