Minnet av Nanny Sandberg [48]

Den 2 februari avled Stockhomscenterns äldsta medlem, Nanny Sandberg. Hon hade då uppnått den höga åldern av nästan 105 år. Hon var bosatt på Kungsholmen, och den stämningsfulla begravningsgudstjänsten efter henne ägde i dag rum i Trons Kapell på Skogkyrkogården.

Nannys Sandbergs liv blev mycket omväxlande. Till att börja med var hon redan i unga år medlem av Bondeförbundet, och hennes engagemang i det parti hon en gång valt förblev starkt intill slutet. Hon hörde visserligen inte till dem som ställer sig i talarstolen så snart tillfälle ges, utan i stället till den för varje någorlunda stort parti oumbärliga skara, som alltid står till förfogande när det behövs folk i det mera jordnära partiarbetet. Kvinnoförbundet stod av naturliga skäl hennes hjärta särskilt nära.

Det är givetvis inte så många partikamrater som i dag minns Nanny Sandberg. Men de som minns henne erinrar sig gärna att hon tidigt var radikal miljöaktivist -- samt därutöver att hon alltid förde sig med påfallande elegans, en elegans som man kanske inte skulle ha väntat sig från en kvinna som fötts i enkla omständigheter i övre Norrbotten. Men det hade sin förhistoria.

Nanny Sandberg föddes i ett lantbrukarhem i Storsien i Nederkalix. Hon hade gott läshuvud och lyckades i mitten av 1920-talet vinna inträde till Pedagogiska Institutet i Uppsala, där hon avlade examen som kindergartenlärarinna (den tidens förskollärare). Hon arbetade ett antal år i sitt yrke i hemlandet, men litet in på 1930-talet tog hon anställning som guvernant i en engelsk professorsfamilj, en anställning som skulle vara till några år in på andra världskriget.

Den miljö Nanny Sandberg lärde känna under sina år i England var lika exklusiv som stimulerande. Man reste mycket utomlands. Man deltog i diskussionsklubbar med studenter från hela det Brittiska Samväldet. Om man inte redan kände till vad som gällde i umgänget 'fint och trevligt folk' emellan, så fick man lära sig det -- om man kunde. Det kunde den svenska guvernanten.

Väl hemma fick Nanny Sandberg övergå till lärarinneverksamhet i Stockholm. Men så småningom knöts hon som tjänsteman till stadsförvaltningen, och där stannade hon intill pensionsåldern. Hennes kulturella intresse och då särskilt intresse för främmande länder hade vuxit sig starkt i England, och det odlade hon intensivt så länge krafterna stod henne bi. Men hon glömde för den skull aldrig sin hembygd, något som avspeglas i en inte oäven lyrisk produktion, vilken från tid till annan inflöt i partipressen.

Nanny Sandberg var en varmt troende kristen. Varje kväll tackade hon Gud för det liv hon hade fått i gåva. Och det var ett rikt fövaltat liv, till glädje inte minst för de partivänner och arvtagare i Bondeförbunds/Centerrörelsen som hade sitt hemvist på Kungsholmen. Ressurexat in pace.
__________

Den Andlige berättade [47]

Ingen författarkarriär har varit så kort, så intensiv och så fruktbar som Frida-diktaren Birger Sjöbergs författarkarriär. Sjöberg gav ut sångsamlingen 'Fridas bok' 1922, romanen 'Kvartetten som sprängdes' 1924 och diktsamlingen 'Kriser och kransar' 1926. Tre år senare var han död, endast fyrtiotre år gammal. Och ingen diktsamling på svenska kan mäta sig med 'Kriser och kransar' vare sig ifråga om lyrisk ingivelse eller litterär sprängkraft.

Det gäller i synnerhet den dikt -- eller kanske snarare diktsvit -- som under titeln 'Konferensman' fick undertiteln 'Den Andlige berättade'. Och vid en sammankomst i Adolf Fredriks Församlings kyrksal på kvällen den 27 januari fick den förnyad aktualitet. Ty då kåserade 'En Andlig' med namnet Sven-Erik Kragh, med ämbetstiteln prost, med hemvist i Karlstads Stift och med partibeteckningen (C) i så lättsam ton om sin kyrka nu och i framtiden, att Budskapet helt försvann under beschäftig och inställsam lustigkurreförklädnad. Det var motbjudande.

Men jag, som var i anden brinnnade,
i smärta såg de vita vingar spikas
vid konferensen tunga furubord.
Och stundom tycktes som den stora Straffarn
vid denna laga möteredlighet
och denna ordnade förhandlingsgång
en suppleant i obemärkthet varit,
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad.
__________

Upprinnelsen till evenemanget i fråga var oskyldig nog. I en kallelse från Stiftsgruppen i Stockholm (C) vände man sig särskilt till 'centervänner i Stockholms stad och län, särskilt du som är förtroendevald i någon av församlingarna i Svenska kyrkan i Stockholms stift' att ta del av de 'strukturutredningar' som pågick på både stifts- och riksnivå i Svenska kyrkan. Det lät intressant. Och förtroendevald är jag ju.

Det framgick indirekt att partivännen Ellinor Moberg (kyrkorådsledamot i Vantör och bortintrigerad i landstingsvalet förra året) skulle hålla i sammankomsten, att ovannämnde Kragh i egenskap av ledamot i Strukturutredningen (som lustig nog skall vara slutförd senast den 1 april) skulle meddela senaste nytt från densamma, samt att kyrkomötesledamöterna Ann-Sofie Persson (C) och Karin Söder -- den sistnämnda under ett par år partiledare (C) -- skulle rapportera från Kyrkomötet.

Den store tyske författaren Thomas Mann (1875-1955) anförde en gång att konsten att vara underhållande är detsamma som konsten att vara utförlig. Om det nu förhåller sig så förtjänar kanske följande utvikning åtminstone en fotnot till en fotnot i samtida svensk kyrkohistoria.

Jag bestämde mig för att närvara vid ovannämnda sammankomst, och det inte minst för att återigen få träffa ett par redan nämnda partivänner som jag sätter särskilt högt, nämligen Ellinor Moberg (ävenledes kostexpert och i sextioårsåldern) och Ann-Sofie Persson (kantor och i trettioårsåldern). Jag kom alltså, och jag tog mig inledningsvis god tid på mig att beskåda de många porträttoljemålningarna i förhallen, vilka utgör en anslående series pastorum -- och särskilt då porträttet i trekvartsfigur av kyrkoherden Karl Berhard Öster, en prästman som under några av mina elevår i det näbelägna Norra Latin (Högre allmänna latinläroverket för gossar å Norrmalm) där svarade för en morgonbön (morgonsamling) i veckan. Öster hade för övrigt en vacker tenorstäma och sjöng gärna andliga ballader till eget gitarrackompajemang.

Jag gick in i sammanträdesrummet -- eller snarare i ett av sammanträdesrummen. Vi var oväntat få, och man ansåg tydligen att vi skulle placera oss på varsin stol i en halvcirkel av likadana stolar. Det gjorde vi. Men var var Ellinor? Och var befann sig Ann-Sofie och alla andra utannonserade estradörer? Inte där i varje fall. Och det hade sina skäl. Det framgick inom loppet av någon minut att jag hade råkat parkera mig hos en skara anonyma alkoholister. Jag fick ta snabbt farväl av ett femtontal personer -- samtliga män och flertalet av dem yngre män -- samt avlägsnade mig för att något försenad inträffa i rätt lokalitet.
__________

Man bjöd på potatissoppa, bröd, smör och ost. Ellinor hälsade välkommen och talade om att Ann-Sofie var så pass förkyld att hon inte hade kunnat infinna sig. Damn it. Och så äntrade prosten Kragh estraden. Han delade tacknämligt nog ut ett körschema -- och höll därefter låda i exakt nittio minuter utan paus, varefter jag vacklade ut i friska luften. Men alla andra -- och de var inte så få -- satt kvar för att efter halvtidspausen avnjuta andra halvlek av kvällens evenemang.

Sakfrågan? Enkel nog: Svenska Kyrkan har mellan 23,000 och 24, 000 anställda och äger ett mycket stort antal kyrkobyggnader. Både personal och kyrkobyggnader kostar ganska mycket i form av löner respektive underhåll. De ingår i en organisation, som i likhet med alla andra organisationer har en viss struktur. Men vilken struktur är den bästa i dagens läge? Svenska Kyrkan är långtifrån barskrapad, men den riskerar ändå att hamna på ett sluttande ekonomiskt plan om man inte tänker sig för och tänker rätt. Att döma av ovannämnda körschema har man tacknämligt nog trängt ganska djupt ned i den problematik varom här är fråga.

Så till Den Andlige som här och nu berättade. Man vet rätt säkert att vår allure eller habitus (ungefär beteendemönster och framtoning) i mycket är en produkt av imitationsprocesser, vilka dock vanligen klingar av med åren. De kan vara avslutade redan i barndomen med föräldrarna eller föräldern som huvudsakliga eller huvudsakligt imitationsobjekt. Men de kan -- i synnerhet hos människor med svag självkänsla -- vara livet ut. I går Göran Persson, i dag Thomas Östros.

Kvällens imtitationsobjekt visade sig vara den för några år sedan hänsovne folkpartistiske riksdagsmannen och auktionsförrättaren Karl Erik Eriksson i Arvika (född 1925, riksdagsledamot 1966-1988, ordförande i Inrikesutskottet 1971-1976) samt den från teveprogrammet Antikrundan kände antikmöbelentusiasten Knut Knutson. Från Eriksson hade kvällens entertainer hämtat en bredast tänkbara men här även tillgjord värmländska samt auktionsgestikulatur, medan han från Knutson hade hämtat en smattrande frågor-svar-aproach under idogt struttande fram och tillbaka utmed bänkraderna.

'Don't rub it in', heter det på engelska när man inte skall hudflänga personer mer än absolut nödvändigt. Alltså: återigen över till Konferensman!
__________

Konferensmannen är en prästman från 'litenheter' som har rest till en konferens i större format för just präster. (Den yttre ramen var hämtad från det stora ekumeniska möter i Stockholm 1925 med ärkebiskop Nathan Söderblom som primus motor.) Han har uträttat vad han borde ha uträttat i ämbetet: han har försökt trösta när sorgen gjort sig påmind, han har försökt medla när sprickan mellan ett par makar hotar att leda till skilsmässa. Men därutöver får han för sig att han även måste hantera tidens alla större prövningar (med tydlig anknytning till Första världskriget). Hur skall man tänka? Vad skall man göra?

Jag tänkte ropa: 'Upptag till behandling
punkt nolltusen-ingenting i dag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?
Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
Nu råmar städerna som djur
och stater svimmar.
Nu brinner krubban strax i Betlehem.
Kungsstjärnan sotas ned av feta rökar
från jord i brand, där krigarn ej på fingret
kan räkna dem han för en dag har ljustrat
på sliten bajonett ...'.
Jag tänka ryta: 'Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!'

Då sade sekreteraren stilla så:
'En enkel lunch serveras klockan två!'

- - -

Jag såg apostlabordet -- vita duken
förvirrad blicken följde till den punkt,
där då, i drömmar sänkt, mitt öga väntat
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann.
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld
demonisk groda daska ned i talet:
'Jag säger, bror,
att lammet dock är bättre som det är
än i det gröna stuvat ...'

Och, mättad utan mat, jag ängligt kände
förbannelsen av köttets tryck.
Och darrande, i hopplöshet som brände,
jag gick att dricka kvalens bittra dryck,
att lyfta i förfäran mina händer
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder.
__________

Tillbakablick på två års C-värnplikt [46]

I dag klockan två på eftermiddagen ringde kyrkklockorna i Oscarskyrkan samman till begravningsgudstjänst i anledning av centerprofilen Eva Måbecks frånfälle vid åttioett års ålder.

För en äldre generation centerpartister i allmänhet och Östermalmscenterpartister i synnerhet var Eva Måbeck mer ett namn bland andra namn. Hon var snarare ett begrepp, ett knippe egenskaper som skattades mycket högt av somliga, men inte alls av andra. Det finns anledning att återkomma till det.

Eva Måbeck var bördig från Östergötland, men överflyttade till Stockholm i samband med att hon undergick utbildning vid Tandläkarhögskolan. Med tiden etablerade hon en egen praktik på Sturegatan, som ägde bestånd i många år. Och man kan nog inte förstå fenomenet Eva Måbeck utan att känna till att hon hade en för sin tids kvinnor hög utbildning samt dessutom en framgångsrik yrkesverksamhet att falla tillbaka på.

Eva Måbeck var politiskt intresserad och valde Centerpartiet som sitt politiska hemvist. Hon blev i sinom tid ordförande i Östermalmsavdelningen, i vilken hon liksom alla andra centerpartister fick uppleva partiets starka regress under det sena 1900-talet. Det blev med tiden uppenbart att de mer eller mindre tynande lokalavdelningarna i Stockholms innerstad måste slås ihop till en avdelning inom Stockholmsdistriktet. Den sammanslagna avdelningen fick naturligt nog namnet Innerstadsavdelningen.

Men inte ens den sammanslagna innerstadsavdelningen redde sig särskilt bra. Det var nu inget naturgivet fenomen, utan hade givetvis en hel del mera påtagliga orsaker av parti-intern karaktär Men de skall inte utvecklas här. Alltnog:

Alla stod helt handfallna utom den styrelseledamot som i början av januari 2009 i stället för årsredovisning för föregående räkenskapsår distribuerade ett meddelande på tiotalet rader, av vilket det framgick att styrelsen inte hade sammanträtt en enda gång. Det man ändå hade mäktat med var tre föredrag i Vuxenskolans regi.

Alla stod som sagt handfallna -- utom en. Det var Eva Måbeck, som illa kvickt utsåg en annan styrelse än den insomnade styrelsen, och som vid en samling i hemmet meddelade vad hon förväntade sig av de nu sammankallade partivännerna. Under årsmötet i slutet av februari 2009 klubbades så Eva Måbecks personval igenom.

So far, so good. Och så föll det sig att Eva Måbeck och jag själv just i februari 2009 sammanträffade vid en hearing med Centerpartiets huvudkandidater i valet till Europaparlamentet. Vi hade helt enkelt råka sätta oss vid samma bord. Vi presenterade oss för varandra, och redan innan de tre kandidaterna -- alla kvinnor -- hade fått ordet, så hade jag fått ganska klart för mig vad Eva Måbeck redan hade gjort för att reda upp saker och ting i en dyster situation

Innan vi skildes åt växlade vi business cards, och under de närmast följande veckorna hade vi rätt tät mejl- och telefonkontakt. Ett bekymmer utgjorde att Innerstadscenterns kassör först hade slängt in ett par plastkassar med papper huller om buller på partiexpeditionen och därefter schappat. (Jag tror mig förstå varför, men det är en annan historia.) Även revisorn hade tackat för sig. Både det ena och det andra måste åtgärdas.

Utan formella beslut gled jag tack vare Eva Måbeck så in i styrelsearbetet. Jag ordnade de papper som gick att ordna till ett någorlunda överblickbart arkiv. Jag utarbetade en årsredovisning för 2008, över vilken jag -- efter vederbörligt undertecknande -- själv skrev revisionsberättelsen. (Nöden har ju ingen lag.) Med mera, med mera.

Vid avdelningstämman för Innerstadscentern 2010 invaldes jag i styrelsen och blev därtill av den nya styrelsen utsedd till sekreterare i avdelningen (men har varit ganska mycket därutöver). Hur som helst: Först nu kan man rätt bedöma betydelsen av Eva Måbecks kraftfulla initiativ för två år sedan. Innerstadscentern behövde inte drunkna i destruktiv passivitet, utan kunde tvärtom rädda sig upp på torra land -- och det med den vackraste utikt man kan ha, nämligen framtiden.

Vi var några som under den sits som följde på begravningsgudstjänsen höll var sitt korta tal till minnet av Eva Måbeck. Jag själv fann anledning att särskilt framhålla hennes skärpa och humor -- en humor som inte saknade sina befriande inslag av självironi. Humorn var inte problematisk, men det var i gengäld skärpan. Eva Måbeck 'didn't easyly suffer fools' -- eller på inhemskt tungomål: hon hade föga fördrag med dumbommar. Det tyckte varken C-märkta eller andra dumbommar om, med de konsekvenser det kunde få.

Vidare hade Eva Måbeck den egenheten att hon aldrig yttrade mellan fyra ögon
någonting som inte kunde eller skulle föras vidare till en vidare krets. Det innebar att attityder som 'off the record' eller 'det här stannar som du nog förstår oss emellan' var henne fullkomligt främmande -- givetvis resulterande i ett antal ömma tår som kunde värka länge.

Eva Måbecks ovan antydda rätlinjighet vilade på en mycket fast grund: hon bekände sig utan förbehåll till en kristen tro med klart uttalade positiva förtecken. Hon var tacksam över den livets gåva hon hade fått och försökt förvalta väl. Men hon såg också intill slutet med glädjefylld spänning fram mot det liv på andra sidan som skulle förunnas henne. Och på sin dödsbädd drack hon champagne och förtärde jordgubbar.

Die kleine Kneipe/Det lilla ölschappet [45]

Vilka är livet stora glädjeämnen, och vilka är dess små glädjeämnen? Hur många är det som blir lyckliga först när har de blivit rika som troll? Hur många är det som blir lyckliga redan vid mänsklig kontakt i viss gemenskap? Det är stora frågor med många förgreningar.

Det finns gott om filosofer och psykologer som har vandrat ut på mer eller mindre djupt vatten för att försöka spåra lyckokällorna ursprung och nedslag hos den enskilda individen, likaväl som hos gruppen. Det har inte sällan skett med början hos fader Freud, och närmare bestämt då i dennes funderingar kring den tidiga barndomens bestämmande inflytande över den vuxna människan.

Slutsatserna blir än si, än så. Det är ganska uppenbart att man här har att hantera en hel del av livets imponderabilia -- det som aldrig kan mätas och vägas någorlunda exakt. Var finns förklaringen till att en fyrtioårig mångmiljonär av familjen Rotschild hänger sig i ett hotellrum i London? Var finns förklaringen till att så många maskrosbarn helt har försonat sig med minnena från en svår barndom?

I sistnämnda fall finns ett gripande vittnesbörd i den nyligen bortgångne irländsk-amerikanske författaren Frank McCourts självbiografiska skildring Angelas's Aches, 'Ängeln på sjunde trappsteget', från 1996: glädjen är aldrig långt borta hos en barnrik familj som lever i de påvraste omständigheter. Far i huset är gladlynt, och det spelar givetvis en roll. Men han är i lika hög grad en ansvarslös alkoholist.

Man kan fundera i politiska termer kring det mesta -- sålunda även kring det ovan sagda. Begreppet välfärdssamhället är tydligt kopplat till en tankevärld, i vilken ekonomiska omständigheter anses grundlägande för snart sagt allt mänsklig välbefinnade, och implicit då även för framåtanda (exempelvis genom jobbskatteavdrag som ett led i den så kallade arbetslinjen). Men är det verkligen så? Det är långtifrån säkert -- och bör därför leda till eftertanke av inte minst dagens politiker på alla nivåer.

Och det i synnerhet om slumpens skördar för i ens väg en sång, som i dess tyska version slog igenom i mitten av 1970-talet och sedan dess har blivit en bestående hit i Österrike, Tyskland och Nederländerna. Det var den österrikiske smörsångaren och enertainern Peter Alexander (född 1926) som lanserade sången i fråga och till vars namn den främst är knuten. Budskapet är enkelt men tänkvärt. Ungefär så här:

Man bor i en förort. Butiksägaren stänger sin affär för dagen, och människor strömmar hem från sina arbetsplatser. Men många bär ändå med sig dagens många bekymmer -- tills de finner glädje och gemenskap i det lilla ölschappet 'på vår gata'. Där finns juke-boxen och spelautomaten och på väggarna fotografier av det lokala fotbollslaget. Och om man inte inte har nån kosing på sig men ändå vill ha litet käk, så går det alldeles utmärkt, ty just på det det här ölschappet kan man få både det ena och det andra på kredit. Nedan avslutningsvis refrängen:

Die kleine Kneipe in unserer Strasse,
da wo das Leben noch lebenswert ist,
dort in der Kneipe in unserer Strasse,
da fragt dich keiner was du hast oder bist.

Det lilla ölschppet på vår gata,
där livet ännu är värt att leva,
där borta i ölschappet på vår gata,
där frågar dig ingen vad du har eller är!
__________

Opinionssiffror i går, i dag och i morgon [44]

I dagarna har ytterligare en opinionsundersökning avseende de politiska partiernas andel av väljarkåren publicerats. Den är uppmuntrande för somliga och nedslående för andra. Så brukar det ju också vara. Sedan flera år tillbaka är väljaropinionen så rörlig och stundom även oförutsägbar, att man tar sig för pannan -- och det i synnerhet om man till äventyrs råkar vara centerpartist med vad det nu innebär av berättigad oro för framtiden.

En klok kommentator -- alla kommentatorer är inte av samma klass -- påpekade att det är tre och ett halvt år till nästa val och att man därför i varje fall tills vidare kunde avvakta utvecklingen utan att låta blodtrycket skena i höjden. Det är sant på ett sätt, men inte på ett annat sätt.

Man kan alludera till general de Gaulles kända appell till franska folket den 18 juni 1940. Generalen konstaterade där att man hade förlorat ett slag (nämligen slaget om Frankrike i början av andra världskriget), men också att man inte hade förlorat ett krig. Vilka är det då som har förlorat ett eller flera slag i kampen om väljaropinionen? Och hur ser framtiden ut för dem?

Här nedan parti för parti resultaten i procent av de röstande i riksdagsvalen 2006 respektive 2010 samt den väljarbarometer utförd av opinionsinstitutet Demoskop som i går publicerades i Expressen med flera dagstidningar:

Moderaterna 26,2/ 30,1/ 36,8

Centerpartiet 7,9/ 6,6/ 4,0

Folkpartiet 7,5/ 7,1/ 5,9

Kristdemokraterna 6,6/ 5,6/ 2,7

Socialdemokraterna 35,0/ 30,7/ 30,1

Vänsterpartiet 5,9/ 5,6/ 5,5

Miljöpartiet 5,2/ 7,3/ 9,3

Sverigedemokraterna 2,9/ 5,7/ 5,1
_________

Övriga 2,8/ 1,4/ 1,5

Den österriksk-amerikanske ekonomen och managementguren Peter F. Drucker publicerade 1996 i en volym på drygt åttahundra sidor tre tidigare böcker med titlarna 'Managing for Results', 'Innovation and entrepreneurship' och 'The Effective Executive'. Den som har tillgodogjort sig Drucker lärdomar (i stort, är det väl bäst att tillägga), han eller hon inser genast att the Chief Executive Officer -- med andra ord partiledaren -- i tre partier snarst möjligt borde ha lämnat sina befattningar efter valet. Det är Socialdemokraternas Mona Sahlin, Centerpartiets Maud Olofsson och Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Mona Sahlin har gjort just det om drygt en månad. Sedan gäller det för Socialdemokraterna att inte snubbla i den nervositet som i dagsläget tycks sätta sin prägel på partiet. Man bör därför välja ett säkert kort som Sven-Erik Österberg till efterträdare på partiledarposten -- och det inte bara som bindestrecksfenomen, utan med tanke på de närmaste tio åren. Österberg är i dagsläget femtiofem år gammal. Det innebär att han är mycket erfaren, men ändå långtifrån förbrukad. Det valet hade -- alla detaljer å sido -- även Drucker förordat.

Maud Olofsson är till att börja med omtyckt i sitt parti, och hon är det med viss rätt. Hon är glad, hon är lättillgänglig och hon är trevligt språksam. Men hon är också grund och i dagsläget desperat. Hur grund (och även farligt egocentrerad) Maud Olofsson är framgår av den bok, som hon i samarbete med Anna-Karin Hatt och Greger Hatt några månader före valet lät publicera under titeln 'Ett land av friherrinnor'. Hur desperat framgår av diverse utspel om vilkas förträfflighet det råder delade meningar.

Finns det då en fullgod efterträdare till Maud Olofsson, om nu efterträdarfrågan skulle ställas på sin spets redan vid partistämman i september? Det finns det -- alla vidlyftigare resonemang å sido -- inte. (Namnet Annie Johansson faller på grund av det stenhårda självmål och de skott i bägge fötter, vilka under rubriken 'Frihet' kan avnjutas i samlingsvolymen 'Med frihet följer ära' från förra året. Det rör sig här både om pretentiös bluffhistorik och total brist på självkritik.) Därför bör Maud Olofsson få göra det hon tills vidare helst själv vill, nämligen sitta kvar åtminstone till partistämman 2013.

Om man nu spinner litet vidare på den tråden, så inställer sig omedelbart en knut som heter 'vinna nästa val'. Hur gör man då för att lösa upp den knuten i syfte att prestera klart bättre siffror 2014 än senast det begav sig? Man rensar till att börja med ut inkompetenta och/eller ohederliga distriktsledningar. (Det finns åtminstone en sådan distriktsledning, till vilken jag har ett särskilt gott öga.) Det gäller möjligen även våra arma vänner Kristdemokraterna.

Om det nu visar sig ogörligt, så får man tillgripa en annan strategi. Man läsar allt vad som finns att läsa om den amerikanske valstrategen Karl Roves bedrifter. Det var Rove som två gånger om lyckades föra fram väl vitsordad inkompetens till maktens boningar. Namnet var G. W. Bush, och resultaten av dennes åtta år vid makten alltför väl kända för att behöva sammanfattas här.
__________

Melodifestivaler [43]

Under 1870-talet myntade den mycket framstående tyske läkaren och liberale politikern professor Rudolf Virchow begreppet Kulturkampf, kulturkamp. Det Virchow syftade på var närmast 'järnkanslern' Otto von Bismarcks holmgång med den katolska kyrkan i allmänhet och mot desss nedslag i politiken i synnerhet. Bismarck var visserligen protestant. Men det var inte där skon klämde.

Det saken gällde var framför allt det mången gång destruktiva katolska inflytandet inom utbildningsväsendet. (Katolikerna företräddes i politiken av ett katolsk centerparti med stark anslutning inom Preussen i Rheinland-Pfalz och utanför Preussen i Bayern.) Det främsta offret i kampen om kulturhegemonin blev ganska snart och inte utan viss rätt Jesuitorden, som enkelt och lättfattligt förbjöds att verka inom Preussens gränser. (Det dåtida Tyska Riket bestod till tre fjärdedelar av Preussen och i övrigt av tjugotalet mindre eller mycket mindre delstater.)

Vad angår det oss? Svar: Även vi befinner oss i en kulturkamp. Men den kulturkampen gäller kvalitetskultur mot kvasikultur -- eller i mera konkreta termer: sådant kulturutbud som exemplifieras av å ena sidan den pågående konsertserien med samtliga Johann Sebastian Bachs orgelverk, vilka sedan januari växelvis varannan söndag uppförs i S:t Görans kyrka och S:ta Gertruds tyska kyrka, och å andra sidan av den 'melodifestival' som på lördagskvällen (sedan i lördags) i en och en halv timme på bästa sändningstid matar svenska folket med pretentiös smörja, smörja som dessutom gärna blir till löpsedelsrubriker i kvällstidningarna -- alltmedan stora delar av världen svälter och blöder, Mellanöstern har blivit en veritabel krutdurk och femton miljoner människor befinner sig i flyktingläger i en fåfäng strävan att få asyl i något land.

Det fader Bach åstadkom i sin omfattande produktion av större och mindre orgelverk -- alltifrån mäktiga preludium- och toccatakompositioner till mer anspråkslösa koralförspel -- kan i bästa fall vara till stor tröst och avledning, sådan tröst och avledning som borde komma de många till del och inte bara ett slags kulturkunskapselit. (Parentetiskt kan jag väl kosta på mig att tillägga att jag själv i nämnda hänseende är sällsynt lyckligt lottad: min pappa Karl senior publicerade inte mindre än sex böcker i en skriftserie om Bachs liv och verk som fick samlingstiteln 'Bachstudiet' och vars sista del från 1960 till den helt övervägande delen uppehåller sig vid just Bachs orgelkompositioner.)

Men alla andra, och då inte minst dagens ungdomar? Hur skall de få kännedom om och känsla för de kulturskatter som bara väntar på dem -- och göra det helst innan man har fått hörseln nedsatt av oljudet från de många estradernas mammuthögtalare, helst innan man väljer teve- eller datorspelen före sådan litteratur som kan berika ens inre människa med rent guld, och inte med vad man förr i världen benämnde kattguld?

Det är naturligtvis en politisk fråga. Har vi verkligen en kulturminister? Jaså, hon har gift sig till ämbetet i fråga? Och det har även andra gjort? Har vi verkligen ett kulturdepartement? Enligt Statkalendern har vi faktiskt det. Men enligt Riksrevisionens senaste rapport om missförhållandena inom Statsrådsbereningen och i departementsförvaltningen kan man inte veta särskilt mycket om vad som där sker i det klara förnuftets och den förpliktigande känslans namn.

Vilket eller vilka partier vill satsa allt man kan satsa på att ge medborgarna en kulturmiljö som är raka motsatsen till nöjevärldens tingeltangel eller vad som rör sig framför andefattigdomens blick -- en blick som timme ut och timme in är fästad vid en skärm, som ingenting annat förmedlar en själlöst skräp. Det får för all del tiden att gå. Men vad mer? Just ingenting.

Det skall avslutningsvis tilläggas dels att S:t Görans Kyrka i går kväll så småningom blev fullsatt, men också att medelåldern hos åhörarna var påtagligt hög. Det borde utgöra ett memento för alla seriösa politiker på alla politiska plan. Det är dags för en ny kulturkamp, men i andra termer än den gamla kulturkampen. Här gäller det medborgares väl och ve både nu och på sikt, men i andliga termer och med udden riktad mot det själlösa och därför i grunden destruktiva.
__________

Adeste fideles/ Samlens I trogne [42]

Det är i dag Kyndelsmässodagen som firas till åminnelse av Maria kyrkotagning, under vilken samtidigt Jesus frambars i templet, allt i enlighet med mosaisk lag. Där föreskrivs vidare att kyrkotagningen skall ske fyrtio dagar efter ett gossebarns födelse. (Kyndelsmässodagen är samtidigt en ljushögtid, en omständighet som ligger bakom det svenska ordet 'kyndel'.)

Under Maria kyrkotagning framträder ett par representanter för Det Gamla Förbundet, nämligen den gamle Simeon och hans hustru Hanna. Det är i samband därmed som Simeon yttrar de kända orden: 'Nu kan du (Gud) låta din tjänare vila i frid.' Han hade nämligen i det lilla gossebarnet sett den blivande Messias.

Psalmsången utgör centrala inslag i varje gudstjänst. Tyvärr är Svenska Palmboken även Svenska Pekoralboken. (Pekoralen har i regel tillkommit under senare delen av 1900-talet, och de flesta av dem är signerade av Anders Frostenson, Britt G. Hallqvist och Olov Hartman.) Men si! Här föreskrevs en psalm med text och musik från 1634, nämligen nummer 488: 'Ljus av ljus, o morgonstjärna, Kristus' sanna ljus och dag ...'.

Tredje versen i nämnda psalm lyder som följer, och den vänder sig i all enkelhet till Kristus själv:

Styrk din kyrkas svaga skara
med den gyllne fridens band,
och för allting ont bevara
hus och hem och fosterland.
Avvärj tvedräkt, split och strid,
främja enighet och frid.
Övervåld och skräck förjaga
och i mildhet oss ledsaga.

Den som en gång kastat sig in i politiken och förr eller senare valt Centerpartiet som sin plattform, han eller hon har nog i denna årsredovisningarnas och krets- och och avdelningsstämmmornas tid anledning att begrunda följande frågor: Vad vill vi åstadkomma? Vad kan vi åstadkomma? Om inte i religösa termer, så dock i politiska termer? Och då gärna begrunda nämnda frågor med ovan återgivna psalmvers som utgångspunkt.

Det leder -- med ett något självsvåldigt tankesprång -- över till en av de skönaste hymnerna på något västerländskt språk, nämligen den på latin avfattade 'Adeste fideles', i svensk översättning 'Samlas, ni trogna'. Den är egendomligt nog författad av en engelsman, John Francis Wade, och tillkommen så sent som 1734. Den har för övrigt tonsatts och sjunges framför allt i juletid i de flesta anglikanska och övriga protestantiska kyrkor. Här avslutningsvis den första versen på originalspråket samt i något fri översättning till svenska:

Adeste fideles,
laeti trimphantes,
venite, venite in Bethlehem,
natum videre regem angelorum.
Venite adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum.

Samlas nu alla ni trogna,
samlas i glädje och triumf,
kom, kom till Betlehem,
beskåda honom som var född
till änglarnas konung.
Kom låt oss dyrka, kom låt oss dyrka,
Kom låt oss dyrka Herren.
__________

Om operakultur och allmän kulturnivå [41]

Minnet av Jussi Björling lever, trots att det nu är mer än 50 år sedan han avled. Han var en av fyra svenska operasångare, som under 1900-talet inte bara representerade den absoluta eliten inom respektive sångfack, utan under en längre tid var de främsta -- i tur och ålderordning: Set Svanholm (hjältetenor, 1904-1964), Jussi själv (lyrisk-dramatisk tenor, 1911-1960), Birgit Nilsson (dramatisk sopran, 1918-2005) och Nicolai Gedda (lyrisk tenor, född 1925).

En egenartad omständighet är att de fyra här nämnda operasångarna och operasångerskan -- som framgått -- var födda med sju års mellanrum.

Set Svanholms specialitet var hjältetenorrollerna i hela Wagnerrepertoaren, men han iklädde sig även många andra roller i övrig tysk samt i italiensk och fransk repertoar. Hans röst har beskrivits som 'pure, lean and powerful', och 1995 års upplaga av The Oxford Dictionary of Music summerar som följer: 'In 1940s and 1950s /he/ was world's leading Wagnerian tenor'. Svanholm slog igenom internationellt 1938 -- med början som Lohengrin i Wien -- och var operachef 1956-1963.

Jussi Björlings liv och karriär är numera kartlagda i detalj, och mest då i den jubilumsbok som utkommit i år med anledning av hundraårsminnet av hans födelse. Under fadern David Björlings ledning turnerade Jussi och hans bröder som späda goss-sopraner både i Sverige och USA. Efter faderns förtida död följde några besvärliga tonår intill dess Jussi hamnade under dåvarande operchefen John Forsells beskydd. Han debuterade på Stockholmsopran redan vid nitton års ålder, och tio år senare var han ett stort namn internationellt och skulle så förbli intill sin bortgång.

Birgit Nilsson debuterade sent, först vid tjugoåtta års ålder. Men när hennes kvaliteter nått omvärlden blev karriären så mycket framgångsrikare. Hon efterträdde den norska sångerskan Kirsten Flagstad som de högdramatiska sopranrollenas primadonna assoluta. Hennes debut på Metropolitanoperan 1959 blev förstasidesstoff i de dagliga tidningarna, och sjutton säsonger i rad vid Wagnerfestspelen i Bayreuth säger en hel del.

Nicolai Gedda debuterade i början av 1950-talet på Stockholmsoperan, och gjorde det med framgång i en lättsam opera av Adolph Adam, tonsättaren som komponerade den kända julsången. Men Gedda kände sig styvmoderligt behandlad av operaledningen intill dess Set Svanholm -- nu även operachef -- sträckte ut sin hand i det att de bägge 1957 kreerade tenorhuvudrollerna i Mozarts opera Idomineo på Stockholmsoperan. Samma år ägde Geddas Metropolitandebut rum, och därefter hägrade hela västvärlden. Geddas utsökta sångkonst finns dokumenterad på snart sagt otaliga inspelningar.

Jussi har som framgått blivit föremål för flera böcker, och både Birgit Nilsson och Nicolai Gedde har skrivit memoarer, 'La Nilsson' respektive 'Gåvan är inte gratis'. Den förstnämnda är något katalogartad men naturligtvis ändå av stort intressse, medan den sistnämnda är av mera reflekternade natur och därför av ännu större intresse.

Men vad kan man veta om Set Svanholm, förutom vad uppslagsverk på olika språk meddelar och förutom de notiser om honom (genomgående fördelaktiga) som återfinns i skilda memoarer? Inte särskilt mycket. Men en någorlunda kvalificerad gissning är att den som fördjupar sig i Svanholms livslopp -- som inrymde mycket mer än en spektakulär internationell operasångarkarriär -- kommer att finna något av en huvudnyckel till faktorerna bakom svensk operakonsts storhetstid och därmed också ett perspektiv på dess förfall.

Hovsångerkan professor Kerstin Meyer (född 1928) har för övrigt karakteriserat de år under vilka Svanholm var operachef som Stockholmsoperns absoluta guldålder. Merparten av de föreställningar som gavs var av internationell klass, för att inte säga högsta internationella klass. Repertoaren var med samma självklarhet bred som kvaliteten på föreställningarna var hög.

Operakonsten är den mest krävande men också den mest givande konstart som finns. Den avspeglar i mera generella termer ett lands kulturnivå. Den nivå som en gång fanns i Sverige, den finns dock inte längre. Svanholm var den sista sjungande operachefen, hans efterträdare Göran Gentele den sista mera namnkunniga operachefen. Repertoaren är sedan många decennier tillbaka platt, sångarna sekunda och dirigenterna okända utom för ett fåtal. Kan man här tala om en kulturkatastrof?

Ja, det kan man. Och därtill bidrar också iscensättningarna. Men det är om inte en annan historia, så dock en historia som -- om den skall avhandlas -- måste avhandlas för sig.

__________

Försäkringsutredare Fredrick Federley [40]

Mot slutet av 1990-talet ägde en ganska hård debatt rum om det allmänna pensionsförsäkringssystem vi har i dag. Argumenten för och emot singlade runt både här och där. Bland positivisterna återfanns chefs-designern bakom den nya lagstiftningen (som var en fempartiövernskommelse och därmed även oantastbar), nämligen Folkpartiets Bo Könberg, alltså en ren amatör. Och bland negativisterna återfanns förutvarande generaldirektören och chefen för Riksförsäkringsverket Karl-Gustav Scherman, alltså en fackman av yppersta klass.

För min egen inte alltför blygsamma del publicerade jag ett socialförsäkringsbidrag på 41 dubbelspaltiga sidor i Nordisk Försäkringstidskrift 1999:2. Min utgångspunkt den gången var att det har varit det svenska socialförsäkringssystemets förbannelse att det allteftersom decennierna avlöst varandra blivit allt mindre av väl beprövad teknik och allt mer av hoppfull fantasi.

Förra året tillsattes en parlamentarisk utredning under namnet Socialförsäkringsutredningen. (Samma namn fick för övrigt på sin tid en 1915 tillsatt och 1922 kapsejsad utredning, vars huvudsakliga uppgift var att skaka fram underlag för en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring.) Centerpartiets man i dagens utredning är riksdagsledmoten Fedrick Federley från Stockholm, och vid en så kallad politikpub avhållen i förrgår i Centerpartiets högkvarter på Stora Nygatan 4 lyfte vår långt över distriktsgränsen välkände man i utredningen något på förlåten till vad som hade skett och vad som skulle ske i densamma.

Utredningen hade fått någorlunda gott om tid på sig. Den skulle enligt direktiven vara slutförd senast 2013. Men redan inledningsvis hade den blivit fördröjd, varför bästföredatum nog måste skjutas upp något. Man hade emellertid redan hunnit diskutera en hel del specialproblem, vilka den alltid receptive vännen Fredrick presenterade med all önskvärd utförlighet. Det var så att säga en del av träden som demonstrerades. Men hur såg -- litet på håll -- själva skogen ut? Den frågan fick nog inget svar, och kunde i dagens läge kanske inte heller få det.

Fredrick var inte ensam om plattformen. Där stod även en utmärkt moderator vid namn Maria Bunyemen och en vältalig företrädare för Svenskt Näringsliv vid namn Pär Andersson. Den sistnämndes särskilda uppgift i sammanhanget var att tala om 'arbetslöshetsförsäkring för arbete och företagande'. Vad fick man då ut av det?

Egentligen inte mycket mer än att saker och ting blivit rätt mycket krångligare alltsedan arbetsmarknadens parter (med början åren kring 1960) hade lyckats tjata sig in i socialförsäkringsverksamheten. (Så långt tillbaka i tiden sträckte sig inte den gode Pär Andersson. Kvällen blev ändå inte bara i största allmänhet givande, utan även -- efter en intensiv frågestund -- ganska lång.)
__________

Under decennierna kring sekelskiftet 1900 talade man politiker emellan om 'tidens stora frågor'. De var stora i den meningen att man inte kunde komma runt dem. De måste förr eller senare lösas. Det var tullfrågan (som fick sin lösning i och med att man övergick från principiell frihandel till importtullar på i synnerhet spannmålsprodukter). Det var grundskatte/fastighetsskattefrågan (som fick sin lösning i och med en radikal omläggning av skattesystemet). Det var härordningsfrågan (som fick sin lösning i och med att det militära Indelningsverket avskaffades till förmån för allmän värnplikt). Och det var slutligen unionsfrågan (som fick sin lösning i och med att unionen med Norge upplöstes).

Vilka är då dagens stora frågor -- och därmed även det numera rätt decimerade Centerpartiets stora frågor? En blick i kristallkulan ger följande svar: Det är rättsstatsproblematiken. Det är socialförsäkringsproblematiken. Och det är utbildningsproblematiken.

Vår försäkringssakunnige Fredrick Federley har något av en stor försäkringsnyckel i sin ficka. Skall han bli den som före alla andra utredare öppnar låset till det rum där den korrekta lösningen på socialförsäkringsekvationen står att läsa i eldskrift på väggen? Låt oss hoppas!
__________