Ibland står tiden stilla, ibland ruser den mot ett mer eller mindre avlägset mål. För Innerstads-Centerns del gällde det att posta kallelse till avdelningsstämman den 15 februari (jämte anslutande årsredovisning) med poststämpel senast dagens datum. Det visade sig för sekreterarens del -- ja, det är det jag tills vidare är -- innebära en hastig promenad till Postterminalen på Klarabergsgatan för att snarast möjligt tömma en halv kasse brev. Det skedde kockan 19.25 -- och klockan 20.00 fanns inte den möjligheten mera.
Bra karl jämrar sig inte. Sekreterarskapet är frivilligt och kan avslutas vilken dag som helst. Men det känns litet olustigt att man inte kan anförtro den sak det här gäller till distriktsorganisationen. Den har brustit i nämnda hänseende tidigare och är sedan ett antal dagar tillbaka också nästan helt herrelös. Alltså har jag skrivit ut adressetiketter till 153 brev och frankerat dem. (Åtta brev kom i retur och två brev missade målet på grund av dödsfall.)
Adressaterna hade jag samlat ihop och ordnat med ledning av två medlemsförteckningar, till vilka jag egentligen inte skulle ha tillgång. Jag hade vidare kopierat hela 153 gånger fyra sidor på min egen kopiator (som var billig i jämförelse med de bläckpatroner som den har konsumerat med frisk aptit). Hela kalaset hade jag bekostat själv, och det rör sig här inte bara om hundralappar. Innerstads-Centern har sedan lång tid tilbaka nämligen endast 0 kronor i sin kassa.
Men varför gör du det då? Den frågan har jag fått ett antal gånger. Jag har svarat -- och gör det också här -- att det är ett samhällsansvar att den politiska verksamhet som finns inte bara i Centerpartiet utan även i andra partier får rimliga möjligheter att fungera i god ordning. Jag har därutöver tillagt att samhällsansvar alltid innefattar också ett personligt ansvar.
'I skrymtare och friséeer', utbrast Jesus när han fick spaning på folk som slog sig för bröstet i det de lovordade sin egen förträfflighet. Just det. Men jag slår mig inte för bröstet, ty jag förväntar mig faktiskt bara en belöning för min här antydda partiarbetarinsats, nämligen att det kommer flera partikamrater till årets avdelningsstämma än till förra årets motsvarighet. Och det har känts som att spurta de sista femtio meterna i ett 800-meterlopp. Går det eller går det inte att avancera till eller rentav förbi tätklungan?
Det gick hyfsat. Och det är en odelat behaglig känsla -- i varje fall fram till tisdagen den 15 februari 2011 kockan 18.30. Då kommer nämligen sanningens timma att slå!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar