Hola: Carlos Felipe y Magdalena [75]

I Pressbyråns affär vid Fridhemsplan kan man inhandla ett mindre antal utländska tidskrifter, av vilka den intressantaste förefaller vara !Hola! Jag måste säga förefaller, ty jag behärskar inte spanska språket mer än vad man gör när besitter vissa kunskaper i franska och latin. !Hola! är hur som helst en bildtidning av samma karaktär som Svensk Damtidning och avhandlar sålunda -- visserligen i större format och med någorlunda kultiverad framtoning -- framför allt kungligheter och eljest kända personer i 'fotografias exklusivas' och text.

I oktobernumret för förra året kunde man bekanta sig med två svenska kungligheter, nämligen prins Carlos Felipe och prinsessan Magdalena -- i svensk språkdräkt sålunda prins Carl Filip och prinsessan Madeleine. Det skedde i två sympatiskt hållna mindre artiklar med fotografier av de bägge kungabarnen. Prinsen presenterades med sina inte alltför djuplodande specialintressen, och även hans väninna nämndes vid namn. Prinsessan var enligt !Hola!-- och det var inte svårt att hålla med om det -- den vackraste av alla kända prinsessor. (Ovan fotograferad under ett besök i Sydafrika.)

Är det egentligen intressant? Ja, men bara om det leder vidare.
__________

Sverige har sedan urminnes tider varit en monarki, och monarkin har århundrade efter århundrade varit självklar. Men monarkin är i dagsläget inte helt oproblematisk. Måste man då ta ställning för eller emot monarkin, såsom den gestaltar sig i Sverige den dag som i dag är? Ja, det bör man i varje fall göra.

För monarkisternas del kan man i varje fall med utgångspunkt i ett tidigare skede peka på den långa obrutna nationella traditionen från Gustaf Wasa (1523--1560) eller, med utgångspunkt i ett senare skede, åtminstone från Carl XIV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte, kronprins-regent i anledning av Carl XIII:s skröplighet 1810-1818, kung 1818-1844). Sedan Gustav IV Adolf 1809 hade avsatts blev nämligern den dåvarande franske marskalken och fursten av Ponte-Corvo på en riksdag i Örebro 1810 vald till tronföljare. Den snart nog av Carl XIII adopterade Carl XIV Johan är sålunda det det nu sittande kungahuses anfader.

Samtidigt tilllkom den av grundlagarna som rättsligt reglerar Huset Bernadottes ställning i svenskt samhällsliv. Lagen i fråga heter Successionsordnigen (tronföljdsordningen). Den är daterad den 26 september 1810 och underskriven av den dåvarande ståndsriksdagens fyra talmän (en för vardera Adeln, Prästeståndet, Borgarståndet och Bondeståndet). Successionsordningen föreskrev fram till 1979 att äldste manlige arvinge till den sittande monarken vid dennes bortgång (eller underförstått avgång av andrs skäl) skulle ärva tronen (primogenitur).

Men genom att tillämpa retroaktiv lagstiftning -- egentligen en dödssynd för varje land som vill räknas som rättsstat -- med stöd i 1979 års tillägg till Successionsordningen berövade Riksdag och Regering dåvarande kronprins Carl Philip hans kronprinstitel, samtidigt som man upphöjde dåvarande prinsessan Victoria till kronprinsessa. Det var en eftergift för den tidens hysteriska jämställdhetsideal.

Republikanerna saknar inte heller de ammunition i sin arsenal. Det är sedan länge fastslaget i lag (men inte alltid efterlevt) att grunderna för befordran i allmän tjänst skall vara graden av 'förtjänst och skicklighet'. Såtillvida är Successionsordningen och dess konsekvenser en anomali. Men den grundar sig dock på i laga ordning fattade riksdagsbeslut -- och kan därför även återkallas genom riksdagsbeslut (av två riksdagar med mellanliggande val, eftersom det då skulle innebära en grundlagsändring).

Om nu någon frågar dig eller mig -- eventuellt inför nästa allmänna val och kanske inspirerad av diverse skandalskriverier eller andra skriverier -- vilken vår inställning till monarkins vara eller inte vara i vårt land är, så skulle jag föreslå följande svar av gyllene-medelvägs-karaktär:

'Vi är av demokratiskäl republikaner i princip. Men vi är även monarkister i praktiken så länge svenska folket genom Riksdagen inte har satt Successionsordningen ur kraft och så länge Huset Bernadotte väljer att uppfylla sin del av det samhällskontrakt, varom här i grund och botten är fråga.'
__________

Nederländerna: Geert Wilders mot islam [74]

I januari förra året åtalades den nederländske partiledaren Geert Wilders för anstiftan till hat mot och diskriminering av muslimer. I sin kritik mot islam och mot invandring från muslimska länder skulle Wilders ha överskridt gränserna för den yttrandefrihet som finns i Nederländcerna. Rättegången hade varat i nästan ett och ett halvt år innan en domstol i Amsterdam för några dagar sedan avkunnade sitt domslut.

Wilders blev frikänd på alla åtalspunkter -- men inte utan viss reservation. Domstolen fann nämligen anledning att konstatera att Wilders hade hemfallit åt vulgär propaganda i sin här aktuella förkunnelse. Men propagandan var inte tillräckligt långtgående för att motivera rättslig påföljd. Den i grundlagen fastlagda yttrandefriheten vägde tyngre.

I media har en omständighet med anknytning till Geert Wilders syn på invandrare och invandringspolitik väckt särskilt uppseende. Det är resultatet av en av honom själv företagen parallell-läsning av islams heliga skrift Koranen från 600- och 700-talen efter Kristus och Adolf Hitlers omfattande självbiografiska och kvasifilosofiska utläggning 'Mein Kampf' (Min kamp) från 1925--1926. Wilders anser att det här rör sig om likartade våldsförhärligande traktater med uttalat negativa verkningar.

Man får nog konstatera att Wilders både här och där träffade långt vid sidan av målet. Hitler kan man lämna därhän, om inte annat därför att det är ganska svårt att nutilldags uppbringa ett exemplar 'Mein Kampf'. Men den som vill fördjupa sig i Koranens budskap på svenska kan ta del av detsamma antingen i K. V. Zettersteens ytterst texttrogna översättning från 1920-talet eller i Muhammed Knut Bernströms mera poetisk-läsvänliga översättning från vår egen tid. Den sistnämnda är mycket uppslattad bland dagens svenska muslimska trosutövare.

Bernströms översättning har för övrigt en tänkvärd förhistoria. Knut Bernström (1919--2004) var diplomat med en vacker karriär bakom sig när han 1976 utnämdes till svensk ambassadör i Rabat Marocko. Där konverterade han till islam, och i samband därmed antog han det extra förnamnet Muhammed (efter Profeten). Sedan ha gått i pension bosatte sig Bernström permanent i Marocko.

Vad innebar då islam för Bernström? Kort sagt: något att tro på och leva efter. Vad innebär då islam för alla oss som inte är muslimer? Kort sagt: en tro och en livsåskådning i vilken man även som svensk numera bör vara någorlunda välorienterad. Det finns tacknämligt nog också en utmärkt modern handbok i ämnet utgiven 2004 av islamkännnaren professsor Jan Hjärpe. Handboken i fråga bär den både slagkraftiga och lättmemorerade titeln '99 frågor om Islam' och innefattar avslutningsvis en förteckning över littratur om främst islam av i dag.
__________

Det har sagts och ofta citerats att alla muslimer inte är terrorister, medan nästan alla terrorister är muslimer. Det ligger ju en del i det påståendet. Men verkligheten är långt mera komplicerad än så, och den är komplicerad på olika sätt i olika länder. Därvidlag intar Nederländerna något av en särställning. Av deras bortemot sjutton miljoner invånare är inte mindre än sjutton procent muslimer, och den efter turkarna största muslimgruppen marockanerna är mera kriminellt belastad än någon annan samhällsgrupp. Men frågan är om det här inte snarare rör sig om en socialpsykologisk än en religiös problematik. Islam i dess sanna form är inte målet. I stället blir islam ytterst selektivt läst och vantolkad medlet.

Det bör man ha i åtanke i synnerhet när man bekantar sig med Geert Wilders den 1 juni framförda slutplädering i målet mot honom själv. Det är en slutplädering som retoriskt faller tillbaka på den protestantiske reformatorn Martin Luthers kända framträdande inför den kejserliga Riksdagen i Worms 1521 -- 'här står jag och kan intet annat' -- och rent historiskt på nederländska patrioter som Johan van Olderbaneveldt (1547--1619) och Johan de Witt (1625--1672). Bägge fick -- under mycket komplicerade politiska skeenden -- sona sin strävan med livet, likaså de bägge landsmän i Wilders egen generation, vilka redan inledningvis nämns vid namn i hans plädering och vilka föll offer för attentatsmän.
__________

Vem är då Geert Wilders -- förutom Nederländernas internationellt namnkunnigaste politiker alla kategorier?

Wilders är född 1961 i en katolsk familj. Efter avslutad utbildning arbetade han i försäkringsbranschen (alltid en god början), och just den omständigheten gav honom incitamentet till att även ägna sig åt politisk verksamhet. Han blev medlem i Folkpartiet för Frihet och Demokrati, och han kom snart att ingå i partiledaren Frits Bolkesteins inre krets. Den sistnämnde blev med tiden -- av valtaktiskta skäl ansågs det på sina håll -- kritisk mot den generösa invandringspolitiken i hemlandet.

Men inte tillräckligt kritisk, ansåg Wilders, som 2004 därför grundade ett eget parti under namnet Frihetspartiet. Wilders var ledamot av det nederländska Representanthuset (andra kammare), och hans parti är i dagsläget det tredje största politiska partiet i Nederländerna. Likaså i dagsläget utgör Frihetspartiet -- efter hårda förhandlingar -- något av ett stödparti till den sittande koalitionsregeringen Rutte.

Wilders betraktar sig närmast som liberal. Han har konsekvent tagit avstånd från sådana partibildningar av ultra-höger-karaktär som förknippas med namn som Jean-Marie le Pen i Frankrike och Jörg Haider i Österrike. Men det har inte hindrat honom från att framstå som den extremist han egentligen inte är. Wilders är en myckert berest och påläst observatör av den muslimska världen och dess religiösa liv. Men han har -- alla detaljer å sido -- gått för långt i sin förkunnelse, låt vara till formen snarare än till innehållet. Han har därigenom sannolikt motverkat sina egna syften.

Det kan ha ett högt pris att tala mycket och samtidigt tala utmanade klarspråk. Wilders har visserligen gång efter annan understrukit att det är islam han avskyr, inte muslimer. Men icke desto mindre lever han på grund av sin islam-kritiska och invandringskritiska förkunnelse under ständigt mordhot. Han färdas till och från sina olika engagemang i en bil med skottsäker kaross. Han är gift men kan endast någon gång i veckan träffa sin familj.

Därför avslutningsvis -- för svensk eftertanke men utan pekpinnar eller kommentarer över huvud taget -- den första hälften av Geert Wilders slutplädering i svensk språkdräkt:
_________

'Herr [domstols]president, medlemmar av Rätten,

'Jag befinner mig här på grund av vad jag har sagt. Jag befinner mig här därför att jag har talat ut. Många har förhållit sig tysta, men inte [den mördade] Pim Fortuyn, inte [den mördade] Theo van Gogh och inte jag.

'Jag är tvungen att tala ut. Ty Nederländerna lever under ett hot från islam. Som jag ofta har understrukit är islam huvudsakligen en ideologi -- en ideologi som består av hat, av förstörelse och av övervåld. Det är min starka övertygelse att islam utgör ett hot mot västerländska värden, mot yttrandefrihet, mot jämlikhet mellan män och kvinnor, mot heterosexuella och homosexuella, mot troende och icke-troende.

'Över hela världen kan vi observera hur friheten försvinner från islam. Dag för dag observerar vi hur våra friheter förminskas.

'Islam är motståndare till frihet. Välkända islamforskare från hela världen håller med om det. Mina expertvittnen instämmer med mig. Det finns åtskilliga islamforskare som Rätten inte medgav mig att inkalla som vittnen. Alla instämmer de i mina påståenden, de visar på att jag har talat sanning. Det är sanningen som står inför rätta i dag.

'Vi måste leva i sanning, sade dissidenterna under de kommunistiska regimerna, därför att sanningen kommer att göra oss fria. Sanning och frihet är oskiljaktiga. Vi måste tala sanning, ty annars kommer vi att mista vår frihet.

'Det är därför jag talat, därför jag talar och därför jag kommer att forsätta att tala.

'De yttranden [om islam] för vilka jag står inför rätta har jag framfört i min egenskap av [en av många] politiker som deltar i det offentliga samtalet i mitt samhälle. Mina yttranden har inte riktats mot individer, utan mot islam och islamiseringsprocessen. Det är därför Åklagarmyndigheten har dragit den slutsatsen att jag bör bli frikänd.

'Herr [domstols]president, medlemmar av Rätten,

'Jag agerar inom en lång tradition, som jag vill visa min respekt. Jag riskerar mitt liv i försvaret för friheten i Nederländerna. Av allt vi har åstadkommit utgör friheten det allra värdefullaste, men även [det] sårbaraste. Det är många som har givit sina liv för friheten. Vi har blivit påminda om det i samband med minneshögtiderna [i anledning av krigsslutet 1945] i maj månad. Men kampen för frihet är mycket äldre än så.

'Varje dag passar jag i en säkerhetsbil statyn av Johan de Witt på Hofvijer i Haag. de Witt skrev 'Manifestet om sann frihetg', och han betalade för friheten med sitt liv. Varja dag färdas jag till mitt kontor genom Binnehof, där Johan de Oldenbarneveldt blev halshuggen efter en politisk rättegång. Stödd på sin käpp vände sig den gamle Oldenbaneveldt till sitt folk med sina sista ord. Han sade [då]: 'Jag har handlat hedervärt och fromt som en sann fosterlandsvän.' Dessa ord är också mina.

'Jag vill inte svika fortroendet hos de 1,5 miljoner väljare som valt mitt parti. Jag vill inte svika mitt land. Inspirerad av Johan van Oldenbanveldt och Johan de Witt vill jag vara en politiker som tjänar sanningen och sålunda försvarar de holländska provinserna och det hollndska folket. Jag vill vara hederlig, och det är därför jag vill skydda mitt fosterland mot islam. Tystnad är förräderi.

Det är därför jag talat, därför jag talar och därför jag kommer att fortsätta att tala.'
__________

Solna: Arenabygge med implikationer [73]

Den i dagsläget burgna Solna kommun har bakom sig en häpnadsväckande utveckling. Decennierna kring sekelskiftet 1900 var kommunen fattig -- fattig med alla tänkbara mått mätt. Under många år använde sig därför kommunen av möjligheten att ta ut hundskatt av skattdragande hundägare för att anslå intäkterna av punktskatten i fråga till inköp av skodon till sådana skolpliktiga barn, vilkas föräldrar inte hade råd med utgiften i fråga.
__________

Fortsättnng följer

Svensk högskola om finskt fortsättningskrig [72]

________

Ännu ej utskriven.

Medkänsla: Bulgarien, Moldavien och Rumänien [71]

Professorn i historia vid Uppsala Universitet Sten Carlsson (1917-1989) påpekade mer än en gång i hur beklagansvärd hög grad hans svenska samtid präglades av 'geografisk och kronologisk provinsialism'. (Med 'provinsialism' menades här inskränkhet.) Han syftade då på den attityd som långt tidigare kommit till uttyck i en versrad av Carl Jonas Love Almquist (1793-1866), en versrad vilken i allt sitt ironiska majestät lyder som följer:

Blott Sverige svenska krusbär har.

Det är ju alldeles sant. Men i förlängningen av ett sådant påstående ligger en annan versrad, nämligen denna något hotfulla variant: Sverige blott svenska krusbär har.

Låt oss just därför blicka ut över gränserna och något begrunda de kontinenter och länder, vilka är i avsaknad av svenska och därför särdeles utmärkta krusbär. Det leder i bästa fall till fruktbara inslag i en strävan att förnya vårt land från politisk närsynthet och ömsesidigt luggande till öppen och intresserad hållning vad gäller mänsklighetens villkor och behov i stort. Det behövs.

Då har vi frigjort oss från den geografiska provinsialismen. Vi fortsätter med den kronologiska provinsialismen. Vi färdas därför drygt hundra år tillbaka i tiden i det vi bekantar oss med elfte och sista utgåvan av professor Gustav Sundbärgs 'Apercus statistiques internationaux' (Internationella statistiska översikter) utgiven på franska 1908. Redan den första av Sundbärgs 286 tabeller ger under rubriken 'Superficie et population de tous les pays' (Ytvidd och befolkning hos alla länder) intressanta upplysningar kontinent för kontinent för åren 1904--1906. Här nedan först ytvidd i kvadratmil, därefter invånare i tusental och slutligen invånare per kvadratkilometer:

Europa: 9,888// 424,634// 11.8
Asien: 44,101// 906,653// 20.6
Afrika: 29,784// 147,976// 5.0
Amerikas: 39,983// 161,548// 4.0
Australien: 8,934// 6,721// 0.8
Arktis och Antarktis: 11,168// .. // ..

Totalt (inkl. sjöar): 143,860// 1,648,533/ 11.5

Leta på egen hand upp dagens siffror -- och jämför! Här närmast fortsättningsvis och som stimulans för självstudier uppgifter om befolkningsutvecklingen i miljoner invånare kontinent för kontinent under drygt hundra år: Europa från 425 till 700, Asien från 907 till 4,000, Afrika från 148 till 1,000, Nord- och Sydamerika från 162 till 954, Australien (jämte Söderhavsöarna) från 7 till 21 miljonor -- sålunda en ökning från totalt 1,6 till 6,7 miljarder invånare på vår planet. Det har givetvis medfört stora men också väl kända problem, av vilka de mest trängande -- jämför befolkningstillväxten ovan -- gäller de afrikanska länderna söder om Sahara.

Den i särklass lägsta befolkningsökningen av alla världens bortemot 200 länder har Ryssland med en uppgång från 118 till endast 141 miljoner invånare.(Den hade visserligen varit större än så om inte stora landområden i väster och söder fallit bort). I skarp kontrast därtill har exempelvis Kina med dess 1,3 miljarder invånare fler invånare i dag än vad hela Asien hade för drygt hundra år sedan. Och Afrikas folkrikaste stat Nigeria med dess 140 miljoner invånare har under samma tid nästan hunnit i kapp invånarantalet för hela kontinenten.

Ryssland hade åren närmast före första världskriget 1914-1918 Europas snabbast växande ekonomi, och dess huvudstad S:t Petersburg var i både ekonomiskt och kulturellt hänseende en metropol som sedan dess aldrig haft sin like. Men det var då det. Två världskrig och sjuttio år av sovjetisk terror -- med inslag som folkmord och och andra systematiskt genomförda utrensningar -- kunde bara leda åt ett håll, nämligen till hemska lidanden och förtida död för tiotals miljoner ryssar.

Förtrycket skulle under efterkrigtiden utvidgas till att innefatta även de östeuropeiska stater som under skedet 1945--1948 tvingades bli satelitländer till Sovjetunionen. Det gällde Östtyskland, Polen, Tjeckoslovaken, Ungern, Rumänien och Bulgarien samt den tidens motsvarighet till Moldavien.

De har alla under de bägge senaste decennierna med högst varierande resultat försökt resa sig ur förtryck och allmänt elände. Men vår europeiska medkänsla bör i dagsläget -- alla detaljer å sido -- riktas särskilt till Bulgarien, Moldavien och Rumänien. Må Gud hjälpa deras invånare i den mån du eller jag eller andra inte förmår göra det.
__________

Nio månader senare [70]

I dag har Svenska Dagbladet publicerat en ny politisk opinionsundersökning, som alltså råkar inträffa exakt nio månader efter valdagen den 19 september förra året. Hur står det då i dagsläget till med våra åtta riksdagspartier? Och kan man spå något om framtiden efter en närgrankning av dagens opinionssiffror? (De sistnämnda är framräknade av opinonsinstitutet Sifo efter utfrågning av ett representativt urval på drygt 1,900 potentiella väljare). Kanske, kanske inte. Men ett tankeäventyr värt försöket kan det väl ändå bli fråga om, ett tankeäventyr som i bästa fall gläder få men förargar desto flera!

Här nedan först den procentuella andelen sympatisörer i dagens opinionsmätning och därefter inom parentes förändringar i jämförelse med närmast föregående mätning:

M 29,0 (-1,4), C 4,5 (-09), FP 6,2 (-0,4), KD 3,6 (+-0).

S 35,2 (+1,8),V 4,5 (-0,1), MP 9,2 (+0,3)

SD 6,8 (+-0)

Sammanfattningsvis har regeringsblocket i dag 43,3 procent, medan det (tidigare) rödgröna blocket har 48,8 procent -- naturligtvis ett verkligt memento för de fyra allianspartier som sedan 2006 befinner sig i regeringsställlning.

Det finns -- som väl känt är och som med all önskvärd tydlighet framgår av sifferserierna ovan -- två partier, vilkas dominans över övriga partier kan tyckas förkrossande. Det gäller alltså Moderaterna och Socialdemokraterna. De är naturligt nog huvudmotståndare i striden om väljarnas gunst, de är ungefär lika stora -- och kommer rimligen att vara det även framledes, parkerade som de är på en opinionsnivå mellan ungefär 30 och 35 procent.
__________

Den här gången är det Socialdemokraterna som leder det inbördes enviget med drygt sex procentenheter. Men det kan om ett halvår bli precis tvärtom. Blocksiffrorna är vidare i och för sig ganska dramatiska. Men de är inte lika intressanta i dag som för tio månader sedan. Det rödgröna blocket förtjänar ju numera knappast benämningen block.

Man har konstaterat att väljaropinionen under de senaste decennierna blivit alltmera lättrörlig -- för att inte säga flyktig. Är det till förmån för Moderaterna? Knappast längre. 'Det nya arbetarpartiet' har högst sannolikt kammat hem den opinion på just mellan 30 och 35 procnet av väljarkåren som man kan kamma hem. Man har inga nya profiler att visa upp i mer eller mindre uttalat syfte att attrahera ytterligare väljargrupper.

Moderaterna är nämligen sedan länge och kommer fram till valet 2014 att vara partiledaren, statsministern och kavalleristen Fredrik Reinfeldt samt finansministern och kavalleristens häst Anders Borg. Bakom dem återfinns rikspolitiskt sett inte mycket mer än en rätt diffus skara plutonchefer och fotfolk. Utrikesminister Carl Bildt är något av en särling i sammanhanget. Han är egentligen inte längre politiker, utan i stället en rutinerad och vederhäftig administrativ chef för Utrikesförvaltningen.

Politik är inte minst den gamla metaforen om gungorna och karusellen. Det innebär i det här fallet -- ceteris paribus, allt annat lika -- att om Moderaterna faller tillbaka, så kommer Socialdemokraterna att avancera -- och vice versa. Den nye socialdemorkatiske partiledaren är just ny. En sådan omständighet betraktas vanligtvis som en fördel i opinonsmässiga termer. Man är inte förbrukad och kommer inte att bli det på länge än -- om ens någonsin.

Man och man emellan anses det på sina håll att nykomlingen i partiledaroktetten Håkan Juholt (S) har utseendet och sättet för sig. Sådan åsiktsbildning är ju alltid rätt subjektiv. Men den kan icke desto mindre väga mycket tyngre än minusposter som halvskral utbildnng och föga meriterande yrkesverksamhet (i det här fallet som journalist på lokal-lokal-planet). Tillspetsat uttryckt: Kommer Håkan Juholts kraftfulla framtoning, rejäla kalufs och tjusiga mustasch att bibehålla viss S-politisk ledning över Fredriks Reinfeldts flintskalle och Anders Borgs öronringar och stubbade hästsvans -- med vad nämnda fenomen nu kan anses representera? Tänk på Simson.
__________

Av de övriga sex riksdagspartierna intar två partier något av en särställning. Det är Sverigedemokraterna och Miljöpartiet De Gröna. De ligger där de ligger i väljaropinionen, i bägge fallen sedan respektive parti vunnit rejäla arbetssegrar. De har sakta men säkert -- med början i 1990-talet -- avancerat från ingenting till positioner som innebär att ökat väljarstöd förefaller troligare än motsatsen.

Miljöparitet har ett verkligt affischnamn i Gustav Fridolin, som i kompentenshänseende förefaller tio till femton år äldre än han verkligen är (för närvarande 28 år gammal). Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson visade vidare lejonklon när han iförd folkdräkt avlägsnade sig halvvägs in i en mot honom själv och hans meningsfränder riktad gudstjänstpredikan av idiotkaraktär. (Det var ju dessutom en predikan vilken lämpligt nog framfördes under den riksdagsgudstjänst som inledde det nya spelåret.) Därtill kommer att Åkesson -- inom det register som är hans och inte alltigenom välstämt -- trots sin relativa ungdom regelmässigt visat balans och gott omdöme i riksdagspolitikens vardagshantering. Det, mina vänner, är fakta och inte önsketänkande.
__________

Återstår så fyra små negerpojkar: till höger Kristdemokraterna, i mitten Folkpartiet och Centerpartiet och till vänster just Vänsterpartiet. Av de fyra blev Folkpartiet störst i riksdagsvalet, och den -- låt vara granska begränsade -- ledarställningen bibehåller partiet fortfarande. Partiledaren Jan Björklund sitter för närvarande säkert i sadeln, och han gör det trots sin undermåliga kompetens som utbildningsminister: massor med prat i detaljfrågor i stället för srukturella lösningar på strukturella problem. Eller anorlunda uttryckt: mycket skrik, men inte särskilt mycket ull.

Om nu Jan Björklund en vacker dag skulle vackla och falla ur sadeln -- i politiken går det stundom undan -- så ter sig (att döma av valstatistiken) faran (för partiet) överhängande, att Europaministern Birgitta Ohlsson får överta rorkulten. De verkliga kapaciteterna bland ickeministrarna inom Folkpartiet har ju inte fått något medialt genomslag att tala om. Det har däremot och dessutom republikanen och feministen och statsrådet Birgitta Ohlsson.

Även Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sitter till vidare säkert i sadeln, något som är ytterligt diskrediterande för själva partiet. Var finns det kristdemokratiska civilkurage som vägrar att finna sig i att om partiledaren och apotekssvindlaren går under, så skall också partiet göra det? Var finns självbevarelsedriften? Inte någonstans i KD-termer, inte så långt det politiska ögat kan se. Föregångaren på partiledarposten Alf Svensson styrde under trettio års tid sitt parti med järnhand i silkeshanske. Finns fortfarande ett slags ont arv i KD-termer, ett arv som blockerar all nytändning under en ny stjärna?
_________

Centerpartiet har sitt stolta föflutna långt bakom sig. Det var under de år i mitten av 1970-talet, när en fjärdedel av väljarkåren röstade centerpartistiskt. Då hade partiledaren Thorbjörn Fälldin fört in en moralisk dimension i politiken, en dimension som främst gällde karnkraftsfrågan. Men under följande partiledare har just en sådan dimension lyst med sin frånvaro. Därtill kommer att själva partiorganisationen -- en gång i tiden ett verkligt styrkebälte (C) -- av en hel del att döma ligger för fäfot. Vidare kommer partiledaren Maud Olofsson -- trots sina vinnade egenskaper på det rent personliga planet -- inte att sitta kvar särskilt länge till.

Dagens centerparoll lyder sålunda: 'Var med att förnya Sverige.' Men hur omvandla en i dagsläget av allt att döma föga förpliktande fras till ett innehållsmättat och angeläget budskap med framtiden för sig? Därom vet vi för närvarande inte särskilt mycket. Gardera därför framtiden (C) med kryss.

Inte heller vänsterpartiledaren Lars Ohly har av allt att döma särskilt lång tid kvar på partiledarposten. Men i det fallet finns en överlägset kompetent partiledarkandidat på lut, nämligen Jonas Sjöstedt. Ett sådant efterträdarval är det enda som för Vänsterpartiets del skulle kunna röra om något i vårt inhemska politiska vänsterlandskap.
_________

Men var finns då själva budskapen -- innehållet i formen, de åtta partiledarnas och partiernas predikotexter med efterföljande utläggningar av väckelsemöteskaraktär? Ja, säg det. De har väl inte helt och hållet försvunnit, något som i så fall främst får räknas Miljöpartiet och Sverigedemokraterna till godo. Varken den offensiva vältaligheten eller det bart huggande svärdet har i dagsläget anmält sin mera påtagliga närvaro i svensk politik. Den eller de som prövar sådana politiska investeringar kan därför räkna med viss opinionsmässig utdelning.

Minns någon fortfarande den så kallade Westerbergeffekten, den effekt som inträffade i riksdagsvalet 1985? Westerberg var den då nye folkpartiledaren Bengt Westerberg, och effekten bestod i att Folkpartiet i nämnda val mer än fördubblade sin röstandel av väljarkåren -- från sex till fjorton procent. (Och det skedde inte minst på Centerpartiets bekostnad. Mene mene tekel.)

Effekten klingade visserligen snart nog av, men fenomenet som sådan är fortfarande intressant. Det eller de av småpartierna som i tanke, ord och gärning träffar helt rätt i valet 2014 har -- sett i ett historiskt perspektiv -- mycket att vinna. Det var nämligen det som Westerberg och den övriga folkpartiledningen gjorde för snart tjugosex år sedan -- låt vara att man genom mindre väl avvägd politik ganska snart schabblade bort en hel del av vad man hade vunnit.
__________