I dagarna har diskussionens vågor gått höga i anledning av ett förslag från Kristdemokraterna om att det under vissa omständigheter skall vara straffbart att ej hjälpa en medmänniska i nöd. Den främsta förespråkaren för lagförslaget i fråga är den unga kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber, och den inskräkning som redan antytts är att den hjälp som måste lämnas skall ligga inom en viss rimlighetsgräns. Ingen skall exempelvis vara tvungen att sätta sitt eget liv på spel för att hjälpa nägon annan som befinner sig i livsfara eller annan påtaglig fara.
Vad menas? Se 10 kap. 28-38 mom. Lukas:
En rättslärd person som för tillfället befinnner sig i Jesu omgivning har för avsikt att sätta krokben för Jesus. I det syftet ställer han en verkligt knepig fråga till den sistnämnde, eller kort och gott: 'Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?' Jesus svarar sammanfattningsvis: Du skall älska Herren din Gud så långt det står i din förmåga, och du skall dessutom älska din nästa såsom dig själv.
Men vem är då min nästa? Jesus svarade och sade, här i enlighet med den utmärkta översättning som återfinns i Carl XII:s Bibel:
'En man for ned af Jerusalem til Jericho, och kom i röfware händer, och te klädde af honom, och sargade honom, och gingo tädan, och läto honom ligga halfdöd. Så hände sig, at en Prest for neder åt samma wägen, och tå han fick se honom, gick han fram om honom. Sammalunda ock en Levit [tempeltjänare], tå han kom til detsamma rumet, gick han fram, och såg på honom, och gick sedan fram om honom.
'Men en Samaritan reste samma wägen, och kom til honom, och när han såg honom, warkunnade han sig öfwer honom, och gick til, och förbandt hans sår, och göt ther olja och win, och laden på sin ök [mula eller åsna], och förde honom til herberget [resanderummen], och skötte honom.
'Then andra dagen for han tädan, och tog fram två penningar, och gaf wärden, och sade till honom: "Sköt om honom, och vad tu mer kostar på honom, wil jag betala tig, när jag kommer igen."
'Hwilken av thessa tre synes tig [den rättslärde] nu hafwa warit hans nästa som för röfwarena kommen war? Sade [Då svarade]han [den rättslärde]: "Then som bewiste honom barmhertighet." Tå sade Jesus til honom: "Gack, och gör tu sammaledes."'
Om man fullt ut skall förstå innebörden av berättelsen om den barmhärtige samariten (numera klåfingriga översättare emellan samariern), så måste man känna till att den tidens judiska innevånare i den tidens Palestina utgjorde landets herrefolk, medan samariterna var en föraktad minoritet: de var resterna av ett folk som under århundraden och på olika sätt försökt bli inlemmade i den judiska gemenskapen, men som ändå aldrig lyckats bli det.
Sålunda: en man blir överfallen och rånad av ett gäng banditer. En judisk prästman respektive tempeltjänare observerar det inträffade, men de (som man numera säger) bryr sig inte. En samarit gör motsatsen. Fråga: Vem av dem kommer att med säkerhet förunnas evigt liv? Svar: Det räcker inte med att vara kyrkoherde eller pastoratsadjunkt eller andlig ledare med annan titel. Man måste också både vilja och göra det goda.
I ett tidigare skede väckte Kristdemokraterna till liv begreppet 'civilkurage'. Det var på tiden i ett land -- i klartext vårt eget antikulturland -- där uppmaningen 'sköt sig själv och skit i andra' har helt annat burskap. Kan man trots det lagstifta om att envar vid straffansvar skall besitta visst mått av civilkurage och medkänsla och i vissa sammanhang även leda detta i bevis?
Mer än en har sagt: Det kan man inte. Så är det också. Men i flera kulturländer existerar det belöningssystem för sådana medborgare som ger prov på anmärkningsvärt mod och berömvärd uthållighet i sitt medansvar för samhällets olycksbarn. Egennyttan får -- enkelt uttryckt -- vika för någon annans eller några andras väl och ve. Ett sådant belöningssystem borde även vi i Sverige ha.
__________
All historia inrymmer 'unbesungene Helden' -- obesjunga hjätar -- som velat det goda och gjort det goda, dock utan att erhålla samhällets kvittens på att det var någonting märkvärdigt eller efterföljansvärt i det. Varje god gärning har visserligen ett egenvärde. Men gärningen i fråga får ett ännu större värde om den vidimeras av samhället i stort, och sålunda hallstämplas som efterföljansvärt exempel.
Det skadar aldrig med konkretion. Den socialdemokratiske finländske politikern Karl August Fagerhom (1901-1984) har i sina memoarer 'Talmannens röst' erinrat om de befodringsgrunder vilka i varje fall under hans tid gällde för avancemang i finsk statstjänst. En av dem var påvisbar 'medborgerlig dygd'. Man kan översätta det med 'samhällsansvar utöver det ordinära'.
Vad är då samhällsansvar utöver det ordinära? Hur ter sig medborgerlig dygd överförd från abstrakt begrepp till konkret handling? Några slumpvis valda exempel får ge svar på den frågan.
I och med publiceringen i början av 1950-talet av den nederländska tonåringen Anne Franks dagbok framkom att den i Amsterdam bosatta judiska familjen Frank (föräldrar och två döttrar) samt ytterligare tre judiska personer i något mer än två års tid 1942-1944 hade lyckats hålla sig gömda för Die grüne Polizei (den nederländska polismyndighet som samarbetade med den tyska ockupationsmakten). Gömstället bestod av kontorsutrymmen i det hus där fadern Otto Frank hade drivit ett företag.
Men för att man skulle kunna överleva krävdes mycket mera, inte minst mat och andra livsförnödenheter. Den person som mer än någon annan tog på sig det farofyllda ansvaret i nämnda hänseende är väl känd. Hennes namn var Miep Gies (1909-2009), och hennes främsta egenskaper var just civilkurage och handlingskraftig medkänsla.
Här i Sverige påminns man flera gånger om året om den Maria och den Sarah, vilka fick lämna sina namn till viss lagstiftning på vårdområdet. De tog risken att trotsa sådan lojalitet med ondskefulla människor och deras ondska som i så mycket kännetecknar svenskt samhällsliv. Namnen lever och måste leva i kraft av ovannämnda lagstiftning. Men själva har de förblivit nästan helt anonyma.
Det förekommer från tid till annan små ceremonier -- bland annat hos Polismyndighheten i Stockholms län -- vid vilka livräddare och andra som lämnat medmänniskor hjälp i kritiska situationer får ett diplom eller något annat symboliskt tack för sina insatser. Men det leder inte till mycket mer än några pliktskyldiga notiser i media. I plast- och skräpkulturens Sverige finns det så mycket annat som pockar på den lättduperade allmänhetens intresse.
Vidare i den finländska biografiska litteraturen. I Finland -- som är ett kulturland -- har det sedan självständigheten från Ryssland 1917-1918 vuxit fram ett rikt ordensväsen. President Paasikivi (1946-1956) hade givetvis mer än en gång att ta ställning till vem eller vilka som skulle utses till högre befattningar i statstjänst -- och det gjorde han mer än en gång först sedan han underrättat sig om vederbörandes ordensutmärkelser. (Det framgår av Paasikivis postumt publicerade tjästeanteckningar.) Var det då så viktigt? Tydligen.
En annan president, nämligen general de Gaulle, hade ett styvt arbete när han från slutet av 1950-talet skulle skapa ordning ur kaos hos fransk politik och statsförvaltning. Då gällde att välja och vraka. Bland det som generalen valde att ta itu med återfanns det franska ordenväsendet, och det då inte minst för att stoppa den inflation för vilken Franrikes främsta ordensutmärkelse Hederslegionen (Légion d'honneur) -- instiftad 1803 av kejsar Napoleon -- hade blivit utsatt. Var det då så viktigt. Ja, tydligen.'
__________
I Sverige -- som alltså inte längre är ett kulturland -- avkaffades 1974 tre av landets fyra här åsyftade ordnar. De ordnar som helt gick förgängelsen till mötes (om man får uttrycka det så) var Serafimerorden (helt förbehållen Kungahuset och 'rikets herrar'), Vasaorden (fyra klasser, belöning främst för förtjänst inom näringslivet) och Svärdsorden (fyra klasser och helt förebehållen militära befattninshavare). Den orden som inte helt gick förgängelsen till mötes var Nordstjerneorden (fyra klassar, belöning främst för fötjänst i statlig verksamhet). Nordstjerneorden får visserligen inte längre utdelas till svenska medborgare, men väl till utlänningar. Det har sin särskilda och för Sverige föga smickrande förklaring, som kunde vara värd en egen mässa. Men den får tills vidare anstå.
De ordenutmärkelser som ovan nämnts stammade alla från 1700-talet och var givetvis redan av det skälet förargelseväckande för de makthavande (S), vilka dessutom av hävd och i kraft av inverterad fåfänga måste vara och praktiskt taget utan undantag har varit så kallade ordensvägrare. De hade alltså ingenting att förlora på sin ordenspyromani, men ett helt land av andras osmyckade frackutstyrsel
och ordenstomma aftonklänningar att vinna.
Det är sålunda huvudreglen: inga svenska ordenutmärkelser till svenska medborgare. Men det finns ett antal subversiva element i sammanhanget, nämligen de förtjänstmedaljer i guld och med ordenband vilka ännu inga makthavare lyckats avveckla. Det är Hans Majestäts Konungens medalj (föga exklusiv), Illis quorum (exklusiv) och Litteris et Artibus (begränsad exklusivitet, förlänas till utövare av de sköna konsterna i vid mening). Så var det med den saken.
Men vad är yta och vad är djup inom skilda länders ordensväsen? President Paasikivi och general de Gaulle har redan besvaret den frågan. De var så genomhederliga som en realpolitiker kan vara hederlig under pressade förhållanden, men de var även goda människokännare. Ett ordenväsende som är både rättvist och exklusivt är en tillgång för ett land som inte bara vill vara en nation, utan även en kulturnation. Det har i Sverige liksom i andra länder förekommit så kallat ordensmissbruk. Men det kan man alltid undvika -- om man ser upp och viljan är god.
__________
Det skadar aldrig att vara konkret. Det skadar heller aldrig att vara rakt på sak. Härmed föreslås att Nordstjernorden och Vasaorden återinstiftas med ändamålsbestämmelser enligt ovan, men nu med tre i stället för fyra klasser: ledamot, kommendör och storkommendör -- samt med av hävd tillhörande ordensinsignier.
Härmed föreslås även att en tredje orden instiftas -- även den med tre klasser -- för belöning av civilkurage eller för militärt mod samt för medmänsklig uppoffring. Den nyinstiftade orden skall enkelt och lättfattligt överta Svärdsordens insignier samt ha en civil och en militär klass, i förstnämnda fall utan svärd i ordentecknet och i sistnämnde fall med svärd. Den militära klassen skall i stort sett vara förbehållen svensk trupp i utlandstjänst. Och den nyinstiftade orden skall få namnet Pour le Courage. (För [visat] mod eller för modet.) Mais pourquoi?
Därför att förebilder måste hämtas utanför landets gränser, och därför att det skulle bli en markering av att Sverige inte skall vara Sverige endast innanför våra gränser. Sverige skall -- med de stolta traditioner som dock finns inte minst från senare 1700-talet -- även höra hemma hos en europeisk kulturgemenskap, i vilken franska språket utgör ett omistligt inslag.
År 1740 instiftade kung Fredrik den store av Preussen (större delen av nuvarande Tyskland med bestånd till 1918) landets förnämsta förtjänstorden, som fick namnet Pour le Mérite (För Förtjänst/en[ernas Skull]). Preussen var givetvis tyskspråkigt, men dess monark föredrog i lihet med vår egen Gustaf III franska språket. Därav namnet. Pour le Mérite var ursprungligen en miltär hedersbetygelse, men fick 1840 en civil klass för vetenskap och konst. Under skedet 1918-1952 var Pour le Mérite suspenderad, för att efter sistnämnda år ha återvunnit sin forna betydelse.
I den rika franska ordensfloran intar givetvis och som redan antytts Hederslegionen främsta rummet. Men där återfinns också en utmärkelse som träffar mitt i prick om det gäller att belöna förtjänta medborgare helt oavsett samhällsställning och karriäravancemang. Utmärkelsen i fråga heter Medaille d'honneur des actes de courage et de dévouement, Hedersmedalj för modiga handligar och självuppoffring. Medaljen är i silver och ordenbandet bär samma färger i samma färgställning som trikoloren.
Alla ordnar kräver slutligen ett väl fungerande ordenkapitel, eller med andra ord en styrelse som lika samvetsgrant som restriktivt fördelar ovan aktualiserade utmärkelser med sikte på nationaldagen den 6 juni. I det fallet skall jag emellertid inte gå händelserna närmare i förväg. Det skall jag inte heller göra i frågan om formerna för ordensregnet. Det redan sagda leder långt nog.
__________
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar