Det är alltid lätt att låta sig fångas av dagens futiliteter, trots att världen ser ut som den gör. Det heter ibland att man alltid står sig själv närmast. Den brittiske författaren W. Somerset Maugham (1874-1965) formulerade problematiken ungefär så här i början av den mix av hågkomster och reflektioner som han 1938 utgav under titeln 'The Summing Up', Sammanfattning(en): 'Det går inte att komma ifrån, att för mig själv är jag den viktigaste personen i hela världen'.
Är det verkligen så för mig och dig och alla andra? Det tål nog ändå att diskuteras. Det finns nämligen undantag längs den långa linjen mellan mellan kronisk egoism och ren altruism (omtanke om andra).
Det finns förvisso människor -- även och inte minst i politiken -- vilkas drivkraft helt uppenbart är en egennytta utan gräns. Till dem hör en hel hord av socialdemokratiska makthavare med godsägaren, industrimannen och medicie fuskdoktorn Göran Persson och ministern in spe som skulle leda sitt departement från USA Thomas Bodström i täten. (Rekommenderad läsning: '700 dagar i Rosenbad' av Bodström, hunden som tacksamt blickar upp mot Husse och som slickar hans hand så fort tillfälle ges.)
Men det finns i motsats därtill givetvis även politiker, vilkas främsta drivkraft är omsorg om den utsatta medmänniskan. Men de var flera, mycket flera förr i världen. Om man begrundar sammansättningen av de valda politiska församlingarna då, så finner man utan vidare en klar nivåskillnad i jämförelse med dagens makthavare, en nivåskillanad som inte är särskilt smickrande för de sistnämda -- eller för den delen för svensk politisk kultur över huvud taget.
Därtill kommer att det samhällsansvar som man förr i världen iklädde sig var ganska illa avlönat. Så var det för riksdagsledamöternas del ända in på 1960-talet. Det fanns inte minst socialdemokratiska riksdagsmän som måste ta till extraknäck över sommaren för att trygga sin försörjning. Och allt det ovan sagda som ett slags subjekt till dagens huvudobjekt.
FN-dagen är viktig. Den skall påminna oss om den nya världsordning som man från de Allierades sida hoppades skulle resa sig ur askan från den förtärande världsbrand som Andra världskriget utgjorde. Det 'Atlantic Charter' som president Franklin Roosevelt och premiärminister Winston Churchill undertecknade mot slutet andra världskriget är och förblir en milstolpe i mänsklighetens utveckling från krigsslutet och framöver.
Men rapporter inifrån FN-skrapan i New York tycks ge vid handen att organisationen utvecklats till något av en koloss på lerfötter. Administrationen är tung och rätt orörlig eller rentav ineffektiv. Säkerhetsrådet beslutar -- men till vilken effekt? Det är hur som helst även ett svenskt samhällsansvar att bejaka de syften som FN haft i nu sextiofem års tid samt därutöver med kraft verka för att de skall vinna tillämpning.
Sverige har en FN-delegation, men man hör inte mycket talas om den. Är den bara ett pro-forma-arrangemang? Det verkar nästan så. Vidare får man hoppas att en generalsekreterare av format skall eferträda den nuvarande innehavaren av det höga ämbetet. Och slutligen bör Säkerhetsrådet få en radikalt annan sammansättning, gärna med tio permanenta medlemmar, vilka skall utgöra en spegelbild av respektive lands tyngd i vår världsordning, samt därutöver fem roterande medlemmar, vilka gärna kan rotera per halvår och inte per helår.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar