I dag har Svenska Dagbladet publicerat en ny politisk opinionsundersökning, som alltså råkar inträffa exakt nio månader efter valdagen den 19 september förra året. Hur står det då i dagsläget till med våra åtta riksdagspartier? Och kan man spå något om framtiden efter en närgrankning av dagens opinionssiffror? (De sistnämnda är framräknade av opinonsinstitutet Sifo efter utfrågning av ett representativt urval på drygt 1,900 potentiella väljare). Kanske, kanske inte. Men ett tankeäventyr värt försöket kan det väl ändå bli fråga om, ett tankeäventyr som i bästa fall gläder få men förargar desto flera!
Här nedan först den procentuella andelen sympatisörer i dagens opinionsmätning och därefter inom parentes förändringar i jämförelse med närmast föregående mätning:
M 29,0 (-1,4), C 4,5 (-09), FP 6,2 (-0,4), KD 3,6 (+-0).
S 35,2 (+1,8),V 4,5 (-0,1), MP 9,2 (+0,3)
SD 6,8 (+-0)
Sammanfattningsvis har regeringsblocket i dag 43,3 procent, medan det (tidigare) rödgröna blocket har 48,8 procent -- naturligtvis ett verkligt memento för de fyra allianspartier som sedan 2006 befinner sig i regeringsställlning.
Det finns -- som väl känt är och som med all önskvärd tydlighet framgår av sifferserierna ovan -- två partier, vilkas dominans över övriga partier kan tyckas förkrossande. Det gäller alltså Moderaterna och Socialdemokraterna. De är naturligt nog huvudmotståndare i striden om väljarnas gunst, de är ungefär lika stora -- och kommer rimligen att vara det även framledes, parkerade som de är på en opinionsnivå mellan ungefär 30 och 35 procent.
__________
Den här gången är det Socialdemokraterna som leder det inbördes enviget med drygt sex procentenheter. Men det kan om ett halvår bli precis tvärtom. Blocksiffrorna är vidare i och för sig ganska dramatiska. Men de är inte lika intressanta i dag som för tio månader sedan. Det rödgröna blocket förtjänar ju numera knappast benämningen block.
Man har konstaterat att väljaropinionen under de senaste decennierna blivit alltmera lättrörlig -- för att inte säga flyktig. Är det till förmån för Moderaterna? Knappast längre. 'Det nya arbetarpartiet' har högst sannolikt kammat hem den opinion på just mellan 30 och 35 procnet av väljarkåren som man kan kamma hem. Man har inga nya profiler att visa upp i mer eller mindre uttalat syfte att attrahera ytterligare väljargrupper.
Moderaterna är nämligen sedan länge och kommer fram till valet 2014 att vara partiledaren, statsministern och kavalleristen Fredrik Reinfeldt samt finansministern och kavalleristens häst Anders Borg. Bakom dem återfinns rikspolitiskt sett inte mycket mer än en rätt diffus skara plutonchefer och fotfolk. Utrikesminister Carl Bildt är något av en särling i sammanhanget. Han är egentligen inte längre politiker, utan i stället en rutinerad och vederhäftig administrativ chef för Utrikesförvaltningen.
Politik är inte minst den gamla metaforen om gungorna och karusellen. Det innebär i det här fallet -- ceteris paribus, allt annat lika -- att om Moderaterna faller tillbaka, så kommer Socialdemokraterna att avancera -- och vice versa. Den nye socialdemorkatiske partiledaren är just ny. En sådan omständighet betraktas vanligtvis som en fördel i opinonsmässiga termer. Man är inte förbrukad och kommer inte att bli det på länge än -- om ens någonsin.
Man och man emellan anses det på sina håll att nykomlingen i partiledaroktetten Håkan Juholt (S) har utseendet och sättet för sig. Sådan åsiktsbildning är ju alltid rätt subjektiv. Men den kan icke desto mindre väga mycket tyngre än minusposter som halvskral utbildnng och föga meriterande yrkesverksamhet (i det här fallet som journalist på lokal-lokal-planet). Tillspetsat uttryckt: Kommer Håkan Juholts kraftfulla framtoning, rejäla kalufs och tjusiga mustasch att bibehålla viss S-politisk ledning över Fredriks Reinfeldts flintskalle och Anders Borgs öronringar och stubbade hästsvans -- med vad nämnda fenomen nu kan anses representera? Tänk på Simson.
__________
Av de övriga sex riksdagspartierna intar två partier något av en särställning. Det är Sverigedemokraterna och Miljöpartiet De Gröna. De ligger där de ligger i väljaropinionen, i bägge fallen sedan respektive parti vunnit rejäla arbetssegrar. De har sakta men säkert -- med början i 1990-talet -- avancerat från ingenting till positioner som innebär att ökat väljarstöd förefaller troligare än motsatsen.
Miljöparitet har ett verkligt affischnamn i Gustav Fridolin, som i kompentenshänseende förefaller tio till femton år äldre än han verkligen är (för närvarande 28 år gammal). Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson visade vidare lejonklon när han iförd folkdräkt avlägsnade sig halvvägs in i en mot honom själv och hans meningsfränder riktad gudstjänstpredikan av idiotkaraktär. (Det var ju dessutom en predikan vilken lämpligt nog framfördes under den riksdagsgudstjänst som inledde det nya spelåret.) Därtill kommer att Åkesson -- inom det register som är hans och inte alltigenom välstämt -- trots sin relativa ungdom regelmässigt visat balans och gott omdöme i riksdagspolitikens vardagshantering. Det, mina vänner, är fakta och inte önsketänkande.
__________
Återstår så fyra små negerpojkar: till höger Kristdemokraterna, i mitten Folkpartiet och Centerpartiet och till vänster just Vänsterpartiet. Av de fyra blev Folkpartiet störst i riksdagsvalet, och den -- låt vara granska begränsade -- ledarställningen bibehåller partiet fortfarande. Partiledaren Jan Björklund sitter för närvarande säkert i sadeln, och han gör det trots sin undermåliga kompetens som utbildningsminister: massor med prat i detaljfrågor i stället för srukturella lösningar på strukturella problem. Eller anorlunda uttryckt: mycket skrik, men inte särskilt mycket ull.
Om nu Jan Björklund en vacker dag skulle vackla och falla ur sadeln -- i politiken går det stundom undan -- så ter sig (att döma av valstatistiken) faran (för partiet) överhängande, att Europaministern Birgitta Ohlsson får överta rorkulten. De verkliga kapaciteterna bland ickeministrarna inom Folkpartiet har ju inte fått något medialt genomslag att tala om. Det har däremot och dessutom republikanen och feministen och statsrådet Birgitta Ohlsson.
Även Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sitter till vidare säkert i sadeln, något som är ytterligt diskrediterande för själva partiet. Var finns det kristdemokratiska civilkurage som vägrar att finna sig i att om partiledaren och apotekssvindlaren går under, så skall också partiet göra det? Var finns självbevarelsedriften? Inte någonstans i KD-termer, inte så långt det politiska ögat kan se. Föregångaren på partiledarposten Alf Svensson styrde under trettio års tid sitt parti med järnhand i silkeshanske. Finns fortfarande ett slags ont arv i KD-termer, ett arv som blockerar all nytändning under en ny stjärna?
_________
Centerpartiet har sitt stolta föflutna långt bakom sig. Det var under de år i mitten av 1970-talet, när en fjärdedel av väljarkåren röstade centerpartistiskt. Då hade partiledaren Thorbjörn Fälldin fört in en moralisk dimension i politiken, en dimension som främst gällde karnkraftsfrågan. Men under följande partiledare har just en sådan dimension lyst med sin frånvaro. Därtill kommer att själva partiorganisationen -- en gång i tiden ett verkligt styrkebälte (C) -- av en hel del att döma ligger för fäfot. Vidare kommer partiledaren Maud Olofsson -- trots sina vinnade egenskaper på det rent personliga planet -- inte att sitta kvar särskilt länge till.
Dagens centerparoll lyder sålunda: 'Var med att förnya Sverige.' Men hur omvandla en i dagsläget av allt att döma föga förpliktande fras till ett innehållsmättat och angeläget budskap med framtiden för sig? Därom vet vi för närvarande inte särskilt mycket. Gardera därför framtiden (C) med kryss.
Inte heller vänsterpartiledaren Lars Ohly har av allt att döma särskilt lång tid kvar på partiledarposten. Men i det fallet finns en överlägset kompetent partiledarkandidat på lut, nämligen Jonas Sjöstedt. Ett sådant efterträdarval är det enda som för Vänsterpartiets del skulle kunna röra om något i vårt inhemska politiska vänsterlandskap.
_________
Men var finns då själva budskapen -- innehållet i formen, de åtta partiledarnas och partiernas predikotexter med efterföljande utläggningar av väckelsemöteskaraktär? Ja, säg det. De har väl inte helt och hållet försvunnit, något som i så fall främst får räknas Miljöpartiet och Sverigedemokraterna till godo. Varken den offensiva vältaligheten eller det bart huggande svärdet har i dagsläget anmält sin mera påtagliga närvaro i svensk politik. Den eller de som prövar sådana politiska investeringar kan därför räkna med viss opinionsmässig utdelning.
Minns någon fortfarande den så kallade Westerbergeffekten, den effekt som inträffade i riksdagsvalet 1985? Westerberg var den då nye folkpartiledaren Bengt Westerberg, och effekten bestod i att Folkpartiet i nämnda val mer än fördubblade sin röstandel av väljarkåren -- från sex till fjorton procent. (Och det skedde inte minst på Centerpartiets bekostnad. Mene mene tekel.)
Effekten klingade visserligen snart nog av, men fenomenet som sådan är fortfarande intressant. Det eller de av småpartierna som i tanke, ord och gärning träffar helt rätt i valet 2014 har -- sett i ett historiskt perspektiv -- mycket att vinna. Det var nämligen det som Westerberg och den övriga folkpartiledningen gjorde för snart tjugosex år sedan -- låt vara att man genom mindre väl avvägd politik ganska snart schabblade bort en hel del av vad man hade vunnit.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar