Härförleden hade en organistion vid nemn Sektor3 inbjudit politiskt intresserade partikamrater (C) till en kväll med medlemsutvecklingen (eller snarare kanske medlemsavvecklingen) i de politiska partierna som tema för sammankomsten. Sektor3 har antagit sitt namn som en markering mot företrädare för den offentliga sektorn, som anses utgöra Sektor1, och företrädare för de enskilda intressena, som anses utgöra Sektor2. Vad återstår då? En tredje sektor för personer som rätt och slätt är -- eller i varje fall anser sig vara -- idealister. Man har ingen position i den offentliga sfären att bevaka (eller gör det i varje fall inte), och man har inte heller några intressen inom den enskilda sfären att slå vakt om. Man är alltså -- kort och gott -- Sektor3.
Idén var god. Men kvällens ej annonserade inledande tema framstod som förbryllande. Man hade angivit en lokal i Nalenhuset i korsningen mellan Regeringsgatan och David Bagares gata som mötesplats. Jag inställde mig där i god tid men betraktades ändå med misstänksamhet av inte mindre än tre yngre män iförda varsin vit skjorta och illa knuten slips. Tydligen hade min anmälan till ovannämnda evenemang inte kommit fram i rätt ordning. Jag fick därför anteckna mitt namn på en lista som grindvakt nummer tre tillhandahöll. Jag erhöll därefter ett körschema utfärdat av 'Digitala akademin'. Körschemat gällde närmare bestämt akademins 'Nätverksträff på Nalen'. Temat löd som följer: 'Så använder du digitala lärresurser inom nya läroplanen'.
Jag har ju varit lärare under ganska många är -- från grundskolans högstadium till (om än sporadiskt) högskola och universitet. Det föreföll därför intressant att få ta del av de nya pedagogiska vindar som blåst upp sedan jag senast lämnade katederstolen. En programpunkt gällde för övrigt 'appar och läsplattor i undervisningen'.
Den ganska stora samlingssalen började långsamt fyllas med folk -- och bland dem den tyskspråkige tjeckiske vännen Dr. Franz Kafka (vilken för övrigt har berikat det engelska språket med ett av dess mest expressiva utryck, nämligen adjektivet Kafkaesque som beteckning på en upplevelse som är både mysteriös och obehaglig). Den långe och magre försäkringskollegan upplyste mig i all stillsamhet om att jag -- ack, för vilken gång i ordningen -- hade hamnat i helt fel lokalitet. Jag befann mig alltså inte hos sektionisterna utan i stället hos ett gäng skojare, vilka under den självtagna beteckningen 'akademi' försökte dölja att det man sysslade med var skrupelfri pedagogisk affärsverksamhet med lättduperade lärare och deras värnlösa elever som offer.
__________
Vi avlägsnade oss alltså, och väl ute på Regeringsgatan tog vi farväl av varandra. Jag bad dessutom om min hälsning till fröken Dora. Efter ett par förfrågningar hos förbipasserande människovänner befann jag mig så i en skum kroglokal som inte låg på Regeringsgtatan, utan i stället på David Bagares gata alldeles före trapporna ned mot Birger Jarlsgatan. Kroglokalen i fråga var försedd med höga runda bord vid vilka man kunde hänga i brist på de sittplatser med vilka lokalen inte var försedd.
I fonden stod de som skulle ha synpunkter på det sedan lång tid tillbaka i alarmerande snabb takt sjunkande medlemsantalet hos de politiska partierna. Där stod -- från vänster till höger -- Miljöpartets tillträdande partisekreteare Anders Wallner (som hjälpligt hämtat sig fråm ett brutalt knivöverfall), tankesmedjebolaget Timbros förutvarande chef men fortfarande 'liberala debattör' Mattias Bengtsson och Socialdemokraternas 'analys- och opinonschef' Nina Wadensjö. Till höger om de tre befann sig chefen för Sektor3 -- 'tankesmedjan för det civila samhället' -- Hanna Hallin och försåg sina estradörer med en hel del frågor av högst angelägen karkatär.
Ty det frågorna gällde, det var de grundskott mot just det civila samhället som det sedan så lång tid tillbaka sjunkande medlemsantalet hos de politiska partierna utgör. Till yttermera visso förelåg till kvällen en väl genomförd åttiosidig undersökning med titeln 'Mot medlemslösa partier: Partiföreträdare om orsaker, konsekvenser och srategier kring en sviktande medlemskår'. Undersökningen i fråga hade utarbetats av de bägge samhällsvetarna Martin Karlsson och Erik Lundberg vid Örebro Universitet.
__________
Men hur sviktande medlemskårer? Sedan 1980 har statistiskt sett fem av sex medlemmar lämnat de politiska partierna i vårt land. Om trenden står sig kommer man att om tio år stå utan tillräckligt med partifolk för att fylla de politiska poster som det ankommer på partierna att fylla. Det är illavarslande nog. Men lika illavarslande är att de politiska partierna själva av allt att döma tar den negativa medlemsutveckligen med ro. Det förefaller som om de ansåg att det här är fråga om ett naturfenomen, vilket det inte står i mänskligt makt att ens hejda.
Till ovan relaterade fenomen kommer ytterligare ett fenomen, nämligen de offentliga medel som i form av partibidrag slussas över till partierna. De är därför inte på något sätt beroende av medlemsavgifterna. Man har beräknat att av partiernas totala budget endast omkring fem procent finansieras genom medlemsavgifter -- inte mera. Häri ligger naturligtvis en betydande orsak till likgiltigheten hos partietablissemangen för medlemsvård och medlemsrekrytering.
Det meningsutbyte som ägde rum under kvällens lopp befäste vad som ovan sagts, men det innefattade givetvis även delar av helheten. De sistnämnda skall emellertid inte refereras här. Det som redan sagts torde mer än väl räcka räcka för att man skall försöka fundera ut framkomliga vägar bort från den politiska fattigdom varom här är fråga.
Den politiska fattigdomen har för övrigt fått ett alltigenom träffande namn, nämligen 'demokratibrist'. Det är en brist som inte bör betraktas som vilken brist som helst, utan i stället som en bristsjukdom. Men varningsrop och väckande appeller saknas i stort sett helt. Och ansatser till sådana fenomen mellan valrörelse-eruptionerna kan ju inte gärna väcka entusiasm hos de ledningsskikt i de olika partierna, vilkas ställning får betraktas som cementerad just därför att det blir allt färre som har möjligheter att ifrågsätta den.
__________
Sveriges politiska utveckling i styrelseskickstermer kan tämligen väl följas alltifrån Riksdagen i Arboga 1435. Under århundrandena lopp har olika maktförskjutningar -- alltför många för att mer in detalj redovisas här -- ägt rum mellan konungamakt och 'herremakt'. De var under alla omständigheter många -- med regeringsformerna 1634 och 1772 (jämte tillägg 1789) samt 1809 som milstolpar.
Herremakten kom till uttryck framför allt i fyrståndsriksdagen, som ägde bestånd fram till 1865. Den bestod av Ridderskapet och Adeln (första ståndet och talrikast företrädd), Prästeståndet (andra ståndet), Borgarståndet (tredje ståndet) och Bondeståndet (fjärde ståndet). Endast Bondeståndet var någorlunda representativt för befolkningen i stort, men det hade i gengäld minst att säga till om (vad än den unga centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson förra året ville göra gällande).
Riksdagen beslutade i alla händelser just 1865 att låta ståndsriksdagen avlösas av en tvåkammarriksdag, som när den 1867 första gången sammanträdde hade en långt bredare folklig förankring än föregångaren. Tvåkammarriksdagen ägde så bestånd ända till 1974 för att därefter -- inte minst av praktiska skäl -- i sin tur avlösas av den nuvarande enkammarriksdagen.
Allmän och lika rösträtt infördes 1909-1911 för män och 1918-1921 för kvinnor. (Det var fråga om grundlagsändringar, vilka därför måste beslutas av två riksdagar med mellanligggande val.) Och parlamentarismen -- som innebar en kraftig reduktion av kungamakten -- fick sitt genombrott 1917 (i och med regeringsbildningen Edén--Branting) och har därefter aldrig ifrågasatts.
Det finns få ord som är så missbrukade som ordet 'demokrati'. Absolut demokrati har aldrig funnits, inte ens i Schweiz med dess omfattanade decisiva folkomröstningsinstitut. Alla länder befinner sig på en glidande skala mellan absolut despoti (vanligen diktatur) och något slags demokrati. I Sverige var antalet politiska förtroendeposter som störst före den stora kommunreformen 1958. Då var nämligen kommunerna ungefär 2,500 till antalet. Därefter reducerades antalet till dagens runt 290 kommuner. Det har givetvis från just demokratisynpunkt inneburit en synnerligen radikal förändring.
Vidare har inte endast de politiska partierna utan även praktiskt taget alla folkrörelser fått vidkännas medlemstapp. Det gäller exempelvis och mest påtagligt frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Är det då inte naturligt att även de folkrörelser som benämns politiska partier år efter år forlorar i medlemsantal?
Nej, det är det inte. Ty de politiska partierna skall -- avslutningsvis och inte minst med tanke även på de frikostiga offentliga anslagen till dem -- vara garanter för att folkstyret verkligen är och förblir ett folkstyre. Partierna själva skall svara för att de inte utvecklas till klickvälden, i vilka partitopparna på olika nivåer genom att disponera över partibidragen kan göda varandra inbördes och därigenom svälta ut andra -- till förfång för den genomströmning av och avancemang för nya krafter, vilka är ett med demokratins sanna väsen.
Finns det då någon väg ut från dagens negativa medlemsutveckling för de politiska partierna i vårt land? Ja, naturligtvis är det så! Men det beror -- i varje fall inledningsvis -- på både dig och mig. Vi bör därför snarast möjligt höra av varandra och därvid bestämma tid och plats för ett personligt sammanträffande. Alla sofistikerade sociala medier i all ära, men ingenting är på sikt så fruktbart som sammanträffandet öga mot öga hyggligt folk emellan!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar