FN-dag och samhällsansvarsdag [29]

Det är alltid lätt att låta sig fångas av dagens futiliteter, trots att världen ser ut som den gör. Det heter ibland att man alltid står sig själv närmast. Den brittiske författaren W. Somerset Maugham (1874-1965) formulerade problematiken ungefär så här i början av den mix av hågkomster och reflektioner som han 1938 utgav under titeln 'The Summing Up', Sammanfattning(en): 'Det går inte att komma ifrån, att för mig själv är jag den viktigaste personen i hela världen'.

Är det verkligen så för mig och dig och alla andra? Det tål nog ändå att diskuteras. Det finns nämligen undantag längs den långa linjen mellan mellan kronisk egoism och ren altruism (omtanke om andra).

Det finns förvisso människor -- även och inte minst i politiken -- vilkas drivkraft helt uppenbart är en egennytta utan gräns. Till dem hör en hel hord av socialdemokratiska makthavare med godsägaren, industrimannen och medicie fuskdoktorn Göran Persson och ministern in spe som skulle leda sitt departement från USA Thomas Bodström i täten. (Rekommenderad läsning: '700 dagar i Rosenbad' av Bodström, hunden som tacksamt blickar upp mot Husse och som slickar hans hand så fort tillfälle ges.)

Men det finns i motsats därtill givetvis även politiker, vilkas främsta drivkraft är omsorg om den utsatta medmänniskan. Men de var flera, mycket flera förr i världen. Om man begrundar sammansättningen av de valda politiska församlingarna då, så finner man utan vidare en klar nivåskillnad i jämförelse med dagens makthavare, en nivåskillanad som inte är särskilt smickrande för de sistnämda -- eller för den delen för svensk politisk kultur över huvud taget.

Därtill kommer att det samhällsansvar som man förr i världen iklädde sig var ganska illa avlönat. Så var det för riksdagsledamöternas del ända in på 1960-talet. Det fanns inte minst socialdemokratiska riksdagsmän som måste ta till extraknäck över sommaren för att trygga sin försörjning. Och allt det ovan sagda som ett slags subjekt till dagens huvudobjekt.

FN-dagen är viktig. Den skall påminna oss om den nya världsordning som man från de Allierades sida hoppades skulle resa sig ur askan från den förtärande världsbrand som Andra världskriget utgjorde. Det 'Atlantic Charter' som president Franklin Roosevelt och premiärminister Winston Churchill undertecknade mot slutet andra världskriget är och förblir en milstolpe i mänsklighetens utveckling från krigsslutet och framöver.

Men rapporter inifrån FN-skrapan i New York tycks ge vid handen att organisationen utvecklats till något av en koloss på lerfötter. Administrationen är tung och rätt orörlig eller rentav ineffektiv. Säkerhetsrådet beslutar -- men till vilken effekt? Det är hur som helst även ett svenskt samhällsansvar att bejaka de syften som FN haft i nu sextiofem års tid samt därutöver med kraft verka för att de skall vinna tillämpning.

Sverige har en FN-delegation, men man hör inte mycket talas om den. Är den bara ett pro-forma-arrangemang? Det verkar nästan så. Vidare får man hoppas att en generalsekreterare av format skall eferträda den nuvarande innehavaren av det höga ämbetet. Och slutligen bör Säkerhetsrådet få en radikalt annan sammansättning, gärna med tio permanenta medlemmar, vilka skall utgöra en spegelbild av respektive lands tyngd i vår världsordning, samt därutöver fem roterande medlemmar, vilka gärna kan rotera per halvår och inte per helår.
__________

Rättsnödstat i kris [03]

I dagens nummer av Dagens Nyheter har tidningens politiske redaktör Peter Wolodarski i den signerade ledaren publicerat en artikel under rubriken 'Brottsligt bokslut'. Det är en av de angelägnaste artiklar som hitintills publicerats på den här sidan årsskiftet. Det finns anledning att mer utförligt än nu återkomma till det katastrofala tillstånd i det svenska rättsväsendet som Wolodarski belyser, bedömer och fördömer.

Wolodarski nämner tre namn av intresse i sammanhanget. Han nämner de tio närmast förflutna årens justitieministrar, nämligen Thomas Bodström och Beatrice Ask. Den förstnämnde karakteriseras som medioker, den sistnämnda som inte mycket bättre. Han nämner också namnet på den mest skuldbelastade av alla landets länspolismästare, nämligen Carin Götblad i Stockholms län.

Men Wolodarski nämner inte namnet på den ytterst ansvarige för utvecklingen inom rättsväsendet i stort under tre och ett halvt års tid av mismanagement och poor performance, nämligen statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är dennes indifferens för det saken här gäller som ytterst möjliggjort att ont utvecklats till värre. Wolodarski borde ha nämnt även hans namn.

Akuta problem ropar på radikala lösningar. När sedermera marskalk Joffre i augusti 1914 övertog befälet för den franska armén (i Första världskriget) dröjde det inte många veckor innan han hade avskedat fyrtio generaler, vilka enligt hans bedömning helt enkelt inte fyllde måttet. I klartext: Man hade inget annat val än att sopa bort inkompetensen i ledningen för ett krig på liv och död.

Sverige är inte i krig. Men den rätt till liv, hälsa och egendom -- eller kort och gott trygghet mot våld och andra övergrepp samt bedrägerier -- som enligt Regeringsformen skall tillkomma varje i landet bosatt invånare, den rätten som den är nedsatt i lag har mer och mer fått karaktär av gummiparagrafer. Gummiparagraf är för övrigt särskilt 7 § Förvaltningslagen om att varje ärende där enskild är part skall behandlas så enkelt och snabbt som möjligt -- och ett helt gummikapitel i vår lagstiftning utgör 20 kap. Brottsbalken om tjänstefel respektive grovt tjänstefel.

Vad gör man när man tvingas leva i ett alltmera rättstillämpningslöst land, i vilket visserligen rättsstatsfasaden finns kvar, men i stora stycken endast för att dölja träsk av lätttja, inkompedtens och moralisk hållningslöshet? Man sluter sig samman till politiska frontalattacker för att bjuda det onda motstånd och vända utvecklingen till det bättre. Det gäller till att börja med naturligtvis dig och mig, men fortsättningsvis och om allt går väl många många andra

Saken blir inte bättre av att många domstolar har drabbats av så kallade sparbeting. Till dem hör landets största hovrätt, Svea Hovrätt, och landets största tingsrätt, Stockholms tingsrätt. Deras chefer, dåvarande hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt och lagman Lene Berke, redovisade var för sig de omedelbara konsekvenserna av Regeringens kameralt grundade omtanke om medborgarna. Det de hade att säga var illavarslande.

Vad sägs om att en avdelning i hovrätten tvingas forcera fram fyra domar under en enda arbetsdag? Johan Hirschfeldt var inte mild i sitt omdöme. Och det har ingen anledning att vara. En gång är det kanske din tur, en annan gång är det kanske min tur att få en formellt sett oklanderlig dom i handen, vilken emellertid i materiellt hänseende fyller en med häpnad. (Jag har själv varit med om det i egenskap av god man och ombud i alla tänkbara instanser för en kvinna med gravt funtionshinder och vet alltså vad jag här talar om.) Denna häpnad hade kunnat stillas något om hovrätten haft befogenhet att infoga följande reservation:

'Domvilla kan inte uteslutas på grund av tvingande brådska under handläggningen.'
__________