Så var den då inne: valdagen den 19 september 2010. Jag hade ställt mig till förfogande som valsedelutdelare men inte fått någon exakt respons på denna min framstöt. När jag vid tiotiden infann mig för för att rösta visade det sig emellertid att den partikamrat som stått på pass sedan klockan åtta inte hade fått någon avlösare.
Jag hade förutseende som alltid -- nej, jag skämtar litet, men i alla fall -- tagit med mig min centerbanderoll från kyrkovalet förra året och kunde därför omedelbart ställa mig till förfogande. Jag var på plats fram till klockan ett. Då blev jag avlöst av Catrin Mattsson, andrakandidaten på Centerpartiets samtliga sex valsedlar i landstingsvalet. Från klockan tre till klockan sju avlöste jag så Catrin och återvände hem många erfarenheter rikare.
Det är nämligen så att majoriteten av valsedelsutdelarna är trevligt och konversabelt folk. Kristdemokraterna representerades på förmidddagen av en medarbetare på hela nittiotre år. Han upplyste mig om att nyckeln till att vara vid god hälsa trots hög ålder är att avstå från att äta varm mat.
Nestorn i S:t Görans kår av Kyrkofullmäktige, socialdemokraten Seve Boudrie, infann sig med sin rollator och satt av ett pass för sitt parti. Heder åt sådan partilojalitet! För övrigt hade Boudrie och jag -- som alltid när vi träffas -- ett trevligt samtal om än det ena, än det andra.
Två yngre valutdelare, en manlig folkpartist litet över trettio (tror jag) och en rödhårig och fräknig och något fylllig socialdemokratisk kvinna litet under trettio (tror jag) visade sig vara idésprutor av inte helt vanligt slag. De samtalade livligt med oss andra, och jag var på vippen att försöka omvända de bägge till den rätta politiska läran. Vidare avlöste ett mycket kultiverat moderatpar, man och hustru, varandra under alla de tolv timmar som vallokalen var öppen.
Mannen i fråga finns med på fotot ovan, som kanske kräver en viss förklaring. Så mycket enklare svensk politik skulle vara om det fanns bara tre partier att räkna med: ett stort högerparti, ett mindre centerparti och ett stort vänsterparti. Det var tanken bakom det av mig arrangerade fotot med mig själv i mitten.
Regeringsbildningarna skulle bli så mycket enklare: om högerpartiet fick fler röster än vänsterpartiet men ändå inte majoritet, så skulle centerpartiet kunna sälla sig till vinnaren och därigenom garantera ett majoritetsstyre - och vice versa. Det skulle följaktligen innebära att Centerpartiet ständigt befann sig i regringsställning, visserligen mest som komplement till det ena eller andra vinnarpartiet -- men ändå.
Så såg för övrigt under flera decennier det politiska landskapet ut i dåvarande Västtyskland -- om man byter ut partinamnet Fridemokraterna mot partinamnet Centerpartiet. (Den fridemokratiska partiledaren Hans-Dietrich Gencher var inrikesminister 1969-1974 och utrikesminister 1974-1992).
I övrigt löpte tankarna mest till Regiana Hortins och min i stor utsträckning gemensamt förda personvalskampanj (trots att vi är konkurrenter till varandra i riksdagsvalet). Vi hade gjort punktvisa nedslag i innerstad och förorter, mest på Kungsholmen och på Södermalm, i Mälarhöjden och i Bandhagen-Högdalen, i Norra Ängby och i Tensta och Rinkeby. Vi hade samtalat med många väljare, och sådant har ju alltid sitt värde helt oavsett vilket parti samtalspartnern eller samtalspartnerna i slutändan väljer.
Nu gäller det fortsättningsvis att försöka reformera Stockholmsdistriktet av Centerpartiet i största allmänhet. Man bör givetvis ta det försiktigt med sådant alldeles före ett val. Men därefter är fältet fritt för att framföra och försöka gendriva organisatoriska och andra förändringar av vitalt intresse för partidistriktet. Det behövs. Om även ledande företrädare för detsama kommer att inse det står emellertid hitintills att läsa endast i stjärnorn.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar