Tioårsjubileum i c-moll [52]

Det är i dag tio år sedan Maud Olofsson tillträdde som partiledare för Centerpartiet. Hon efterträdde då den numera ganska bortglömde naturentusiasten och nakenbadaren Lennart Daléus. Denne fick tre år på sig för att -- inte minst i kraft av ett pålitligt grönt förflutet -- gjuta nytt liv i det då ganska sargade partiet. Men enligt parti-intern bedömning misslyckades han med sin uppgift.

Det fanns två kandidater i striden om partiledarskapet efter Daléus, Maud Olofsson själv och Lena Ek. Maud Olofsson hade inga utbildningsmeriter att tala om och var inte riksdagsledamot, medan däremot Lena Ek var både juris kandidat och just riksdagsledamot. Vad var det då som fällde utslaget i valet mellan den ena och den andra kandidaten?

Det var Maud Olofssons fräscha framtoning och anmärkningsvärda förmåga att fånga uppmärksamheten hos ett auditorium -- litet eller stort spelade ingen roll. Hon har dessutom alltid varit chic som bara en kvinna kan vara det. (Lena Ek blev med viss rätt mycket bedrövad över att hennes formellt sett överlägsna meriter inte fick fälla utslaget i partiledarvalet. Hon lämnade 2004 Riksdagen till förmån för EU-parlamentet, där hon fortfarande innehar ett mandat fram till 2014 och anses ha gjort bra ifrån sig.)

De tio åren avfirades ett par dagar i förväg genom ett jämställdhetsseminarium för partisympatisörer i Riksdagens förstakammarsal jämte en följande partineutral uppvaktning i sammanbindningsbanan. Bägge evenemangen var välbesökta. Under jämlikhetsseminariet yttrade sig inledningsvis professor Arne Jernelöv på ett mer abstrakt plan om hur samhällsutvecklingen skulle te sig i riktning mot en värld där 'kvinnorna tar över makten'. (Jernelöv har skrivit en bok med den lockande titeln 'Amazonia -- en värld där kvinnor styr', ett av många kuriosa i den säregna genre som går under namnet genusforskning.) För den kritiskt sinnade åhöraren föreföll Jernelövs med viss brio presenterade framtidsscenario inte helt självklart.

Följande inledare var Nima Sanadaji, en manlig forskare i trettioårsåldern. Hans framställning präglades alltigenom av konkretion och reda. Sanadaji framhöll att vårt eget land ligger ganska långt framme i jämställdhetsavseende, och han inriktade sig i väsentliga avseenden på olika kvinnogruppers karriärmöjligheter. Sammanfattningsvis hade kvinnorepresentationen i stort avancerat fortare inom exempelvis politiken än inom näringslivet. Det skulle inte minst bero på den förda ekonomiska politiken. Denna sin tes har Sanadaji utvecklat i en bok med titeln 'Jämställdhet inom räckhåll'.

Det bereddes plats för kommentarer och frågor från de väl över hundra deltagarna i seminariet. Kvinnoförbundets ordförande, riksdagsledamoten Annika Qarlsson, ledde i egenskap av moderator diskussionen med fast hand, och det kunde nog behövas: det är inte ovanligt i sammanhang som detta, att de som har minst att komma med anser sig ha mest att säga -- och även försöker göra det

Seminariets höjdpunkt blev ett likaså av Annika Qarlsson (född 1964) lett meningsutbyte mellan tre centerkvinnor i framskjuten eller tidigare framskjuten ställning: partiledaren Maud Olofsson själv (född 1955), den tidigare 1:e vice partiledaren och därefter ambassadören Helena Nilsson Lannegren (född 1948) och den nyvalda riksdagsledamoten Abir al-Sahlani (född 1976). Det tema som förelagts de tre centerkvinnorna var 'Föregångare inom politiken -- ett samtal om politikens villkor'.

Riktigt så blev det nu inte, men det som blev var intressant nog. Helena Nilsson (som hon hette under den tid det begav sig) inte bara formulerade sig på den hemskaste malmöitiska, utan var dessutom bitter på sitt parti. Någonting hade hänt som fått hennes politiska karriär att kantra, men vad det var framgick aldrig. Därutöver nyttjade Helena Nilsson begreppet 'grabbig' för att karakterisera andan i det Centerparti som tydligen hade behandlat henne illa.

Abir uppehöll sig företrädesvis även hon vid sig själv och presenterade därvid något av en lärobok i hur man gör om man vill avancera i en partihierarki. Att hennes tills vidare muntliga lärobok i ämnet politisk psykologi stämmer med verkliga förhållandena har hon själv lett i bevis. Men hur långt kommer hennes insikter att föra henne? Hon är fortfarande i början av sin politiska karriär.

Vad var det då som Maud Olofsson yttrade? Inte ett ord som hon inte hade yttrat tidigare i mer eller mindre mediala sammanhang. Men det som sades var välfraserat, klart och uttrycksfullt. Det var både glädjande och sorgligt -- glädjande därför att Maud Olofsson lyfte evenemanget varje gång hon yttrade sig, men sorgligt därför att det i dagläget inte är så mycket mer än sin framtoning som hon har att ge det parti hon företräder.
__________

I sammanbindningsbanan höjde sig som vanligt Fredrik Reinfeldts gestalt två gånger om över mängden -- ett huvud högre än Jan Björklund och två huvuden högre än Maud Olofsson som han är. Han gratulerade sin jubileums-allianpartner med den konversativa artighet som är ett av hans adelsmärken. Bredvid dem stod just Jan Björklund, och runt de tre grupperade sig det övriga allianspolitiska hovet. På visst avstånd tog dussinet pressfotografer tvåhundra onödiga fotografier, och från ena väggen i det väldiga rummet blickade forna tiders talmän (från både det senare tvåkammarsystemets och enkammarsystemets tid) avbildade i olja ned på dagens makthavare.

Det bjöds på obegränsat med vin och snittar, och med tilltagande berusning började talmansporträtten just tala med varandra. Det var ju intressant för en eller annan av de personer som vandrade eller vacklade fram och tillbaka över eller kors och tvärs i sammanbindningsbanan.

'Sic transit gloria mundi', yttrade den folkpartistiske talmannen i Första Kammaren 1965-1970 och gamle diplomaten Erik Boheman, naturligtvis iförd frack och prydd med kommendörstecknet av Nordstjerneorden kring halsen och Serafimersordens ljusblå band över bröstet. Så egendomligt.

'Vaffan menarru', sluddrade en enkammartalman (S), som tydligen ansågs sig tilltalad av den tidigare kabinettssekreteraren samt ambassadören i London och Washington. Enkammartalmannen hade något av A-lagare över sig. Han var påfallande rödmosig i synen och föreföll ur stånd att räta på ryggen där han satt hopsjunken på snedden i vad som påminde om en talmansstol. 'Vaffan menarru egentligen?'

'Precis vad jag säger', svarade Boheman. 'Sic transit glora mundig. Så förgår all världens härlighet. Vin och snittar i all ära, men var är jacketterna, var de utsökt skurna klänningarna? Och var är den politiska framgång som här skulle förtjäna att firas? Vad säger Ni, vän och kollega Allard?'

Enkammarriksdagens talman 1971-1979 Henry Allard (S) klev helt sonika ut ur ramen och vände sig först till Erik Boheman och därefter till samtliga tidigare och senare kolleger på talmansposterna:

'Tack för översättningen, vän och kollega Boheman! I den ålder då Ni läste latin i läroverket och juridik på universitetet och därefter vann inträde i Utrikesdepartementet, i den åldern var jag först springpojke och därefter skoarbetare. Det beklagar jag inte. Men jag beklagar att det inte är idrottsrörelsen eller nykterhetsrörelsen som hellre blir ihågkomna i dag, i stället för något som är så litet som dagens jubileum egentligen är. Och vem betalar -- vem anser sig ha rätt att betala -- för ett sådant fördärv som en fest i sammanbindningsbanan med obegränsat intag av alkoholhaltiga drycker dock utgör?'

Statminister Reinfeldt (M) kände sig tydligen pikerad. Han vände sig till den glädjedödande förutvarande springpojken och skoarbetaren från Örebro och yttrade i magistral ton: 'Det är en fråga som varken jag eller någon annan får besvara. Det skulle nämligen innebära ett intrång i vår grundlagsskyddade rätt till fria och hemliga val. Det måste du väl ändå förstå?'

'Det gör i varje fall inte jag' uttalade sig någon. 'I synnerhet inte när det gäller ett evenemang i c-moll', fortsatte vederbörande efter en sekundsnabb tankeflykt till Beethovens femte symfoni, den så kallade Ödessymfonin. (Tre inledande pukslag i första satsen markerar att Ödet klappar på dörren.)

Men gode Gud! Det måste ha varit jag själv (C) som höjt min röst, ty allas blickar riktades mot ett och samma håll. Och det är sannerligen inte första gången sådant inträffar. Att jag aldrig lär mig!
__________

Medborgardygd och samhällserkänsla [51]

I dagarna har diskussionens vågor gått höga i anledning av ett förslag från Kristdemokraterna om att det under vissa omständigheter skall vara straffbart att ej hjälpa en medmänniska i nöd. Den främsta förespråkaren för lagförslaget i fråga är den unga kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber, och den inskräkning som redan antytts är att den hjälp som måste lämnas skall ligga inom en viss rimlighetsgräns. Ingen skall exempelvis vara tvungen att sätta sitt eget liv på spel för att hjälpa nägon annan som befinner sig i livsfara eller annan påtaglig fara.

Vad menas? Se 10 kap. 28-38 mom. Lukas:


En rättslärd person som för tillfället befinnner sig i Jesu omgivning har för avsikt att sätta krokben för Jesus. I det syftet ställer han en verkligt knepig fråga till den sistnämnde, eller kort och gott: 'Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?' Jesus svarar sammanfattningsvis: Du skall älska Herren din Gud så långt det står i din förmåga, och du skall dessutom älska din nästa såsom dig själv.

Men vem är då min nästa? Jesus svarade och sade, här i enlighet med den utmärkta översättning som återfinns i Carl XII:s Bibel:

'En man for ned af Jerusalem til Jericho, och kom i röfware händer, och te klädde af honom, och sargade honom, och gingo tädan, och läto honom ligga halfdöd. Så hände sig, at en Prest for neder åt samma wägen, och tå han fick se honom, gick han fram om honom. Sammalunda ock en Levit [tempeltjänare], tå han kom til detsamma rumet, gick han fram, och såg på honom, och gick sedan fram om honom.

'Men en Samaritan reste samma wägen, och kom til honom, och när han såg honom, warkunnade han sig öfwer honom, och gick til, och förbandt hans sår, och göt ther olja och win, och laden på sin ök [mula eller åsna], och förde honom til herberget [resanderummen], och skötte honom.

'Then andra dagen for han tädan, och tog fram två penningar, och gaf wärden, och sade till honom: "Sköt om honom, och vad tu mer kostar på honom, wil jag betala tig, när jag kommer igen."

'Hwilken av thessa tre synes tig [den rättslärde] nu hafwa warit hans nästa som för röfwarena kommen war? Sade [Då svarade]han [den rättslärde]: "Then som bewiste honom barmhertighet." Tå sade Jesus til honom: "Gack, och gör tu sammaledes."'


Om man fullt ut skall förstå innebörden av berättelsen om den barmhärtige samariten (numera klåfingriga översättare emellan samariern), så måste man känna till att den tidens judiska innevånare i den tidens Palestina utgjorde landets herrefolk, medan samariterna var en föraktad minoritet: de var resterna av ett folk som under århundraden och på olika sätt försökt bli inlemmade i den judiska gemenskapen, men som ändå aldrig lyckats bli det.

Sålunda: en man blir överfallen och rånad av ett gäng banditer. En judisk prästman respektive tempeltjänare observerar det inträffade, men de (som man numera säger) bryr sig inte. En samarit gör motsatsen. Fråga: Vem av dem kommer att med säkerhet förunnas evigt liv? Svar: Det räcker inte med att vara kyrkoherde eller pastoratsadjunkt eller andlig ledare med annan titel. Man måste också både vilja och göra det goda.

I ett tidigare skede väckte Kristdemokraterna till liv begreppet 'civilkurage'. Det var på tiden i ett land -- i klartext vårt eget antikulturland -- där uppmaningen 'sköt sig själv och skit i andra' har helt annat burskap. Kan man trots det lagstifta om att envar vid straffansvar skall besitta visst mått av civilkurage och medkänsla och i vissa sammanhang även leda detta i bevis?

Mer än en har sagt: Det kan man inte. Så är det också. Men i flera kulturländer existerar det belöningssystem för sådana medborgare som ger prov på anmärkningsvärt mod och berömvärd uthållighet i sitt medansvar för samhällets olycksbarn. Egennyttan får -- enkelt uttryckt -- vika för någon annans eller några andras väl och ve. Ett sådant belöningssystem borde även vi i Sverige ha.
__________

All historia inrymmer 'unbesungene Helden' -- obesjunga hjätar -- som velat det goda och gjort det goda, dock utan att erhålla samhällets kvittens på att det var någonting märkvärdigt eller efterföljansvärt i det. Varje god gärning har visserligen ett egenvärde. Men gärningen i fråga får ett ännu större värde om den vidimeras av samhället i stort, och sålunda hallstämplas som efterföljansvärt exempel.

Det skadar aldrig med konkretion. Den socialdemokratiske finländske politikern Karl August Fagerhom (1901-1984) har i sina memoarer 'Talmannens röst' erinrat om de befodringsgrunder vilka i varje fall under hans tid gällde för avancemang i finsk statstjänst. En av dem var påvisbar 'medborgerlig dygd'. Man kan översätta det med 'samhällsansvar utöver det ordinära'.

Vad är då samhällsansvar utöver det ordinära? Hur ter sig medborgerlig dygd överförd från abstrakt begrepp till konkret handling? Några slumpvis valda exempel får ge svar på den frågan.

I och med publiceringen i början av 1950-talet av den nederländska tonåringen Anne Franks dagbok framkom att den i Amsterdam bosatta judiska familjen Frank (föräldrar och två döttrar) samt ytterligare tre judiska personer i något mer än två års tid 1942-1944 hade lyckats hålla sig gömda för Die grüne Polizei (den nederländska polismyndighet som samarbetade med den tyska ockupationsmakten). Gömstället bestod av kontorsutrymmen i det hus där fadern Otto Frank hade drivit ett företag.

Men för att man skulle kunna överleva krävdes mycket mera, inte minst mat och andra livsförnödenheter. Den person som mer än någon annan tog på sig det farofyllda ansvaret i nämnda hänseende är väl känd. Hennes namn var Miep Gies (1909-2009), och hennes främsta egenskaper var just civilkurage och handlingskraftig medkänsla.

Här i Sverige påminns man flera gånger om året om den Maria och den Sarah, vilka fick lämna sina namn till viss lagstiftning på vårdområdet. De tog risken att trotsa sådan lojalitet med ondskefulla människor och deras ondska som i så mycket kännetecknar svenskt samhällsliv. Namnen lever och måste leva i kraft av ovannämnda lagstiftning. Men själva har de förblivit nästan helt anonyma.

Det förekommer från tid till annan små ceremonier -- bland annat hos Polismyndighheten i Stockholms län -- vid vilka livräddare och andra som lämnat medmänniskor hjälp i kritiska situationer får ett diplom eller något annat symboliskt tack för sina insatser. Men det leder inte till mycket mer än några pliktskyldiga notiser i media. I plast- och skräpkulturens Sverige finns det så mycket annat som pockar på den lättduperade allmänhetens intresse.

Vidare i den finländska biografiska litteraturen. I Finland -- som är ett kulturland -- har det sedan självständigheten från Ryssland 1917-1918 vuxit fram ett rikt ordensväsen. President Paasikivi (1946-1956) hade givetvis mer än en gång att ta ställning till vem eller vilka som skulle utses till högre befattningar i statstjänst -- och det gjorde han mer än en gång först sedan han underrättat sig om vederbörandes ordensutmärkelser. (Det framgår av Paasikivis postumt publicerade tjästeanteckningar.) Var det då så viktigt? Tydligen.

En annan president, nämligen general de Gaulle, hade ett styvt arbete när han från slutet av 1950-talet skulle skapa ordning ur kaos hos fransk politik och statsförvaltning. Då gällde att välja och vraka. Bland det som generalen valde att ta itu med återfanns det franska ordenväsendet, och det då inte minst för att stoppa den inflation för vilken Franrikes främsta ordensutmärkelse Hederslegionen (Légion d'honneur) -- instiftad 1803 av kejsar Napoleon -- hade blivit utsatt. Var det då så viktigt. Ja, tydligen.'
__________

I Sverige -- som alltså inte längre är ett kulturland -- avkaffades 1974 tre av landets fyra här åsyftade ordnar. De ordnar som helt gick förgängelsen till mötes (om man får uttrycka det så) var Serafimerorden (helt förbehållen Kungahuset och 'rikets herrar'), Vasaorden (fyra klasser, belöning främst för förtjänst inom näringslivet) och Svärdsorden (fyra klasser och helt förebehållen militära befattninshavare). Den orden som inte helt gick förgängelsen till mötes var Nordstjerneorden (fyra klassar, belöning främst för fötjänst i statlig verksamhet). Nordstjerneorden får visserligen inte längre utdelas till svenska medborgare, men väl till utlänningar. Det har sin särskilda och för Sverige föga smickrande förklaring, som kunde vara värd en egen mässa. Men den får tills vidare anstå.

De ordenutmärkelser som ovan nämnts stammade alla från 1700-talet och var givetvis redan av det skälet förargelseväckande för de makthavande (S), vilka dessutom av hävd och i kraft av inverterad fåfänga måste vara och praktiskt taget utan undantag har varit så kallade ordensvägrare. De hade alltså ingenting att förlora på sin ordenspyromani, men ett helt land av andras osmyckade frackutstyrsel
och ordenstomma aftonklänningar att vinna.

Det är sålunda huvudreglen: inga svenska ordenutmärkelser till svenska medborgare. Men det finns ett antal subversiva element i sammanhanget, nämligen de förtjänstmedaljer i guld och med ordenband vilka ännu inga makthavare lyckats avveckla. Det är Hans Majestäts Konungens medalj (föga exklusiv), Illis quorum (exklusiv) och Litteris et Artibus (begränsad exklusivitet, förlänas till utövare av de sköna konsterna i vid mening). Så var det med den saken.

Men vad är yta och vad är djup inom skilda länders ordensväsen? President Paasikivi och general de Gaulle har redan besvaret den frågan. De var så genomhederliga som en realpolitiker kan vara hederlig under pressade förhållanden, men de var även goda människokännare. Ett ordenväsende som är både rättvist och exklusivt är en tillgång för ett land som inte bara vill vara en nation, utan även en kulturnation. Det har i Sverige liksom i andra länder förekommit så kallat ordensmissbruk. Men det kan man alltid undvika -- om man ser upp och viljan är god.
__________

Det skadar aldrig att vara konkret. Det skadar heller aldrig att vara rakt på sak. Härmed föreslås att Nordstjernorden och Vasaorden återinstiftas med ändamålsbestämmelser enligt ovan, men nu med tre i stället för fyra klasser: ledamot, kommendör och storkommendör -- samt med av hävd tillhörande ordensinsignier.

Härmed föreslås även att en tredje orden instiftas -- även den med tre klasser -- för belöning av civilkurage eller för militärt mod samt för medmänsklig uppoffring. Den nyinstiftade orden skall enkelt och lättfattligt överta Svärdsordens insignier samt ha en civil och en militär klass, i förstnämnda fall utan svärd i ordentecknet och i sistnämnde fall med svärd. Den militära klassen skall i stort sett vara förbehållen svensk trupp i utlandstjänst. Och den nyinstiftade orden skall få namnet Pour le Courage. (För [visat] mod eller för modet.) Mais pourquoi?

Därför att förebilder måste hämtas utanför landets gränser, och därför att det skulle bli en markering av att Sverige inte skall vara Sverige endast innanför våra gränser. Sverige skall -- med de stolta traditioner som dock finns inte minst från senare 1700-talet -- även höra hemma hos en europeisk kulturgemenskap, i vilken franska språket utgör ett omistligt inslag.

År 1740 instiftade kung Fredrik den store av Preussen (större delen av nuvarande Tyskland med bestånd till 1918) landets förnämsta förtjänstorden, som fick namnet Pour le Mérite (För Förtjänst/en[ernas Skull]). Preussen var givetvis tyskspråkigt, men dess monark föredrog i lihet med vår egen Gustaf III franska språket. Därav namnet. Pour le Mérite var ursprungligen en miltär hedersbetygelse, men fick 1840 en civil klass för vetenskap och konst. Under skedet 1918-1952 var Pour le Mérite suspenderad, för att efter sistnämnda år ha återvunnit sin forna betydelse.

I den rika franska ordensfloran intar givetvis och som redan antytts Hederslegionen främsta rummet. Men där återfinns också en utmärkelse som träffar mitt i prick om det gäller att belöna förtjänta medborgare helt oavsett samhällsställning och karriäravancemang. Utmärkelsen i fråga heter Medaille d'honneur des actes de courage et de dévouement, Hedersmedalj för modiga handligar och självuppoffring. Medaljen är i silver och ordenbandet bär samma färger i samma färgställning som trikoloren.

Alla ordnar kräver slutligen ett väl fungerande ordenkapitel, eller med andra ord en styrelse som lika samvetsgrant som restriktivt fördelar ovan aktualiserade utmärkelser med sikte på nationaldagen den 6 juni. I det fallet skall jag emellertid inte gå händelserna närmare i förväg. Det skall jag inte heller göra i frågan om formerna för ordensregnet. Det redan sagda leder långt nog.
__________










__________

Internval, distrikt, lantbruksproblematik [50]

I går gick två intressanta evenemang av stapeln, bägge förlagda till Centerpartiets och Stockholmsdistriktets högkvarter på Stora Nygatan 4 i Gamla Stan. Det ena evenemanget var en ohörbar konversation mellan fyra makthavare i Stockholmscentern, en konversation som ägde rum innanför lyckta dörrar men var synlig genom en glasvägg, medan det andra evenemanget innefattade fjorton personer (fyra män och tio kvinnor) samt tre estradörer (två män och en kvinna), vilka befann sig i kafélokalen på andra sidan glasväggen.

De fjorton hade hörsammat en inbjudan från Centerkvinnorna i Stockholm att övervara ett program med rubriken 'Eskil, Lars-Göran och Jämställdheten' samt de interrogativa underrubrikerna 'En landsbygdsminister som skapar strategier för jämställdhet? En bonde som inrättar en hel jämställdhetsakademi? Hänger det ihop?'

'Det som sker stort, det sker i det (på ena eller andra sättet) fördolda', yttrade en gång en tänkare som hade sett och begrundat interaktionen människor emellan. Vad sades då av och mellan de fyra bakom glasväggen?

Till vänster sitter Jonas Naddebo, som är nyvald kommunfullmäktig; med ryggen mot kameran sitter Catrin Mattsson, som är nyvald landstingsfullmäktig; en face sitter Fredric Ericson, som är ledamot av Idrottsnänmnden; och till höger, halvt dold bakom C-grönska, sitter Cecilia Önfelt, som har ett rikt förflutet inom Centern och är ledamot av Kulturnämnden.

Vad säger oss då -- återigen -- det vi ser av de fyra, vilkas meningsutbyte drar ganska långt ut på tiden? Om man inte känner dem närmare: Ingenting. Om man har lärt känna dem och deras politiska bedrifter något: Allt. De utgör fyra femtedelar av den valberedning -- med Ericson som ordförande -- som skall presentera förslag till makthavare i Stockholmsdistriktet vid distriktsstämman den 9 april (ett datum som inte bådar gott).

Det är i och för sig inte så märkvärdigt -- sådant sker i de mest skilda politiska kulturer -- om det inte vore för att Stockholmsdistriktet befinner sig i spillror. Varken styrelsen för Kungsholmscentern (med Catrin Mattsson som en av medlemmarna) eller styrelsen för Södermalmscentern (med Fredric Ericsson som en av styrelseledamöterna) har sammanträtt under det gångna året. Cecilia Önfelt var och blev omvald som ledamot av valberedningen i Innerstadscentern, detta trots att hon inte lämnade sin medverkan i årets valberedningsarbete samt därtill anförde som sin mening att det strängt taget var onödigt med en styrelse. Ett nätverk skulle vara tillfyllest. (Det är det för övrigt under namnet Bromma-nätverket i hela Västerort.)

Det var för all del inte så dumt som det låter. Det utgick nämligen per brevpost 153 kallelser två veckor i förväg till årets avdelningsstämma med Innerstadscentern, men endast tretton medlemmar behagade infinna sig till stämman. Fem av dem var styrelseledamöter, en var ersättare i styrelsen och en var ledamot av valberedningen. Men när stämman var över hade samtliga närvarande genom omval eller nyval tilldelats var sin förtroendepost av varandra. Det kan man verkligen kalla tillkomsten av ett nätverk! (Det skall parentetiskt men för fullständighetens skull tilläggas, att två innerstadsmedlemmar hade avlidit samt att nio medlemmar eller potentiella medlemmar saknade eftersändningsadress.)
__________

På andra sidan glasväggen befinner sig en värdinna och en riksdagsledamot, nämligen Kvinnoförbundets Stockholmsordförande Stina Bengtsson respektive Abir al-Sahlani; vidare en moderator, Eva Cooper, som är projektledare på den konservativa tankesmedjan Timbro; ytterligare de bägge ovan nämnda estradörerna, som skall berätta om det jämställdhetsarbete som redan är på gång och om det jämställdhetsarbete som komma skall inom de 'gröna näringarna'; samt slutligen den rätt fåtaliga lyssnarskaran -- fåtalig, får man nog lov att säga, med tanke på att det inte bara är ett av Centerpartiets fyra statsråd som lämnar sin medverkan, utan även ordföranden i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) Lars-Göran Pettersson.

De 'gröna näringarna' innefattar noga besett inte mindre än sextio olika näringsgrenar -- med skogssektorn på den ena ytterflanken och fruktodlingssektorn på den andra. Inom skogssektorn -- som ju är basen för en av Sveriges allra viktigaste exportindustrier -- finns det ungefär 100,000 anställda, av vilka dock endast tio procent är kvinnor. Skall det -- exempelvis -- vara så?

Det anser inte Eskil Erlandsson. Han har därför stått fadder till en 'grön' jämställdhetsakademi, som genom opinionsbildning, diskussion, samarbete med aktuell genusforskning och fokus på inte minst ledarskapsfrågor skall verka för en radikal könsutjämning inte bara inom skogssektorn, utan i bästa fall och i slutändan med en helt jämn könsfördelning så att säga tvärs över. Hur har det då enligt landsbygsministern blivit som det har blivit? Det är en fråga om 'inbyggd kultur'. Vilken är då den bästa metoden att motverka nämnda kultur? Det är att införa 'skog i skolan'! Mycket har man hört ...

LRF har 170,000 medlemmar, 90,000 medlemsföretag och 1,100 lokalavdelningar. Det rör sig här alltså fortfarande om en av de stora intresseorganisationerna i dagens Sverige. Dess nu avgående ordförande stod inte sin landsbygdsminister efter i fråga om radikalism. Visserligen är fyrtio procent av medlemmarna i LRF kvinnor, men de utgör ändå bara tjugo procent av de förtroendevalda. Det och en hel del annat är alltså inte tillfredsställande.

Man uppehöll sig även vid de rent fysiologiska faktorer som gjort de 'gröna näringarna' till en -- allt sammantaget -- så mansdominerad bransch. Det är exempelvis den kraft som krävdes för yxan och handsågen, trots att de bägge verktygen numera är helt obsoleta. Tempores mutantur et nos in illis. Tiderna förändras och vi med dem. Varför då inte även på det här området?

Kvällens så att säga C-offentliga sammankomst fick avslutningsvis ett lyft i det att lokala faktorer och bekymmer avlöstes av globala perspektiv. Det finns en 'kooperation över alla gränser' med regionala underorganisationer, vilka har dagens ämne som ett av många intresseområden. Men det verkligt stora bekymret i det här sammanhanget utgör dock den omständigheten -- vilket Abir påpekade -- att åttio procent av världens fattiga (enligt vedertagen definition) bor på landsbygden. Det bör man alltid ha för ögonen, vare sig man är centerpartist eller inte. Fattigdomen världen över utgör nämligen ett fattigdomsbevis även för oss.
__________

Av livets många dikotymier är ett par av de vanligaste de bägge substantiven 'form och innehåll' respektive de bägge adjektiven 'teoretisk och praktisk'. Kan man säga att de allvarstyngda partikamraterna bakom glasväggen sysslade med politikens former, medan vi andra uppehöll oss vid dess innehåll? Kan man till och med säga att de fyra intrigörerna bakom glasväggen sysslade med teoretisk politik, medan vi andra uppehöll oss vid praktisk politik -- sådan politik som har sin grund i omvärldsfakta av format och sitt raison d'être i något slags världsförbättrarnit?

Ja, varför inte?
__________

Om Håkan Juholt före och efter S-kongressen [49]

Så har då det oväntade inträffat: Socialdemokraternas valberedning med förutvarande socialministern Berit Andnor i spetsen nominerade en dark horse till ny ordförande i partiet. Nomineringen saknade inte en viss logik: valet föll på försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt -- på samme Håkan Juholt som var den förste som efter katastrofvalet 2010 krävde inte bara att en ny partiledare skulle träda till, utan dessutom att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande.

Det var möjligen ett bra val. Det framgår i så fall inte minst av de ytterst negativa kommentarer i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som följde på detsamma. En ledare i förstnämnda avisa rekommenderade till och med en av de mera framskjutna kandidaterna i förhandsspekulationerna, nämligen unge Mikael Damberg, att ta strid i saken vid den partikongress som inom kort har att fatta det definitiva beslutet i partiledarfrågan.

Denna invitation till politiskt självmord kommer givetvis inte att hörsammas. I Socialdemokraternas långa historia har det nämligen alltid funnits ett antal regeltvång. Ett sådant regeltvång är att man helst inte söker utan erhåller uppdraget som partiledare. Ett annat regeltvång är att den partiledarkandidat som valberedningen stannat för blir enhälligt vald vid efterföljande partikongress. Blod må ha flutit på vägen dit, men väl där slutar man leden till hundra procent.

Låt oss bekanta oss närmare med mannen med mustaschen! Han kommer från Småland, och närmare bestämt då från Oskarshamn i Kalmar län -- alltså inte från Stockholmsområdet den här gången. Det är en god sak i sig. Han är fyrtioåtta år, vilket är den perfekta åldern för en tillträdande partiledare. Vederbörande är alltså erfaren och någorlunda prövad i politiska värv, men ändå inte så erfaren och så prövad att han inom överskådbar famtid kommer att falla ihop av politisk åldersutmattning.

Det har anmärkts att Håkan Juholts bildningsgång varit tämligen slätstruken. Den avslutades nämligen med föga sensationella betyg från tvåårigt gymnasium (i en tid under vilken denna säregna hybrid ännu inte hade skattat åt välförtjänt förgängelse). Men då bör man nog betänka att politisk verksamhet inte i första hand är en intellektuell sysselsättning. Det har framgått inte minst av att den helt övervägande majoriteten av högutbildade akademiker som sökt sin framgång i rikspolitiken gjort en tämligen slätstruken figur när de väl hamnat där. Politik är nämligen i första hand en praktisk sysselsättning.

En nyvald partiledare brukar få några smekmånader med den politiska opinionen. Men om opinionen skall stabiliseras efter smekmånaderna eller rentav bli ännu gynnsammare allteftersom tiden går, då kräver det sin man. För det första skall han i alla väder vara sig själv och inte försöka framstå som någon annan, vars kostym med tiden förefaller väl stort tilltagen och vars later saknar täckning. Det är faktiskt inte så självklart som det kanske låter. Ett par företrädare på partiledarposten har nämligen fallit för den frestelsen.

För det andra skall en nyvald partiledare från dag ett omge sig med goda rådgivare på alla plan. Det kräver inte bara människokunskap, utan även hyggligt stark självkänsla. Man har alltså inte behov av tillbjudsamma illusionister, vilka i själva verket inte stort mer är än blindpipor, pratmakare och ögontjänare. Därför bör urvalsprocessen få ta den tid den verkligen kräver. Det är så lätt att rusa iväg när ett ledarval väl nått sitt slut.

Om man gör ett svep utöver Sveriges gränser, så kan man anföra en av huvudnycklarna till -- exempelvis -- president Trumans och general de Gaulles säkra och välsignelsebringande ledning av USA (1945-1953) respektive Franrike (1940-1944 i exil, 1944-1946 och 1958-1969). De hyste ingen som helst aversion mot att omge sig med Kompetens med stort K. Tvärtom. De gjorde det. (Läsrekommendation: Charles de Gaulle, Memoires d'espoir: Le reneveau 1958-1962.)

Om nu Håkan Juholt fattar ett fast tag om den socialdemokratiska rorkulten och vinner tillbaka ett under ganska många år minskande opinionsstöd -- hur kommer det då att påverka den inhemska politiska kartbilden i stort? Här är fältet öppet för de mest skiljaktiga framskrivningar av en okänd verklighet. En ganska säker gissning är dock att Moderaterna -- det nya arbetarpartiet -- i så fall kommer att reduceras till ett tjugofemprocentsparti, vilket mot bakgrund av det förflutna väl ändå måste anses gott nog.

En tämligen osäker gissning är däremot att en sådan framgång skulle ytterligare decimera de skaror som fortfarande sluter upp kring de mindre allianspartierna. Men faran är nog inte försumbar för de bägge olycksbröderna Centerpartiet och Kristdemokraterna, i varje fall inte så länga deras nuvarande partiledare väljer att -- och får -- stanna kvar i respektive befattning.
__________