Nederländerna: Geert Wilders mot islam [74]

I januari förra året åtalades den nederländske partiledaren Geert Wilders för anstiftan till hat mot och diskriminering av muslimer. I sin kritik mot islam och mot invandring från muslimska länder skulle Wilders ha överskridt gränserna för den yttrandefrihet som finns i Nederländcerna. Rättegången hade varat i nästan ett och ett halvt år innan en domstol i Amsterdam för några dagar sedan avkunnade sitt domslut.

Wilders blev frikänd på alla åtalspunkter -- men inte utan viss reservation. Domstolen fann nämligen anledning att konstatera att Wilders hade hemfallit åt vulgär propaganda i sin här aktuella förkunnelse. Men propagandan var inte tillräckligt långtgående för att motivera rättslig påföljd. Den i grundlagen fastlagda yttrandefriheten vägde tyngre.

I media har en omständighet med anknytning till Geert Wilders syn på invandrare och invandringspolitik väckt särskilt uppseende. Det är resultatet av en av honom själv företagen parallell-läsning av islams heliga skrift Koranen från 600- och 700-talen efter Kristus och Adolf Hitlers omfattande självbiografiska och kvasifilosofiska utläggning 'Mein Kampf' (Min kamp) från 1925--1926. Wilders anser att det här rör sig om likartade våldsförhärligande traktater med uttalat negativa verkningar.

Man får nog konstatera att Wilders både här och där träffade långt vid sidan av målet. Hitler kan man lämna därhän, om inte annat därför att det är ganska svårt att nutilldags uppbringa ett exemplar 'Mein Kampf'. Men den som vill fördjupa sig i Koranens budskap på svenska kan ta del av detsamma antingen i K. V. Zettersteens ytterst texttrogna översättning från 1920-talet eller i Muhammed Knut Bernströms mera poetisk-läsvänliga översättning från vår egen tid. Den sistnämnda är mycket uppslattad bland dagens svenska muslimska trosutövare.

Bernströms översättning har för övrigt en tänkvärd förhistoria. Knut Bernström (1919--2004) var diplomat med en vacker karriär bakom sig när han 1976 utnämdes till svensk ambassadör i Rabat Marocko. Där konverterade han till islam, och i samband därmed antog han det extra förnamnet Muhammed (efter Profeten). Sedan ha gått i pension bosatte sig Bernström permanent i Marocko.

Vad innebar då islam för Bernström? Kort sagt: något att tro på och leva efter. Vad innebär då islam för alla oss som inte är muslimer? Kort sagt: en tro och en livsåskådning i vilken man även som svensk numera bör vara någorlunda välorienterad. Det finns tacknämligt nog också en utmärkt modern handbok i ämnet utgiven 2004 av islamkännnaren professsor Jan Hjärpe. Handboken i fråga bär den både slagkraftiga och lättmemorerade titeln '99 frågor om Islam' och innefattar avslutningsvis en förteckning över littratur om främst islam av i dag.
__________

Det har sagts och ofta citerats att alla muslimer inte är terrorister, medan nästan alla terrorister är muslimer. Det ligger ju en del i det påståendet. Men verkligheten är långt mera komplicerad än så, och den är komplicerad på olika sätt i olika länder. Därvidlag intar Nederländerna något av en särställning. Av deras bortemot sjutton miljoner invånare är inte mindre än sjutton procent muslimer, och den efter turkarna största muslimgruppen marockanerna är mera kriminellt belastad än någon annan samhällsgrupp. Men frågan är om det här inte snarare rör sig om en socialpsykologisk än en religiös problematik. Islam i dess sanna form är inte målet. I stället blir islam ytterst selektivt läst och vantolkad medlet.

Det bör man ha i åtanke i synnerhet när man bekantar sig med Geert Wilders den 1 juni framförda slutplädering i målet mot honom själv. Det är en slutplädering som retoriskt faller tillbaka på den protestantiske reformatorn Martin Luthers kända framträdande inför den kejserliga Riksdagen i Worms 1521 -- 'här står jag och kan intet annat' -- och rent historiskt på nederländska patrioter som Johan van Olderbaneveldt (1547--1619) och Johan de Witt (1625--1672). Bägge fick -- under mycket komplicerade politiska skeenden -- sona sin strävan med livet, likaså de bägge landsmän i Wilders egen generation, vilka redan inledningvis nämns vid namn i hans plädering och vilka föll offer för attentatsmän.
__________

Vem är då Geert Wilders -- förutom Nederländernas internationellt namnkunnigaste politiker alla kategorier?

Wilders är född 1961 i en katolsk familj. Efter avslutad utbildning arbetade han i försäkringsbranschen (alltid en god början), och just den omständigheten gav honom incitamentet till att även ägna sig åt politisk verksamhet. Han blev medlem i Folkpartiet för Frihet och Demokrati, och han kom snart att ingå i partiledaren Frits Bolkesteins inre krets. Den sistnämnde blev med tiden -- av valtaktiskta skäl ansågs det på sina håll -- kritisk mot den generösa invandringspolitiken i hemlandet.

Men inte tillräckligt kritisk, ansåg Wilders, som 2004 därför grundade ett eget parti under namnet Frihetspartiet. Wilders var ledamot av det nederländska Representanthuset (andra kammare), och hans parti är i dagsläget det tredje största politiska partiet i Nederländerna. Likaså i dagsläget utgör Frihetspartiet -- efter hårda förhandlingar -- något av ett stödparti till den sittande koalitionsregeringen Rutte.

Wilders betraktar sig närmast som liberal. Han har konsekvent tagit avstånd från sådana partibildningar av ultra-höger-karaktär som förknippas med namn som Jean-Marie le Pen i Frankrike och Jörg Haider i Österrike. Men det har inte hindrat honom från att framstå som den extremist han egentligen inte är. Wilders är en myckert berest och påläst observatör av den muslimska världen och dess religiösa liv. Men han har -- alla detaljer å sido -- gått för långt i sin förkunnelse, låt vara till formen snarare än till innehållet. Han har därigenom sannolikt motverkat sina egna syften.

Det kan ha ett högt pris att tala mycket och samtidigt tala utmanade klarspråk. Wilders har visserligen gång efter annan understrukit att det är islam han avskyr, inte muslimer. Men icke desto mindre lever han på grund av sin islam-kritiska och invandringskritiska förkunnelse under ständigt mordhot. Han färdas till och från sina olika engagemang i en bil med skottsäker kaross. Han är gift men kan endast någon gång i veckan träffa sin familj.

Därför avslutningsvis -- för svensk eftertanke men utan pekpinnar eller kommentarer över huvud taget -- den första hälften av Geert Wilders slutplädering i svensk språkdräkt:
_________

'Herr [domstols]president, medlemmar av Rätten,

'Jag befinner mig här på grund av vad jag har sagt. Jag befinner mig här därför att jag har talat ut. Många har förhållit sig tysta, men inte [den mördade] Pim Fortuyn, inte [den mördade] Theo van Gogh och inte jag.

'Jag är tvungen att tala ut. Ty Nederländerna lever under ett hot från islam. Som jag ofta har understrukit är islam huvudsakligen en ideologi -- en ideologi som består av hat, av förstörelse och av övervåld. Det är min starka övertygelse att islam utgör ett hot mot västerländska värden, mot yttrandefrihet, mot jämlikhet mellan män och kvinnor, mot heterosexuella och homosexuella, mot troende och icke-troende.

'Över hela världen kan vi observera hur friheten försvinner från islam. Dag för dag observerar vi hur våra friheter förminskas.

'Islam är motståndare till frihet. Välkända islamforskare från hela världen håller med om det. Mina expertvittnen instämmer med mig. Det finns åtskilliga islamforskare som Rätten inte medgav mig att inkalla som vittnen. Alla instämmer de i mina påståenden, de visar på att jag har talat sanning. Det är sanningen som står inför rätta i dag.

'Vi måste leva i sanning, sade dissidenterna under de kommunistiska regimerna, därför att sanningen kommer att göra oss fria. Sanning och frihet är oskiljaktiga. Vi måste tala sanning, ty annars kommer vi att mista vår frihet.

'Det är därför jag talat, därför jag talar och därför jag kommer att forsätta att tala.

'De yttranden [om islam] för vilka jag står inför rätta har jag framfört i min egenskap av [en av många] politiker som deltar i det offentliga samtalet i mitt samhälle. Mina yttranden har inte riktats mot individer, utan mot islam och islamiseringsprocessen. Det är därför Åklagarmyndigheten har dragit den slutsatsen att jag bör bli frikänd.

'Herr [domstols]president, medlemmar av Rätten,

'Jag agerar inom en lång tradition, som jag vill visa min respekt. Jag riskerar mitt liv i försvaret för friheten i Nederländerna. Av allt vi har åstadkommit utgör friheten det allra värdefullaste, men även [det] sårbaraste. Det är många som har givit sina liv för friheten. Vi har blivit påminda om det i samband med minneshögtiderna [i anledning av krigsslutet 1945] i maj månad. Men kampen för frihet är mycket äldre än så.

'Varje dag passar jag i en säkerhetsbil statyn av Johan de Witt på Hofvijer i Haag. de Witt skrev 'Manifestet om sann frihetg', och han betalade för friheten med sitt liv. Varja dag färdas jag till mitt kontor genom Binnehof, där Johan de Oldenbarneveldt blev halshuggen efter en politisk rättegång. Stödd på sin käpp vände sig den gamle Oldenbaneveldt till sitt folk med sina sista ord. Han sade [då]: 'Jag har handlat hedervärt och fromt som en sann fosterlandsvän.' Dessa ord är också mina.

'Jag vill inte svika fortroendet hos de 1,5 miljoner väljare som valt mitt parti. Jag vill inte svika mitt land. Inspirerad av Johan van Oldenbanveldt och Johan de Witt vill jag vara en politiker som tjänar sanningen och sålunda försvarar de holländska provinserna och det hollndska folket. Jag vill vara hederlig, och det är därför jag vill skydda mitt fosterland mot islam. Tystnad är förräderi.

Det är därför jag talat, därför jag talar och därför jag kommer att fortsätta att tala.'
__________

Solna: Arenabygge med implikationer [73]

Den i dagsläget burgna Solna kommun har bakom sig en häpnadsväckande utveckling. Decennierna kring sekelskiftet 1900 var kommunen fattig -- fattig med alla tänkbara mått mätt. Under många år använde sig därför kommunen av möjligheten att ta ut hundskatt av skattdragande hundägare för att anslå intäkterna av punktskatten i fråga till inköp av skodon till sådana skolpliktiga barn, vilkas föräldrar inte hade råd med utgiften i fråga.
__________

Fortsättnng följer

Svensk högskola om finskt fortsättningskrig [72]

________

Ännu ej utskriven.

Medkänsla: Bulgarien, Moldavien och Rumänien [71]

Professorn i historia vid Uppsala Universitet Sten Carlsson (1917-1989) påpekade mer än en gång i hur beklagansvärd hög grad hans svenska samtid präglades av 'geografisk och kronologisk provinsialism'. (Med 'provinsialism' menades här inskränkhet.) Han syftade då på den attityd som långt tidigare kommit till uttyck i en versrad av Carl Jonas Love Almquist (1793-1866), en versrad vilken i allt sitt ironiska majestät lyder som följer:

Blott Sverige svenska krusbär har.

Det är ju alldeles sant. Men i förlängningen av ett sådant påstående ligger en annan versrad, nämligen denna något hotfulla variant: Sverige blott svenska krusbär har.

Låt oss just därför blicka ut över gränserna och något begrunda de kontinenter och länder, vilka är i avsaknad av svenska och därför särdeles utmärkta krusbär. Det leder i bästa fall till fruktbara inslag i en strävan att förnya vårt land från politisk närsynthet och ömsesidigt luggande till öppen och intresserad hållning vad gäller mänsklighetens villkor och behov i stort. Det behövs.

Då har vi frigjort oss från den geografiska provinsialismen. Vi fortsätter med den kronologiska provinsialismen. Vi färdas därför drygt hundra år tillbaka i tiden i det vi bekantar oss med elfte och sista utgåvan av professor Gustav Sundbärgs 'Apercus statistiques internationaux' (Internationella statistiska översikter) utgiven på franska 1908. Redan den första av Sundbärgs 286 tabeller ger under rubriken 'Superficie et population de tous les pays' (Ytvidd och befolkning hos alla länder) intressanta upplysningar kontinent för kontinent för åren 1904--1906. Här nedan först ytvidd i kvadratmil, därefter invånare i tusental och slutligen invånare per kvadratkilometer:

Europa: 9,888// 424,634// 11.8
Asien: 44,101// 906,653// 20.6
Afrika: 29,784// 147,976// 5.0
Amerikas: 39,983// 161,548// 4.0
Australien: 8,934// 6,721// 0.8
Arktis och Antarktis: 11,168// .. // ..

Totalt (inkl. sjöar): 143,860// 1,648,533/ 11.5

Leta på egen hand upp dagens siffror -- och jämför! Här närmast fortsättningsvis och som stimulans för självstudier uppgifter om befolkningsutvecklingen i miljoner invånare kontinent för kontinent under drygt hundra år: Europa från 425 till 700, Asien från 907 till 4,000, Afrika från 148 till 1,000, Nord- och Sydamerika från 162 till 954, Australien (jämte Söderhavsöarna) från 7 till 21 miljonor -- sålunda en ökning från totalt 1,6 till 6,7 miljarder invånare på vår planet. Det har givetvis medfört stora men också väl kända problem, av vilka de mest trängande -- jämför befolkningstillväxten ovan -- gäller de afrikanska länderna söder om Sahara.

Den i särklass lägsta befolkningsökningen av alla världens bortemot 200 länder har Ryssland med en uppgång från 118 till endast 141 miljoner invånare.(Den hade visserligen varit större än så om inte stora landområden i väster och söder fallit bort). I skarp kontrast därtill har exempelvis Kina med dess 1,3 miljarder invånare fler invånare i dag än vad hela Asien hade för drygt hundra år sedan. Och Afrikas folkrikaste stat Nigeria med dess 140 miljoner invånare har under samma tid nästan hunnit i kapp invånarantalet för hela kontinenten.

Ryssland hade åren närmast före första världskriget 1914-1918 Europas snabbast växande ekonomi, och dess huvudstad S:t Petersburg var i både ekonomiskt och kulturellt hänseende en metropol som sedan dess aldrig haft sin like. Men det var då det. Två världskrig och sjuttio år av sovjetisk terror -- med inslag som folkmord och och andra systematiskt genomförda utrensningar -- kunde bara leda åt ett håll, nämligen till hemska lidanden och förtida död för tiotals miljoner ryssar.

Förtrycket skulle under efterkrigtiden utvidgas till att innefatta även de östeuropeiska stater som under skedet 1945--1948 tvingades bli satelitländer till Sovjetunionen. Det gällde Östtyskland, Polen, Tjeckoslovaken, Ungern, Rumänien och Bulgarien samt den tidens motsvarighet till Moldavien.

De har alla under de bägge senaste decennierna med högst varierande resultat försökt resa sig ur förtryck och allmänt elände. Men vår europeiska medkänsla bör i dagsläget -- alla detaljer å sido -- riktas särskilt till Bulgarien, Moldavien och Rumänien. Må Gud hjälpa deras invånare i den mån du eller jag eller andra inte förmår göra det.
__________

Nio månader senare [70]

I dag har Svenska Dagbladet publicerat en ny politisk opinionsundersökning, som alltså råkar inträffa exakt nio månader efter valdagen den 19 september förra året. Hur står det då i dagsläget till med våra åtta riksdagspartier? Och kan man spå något om framtiden efter en närgrankning av dagens opinionssiffror? (De sistnämnda är framräknade av opinonsinstitutet Sifo efter utfrågning av ett representativt urval på drygt 1,900 potentiella väljare). Kanske, kanske inte. Men ett tankeäventyr värt försöket kan det väl ändå bli fråga om, ett tankeäventyr som i bästa fall gläder få men förargar desto flera!

Här nedan först den procentuella andelen sympatisörer i dagens opinionsmätning och därefter inom parentes förändringar i jämförelse med närmast föregående mätning:

M 29,0 (-1,4), C 4,5 (-09), FP 6,2 (-0,4), KD 3,6 (+-0).

S 35,2 (+1,8),V 4,5 (-0,1), MP 9,2 (+0,3)

SD 6,8 (+-0)

Sammanfattningsvis har regeringsblocket i dag 43,3 procent, medan det (tidigare) rödgröna blocket har 48,8 procent -- naturligtvis ett verkligt memento för de fyra allianspartier som sedan 2006 befinner sig i regeringsställlning.

Det finns -- som väl känt är och som med all önskvärd tydlighet framgår av sifferserierna ovan -- två partier, vilkas dominans över övriga partier kan tyckas förkrossande. Det gäller alltså Moderaterna och Socialdemokraterna. De är naturligt nog huvudmotståndare i striden om väljarnas gunst, de är ungefär lika stora -- och kommer rimligen att vara det även framledes, parkerade som de är på en opinionsnivå mellan ungefär 30 och 35 procent.
__________

Den här gången är det Socialdemokraterna som leder det inbördes enviget med drygt sex procentenheter. Men det kan om ett halvår bli precis tvärtom. Blocksiffrorna är vidare i och för sig ganska dramatiska. Men de är inte lika intressanta i dag som för tio månader sedan. Det rödgröna blocket förtjänar ju numera knappast benämningen block.

Man har konstaterat att väljaropinionen under de senaste decennierna blivit alltmera lättrörlig -- för att inte säga flyktig. Är det till förmån för Moderaterna? Knappast längre. 'Det nya arbetarpartiet' har högst sannolikt kammat hem den opinion på just mellan 30 och 35 procnet av väljarkåren som man kan kamma hem. Man har inga nya profiler att visa upp i mer eller mindre uttalat syfte att attrahera ytterligare väljargrupper.

Moderaterna är nämligen sedan länge och kommer fram till valet 2014 att vara partiledaren, statsministern och kavalleristen Fredrik Reinfeldt samt finansministern och kavalleristens häst Anders Borg. Bakom dem återfinns rikspolitiskt sett inte mycket mer än en rätt diffus skara plutonchefer och fotfolk. Utrikesminister Carl Bildt är något av en särling i sammanhanget. Han är egentligen inte längre politiker, utan i stället en rutinerad och vederhäftig administrativ chef för Utrikesförvaltningen.

Politik är inte minst den gamla metaforen om gungorna och karusellen. Det innebär i det här fallet -- ceteris paribus, allt annat lika -- att om Moderaterna faller tillbaka, så kommer Socialdemokraterna att avancera -- och vice versa. Den nye socialdemorkatiske partiledaren är just ny. En sådan omständighet betraktas vanligtvis som en fördel i opinonsmässiga termer. Man är inte förbrukad och kommer inte att bli det på länge än -- om ens någonsin.

Man och man emellan anses det på sina håll att nykomlingen i partiledaroktetten Håkan Juholt (S) har utseendet och sättet för sig. Sådan åsiktsbildning är ju alltid rätt subjektiv. Men den kan icke desto mindre väga mycket tyngre än minusposter som halvskral utbildnng och föga meriterande yrkesverksamhet (i det här fallet som journalist på lokal-lokal-planet). Tillspetsat uttryckt: Kommer Håkan Juholts kraftfulla framtoning, rejäla kalufs och tjusiga mustasch att bibehålla viss S-politisk ledning över Fredriks Reinfeldts flintskalle och Anders Borgs öronringar och stubbade hästsvans -- med vad nämnda fenomen nu kan anses representera? Tänk på Simson.
__________

Av de övriga sex riksdagspartierna intar två partier något av en särställning. Det är Sverigedemokraterna och Miljöpartiet De Gröna. De ligger där de ligger i väljaropinionen, i bägge fallen sedan respektive parti vunnit rejäla arbetssegrar. De har sakta men säkert -- med början i 1990-talet -- avancerat från ingenting till positioner som innebär att ökat väljarstöd förefaller troligare än motsatsen.

Miljöparitet har ett verkligt affischnamn i Gustav Fridolin, som i kompentenshänseende förefaller tio till femton år äldre än han verkligen är (för närvarande 28 år gammal). Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson visade vidare lejonklon när han iförd folkdräkt avlägsnade sig halvvägs in i en mot honom själv och hans meningsfränder riktad gudstjänstpredikan av idiotkaraktär. (Det var ju dessutom en predikan vilken lämpligt nog framfördes under den riksdagsgudstjänst som inledde det nya spelåret.) Därtill kommer att Åkesson -- inom det register som är hans och inte alltigenom välstämt -- trots sin relativa ungdom regelmässigt visat balans och gott omdöme i riksdagspolitikens vardagshantering. Det, mina vänner, är fakta och inte önsketänkande.
__________

Återstår så fyra små negerpojkar: till höger Kristdemokraterna, i mitten Folkpartiet och Centerpartiet och till vänster just Vänsterpartiet. Av de fyra blev Folkpartiet störst i riksdagsvalet, och den -- låt vara granska begränsade -- ledarställningen bibehåller partiet fortfarande. Partiledaren Jan Björklund sitter för närvarande säkert i sadeln, och han gör det trots sin undermåliga kompetens som utbildningsminister: massor med prat i detaljfrågor i stället för srukturella lösningar på strukturella problem. Eller anorlunda uttryckt: mycket skrik, men inte särskilt mycket ull.

Om nu Jan Björklund en vacker dag skulle vackla och falla ur sadeln -- i politiken går det stundom undan -- så ter sig (att döma av valstatistiken) faran (för partiet) överhängande, att Europaministern Birgitta Ohlsson får överta rorkulten. De verkliga kapaciteterna bland ickeministrarna inom Folkpartiet har ju inte fått något medialt genomslag att tala om. Det har däremot och dessutom republikanen och feministen och statsrådet Birgitta Ohlsson.

Även Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sitter till vidare säkert i sadeln, något som är ytterligt diskrediterande för själva partiet. Var finns det kristdemokratiska civilkurage som vägrar att finna sig i att om partiledaren och apotekssvindlaren går under, så skall också partiet göra det? Var finns självbevarelsedriften? Inte någonstans i KD-termer, inte så långt det politiska ögat kan se. Föregångaren på partiledarposten Alf Svensson styrde under trettio års tid sitt parti med järnhand i silkeshanske. Finns fortfarande ett slags ont arv i KD-termer, ett arv som blockerar all nytändning under en ny stjärna?
_________

Centerpartiet har sitt stolta föflutna långt bakom sig. Det var under de år i mitten av 1970-talet, när en fjärdedel av väljarkåren röstade centerpartistiskt. Då hade partiledaren Thorbjörn Fälldin fört in en moralisk dimension i politiken, en dimension som främst gällde karnkraftsfrågan. Men under följande partiledare har just en sådan dimension lyst med sin frånvaro. Därtill kommer att själva partiorganisationen -- en gång i tiden ett verkligt styrkebälte (C) -- av en hel del att döma ligger för fäfot. Vidare kommer partiledaren Maud Olofsson -- trots sina vinnade egenskaper på det rent personliga planet -- inte att sitta kvar särskilt länge till.

Dagens centerparoll lyder sålunda: 'Var med att förnya Sverige.' Men hur omvandla en i dagsläget av allt att döma föga förpliktande fras till ett innehållsmättat och angeläget budskap med framtiden för sig? Därom vet vi för närvarande inte särskilt mycket. Gardera därför framtiden (C) med kryss.

Inte heller vänsterpartiledaren Lars Ohly har av allt att döma särskilt lång tid kvar på partiledarposten. Men i det fallet finns en överlägset kompetent partiledarkandidat på lut, nämligen Jonas Sjöstedt. Ett sådant efterträdarval är det enda som för Vänsterpartiets del skulle kunna röra om något i vårt inhemska politiska vänsterlandskap.
_________

Men var finns då själva budskapen -- innehållet i formen, de åtta partiledarnas och partiernas predikotexter med efterföljande utläggningar av väckelsemöteskaraktär? Ja, säg det. De har väl inte helt och hållet försvunnit, något som i så fall främst får räknas Miljöpartiet och Sverigedemokraterna till godo. Varken den offensiva vältaligheten eller det bart huggande svärdet har i dagsläget anmält sin mera påtagliga närvaro i svensk politik. Den eller de som prövar sådana politiska investeringar kan därför räkna med viss opinionsmässig utdelning.

Minns någon fortfarande den så kallade Westerbergeffekten, den effekt som inträffade i riksdagsvalet 1985? Westerberg var den då nye folkpartiledaren Bengt Westerberg, och effekten bestod i att Folkpartiet i nämnda val mer än fördubblade sin röstandel av väljarkåren -- från sex till fjorton procent. (Och det skedde inte minst på Centerpartiets bekostnad. Mene mene tekel.)

Effekten klingade visserligen snart nog av, men fenomenet som sådan är fortfarande intressant. Det eller de av småpartierna som i tanke, ord och gärning träffar helt rätt i valet 2014 har -- sett i ett historiskt perspektiv -- mycket att vinna. Det var nämligen det som Westerberg och den övriga folkpartiledningen gjorde för snart tjugosex år sedan -- låt vara att man genom mindre väl avvägd politik ganska snart schabblade bort en hel del av vad man hade vunnit.
__________

Idealpolitiker men ändå realpolitiker (SPD/S) [69]

Det förutsätts -- mer eller mindre underförstått -- att en politiskt verksam person i sin politiska verksamhet skall låta sig vägledas av vissa ideal. Idealen kan heta rättskänsla eller medkänsla eller fosterlandskärlek eller någonting liknande. Men en aldrig så genomtänkt och solid idealbildning förslår inte långt, såvida inte vederbörande låter sig vägledas även av en känsla för vad som är möjligt och eo ipso vad som inte är det. Furst Otto von Bismarck (1815-1898, tysk rikskansler 1871-1890) var en utpräglad kombination av idealpolitiker och realpolitiker och benämnde sinnet för politiska realiteter 'politisches Augenmass', politiskt ögonmått.

Konflikten mellan högtflygande ideal och inte sällan rå verklighet är lika gammal som mänskligheten själv. Den har också avsatt i skrift formulerade variationer alltifrån den grekiske all-round-vetenskapsmannen Aristoteles på 400-talet före Kristus, från den romerske filosofen och politikern Cicero under århundradet före Kristus, från den italienske maktfilosofen Machiavelli på 1500-talet, från otaliga andra -- och då inte minst amerkanska forskare -- intill de yttersta av dessa dagar. Den moderna klassikern på området i fråga är den amerikanske samhällsvetaren Seymor Martin Lipsets 'Political Man: the Social Basis of Politics' från 1960.

Just i de yttersta av dessa dagar har förutvarande (väst)tyske förbundskanslern Helmut Schmidt bidragit till den väldiga tankebygggnaden genom en intervju i magasinsbilagan till den i hemstaden Hamburg utgivna söndagstidningen Die Zeit, Tiden. Med tanke på des Altkanzlers höga ålder -- han är född 1918 -- får intervjun betraktas som något av ett politiskt testamente, men -- än mer -- som ett testamente vilket trots det ringa omfånget är så rikt att det förtjänar att fördelas även till en svensk läsekrets.

Först emellertid några ord om Helmut Schmidt själv. Han hade oturen att tillhöra en generation som nästan omedelbart efter fullbordad värnpliktstjänstgöring blev inkallallad till krigstjänstgöring -- 1939 hade ju Andra världskriget brutit ut. För Schmidts del kom det att innebära inte mindre åtta förlorade år i uniform. Men efter några månader i engelsk krigsfångengenskap satte han igång med sina akademiska studier, som 1949 avslutades med en högre ekonomexamen. Omedelbart därefter inträdde Schmidt som 'Zivilbeamter', opolitisk tjänsteman, i Hamburgs stadsförvaltning.

Det kan här tilläggas att Schmidt gifte sig under kriget och att äktenskapet med Hannelore (kallad Loki) Schmidt vid hennes bortgång i oktober förra året hade ägt bestånd i sextioåtta år. Ett gemensamt band mellan makarna Schmidt utgjorde den omständighetern att bägge var 'Kettenrauscher', kedjerökare. Schmidt för sin del har gladeligen satt sig över alla rökförbud som introducerats även i Tyskland. Om han exempelvis uppträder i teve -- vilket han ofta har gjort -- kräver han och får även en askkopp inom bekvämt räckhåll. Och han föredrar givetvis cigaretter utan filter.

Tjänstemannen Helmut Schmidt blev med tiden även socialdemokratisk politiker. Hans politiska karriär har högst förtjänstfullt sammanfattats i följande rader:


'Helimutus Henricus Valdemarus Schmidt (Hamburgi beatus die 23 Decembris 1918) est vir publicus factionis socialisticae democratiae. Annis 1953-1962 legatus Dietae Foederaalis Germaniae erat. Fuit senator Hamburgi rerum internarum 1961 ad usque 1965, quie 1962 incolis maxiamae adfuit, cum haec urbs fluctibus ingentibus maris submersa est. Ab anno 1965 iterum legatus Dietae Foederalis, 1966 ad usque 1969 factioni SPD dietae Foederlis Germaniae praefuit. Sub cancellario Gulielmo Brandt 1969-1972 Administer Foederalis defensionis Publicae et tum ad annum 1974 Administer Foederalis Aerarii Publici et Oeconomiae erat. Cum cancellarius Brandt magistratum desereret, fuit Germaniae Cancellarus foederalis a die 16 Maii 1974 usque ad diem 1 Octobris 1982. Anno 1983 Dietam Foederalem reliquit.'


Som framgår stod Helimutus Schmidt länge med ena benet i lokalpolitiken i 'Freie und Hansestadt Hamburg' och andra benet i rikspolitiken, dåförtiden med säte i Bonn. Redan 1953 blev han invald i Förbundsdagen (Riksdagen) i den unga demokratin Västtyskland. Han fick alltså på nära håll uppleva 'Der Alte', den gamle kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer, och likaså dennes dennes näringsminister och efterträdare professor Ludwig Erhard, den sistnämnde mannen bakom 'das Wirtschaftswunder' -- den oerhört snabba samhällsekonomiska återhämtningen för Västtyskland efter Andra världskrigets slut.

Men under första delen av 1960-talet blev det återigen Hamburg för Schmidt, nu som 'Innensenator' (ungefär förste kommunalråd). Det gav honom möjligheten att i samband med den svåra översvämning som 1962 drabbade Hamburg demonstera en duglighet långt utöver det ordinära. Så exemeplvis tvekade han inte att inkalla åtskillig militär under hjälparbetets gång, trots att det -- men inte mycket länge till -- var direkt olagligt.

Från 1966 innehade Schmidt flera tunga ministerposter under Gulielmo (egentligen Wilhelm, men avkortat till det vulgära Willy) Brandt. Han tjänstgjorde som försvarsminister, som finansminister och som ekonomiminister. Återigen fick han under de ekonomiska krisåren i början av 1970-talet tillfälle att demonstera sin extraordinära kapacitet. Den ena samhällsekonomiska åtgärden efter den andra sjösattes med millimeterprecision och genomfördes med en kraft som lämnade föga övrigt att önska -- att jämföra med dagens svenska 'jobbpolitik', fotad som den är på ej verifierbara hypoteser och resulterande i högst osäkra effekter.

Våren 1974 avgick så Brandt från befattningen som förbundskansler. (En spionaffär i hans omedelbara närhet jämte vissa kontakter med det motsatta könet spelade in för demissionen i fråga.) Helmut Schmidt var självskriven som efterträdare. Brandt hade en högst intagande personlighet och var omtyckt långt över partigränserna. Schmidt hade varken det ena eller var det andra. Men hans kompetens för det höga ämbetet var oomstridd under de drygt åtta år han innehade det som chef för en koalitionsregering mellan SPD (Sozialdemokratische Partei Deutchlands) och FDP (Freidemokratische Partei Deutschlands) -- intill dess en förtoendeomröstning i Förbundsdagen framtvingade regeringen Schmidts avgång.

Men inte bara det. Det var och är hittintills enda gången som en förlorad förtroendeomröstning i Förbundsdagen har lett till att en regering just därför tvingas avgå. (Det hänger ihop med att den tyska författningen under inryck av Weimartidens regeringskriser 1919-1933 blev skräddarsydd just för omöjliggöra regeringskriser.) Alla detaljer å sido var nu Schmidt emellertid en förbrukad politisk-parlamentarisk kraft. Påföljande år lämnde han -- vid uppnådda sextiofem års ålder -- också Förbundsdagen. Vad skulle nu hända? För Västtyskland/Tyskland inledningen till den sexton år långa och tidvis mycket dramatiska eran Helmut Kohl, för Schmidt någonting helt annnat, men likafullt påtagligt fruktbart.
_________

Helmut Schmidt började i egenskap av 'elder statsman' att kommunicera med de landsmän som läser böcker och som är intresserade av samhällsfrågor. Listan över antalet utgivna titlar är numera imponerande lång. Dessutom har Schmidt framträtt som debattör i andra medier. Det han har haft att säga är genomgående tänkvärt och intressant, men det gäller alldeles särskilt en bok som utkom 1998 och som bär titeln 'Auf der Suche einer öffentlichen Moral: Deutschland vor dem neuen Jahrhundert', På spaning efter en offentlig moral: Tyskland inför det nya århundradet. En blick på innehållsförteckningen till bokens fem kapitel ger i svensk språkdräkt följande resultat:


Förfall eller omvandling
Funktionseliternas ansvar[ighet]
Näringslivet är vårt öde.
Mod till moral
Det helt annorlunda [kommande] århundradet [från 2001].


Det intressantaste kapitlet är det sjuttio sidor starka andra kapitlet. Det har efter en tio sidors inledning följande underrubriker:


Den politiska klassens [politikernas] moraliska uppgifter.
Kyrkornas offentliga ansvar[ighet].
Domare, läkare, lärare och professorer.
Teve som ersättning för uppfostran?
Företagsledarklassens tvåfaldiga roll.


Det här, mina vänner, är någonting helt annat än slagord som 'Alliansens gröna röst' eller 'För ett mänskligare samhälle'. Det här är substans. Det här är varken mer eller mindre än frågor om livshållning på liv och död för dig och mig och många andra. Den visserligen avdankade politiker som tänkt så mycket på värdegrunder och ansvarighet hade långt tidigare meriterat sig för epitetet idealpolitiker. Men hur kan en sådan politiker göra sig gällande i en krass politikervärld där så mycket kan köpas -- men aldrig egen kompetens?

Schmidt har ett mycket tänkvärt svar på den ställda frågan, ett svar som fördelar sig på en fyrfaldig kravspecifikation. Det är i sin tur en kravspecifikation som grundar sig på en utomordentligt omfattande erfarenhet. Med andra ord: Om väljarkåren verkligen vill ha kompetenta politiker och om man själv verkligen vill vara en kompetent politiker, så är det bara att stanna upp och granska vederbörande eller sig själv mot en checklista som snart skall presenteras.
__________

Men dessförinnan ett språng från tysk teori till tysk praktik. Helmut Schmidts här anförda bok har ju i sin titel begreppet 'offentlig moral'. Den moralen har sedan halvannan månad tillbaka varit förstasidesstoff i tyska media, och den har varit det med sådan ihärdighet att ett och annat litet en passant skymtat även i svenska media.

Huvudproblematiken har varit som följer: Varar verkligen hederlighet längst? Svaret inträffade i dagarna och löd (i den tyska veckotidskriften Focus): 'Redlich währt am längsten.' Hederlig[het] varar längst. Vilken var då den närmare bakgrunden till att just den frågan ställdes och måste få ett svar? Den gällde just offentlig moral, och huvudpersonen i själva dramat hade försökt gå runt vad som krävdes för att dra nytta av bakgrunden i fråga.

I Tyskland har doktorstiteln alltid hållits lika mycket i helgd som den i Sverige har blivit en omständighet utan större intresse. (Jag vet, ty jag har nu varit doktor i trettiofem års tid utan att omvärlden i stort anser det särskilt anmärkningsvärt att vara just det.) I Tyskland är doktorstiteln inte endast en titel, utan den blir också en del av namnet. Om man tar sig en promenad i exempelvis Berlin och granskar namnskyltarna framför ringknapparna till olika portar, så kan man observera följande fenomen:

5. Stockwerk

Alberich
Beckmesser
Cebotari

4. Stockwerk

Domgraf
Dr. Elend
Fassbaender

Und so weiter. Och så vidare. Det hör vidare till pjäsen att inte bara Dr. Merkel i regeringen med samma namn har avlagt doktorsexamen. (Titel och namnskylt fanns för inte så länge sedan på plats framför innehavaren i en tevesänd debattrunda.) Det har även andra regeringsledmöter gjort. De är inte bara rätt och slätt Herr eller Frau. De är Herr eller Frau Doktor. Det var det som fattades för den lyckans guldgosse, som före fyllda fyrtio var försvarsminister och Tysklands i särsklass pouläraste politiker -- med väl banad väg fram till Bundeskanzleramt, förbundskanslerns till det yttre så anskrämliga kontorsbyggnad.

Det bör här för tydlighetens skulle inskjutas, att just försvarsministern intar en särställning i den tyska regeringen. I den tyska grundlagen -- Grundgestz der Bundesrepublik Deutschland -- avhandlas i Artikel 65 förbundskanslerns och förbundsministrarna ansvarsområden och befogenheter, men i en särskild artikel 65a försvarsministerns motsvarande ansvarsområde och befogenheter. Det gör att denne just därför intar en särställning i regeringen: han har både befäls- och kommandorätt över hela Försvarsmakten i Europas näst efter Ryssland folkrikaste stat.

Karl-Theodor Freiherr (friherre) zu Guttenberg hade allt -- utom den särskilda identifikation som doktorstiteln innebär på tyskspråkig mark. (Förhållandet är detsamma, för att inte säga ännu värre i Österrike.) Men nu ville Guttenberg i ett slags fullständighetesmani -- ack, Lyckans galoscher -- bli Der Verteidigungsminster Dr. Karl-Theodor Freiherr zu Guttenberg. Det yttre skeendet i den processen var enkelt nog:

Guttenberg lämnade in en doktorsavhandling på 450 sidor -- ovanligt omfattande för tyska förhållanden -- om relationerna mellan EU-rätt och tysk rätt till det lilla universitet i Bayreuth i Bayern, en småstad som ditintills vunnit ryktbarhet -- men vilken ryktbarhet -- uteslutande genom de Wagnerfestspel som där avhålls varje sommar. En professor vid universitet i fråga gick igenom avhandlingen och yttrade sig i positiva ordalag om densama. Resten var en formsak.

Men en annan professor fick ett antal månander senare på sin lott att recensera Guttenbergs 'Doktorarbeit'. Han körde textmassan genom ett mjukvarukontrollprogram och kunde därefter konstatera att åtskiliga avsnitt i avhandlingen var varken mer eller mindre än rena plagiat. Guttenberg -- om det nu verkligen var han som var författaren -- hade helt enkelt skrivit av vad andra redan tidigare skrivit, dock (naturligt nog) utan att ange källan. Det kallas att pryda sig med lånta fjädrar och är av uppenbara skäl totalförbjudet vid presentationen av all seriös forskning från högre matematisk analys till osystematisk teologi.

Die Bundeskanzlerin Frau Dr. Merkel förhöll sig - egendomligt nog för att vara denna ytterst odömesgilla politiker -- inledningsvis lojal till sin försvarsminister. Men den process som hade rullat igång gick inte att hejda. Ytterligare körningar av Guttenbergs text -- om det nu verkligen var hans text -- gav till resultat att plagiaten visade sig vara långt fler än vad man inledningsvis hade fått veta. Guttenberg försökta rädda vad som räddas kunde genom att frånsäga sig doktorstiteln. Men det hjälpte nu inte. Han måste lämna sin ministerpost.

Vad hade egentligen skett i det som syntes ha skett? En tysk kontakt med god insikt i saken har formulerat följande hypotes: Guttenberg -- som till allt annat också är en förmögen man -- hade lagt ut sitt 'Doktorarbeit' på entreprendad till en eller flera andra 'forskare'. Men den eller de sistnämnda hade fuskat på sätt som ovan framgått, och Guttenberg skulle i en sinnestämning av eufori och lättsinne inte ens ha granskat texten. Han skulle i stället per omgående ha låtit översända den till det lilla universitetet i Bayreuth, i stället för till något av de större universiteten i exempelvis Berlin eller München.

Det tyska forskarsamhället har här ingripit med sådan kraft, att vidare försök i Guttenbergs stil och anda måste betraktas som antingen vansinnigt eller uteslutet. En nyutexaminerad kvinnlig doktor i juridik har även hon redan blivit av med sin åtråvärda titel. En annan kvinnlig doktor är nu är på vippen att dela samma öde, trots att hon i likhet med Guttenberg är politiker i framskjuten ställning och trots att ' hennes Doktorarbeit' datarar sig till mer än tio år tillbaka i tiden.

Jag har tidigare relaterat ett svenskt avhandlingsfusk i ännu högre divison. Då var det Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala Universitet som initierade fusket i fråga. Då var det universitetsledningen som accepterade fusket. Då var det universitetskanslern som bekräftade att fusk som strider mot lagrum i Högskoleförordningen måste kunna accepteras. Fråga: När -- om någonsin -- skall Sverige följa i Tysklands fotspår och i namn av den offentliga moralen röja upp i den akademiska bråten? Svar: Det beror på både dig och mig och andra -- i den mån vi inte vägrar att medverka till att skattefinansiera brottslighet ens i akademiska termer. Den vägran kan gärna komma till uttryck i allmänna val.
__________

Åter till Helmuth Schmidt och hans rekommendationer. En bra politiker måste i dagens läge för det första ha både avslutad högre utbildning och viss opolitisk yrkeslivserfarenhet bakom sig. Om man har hoppat över det ena, så är det inte bra -- och om man har man hoppat över bäggedera, så är det riktigt illa. Det samhälle vi numera lever i är så komplext, att det inte i längden duger att gissa sig till vad som politiskt sett är rätt eller fel i den ena eller andra riktningen. I så fall blir det folkflertalet som -- ofta säkert utan att förstå det -- får betala för politikernas ignorans och bristande livserfarenhet.

En bra politiker kan vidare inte på egen hand fullt ut behärska mer än ett eller under hela sin karriär kanske två eller tre fack/sakområden. (I Schmidts eget fall först kommunikationer, därefter försvar och slutligen ekonomi). Men det fack/sakområdet eller de fack/sakområdena måste han eller hon verkligen behärska. Det är bra i och för sig, och det förlänar vederbörande berättigad trovärdighet. Så snart det gäller andra fack/sakområden över en viss nivå får han eller hon vända sig till politisk expertis på just de områdena.
___________

Har kan gärna tillfogas och utvecklas att den politiker som söker förtroende för en viss politisk kandidatur gärna kan presentera vilka fackområden -- helst inte fler än tre - som är hans fackområden och vilka han skall behärska till fullo. Han eller hon skall presentera dem vid äventyr att eljest betrakas som en pretentös ignorant, och det med de konsekvenser sådant kan medföra och även bör medföra.

Man upprättar i all enkelhet en lista över de olika departementen och anger medelst stjärna var ens särskild kompetens står att finna. Med min egen kompetensprofil för ögonen skulle resultatet (enligt departementsindelningen till 2010) bli som följer:

Statsrådsberedningen(statsministern)
Arbetsmarknadsdepartementet
Finansdepartementet
Försvarsdepartementet
Integrations- och jämställdhetsdepartementet
Jordbruksdepartementet
Justitiedepartementet*
Kulturdepartementet
Miljödepartementet
Näringsdepartementet
Socialdepartementet*
Utbildningsdepartementet*
Utrikesdepartementet

Till skillnad från regeringsledamötena i Tyskland avger för övrigt tillträdande svenska regeringar eller nytillkomna statsråd ingen statsrådsförsäkran eller ämbetsmannaed. Das lässt tief blickan. Det säger faktiskt en hel del.
___________

En bra politiker skall enligt Helmut Schmid ytterligare kunna sitt hemlands historia som ett rinnande vatten. Men inte bara det: han eller hon skall också vara väl förtrogen med Europas historia och därutöver ha god global allmänorientering. Alla männsikor på vår jord lever visserligen i var sitt hemland med olika förutsättningar i skilda avseenden. Men just vi lever också i och blir alltmera beroende av vad som händer i Europa, liksom av vad som händer i globala termer.

En bra politiker måste slutligen någorlunda väl kunna kommunicera sin strävan och sina kunskaper. Det finns visserligen exempel på framstående politiker som inte varit särskilt goda talare. Men att kommunicera är mer än att hålla tal. Det är att kunna göra sig förstådd över huvud taget.

Schmidt nämner exemplet Konrad Adenauer. Denne var förbundskansler 1949-1963 och jämte Gustav Stresemann (utrikesminiser 1923-1929) Tysklands mest betydande politiker under 1900-talet -- men därtill en föga framstående talare (om man nu undantar Den Gamles bitande sarkasmer, som kunde däcka vilken politisk meningsmotståndare som helst). Men det fanns givetvis andra kvaliteter hos Adenauer, som mer än väl kompenserade för denna brist.
__________

Fundera över vad det ovan sagda har för bäring för just dig. Lägg därefter aldrig din röst på ett parti eller din kryssröst på en person på grundval av vad du inte vet om dem. I dagens informationssamhälle finns alla möjligheter att bilda sig en helt egen uppfattning vid sidan om vad nomineringsstämmor och andra partipolitiska instanser dekreterar. Inkompetensen -- när den väl är i maktposition -- vädjar nämligen gärna om förtroende för just inkompetensen.

Enligt professor Gustav Sundbärg var -- i 'Aforismer om det svenska folklynnet' -- ett kännetecken för svensken i gemen att han var väl godtrogen, för att inte säga lättduperad. Om det verkligen fortfarande stämmer, så behöver det i varje fall inte längre stämma i politiska termer. Kräv hyggligt utförliga och sannfärdiga CV av alla politiker som vädjar om ditt förtroende och möjligen även förtjänar det. Det gäller allmänna val av alla kategorier, av vilka riksdagsvalet givetvis är det viktigaste valet.

Resultatet av en sådan attityd kan mycket väl bli en högst behövlig uppryckning av svensk politik, en uppryckning till fördel såväl för dig själv som för andra medborgare av alla kategorier. Men tänk inte endast svenskt. Tänk även europeiskt. Den europeiska gemenskapen är även vår gemenskap. Tänk även globalt. Den lidande mänskligheten är även vår mänsklighet.
__________

Herremakt, folkstyre, demokratibrist [68]

Härförleden hade en organistion vid nemn Sektor3 inbjudit politiskt intresserade partikamrater (C) till en kväll med medlemsutvecklingen (eller snarare kanske medlemsavvecklingen) i de politiska partierna som tema för sammankomsten. Sektor3 har antagit sitt namn som en markering mot företrädare för den offentliga sektorn, som anses utgöra Sektor1, och företrädare för de enskilda intressena, som anses utgöra Sektor2. Vad återstår då? En tredje sektor för personer som rätt och slätt är -- eller i varje fall anser sig vara -- idealister. Man har ingen position i den offentliga sfären att bevaka (eller gör det i varje fall inte), och man har inte heller några intressen inom den enskilda sfären att slå vakt om. Man är alltså -- kort och gott -- Sektor3.

Idén var god. Men kvällens ej annonserade inledande tema framstod som förbryllande. Man hade angivit en lokal i Nalenhuset i korsningen mellan Regeringsgatan och David Bagares gata som mötesplats. Jag inställde mig där i god tid men betraktades ändå med misstänksamhet av inte mindre än tre yngre män iförda varsin vit skjorta och illa knuten slips. Tydligen hade min anmälan till ovannämnda evenemang inte kommit fram i rätt ordning. Jag fick därför anteckna mitt namn på en lista som grindvakt nummer tre tillhandahöll. Jag erhöll därefter ett körschema utfärdat av 'Digitala akademin'. Körschemat gällde närmare bestämt akademins 'Nätverksträff på Nalen'. Temat löd som följer: 'Så använder du digitala lärresurser inom nya läroplanen'.

Jag har ju varit lärare under ganska många är -- från grundskolans högstadium till (om än sporadiskt) högskola och universitet. Det föreföll därför intressant att få ta del av de nya pedagogiska vindar som blåst upp sedan jag senast lämnade katederstolen. En programpunkt gällde för övrigt 'appar och läsplattor i undervisningen'.

Den ganska stora samlingssalen började långsamt fyllas med folk -- och bland dem den tyskspråkige tjeckiske vännen Dr. Franz Kafka (vilken för övrigt har berikat det engelska språket med ett av dess mest expressiva utryck, nämligen adjektivet Kafkaesque som beteckning på en upplevelse som är både mysteriös och obehaglig). Den långe och magre försäkringskollegan upplyste mig i all stillsamhet om att jag -- ack, för vilken gång i ordningen -- hade hamnat i helt fel lokalitet. Jag befann mig alltså inte hos sektionisterna utan i stället hos ett gäng skojare, vilka under den självtagna beteckningen 'akademi' försökte dölja att det man sysslade med var skrupelfri pedagogisk affärsverksamhet med lättduperade lärare och deras värnlösa elever som offer.
__________

Vi avlägsnade oss alltså, och väl ute på Regeringsgatan tog vi farväl av varandra. Jag bad dessutom om min hälsning till fröken Dora. Efter ett par förfrågningar hos förbipasserande människovänner befann jag mig så i en skum kroglokal som inte låg på Regeringsgtatan, utan i stället på David Bagares gata alldeles före trapporna ned mot Birger Jarlsgatan. Kroglokalen i fråga var försedd med höga runda bord vid vilka man kunde hänga i brist på de sittplatser med vilka lokalen inte var försedd.

I fonden stod de som skulle ha synpunkter på det sedan lång tid tillbaka i alarmerande snabb takt sjunkande medlemsantalet hos de politiska partierna. Där stod -- från vänster till höger -- Miljöpartets tillträdande partisekreteare Anders Wallner (som hjälpligt hämtat sig fråm ett brutalt knivöverfall), tankesmedjebolaget Timbros förutvarande chef men fortfarande 'liberala debattör' Mattias Bengtsson och Socialdemokraternas 'analys- och opinonschef' Nina Wadensjö. Till höger om de tre befann sig chefen för Sektor3 -- 'tankesmedjan för det civila samhället' -- Hanna Hallin och försåg sina estradörer med en hel del frågor av högst angelägen karkatär.

Ty det frågorna gällde, det var de grundskott mot just det civila samhället som det sedan så lång tid tillbaka sjunkande medlemsantalet hos de politiska partierna utgör. Till yttermera visso förelåg till kvällen en väl genomförd åttiosidig undersökning med titeln 'Mot medlemslösa partier: Partiföreträdare om orsaker, konsekvenser och srategier kring en sviktande medlemskår'. Undersökningen i fråga hade utarbetats av de bägge samhällsvetarna Martin Karlsson och Erik Lundberg vid Örebro Universitet.
__________

Men hur sviktande medlemskårer? Sedan 1980 har statistiskt sett fem av sex medlemmar lämnat de politiska partierna i vårt land. Om trenden står sig kommer man att om tio år stå utan tillräckligt med partifolk för att fylla de politiska poster som det ankommer på partierna att fylla. Det är illavarslande nog. Men lika illavarslande är att de politiska partierna själva av allt att döma tar den negativa medlemsutveckligen med ro. Det förefaller som om de ansåg att det här är fråga om ett naturfenomen, vilket det inte står i mänskligt makt att ens hejda.

Till ovan relaterade fenomen kommer ytterligare ett fenomen, nämligen de offentliga medel som i form av partibidrag slussas över till partierna. De är därför inte på något sätt beroende av medlemsavgifterna. Man har beräknat att av partiernas totala budget endast omkring fem procent finansieras genom medlemsavgifter -- inte mera. Häri ligger naturligtvis en betydande orsak till likgiltigheten hos partietablissemangen för medlemsvård och medlemsrekrytering.

Det meningsutbyte som ägde rum under kvällens lopp befäste vad som ovan sagts, men det innefattade givetvis även delar av helheten. De sistnämnda skall emellertid inte refereras här. Det som redan sagts torde mer än väl räcka räcka för att man skall försöka fundera ut framkomliga vägar bort från den politiska fattigdom varom här är fråga.

Den politiska fattigdomen har för övrigt fått ett alltigenom träffande namn, nämligen 'demokratibrist'. Det är en brist som inte bör betraktas som vilken brist som helst, utan i stället som en bristsjukdom. Men varningsrop och väckande appeller saknas i stort sett helt. Och ansatser till sådana fenomen mellan valrörelse-eruptionerna kan ju inte gärna väcka entusiasm hos de ledningsskikt i de olika partierna, vilkas ställning får betraktas som cementerad just därför att det blir allt färre som har möjligheter att ifrågsätta den.
__________

Sveriges politiska utveckling i styrelseskickstermer kan tämligen väl följas alltifrån Riksdagen i Arboga 1435. Under århundrandena lopp har olika maktförskjutningar -- alltför många för att mer in detalj redovisas här -- ägt rum mellan konungamakt och 'herremakt'. De var under alla omständigheter många -- med regeringsformerna 1634 och 1772 (jämte tillägg 1789) samt 1809 som milstolpar.

Herremakten kom till uttryck framför allt i fyrståndsriksdagen, som ägde bestånd fram till 1865. Den bestod av Ridderskapet och Adeln (första ståndet och talrikast företrädd), Prästeståndet (andra ståndet), Borgarståndet (tredje ståndet) och Bondeståndet (fjärde ståndet). Endast Bondeståndet var någorlunda representativt för befolkningen i stort, men det hade i gengäld minst att säga till om (vad än den unga centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson förra året ville göra gällande).

Riksdagen beslutade i alla händelser just 1865 att låta ståndsriksdagen avlösas av en tvåkammarriksdag, som när den 1867 första gången sammanträdde hade en långt bredare folklig förankring än föregångaren. Tvåkammarriksdagen ägde så bestånd ända till 1974 för att därefter -- inte minst av praktiska skäl -- i sin tur avlösas av den nuvarande enkammarriksdagen.

Allmän och lika rösträtt infördes 1909-1911 för män och 1918-1921 för kvinnor. (Det var fråga om grundlagsändringar, vilka därför måste beslutas av två riksdagar med mellanligggande val.) Och parlamentarismen -- som innebar en kraftig reduktion av kungamakten -- fick sitt genombrott 1917 (i och med regeringsbildningen Edén--Branting) och har därefter aldrig ifrågasatts.

Det finns få ord som är så missbrukade som ordet 'demokrati'. Absolut demokrati har aldrig funnits, inte ens i Schweiz med dess omfattanade decisiva folkomröstningsinstitut. Alla länder befinner sig på en glidande skala mellan absolut despoti (vanligen diktatur) och något slags demokrati. I Sverige var antalet politiska förtroendeposter som störst före den stora kommunreformen 1958. Då var nämligen kommunerna ungefär 2,500 till antalet. Därefter reducerades antalet till dagens runt 290 kommuner. Det har givetvis från just demokratisynpunkt inneburit en synnerligen radikal förändring.

Vidare har inte endast de politiska partierna utan även praktiskt taget alla folkrörelser fått vidkännas medlemstapp. Det gäller exempelvis och mest påtagligt frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Är det då inte naturligt att även de folkrörelser som benämns politiska partier år efter år forlorar i medlemsantal?

Nej, det är det inte. Ty de politiska partierna skall -- avslutningsvis och inte minst med tanke även på de frikostiga offentliga anslagen till dem -- vara garanter för att folkstyret verkligen är och förblir ett folkstyre. Partierna själva skall svara för att de inte utvecklas till klickvälden, i vilka partitopparna på olika nivåer genom att disponera över partibidragen kan göda varandra inbördes och därigenom svälta ut andra -- till förfång för den genomströmning av och avancemang för nya krafter, vilka är ett med demokratins sanna väsen.

Finns det då någon väg ut från dagens negativa medlemsutveckling för de politiska partierna i vårt land? Ja, naturligtvis är det så! Men det beror -- i varje fall inledningsvis -- på både dig och mig. Vi bör därför snarast möjligt höra av varandra och därvid bestämma tid och plats för ett personligt sammanträffande. Alla sofistikerade sociala medier i all ära, men ingenting är på sikt så fruktbart som sammanträffandet öga mot öga hyggligt folk emellan!
__________