Alla vet att kronprinsessan Victoria i dag har förmälts med numera prins Daniel. Det blev en vacker högtid, och man får innerligen hoppas att de bägge efter så många års väntan skall förunnas ett harmoniskt och barnrikt äktenskap. Det är för övrigt i oktober i år jämnt 200 år sedan som urfadern Jean-Baptiste Berndotte -- sedermera Carl XIV Johan -- första gågen satte sin fot på svensk mark!
Det var det ena bröllopet. Det andra bröllopet inträffade samtidigt, men var snarast av politisk natur. Jag har inte nämnt min brud vid namn än så länge, men nu -- exakt tre månader före riksdagsvalet den 19 september -- är det dags att både nämna henne vid namn och ägna några ord åt hur det kom sig att vi träffades och fortsatte att träffas.
Hennes namn är Regiana Hortin. Hon är 39 år gammal och invandrare från Brasilien. Hon är till utbildning och yrke undersköterska, men precis som jag själv dessutom fritidspolitiker (C). Hon blev i valet 2006 -- efter en formidabel valkampanj där hon erövrade flera kryssröster än någon annan partikamrat -- ledamot av Stockholms läns landsting och är det alltså fortfarande fram till september.
I Stockholmscenterns nomineringsprocess inför de tre valen i september i år var ödet ändå inte särskilt gunstigt mot Regiana. I medlemsomröstningen fick hon visserligen en god placering i landstingsvalet och hyggliga placeringar i riksdags- och kommunvalen. Men det tyckte inte de som makten haver inom Stockholmscentern (i det här fallet under täcknamnet nomineringskommitté) om.
Regiana uteslöts som enda kandidat från kommunvalet och fick en så dålig placering i nomineringskommitténs förslag till landstinglista att hon i praktiken skulle bli helt chanslös. Man hade emellertid inte tänkt på att desarmera henne helt och hållet till förmån för de blindpipor, lakejer och tillbedjare som skulle belönas: Regiana fick nämligen stå kvar på riksdagslistan. (Själv flyttades jag ned sju placeringar på densamma, vilket jag under förevarande omständigheter mest tog som en hedersbevisning).
Nomineringsstämman den 31 januari följde i allt nomineringskommitténs förslag. Jag talade i Regianas sak, men kunde därefter, liksom författaren Olle Hedberg på sin tid (i romanen 'Bekänna färg' från 1947), konstatera att det inte är tyranners fel att människor är fega. Vi står nu som nummer 15 (Regiana) och nummer 25 (jag själv) på Stockholmscenterns riksdagslista. Den som här associerar till begreppet mobbning associerar helt rätt. Men jag har redan fått en varning från distriktsstyrelsen för att ha svurit i kyrkan och skall därför inte -- inte just nu i varje fall -- gå in på detaljer. Mobbningsoffret har redan nämnts vid namn. Men mobbarna och medlöparna får i varje fall tills vidare förbli anonyma.
I det känsliga valet mellan Fredrick Federlay -- nummer ett i medlemsomröstningen -- och Andreas Carlgren -- nummer två i samma omröstning -- om andra platsen på riksdagslistan efter Maud Olofsson (som inte kandidierade men ändå av någon diffus anledning fick toppa listan) må här dock nämnas att nomineringskommittén hävdade att en summa som översteg en annan summa med tio röstpoäng i medlemsomröstningen (Federley mot Carlgren) i själva verket var att betrakta som en mindre summa.
Jag tog då själv till orda och hävdade att en sådan slutsats måste betraktas som ytterligt hypotetisk. Men näste man i debatten, Södermalmscenterns uppblåste gaphals Fredric Ericsson, leddde genom en sinnrik tillämpning av Gauss' minsta kvadratmetod i kombination med ett specialfall inom teorin för stokastiska processer i bevis, att nomineringskommittén i själva verket hade rätt: + 10 blir under vissa axiomatiska förutsättningar kvadratroten ur - 1.
Det blev omröstning i saken. De matematiskt skolade två tredjedelarna av stämmodeltagarna röstade givetvis för nomineringskommitténs hypotes och Ericsson sinnrika bevis, medan den ej matematiskt skolade tredjedelen i sin ignorans röstade tvärtom. Arma dårar. Grattis Andreas!
Jag och många med mig avskyr kvinnomisshandel, och jag för min del särskilt då -- som i förevarande fall -- grov kvinnomisshandel. Och att det här dessutom gällde en ambitiös och duktig invandrare gjorde sannerligen inte saken bättre. Jag är dock av vad man förr i världen benämnde bättre familj. Vid första bästa tillfälle -- som råkade vara en Allianssammankomst i mitten av januari om den framtida landstingspolitiken -- spanade jag därför in Regiana det första jag gjorde och satte mig ned bredvid henne. Vi hade inte bytt ett enda ord med varandra dessförinnan. Men nu gjorde vi det. Vi bytte många ord.
Regiana var förtvivlad -- för att inte säga förkrossad -- över den misshandel för vilken hon hade blivit utsatt av distriktseliten. Jag talade tröstens ord (om jag får uttrycka mig så), och det blev början till ett ganska intensivt umgänge i politiska termer, ibland på tu man hand men inte sällan i sällskap med andra. Och tro mig: Det var viss nivå på de många samtal vi förde. Vi hade mycket att lära varandra.
Så småningom mognade beslutet hos oss att driva en gemensam personvalskampanj med sikte på Riksdagen. Vi har -- i varje fall ytligt och mänskligt sett -- oddsen emot oss. Men vi säger till varandra som baron de Coubertain sade inför de första olympiska spelen i modern tid (i Athen 1896): 'Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl.' Man kan också uttrycka det så här: det har alltid sitt värde att stå till förfogande om man besitter viss kompetens och det allmänna politiska intresset samtidfigt når nya bottennivåer -- och därmed även kvaliteteten på de folkvalda i inte så få politiska församlingar.
Vi etablerade slutgiltigt vår union genom att just den 19 juni marschera i centrala Stockholm med våra centerbanderoller över bröstet. Och några partivänner från Riksdag och Riksdagsförvaltning som stod på Riksbron när vi passerade över densamma applåderade oss för vårt tilltag! Det värmde.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar