Profilfrågor: Rättsstatproblematiken [64]

Alla partier har sina mer eller mindre utvecklade, sina mer eller mindre distinkta profilfrågor. Med profilfråga menas en sådan fråga som ett parti omfattar med särskilt intresse, och med profilfrågor således flera frågor av samma natur. Profilfrågan kan var övervägande ideologiskt motiverad, men även av mera praktisk natur.

Alla riksdagspartier täcker givetvis hela det politiska fältet. Det som skiljer dem åt är dels storleken i olika politiska församlingar efter närmast föregående val, dels innehållet i och formen för att föra ut det politiska budskapet. Det sistnämnda är i i första hand en sak för partiledning och partisekreterare, i andra hand för lokala förmågor på olika plan. En karimatisk partiledare med ett magert budskap behöver för övrigt inte lyckas sämre än en tråkig partiledare med hela världens bästa för ögonen. Det tål att tänka på.

Ett parti måste i varje fall ha ett budskap. Men inte bara det. Budskap har vi alla till och från. Ett parti som vill förtjäna förtroende från många väljare -- det vill säga avsevärt flera väljare än vid föregående val -- måste ha ett eller flera budskap som blir profilfråga eller profilfrågor. Diffus välvilja är aldrig valvinnade, inte heller styrkedemonstrationer utan muskelkraft. Det är emellertid rätt budskap framfört av rätt person vid rätt tidpunkt. En gång, flera gånger -- tills det sitter.

Vad är då rätt budskap? För Centerpartiet är det inte längre att vara 'Alliansens gröna röst'. Alla partier är i dagsläget gröna röster, och den grönaste rösten tillhör sedan länge och kommer alltid att tillhöra Miljöpartiet De Gröna. Man bör givetvis vårda det man har av miljöengagemang och miljötänkande. Men det räcker inte.

Centerpartiet bör inte heller längre vara både 'Alliansens gröna och liberala röst'. Alla partier är i dag liberala, och Folkpartiet Liberalerna har till och med begreppet 'liberal' i sitt varumärke. Därutöver är nämnda begrepp i dag så urvattnat att det är näst intill meningslöst. En gång i tiden innebar att vara liberal i politisk mening detsamma som att vara anhängare av frihandel, av allmän och lika rösträtt och av parlamentarism. Det var sålunda en markering mot konservativa och socialistiska krafter med annan idealbildning.

Centerpartiet har länge velat framstå som småföretagarpartiet framför alla andra partier. Det bör man sluta med. Det är att slå in öppna dörrar. Sverige har sedan utminnes tider varit ett företagarvänligt land med exempelvis högst rimlig företagsbeskattning och gynnsamma avskrivningsregler. Från Centerpartiets sida har man kunnat redovisa sänkt skatt på totalt si eller så många miljarder kronor för just småföretagare. Var det verkligen av behovet påkallat -- om inte för att särskilt smörja våra egna, och då inte minst de lantbrukare som är just småföretagare?
__________

Vad återstår då? Det finns till att börja med två viktiga samhällssektorer, vilka alla partier alltid bör skänka särskild uppmärksamhet. Det är försvaret och rättsväsendet. De är de enda myndigheter som har rätt att bruka våld, för försvarets del till och med dödligt våld. Det beror som väl känt är på att Försvarsmakten skall svara för vår yttre säkerhet och de rättsvårdande myndighererna för vår inre säkerhet. Alla skattebetalare erlägger premier till dem. Det skattebetalarna köper -- eller snarare förmodas köpa -- är trygghet. Trygghet för hela vårt land om det skulle bli angripet av annat eller andra länder, trygghet mot våld och andra övergrepp inom landet.

Försvaret kan tills vidare inte bli någon större angelägenhet för Centerpartiet. Därtill saknas både kompetens och engagemang, och jag själv är inte den att på egen hand vrida tiden rätt igen i det avseendet (för att nu för första och sista gången citera Shakespeare). Det finns bara två försvarspolitiker på nivå i vårt politiska liv. Det är socialdemokraten och numera partiledaren Håkan Juholt och folkpartisten Allan Widman, sålunda en representant för oppositionen och en för regeringsmajoriteten. Försvarsministern och moderaten Sten Tolgfors anses på mer än ett håll för kort i rocken för sin uppgift, och den radikala omstöpning av försvaret som skett på sistone förefaller inte särskilt välöverlagd. Men det är som det är.

Även justiteminister Beatrice Ask anses för kort i rocken för sin upgift. Men till skillnad från Tolgfors är hon en ganska rutinerad politiker, varför rättsväsendets förfall kan fortgå bakom en dimma av till intet förpliktande välvilja. Förfallet gäller fyra yrkeskårer: advokatkåren (som är en halvoffentlig sammanslutning), Polismyndigheten, åklagarmyndigheterna och domstolarna. Många känner till hur alarmerande tillståndet är, men få berör det i klara verba. Det finns dock ickepolitiker, som då och då verkligen gör det. Det mest kände av dem är -- på sitt stillsamma sätt -- kriminologen professor Leif G W Persson. G W är till yttermera visso en man som verkligen vet vad han talar om.

År det då så illa? Ja, det är det. Under drygt två års tid -- från augusti 2001 till oktober 2003 -- var jag god man för en jämnårig kvinna bosatt i Solna. Hon led av Alzheimers sjukdom och var på een hand helt hjälplös mot omvärldens onda anslag. Det var därför jag kom in i bilden. Min huvudman kunde återfå större delen av den förmögenhet hon hade blivit frånlurad. Hon kunde även bo kvar i sitt hem till livets slut, trots att hon var hyresgäst i en bostadsrättsfastighet. Under den resans gång lärde jag närmare känna ett antal advokater, ett antal poliser, ett antal åklagare och ett antal domare. (I ett skede hade jag mål på gång i såväl Stockholms Tingsrätt och Svea Hovrätt som Högsta Domstolen. Det ni.)

Så mycken lättja, så mycket inkompetens, så mycket brist på elementär hederskänsla, ett sådant dånande underbetyg åt vad man brukar kalla de rättsvårdande myndigheterna. Var det möjligt? Ja, det var möjligt. Varför var det möjligt? Det var möjligt därför att Regering och Riksdag tolererade det och med största sannolikhet fortfarande tolererar rättsförfallet i vårt land. När klagade för övrigt Svensson senast? Ja, inte vet jag. Men premier till rättsväsendet, det får vi betala vare sig vi vill eller inte, vare sig skadefallet regleras enligt lag och författning eller deponeras i åratal framöver eller för evigt i en papperskorg.
__________

Ytterst ansvarig är sakernas nuvarande tillstånd är Alliansregeringen Reinfeldt. Hur är då rättstemperaturen hos den alltför stora församlingen makthavare på den högsta nivå som tänkas kan? Den är tydligen i stora stycken dålig. Här är inte platsen för en totalgenomgång av densamma, även om det vore frestande. Man sitter i stället på Tunnelbanan i Stockholm och ögnar igenom gårdagens nummer av Metro. Där kan man läsa sig till hur ett antal statsråd av ren egennytta utnyttjat sin ställning för att förskaffa sig ett billigt och bekvämt boende till vilket de inte har rätt. Alltså rent skoj.

Här har vi dem. Finansminister Anders Borg (studentlägenhet decennier efter det han avslutat sina akademiska studier). Socialminiser Göran Hägglund (riksdagslya som han inte haft rätt till sedan 2006). Landsbygsminister Eskil Erlandsson (samma sak där). Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (samma sak där). Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (vägrar lämna uppgift, vilken därför troligen är klandervärd). Uppgiften om Erlandsson emanerade för övrigt först efter ett par klumpiga försök till mörkläggning.

Men varför gör man så? En tungt vägande orsak måste vara ren girighet, trots att det här rör sig om personer med en årsinkomst kring miljonen. Det är ekonomisk förmånligt att mygla sig till lägenheter av den här typen -- även och i synnerhet för miljonären Eskil Erlandsson. När kommer en polis och knackar på dörren för närmare upplysningar? Aldrig. Når kommer en åklagare att sätta igång en så kallad förundersökning? Aldrig. När kommer en domare att begrunda vad som är rätt eller fel i ovan nämnda manipulationer? Aldrig. Advokat Leif Silbersky kan förmodligen ta det lugnt. Om inte kommer han att övertyga rätten om att de åtalade inte hade något ont uppsåt och därför inte kan ställas till ansvar. Det finns ett intressant precedensfall.

Den kände socialdemokratiska statsvetaren och samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren blev intervjuad om kalamiterna ovan. Intervjun har publicerats i form av en hörnartikel och rubricerats sålunda: 'Trixandet förvånar statvetare'. Ljunggren yttrar bland annat följande: 'Om inte våra statsråd kan föregå med gott exempel på bostadsmarknaden, kan man förstås inte begära att att vanligt folk heller skall göra det.' Nästan mitt i prick. Varför inte skärpa tonen något för att hamna mitt i prick: 'Om våra statsråd inte kan föregå med gott exempel över huvud taget, kan man förstås inte begära att vanligt folk skall vara hyggligt och hederligt folk heller.' Var ligger man här egentligen mellan knappnålen och silverskålen?

Dessutom är de här namngivna statsråden endast anstiftare av de skumraskmanövrar varom här fråga. Någon eller några aktörer inom Riksdagsförvaltningen -- men även annorstädes -- har i trots mot gällande bestämmelser vikt sig för de verkliga makthavarna. Vilka är då de här åsyftade aktörerna? Och hur såg belöningsmekanismen bakom deras deras generositet ut? Det vet vi ännu inte och får sannolikt aldrig veta. Locket på.
__________

Jag har tagit mig friheten att för nu rätt länge sedan torgföra ett specialfall inom den mer allmänna organisationsteorin. Jag har benämnt mitt specialfall 'duscheffektsteoremet'. Det innebär i största korthet att såväl bra och hederliga chefer på alla nivåer som mindre bra och ohederliga chefer helt enkelt genom sitt sätt att vara och verka med skiftande temperatur och kraft 'duschar' sina egenskaper nedåt i organisationen. Jag har upplevt osedvanligt många chefer under mitt yrkesverksamma liv och besitter sålunda god empiri som stöd för mitt teorem. Enligt Riksrevisorerna är arbetsförhållandena inom Regeringskansliet under all kritik -- med långa sjukskrivningar och kopiöst med övertidsarbete (intill dess man själv säckar ihop) som kontinuerliga inslag. Det stämmer väl med överens med mitt teorem.

Hur tillskapar man då med politiska medel en alltigenom haderlig offentlig förvaltning? Det gör man för det första genom att själv vara ett gott föredöme och ett desto bättre föredöme ju högre upp i förvaltningen man befinner sig. Det gör man för det andra genom att damma av kap. 20 Brottsbalken (om tjänstefel) och låta piskan vina tills alla offentliganställda förstår att det är förenat med avsevärd risk att begå tjänstefel eller missköta sig på annat sätt. Det gör man för det tredje och på litet längre sikt genom att tillskapa en svensk motsvarighet till den i Frankrika av general de Gaulle tillskapade Ecole National d'Administration.

Var det då så mycket bättre förr? Ja, det var det. Det skadar -- brukar jag både säga och anse -- aldrig att vara konkret. Här närmast ett snitt ur svensk statsförvaltning i arbete under senare delen av 1920-talet.

Min mamma Birgit var i sitt första (kortvariga och barnlösa) äktenskap gift med en man med mycket goda förutsättningar att avancera till den absoluta toppen i den myndighet till vilken han var knuten under hela sitt yrkesverksamma liv. Men HL -- det var hans initialer -- var, som min mamma uttyckte det, inte bara dugande i största allmänhet, utan även 'en snål skåning'. Det blev hans fall.

HL hade avlagt civlingenjörsexamen som kursetta i sin årskull av väg- och vattenbyggnadsstudenter vid Kung. Tekniska Högskolan. Han erhöll omedelbart efter sin examen anställning i Väg- och Vattenbyggnadskåren, där han snabbt avancerade till kapten. I trettioårsåldern fick han ansvaret för byggnationen av en bro som fick heta Nya Södertäljebron intill dess ytterligare en Södertäljebro hade byggts. HL blev klar med uppgiften före utsatt tid och till lägre kostnader än de budgeterade kostnaderna. Vid trettioett års ålder belönades han därför med Kungl. Vasaorden. Det var tolv till femton år innan han så att säga rent tjänsteårsmässigt kunde pretendera på utmärkelsen i fråga.

Något tiotal år därefter var HL chef för utbyggnaden av ett kraftverk i Norrland. Han ledde arbetet i huvudsak från sitt tjänsterum i Stockholm. Men han reste regelbundet upp till Norrland, varvid han medförde lönekassor i kontanter till förmannen 'Tummen' (som hade mist en tumme) och hans arbetslag. Till HL:s tjänsteförmåner hörde att han var berättigad att företa tjänsteresor per tåg i första klass (av dåmera tre klasser), och till hans tjänsteförpliktelser hörde att han skulle företa sina tjänsteresor i just första klass när han hade ansvar för stasmedel i form av kontanter.

Men frestelsen -- jämför ovan -- att håva in litet extra sekiner på mellanskillnaden mellan första klass och tredje klass blev övermäktig. Så hände det som måste hända, men den här gången inte genom mellankomst av en reporter från Metro. Det var helt enkelt någon som observerade HL när denne -- väl framme vid destionationsorten -- klev av sin tredjeklasskupé. Denne någon spred sin observation till andra, och med tiden nådde uppgiften om tågfusket även verkschefen generaldirektör Gösta Malm.

Denne lät -- av skäl som redan anförts -- visserligen på sätt och vis nåd gå före rätt. Det blev inte fråga om avsked från tjänsten för HL, men det påföljd som utmättes var hård nog. HL fick finna sig i att vidare avancemang i karriären var utesluten. Alla mera slätstrukna befattningshavare i den högre karriären erhöll i enlighet med praxis så småningom en tjänst motsvarande byrådirektörs ställning -- inte mera. I denna sålunda föga notabla skara hamnade också kaptenen i Väg- och Vattenbyggnadskåren HL, RVO. Hans överträdelse hade visserligen inte lett till någon skada för statsverket. Men det var inte det saken gällde. Det saken gällde var respekt för en hederskodex som inte visste av undantag.
__________

Långt om länge sysslade man i statsvetenskaplig forskning med 'staten' som en mer abstrakt än konkret företeelse. Den gamle filosofen Platon blev högintressant, och statsrättsliga skolor i främst Tyskland och Österrike fyllde på med abstrusa tankegångar kring abstrusa begrepp. Som så ofta inom samhällsvetenskaperna emanerade en reaktion i tillnyktrande riktning i USA.

Där blev 'administrativa processer' även inom den offentliga sektorn ett högst reelt begrepp, och i vårt eget land svarade professorn i statskunskap Gunnar Heckscher -- högerledare under åren 1961-1965 -- för genombrottet. Det skedde i form av en bok som 1948 gavs ut i en första upplaga under titeln 'Svensk statsförvaltning i arbete' och 1952 i en andra något utvidgad upplaga med samma titel. Beställare och förläggare var -- tankeväckande nog -- Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Heckscher hade gått grundligt till väga. Han hade promenerat in till de mest skilda myndigheter och öga mot öga intervjuat befattninghavare som hade någonting att komma med. Han hade gått igenom regleringsbrev efter regelringsbrev och dragit sina slutsatser om korrelationen mellan statsmakternas intentioner och myndighererna förmåga att svara upp mot dem.

Ett par viktiga fynd i den guldgruva av observationer och slutsatser rörande funktionssättet i svensk statsförvaltning som Heckscher leverade förtjänar att relateras. Det ena fyndet gällde formerna för verksamheten som stundom var så rigida att de motverkade sitt syfte. Beslutsgången kunde bli mera tids- och kraftödande än vad som strängt taget var nödvändigt. Det var visserligen i mångt och mycket en tribut till rättssäkerheten och så tillvida någonting gott. Men det rörde sig även om mera principiellt betingad ovilja från en hel del chefstjänstemän att delegera beslutsgången nedåt i myndighetsorganisationen när den gärna kunde just delegeras. Det andra fyndet gäller myndigheternas syn på hur man bäst utnyttjade de anslag man hade tilldelats. Något överdrivet uttryckt hade man i dåtida statsförvaltning en tendens att lägga ned mera tid på att räkna ören än på att räkna kronor. Allt skulle -- so oder so -- går rätt till. det är ju en honett ambition, men även en ambition som kan leda något fel.

Heckschers samanfattande betyg blir dock ett Väl Godkänt. Men det var ju länge sedan. I dagens läge har myndighetsförvaltningen på alla nivåer sprängt betygsvallen nedåt. Så stor är -- av många samverkande orsaker -- skillnaden mellan offentlig maktutövning då och nu. De kommunala korruptionsskandaler i Göteborg och Eskilstuna och även annorstädes som i dagsläget stuckit upp offentlighetshavsytan är bara toppar på det svenska förvaltningsisberget.
_________

En omständighet som aldrig kan undervärderas vid en granskning av skillnaderna mellan då och nu utgör 1809 års kraftfulla och entydiga regeringsform. Det var den regeringsformen som gick i graven, samtidigt som 1974 års av få lästa och av ännu färre respekterade regeringsform upphöjdes till grundlag. Portalparagrafen 16 i Regeringsformen av 1809 lyder som följer och manar därför till eftertanke:


'Konungen [Regeringen och mynidghetssfären i stort] bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan [att] han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konugnen låte [skall låta] var och en bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.'

_________


I mitten av juni 1999 skulle en trettioårig ekonomhistoriker vid Uppsala Universitet som här får heta ML disputera på en avhandling om svensk försäkringexpert under tidsperioden 1855-1913. Avhandlingsämnet föll under min huvudspecialitet, varför jag förordnades till fakultetsopponent på avhandlingen i fråga. Jag tillbringade ett par veckor vid skrivbordet och ett antal dagar på skilda arkiv och bibliotek i syfte att genomföra en grundlig genomgång av lärdomsprovet i fråga. Det visade sig då att det knappast höll för ett godkänt betyg. För det första var den rent formellt undermålig. Där förekom både formfel och syftningsfel och andra grammatikaliska onöjaktigheter. För det andra var en del uppgifter i avhandlingen inte helt korrekta och analysen mer än en gång tämligern äventyrlig. Avhandlingen saknade register -- en dödssynd i sammanhanget -- och därutöver hade författaren/respondenten som motto för sin tankeprodukt nyttjat ett citat från en annan inte närmare presenterad tänkare vid namn ¨'bob hund'.

Det här var besvärligt. Disputationsdagens morgon ringde jag upp professor Nils Elvander -- ursprungligen statsvetare men nu verksam vid Nationalekonomiska institutionen -- för att fråga honom till råds om hur man bäst förfar i en sitation som den nu aktuella. Elvander svarade att det var min förbaskade skyldighet att lägga alla respondentens dåliga kort på bordet för i första hand betygsnämnden, men även för alla andra -- och de blev rätt många -- som skulle samlas i paradlärosalen nummer X i Universitetets huvudbyggnad för att följa disputationsprovet.

Efter disputationsprovet väste ML -- röd som en kräfta i ansiktet och drypande av svett -- att det här hade han inte väntat av mig. Hade jag då gått för hårt fram? Knappast. När en fackman samt tillika åhörare och represenant för de skattdragande finansiärerna av verksamheten vid universitet och högskolor fick reda på att avhandligen hade godkänts, så tillskrev han Samhällsvetenskapliga fakulteten i ärendet och karakteriserade då min opposition som 'suaviter in modo, fortiter in re' -- det vill säga måttfullt i tonen men starkt i sak. Så var också fallet.

Betygsnämnden på tre personer -- de borde ha varit fem -- behagade sammanträda på en enklare restaurang för att över varsin tallrik sekunda käk utbyta synpunkter på avhandlingen. Det var nu en ren formsak. Dekanus vid vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, professor Leif Lewin, hade utsett en av respondentens handledare, professor Lars Magnusson, till en av de tre i betygsnämnden, något som givetvis är förbjudet. De två andra granskarna i betygsnämnden fötjänar inte att nämnas vid namn. Men formfelet gav utrymme för en andra disputation, före vilken -- hade jag tänkt -- jag själv skulle hjälpa ML till en rensad och reviderad upplaga av avhandlingen med sikte på ny disputation till hösten.

Nu är det så att underbetyg på ett disputationsprov inte bara drabbar respondenten, utan även respondentens handledare -- i det här fallet sålunda professor Magnusson, men även sedermera professor Mats Larsson. Ett underbetyg skulle innebära en stor pretigeförlust för de bägge. Vad -- kunde man fråga sig -- hade de då uträttast just i egenskap av handledare innan den här aktuella avhandlingen släpptes igenom för disputationsprov? Det kunde man verkligen med rätta fråga sig.

Rektorn för Uppsala Universitet professor Bo Sundqvist fick frågan om överträdelse av Högskoleförordningen på sitt bord. Han beslutade --jämte entourage -- att det inte var något brott mot nämnda förordning. Universitetskanslern Sigbrit Franke fick även hon frågan om överträdelsen på sitt bord och stannade -- likaså jämte entoruage -- vid samma bedömning som professor Sundqvist. Att så skedde är dels ägnat att förvåna i största allmänhet, dels föga ägnat att förvåna eftersom det inte fanns -- och väl fortfarnade inte finns -- fungerande spärrar mot sådan myndighetsutövning i strid med lag och författning, varom här är fråga.

Alla inblandade i disputationsdramat utom jag själv blev belönade för sin förträffliget. Professor Lewin avancerade till vicerektor vid universitetet. Det gjorde efter honom även professor Magnusson. Professor Sundqvist avgick vid uppnådd pensionsålder inte utan hedersbetygelser från sitt universitetsrektorat. Universitetskansler Sibrit Franke blev efter avgången från sitt ämbete senior advisor vid Stockholms Universitet och styrelseordförande för den mestadels lågpresterande Kungl. Dramatiska Teatern. Dåvarande docenten Mats Larsson blev som framgått professor i sitt ämne vid universitetet. Och ML fick forskningsanslag och kan sedan flera år tillbaka titulera sig docent.

Finns här en sens moral? Ja, det finns det. Intill dess våra politiker sätter klackarna i marken och injagar sådan fruktan hos alla offentliganställa när det gäller konsekvenserna av tjänstemissbruk, att ingen våga bryta mot i lag eller författning nedsatta bestämmelser -- intill dess torde det ofta nog få betraktas som utslag av ren självbevarelsedrift att i vissa fall frånkoppla det samvete som till äventyrs kan finnas och tjuta med ulvarna. Det är inte alltid lätt för den enskilde att stå ondskan emot. Men du och jzg kan gärna åtminstone försöka göra just det.
__________

Medborgardygd och samhällserkänsla [51]

I dagarna har diskussionens vågor gått höga i anledning av ett förslag från Kristdemokraterna om att det under vissa omständigheter skall vara straffbart att ej hjälpa en medmänniska i nöd. Den främsta förespråkaren för lagförslaget i fråga är den unga kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber, och den inskräkning som redan antytts är att den hjälp som måste lämnas skall ligga inom en viss rimlighetsgräns. Ingen skall exempelvis vara tvungen att sätta sitt eget liv på spel för att hjälpa nägon annan som befinner sig i livsfara eller annan påtaglig fara.

Vad menas? Se 10 kap. 28-38 mom. Lukas:


En rättslärd person som för tillfället befinnner sig i Jesu omgivning har för avsikt att sätta krokben för Jesus. I det syftet ställer han en verkligt knepig fråga till den sistnämnde, eller kort och gott: 'Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?' Jesus svarar sammanfattningsvis: Du skall älska Herren din Gud så långt det står i din förmåga, och du skall dessutom älska din nästa såsom dig själv.

Men vem är då min nästa? Jesus svarade och sade, här i enlighet med den utmärkta översättning som återfinns i Carl XII:s Bibel:

'En man for ned af Jerusalem til Jericho, och kom i röfware händer, och te klädde af honom, och sargade honom, och gingo tädan, och läto honom ligga halfdöd. Så hände sig, at en Prest for neder åt samma wägen, och tå han fick se honom, gick han fram om honom. Sammalunda ock en Levit [tempeltjänare], tå han kom til detsamma rumet, gick han fram, och såg på honom, och gick sedan fram om honom.

'Men en Samaritan reste samma wägen, och kom til honom, och när han såg honom, warkunnade han sig öfwer honom, och gick til, och förbandt hans sår, och göt ther olja och win, och laden på sin ök [mula eller åsna], och förde honom til herberget [resanderummen], och skötte honom.

'Then andra dagen for han tädan, och tog fram två penningar, och gaf wärden, och sade till honom: "Sköt om honom, och vad tu mer kostar på honom, wil jag betala tig, när jag kommer igen."

'Hwilken av thessa tre synes tig [den rättslärde] nu hafwa warit hans nästa som för röfwarena kommen war? Sade [Då svarade]han [den rättslärde]: "Then som bewiste honom barmhertighet." Tå sade Jesus til honom: "Gack, och gör tu sammaledes."'


Om man fullt ut skall förstå innebörden av berättelsen om den barmhärtige samariten (numera klåfingriga översättare emellan samariern), så måste man känna till att den tidens judiska innevånare i den tidens Palestina utgjorde landets herrefolk, medan samariterna var en föraktad minoritet: de var resterna av ett folk som under århundraden och på olika sätt försökt bli inlemmade i den judiska gemenskapen, men som ändå aldrig lyckats bli det.

Sålunda: en man blir överfallen och rånad av ett gäng banditer. En judisk prästman respektive tempeltjänare observerar det inträffade, men de (som man numera säger) bryr sig inte. En samarit gör motsatsen. Fråga: Vem av dem kommer att med säkerhet förunnas evigt liv? Svar: Det räcker inte med att vara kyrkoherde eller pastoratsadjunkt eller andlig ledare med annan titel. Man måste också både vilja och göra det goda.

I ett tidigare skede väckte Kristdemokraterna till liv begreppet 'civilkurage'. Det var på tiden i ett land -- i klartext vårt eget antikulturland -- där uppmaningen 'sköt sig själv och skit i andra' har helt annat burskap. Kan man trots det lagstifta om att envar vid straffansvar skall besitta visst mått av civilkurage och medkänsla och i vissa sammanhang även leda detta i bevis?

Mer än en har sagt: Det kan man inte. Så är det också. Men i flera kulturländer existerar det belöningssystem för sådana medborgare som ger prov på anmärkningsvärt mod och berömvärd uthållighet i sitt medansvar för samhällets olycksbarn. Egennyttan får -- enkelt uttryckt -- vika för någon annans eller några andras väl och ve. Ett sådant belöningssystem borde även vi i Sverige ha.
__________

All historia inrymmer 'unbesungene Helden' -- obesjunga hjätar -- som velat det goda och gjort det goda, dock utan att erhålla samhällets kvittens på att det var någonting märkvärdigt eller efterföljansvärt i det. Varje god gärning har visserligen ett egenvärde. Men gärningen i fråga får ett ännu större värde om den vidimeras av samhället i stort, och sålunda hallstämplas som efterföljansvärt exempel.

Det skadar aldrig med konkretion. Den socialdemokratiske finländske politikern Karl August Fagerhom (1901-1984) har i sina memoarer 'Talmannens röst' erinrat om de befodringsgrunder vilka i varje fall under hans tid gällde för avancemang i finsk statstjänst. En av dem var påvisbar 'medborgerlig dygd'. Man kan översätta det med 'samhällsansvar utöver det ordinära'.

Vad är då samhällsansvar utöver det ordinära? Hur ter sig medborgerlig dygd överförd från abstrakt begrepp till konkret handling? Några slumpvis valda exempel får ge svar på den frågan.

I och med publiceringen i början av 1950-talet av den nederländska tonåringen Anne Franks dagbok framkom att den i Amsterdam bosatta judiska familjen Frank (föräldrar och två döttrar) samt ytterligare tre judiska personer i något mer än två års tid 1942-1944 hade lyckats hålla sig gömda för Die grüne Polizei (den nederländska polismyndighet som samarbetade med den tyska ockupationsmakten). Gömstället bestod av kontorsutrymmen i det hus där fadern Otto Frank hade drivit ett företag.

Men för att man skulle kunna överleva krävdes mycket mera, inte minst mat och andra livsförnödenheter. Den person som mer än någon annan tog på sig det farofyllda ansvaret i nämnda hänseende är väl känd. Hennes namn var Miep Gies (1909-2009), och hennes främsta egenskaper var just civilkurage och handlingskraftig medkänsla.

Här i Sverige påminns man flera gånger om året om den Maria och den Sarah, vilka fick lämna sina namn till viss lagstiftning på vårdområdet. De tog risken att trotsa sådan lojalitet med ondskefulla människor och deras ondska som i så mycket kännetecknar svenskt samhällsliv. Namnen lever och måste leva i kraft av ovannämnda lagstiftning. Men själva har de förblivit nästan helt anonyma.

Det förekommer från tid till annan små ceremonier -- bland annat hos Polismyndighheten i Stockholms län -- vid vilka livräddare och andra som lämnat medmänniskor hjälp i kritiska situationer får ett diplom eller något annat symboliskt tack för sina insatser. Men det leder inte till mycket mer än några pliktskyldiga notiser i media. I plast- och skräpkulturens Sverige finns det så mycket annat som pockar på den lättduperade allmänhetens intresse.

Vidare i den finländska biografiska litteraturen. I Finland -- som är ett kulturland -- har det sedan självständigheten från Ryssland 1917-1918 vuxit fram ett rikt ordensväsen. President Paasikivi (1946-1956) hade givetvis mer än en gång att ta ställning till vem eller vilka som skulle utses till högre befattningar i statstjänst -- och det gjorde han mer än en gång först sedan han underrättat sig om vederbörandes ordensutmärkelser. (Det framgår av Paasikivis postumt publicerade tjästeanteckningar.) Var det då så viktigt? Tydligen.

En annan president, nämligen general de Gaulle, hade ett styvt arbete när han från slutet av 1950-talet skulle skapa ordning ur kaos hos fransk politik och statsförvaltning. Då gällde att välja och vraka. Bland det som generalen valde att ta itu med återfanns det franska ordenväsendet, och det då inte minst för att stoppa den inflation för vilken Franrikes främsta ordensutmärkelse Hederslegionen (Légion d'honneur) -- instiftad 1803 av kejsar Napoleon -- hade blivit utsatt. Var det då så viktigt. Ja, tydligen.'
__________

I Sverige -- som alltså inte längre är ett kulturland -- avkaffades 1974 tre av landets fyra här åsyftade ordnar. De ordnar som helt gick förgängelsen till mötes (om man får uttrycka det så) var Serafimerorden (helt förbehållen Kungahuset och 'rikets herrar'), Vasaorden (fyra klasser, belöning främst för förtjänst inom näringslivet) och Svärdsorden (fyra klasser och helt förebehållen militära befattninshavare). Den orden som inte helt gick förgängelsen till mötes var Nordstjerneorden (fyra klassar, belöning främst för fötjänst i statlig verksamhet). Nordstjerneorden får visserligen inte längre utdelas till svenska medborgare, men väl till utlänningar. Det har sin särskilda och för Sverige föga smickrande förklaring, som kunde vara värd en egen mässa. Men den får tills vidare anstå.

De ordenutmärkelser som ovan nämnts stammade alla från 1700-talet och var givetvis redan av det skälet förargelseväckande för de makthavande (S), vilka dessutom av hävd och i kraft av inverterad fåfänga måste vara och praktiskt taget utan undantag har varit så kallade ordensvägrare. De hade alltså ingenting att förlora på sin ordenspyromani, men ett helt land av andras osmyckade frackutstyrsel
och ordenstomma aftonklänningar att vinna.

Det är sålunda huvudreglen: inga svenska ordenutmärkelser till svenska medborgare. Men det finns ett antal subversiva element i sammanhanget, nämligen de förtjänstmedaljer i guld och med ordenband vilka ännu inga makthavare lyckats avveckla. Det är Hans Majestäts Konungens medalj (föga exklusiv), Illis quorum (exklusiv) och Litteris et Artibus (begränsad exklusivitet, förlänas till utövare av de sköna konsterna i vid mening). Så var det med den saken.

Men vad är yta och vad är djup inom skilda länders ordensväsen? President Paasikivi och general de Gaulle har redan besvaret den frågan. De var så genomhederliga som en realpolitiker kan vara hederlig under pressade förhållanden, men de var även goda människokännare. Ett ordenväsende som är både rättvist och exklusivt är en tillgång för ett land som inte bara vill vara en nation, utan även en kulturnation. Det har i Sverige liksom i andra länder förekommit så kallat ordensmissbruk. Men det kan man alltid undvika -- om man ser upp och viljan är god.
__________

Det skadar aldrig att vara konkret. Det skadar heller aldrig att vara rakt på sak. Härmed föreslås att Nordstjernorden och Vasaorden återinstiftas med ändamålsbestämmelser enligt ovan, men nu med tre i stället för fyra klasser: ledamot, kommendör och storkommendör -- samt med av hävd tillhörande ordensinsignier.

Härmed föreslås även att en tredje orden instiftas -- även den med tre klasser -- för belöning av civilkurage eller för militärt mod samt för medmänsklig uppoffring. Den nyinstiftade orden skall enkelt och lättfattligt överta Svärdsordens insignier samt ha en civil och en militär klass, i förstnämnda fall utan svärd i ordentecknet och i sistnämnde fall med svärd. Den militära klassen skall i stort sett vara förbehållen svensk trupp i utlandstjänst. Och den nyinstiftade orden skall få namnet Pour le Courage. (För [visat] mod eller för modet.) Mais pourquoi?

Därför att förebilder måste hämtas utanför landets gränser, och därför att det skulle bli en markering av att Sverige inte skall vara Sverige endast innanför våra gränser. Sverige skall -- med de stolta traditioner som dock finns inte minst från senare 1700-talet -- även höra hemma hos en europeisk kulturgemenskap, i vilken franska språket utgör ett omistligt inslag.

År 1740 instiftade kung Fredrik den store av Preussen (större delen av nuvarande Tyskland med bestånd till 1918) landets förnämsta förtjänstorden, som fick namnet Pour le Mérite (För Förtjänst/en[ernas Skull]). Preussen var givetvis tyskspråkigt, men dess monark föredrog i lihet med vår egen Gustaf III franska språket. Därav namnet. Pour le Mérite var ursprungligen en miltär hedersbetygelse, men fick 1840 en civil klass för vetenskap och konst. Under skedet 1918-1952 var Pour le Mérite suspenderad, för att efter sistnämnda år ha återvunnit sin forna betydelse.

I den rika franska ordensfloran intar givetvis och som redan antytts Hederslegionen främsta rummet. Men där återfinns också en utmärkelse som träffar mitt i prick om det gäller att belöna förtjänta medborgare helt oavsett samhällsställning och karriäravancemang. Utmärkelsen i fråga heter Medaille d'honneur des actes de courage et de dévouement, Hedersmedalj för modiga handligar och självuppoffring. Medaljen är i silver och ordenbandet bär samma färger i samma färgställning som trikoloren.

Alla ordnar kräver slutligen ett väl fungerande ordenkapitel, eller med andra ord en styrelse som lika samvetsgrant som restriktivt fördelar ovan aktualiserade utmärkelser med sikte på nationaldagen den 6 juni. I det fallet skall jag emellertid inte gå händelserna närmare i förväg. Det skall jag inte heller göra i frågan om formerna för ordensregnet. Det redan sagda leder långt nog.
__________










__________

Om Håkan Juholt före och efter S-kongressen [49]

Så har då det oväntade inträffat: Socialdemokraternas valberedning med förutvarande socialministern Berit Andnor i spetsen nominerade en dark horse till ny ordförande i partiet. Nomineringen saknade inte en viss logik: valet föll på försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt -- på samme Håkan Juholt som var den förste som efter katastrofvalet 2010 krävde inte bara att en ny partiledare skulle träda till, utan dessutom att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande.

Det var möjligen ett bra val. Det framgår i så fall inte minst av de ytterst negativa kommentarer i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som följde på detsamma. En ledare i förstnämnda avisa rekommenderade till och med en av de mera framskjutna kandidaterna i förhandsspekulationerna, nämligen unge Mikael Damberg, att ta strid i saken vid den partikongress som inom kort har att fatta det definitiva beslutet i partiledarfrågan.

Denna invitation till politiskt självmord kommer givetvis inte att hörsammas. I Socialdemokraternas långa historia har det nämligen alltid funnits ett antal regeltvång. Ett sådant regeltvång är att man helst inte söker utan erhåller uppdraget som partiledare. Ett annat regeltvång är att den partiledarkandidat som valberedningen stannat för blir enhälligt vald vid efterföljande partikongress. Blod må ha flutit på vägen dit, men väl där slutar man leden till hundra procent.

Låt oss bekanta oss närmare med mannen med mustaschen! Han kommer från Småland, och närmare bestämt då från Oskarshamn i Kalmar län -- alltså inte från Stockholmsområdet den här gången. Det är en god sak i sig. Han är fyrtioåtta år, vilket är den perfekta åldern för en tillträdande partiledare. Vederbörande är alltså erfaren och någorlunda prövad i politiska värv, men ändå inte så erfaren och så prövad att han inom överskådbar famtid kommer att falla ihop av politisk åldersutmattning.

Det har anmärkts att Håkan Juholts bildningsgång varit tämligen slätstruken. Den avslutades nämligen med föga sensationella betyg från tvåårigt gymnasium (i en tid under vilken denna säregna hybrid ännu inte hade skattat åt välförtjänt förgängelse). Men då bör man nog betänka att politisk verksamhet inte i första hand är en intellektuell sysselsättning. Det har framgått inte minst av att den helt övervägande majoriteten av högutbildade akademiker som sökt sin framgång i rikspolitiken gjort en tämligen slätstruken figur när de väl hamnat där. Politik är nämligen i första hand en praktisk sysselsättning.

En nyvald partiledare brukar få några smekmånader med den politiska opinionen. Men om opinionen skall stabiliseras efter smekmånaderna eller rentav bli ännu gynnsammare allteftersom tiden går, då kräver det sin man. För det första skall han i alla väder vara sig själv och inte försöka framstå som någon annan, vars kostym med tiden förefaller väl stort tilltagen och vars later saknar täckning. Det är faktiskt inte så självklart som det kanske låter. Ett par företrädare på partiledarposten har nämligen fallit för den frestelsen.

För det andra skall en nyvald partiledare från dag ett omge sig med goda rådgivare på alla plan. Det kräver inte bara människokunskap, utan även hyggligt stark självkänsla. Man har alltså inte behov av tillbjudsamma illusionister, vilka i själva verket inte stort mer är än blindpipor, pratmakare och ögontjänare. Därför bör urvalsprocessen få ta den tid den verkligen kräver. Det är så lätt att rusa iväg när ett ledarval väl nått sitt slut.

Om man gör ett svep utöver Sveriges gränser, så kan man anföra en av huvudnycklarna till -- exempelvis -- president Trumans och general de Gaulles säkra och välsignelsebringande ledning av USA (1945-1953) respektive Franrike (1940-1944 i exil, 1944-1946 och 1958-1969). De hyste ingen som helst aversion mot att omge sig med Kompetens med stort K. Tvärtom. De gjorde det. (Läsrekommendation: Charles de Gaulle, Memoires d'espoir: Le reneveau 1958-1962.)

Om nu Håkan Juholt fattar ett fast tag om den socialdemokratiska rorkulten och vinner tillbaka ett under ganska många år minskande opinionsstöd -- hur kommer det då att påverka den inhemska politiska kartbilden i stort? Här är fältet öppet för de mest skiljaktiga framskrivningar av en okänd verklighet. En ganska säker gissning är dock att Moderaterna -- det nya arbetarpartiet -- i så fall kommer att reduceras till ett tjugofemprocentsparti, vilket mot bakgrund av det förflutna väl ändå måste anses gott nog.

En tämligen osäker gissning är däremot att en sådan framgång skulle ytterligare decimera de skaror som fortfarande sluter upp kring de mindre allianspartierna. Men faran är nog inte försumbar för de bägge olycksbröderna Centerpartiet och Kristdemokraterna, i varje fall inte så länga deras nuvarande partiledare väljer att -- och får -- stanna kvar i respektive befattning.
__________

Opinionssiffror i går, i dag och i morgon [44]

I dagarna har ytterligare en opinionsundersökning avseende de politiska partiernas andel av väljarkåren publicerats. Den är uppmuntrande för somliga och nedslående för andra. Så brukar det ju också vara. Sedan flera år tillbaka är väljaropinionen så rörlig och stundom även oförutsägbar, att man tar sig för pannan -- och det i synnerhet om man till äventyrs råkar vara centerpartist med vad det nu innebär av berättigad oro för framtiden.

En klok kommentator -- alla kommentatorer är inte av samma klass -- påpekade att det är tre och ett halvt år till nästa val och att man därför i varje fall tills vidare kunde avvakta utvecklingen utan att låta blodtrycket skena i höjden. Det är sant på ett sätt, men inte på ett annat sätt.

Man kan alludera till general de Gaulles kända appell till franska folket den 18 juni 1940. Generalen konstaterade där att man hade förlorat ett slag (nämligen slaget om Frankrike i början av andra världskriget), men också att man inte hade förlorat ett krig. Vilka är det då som har förlorat ett eller flera slag i kampen om väljaropinionen? Och hur ser framtiden ut för dem?

Här nedan parti för parti resultaten i procent av de röstande i riksdagsvalen 2006 respektive 2010 samt den väljarbarometer utförd av opinionsinstitutet Demoskop som i går publicerades i Expressen med flera dagstidningar:

Moderaterna 26,2/ 30,1/ 36,8

Centerpartiet 7,9/ 6,6/ 4,0

Folkpartiet 7,5/ 7,1/ 5,9

Kristdemokraterna 6,6/ 5,6/ 2,7

Socialdemokraterna 35,0/ 30,7/ 30,1

Vänsterpartiet 5,9/ 5,6/ 5,5

Miljöpartiet 5,2/ 7,3/ 9,3

Sverigedemokraterna 2,9/ 5,7/ 5,1
_________

Övriga 2,8/ 1,4/ 1,5

Den österriksk-amerikanske ekonomen och managementguren Peter F. Drucker publicerade 1996 i en volym på drygt åttahundra sidor tre tidigare böcker med titlarna 'Managing for Results', 'Innovation and entrepreneurship' och 'The Effective Executive'. Den som har tillgodogjort sig Drucker lärdomar (i stort, är det väl bäst att tillägga), han eller hon inser genast att the Chief Executive Officer -- med andra ord partiledaren -- i tre partier snarst möjligt borde ha lämnat sina befattningar efter valet. Det är Socialdemokraternas Mona Sahlin, Centerpartiets Maud Olofsson och Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Mona Sahlin har gjort just det om drygt en månad. Sedan gäller det för Socialdemokraterna att inte snubbla i den nervositet som i dagsläget tycks sätta sin prägel på partiet. Man bör därför välja ett säkert kort som Sven-Erik Österberg till efterträdare på partiledarposten -- och det inte bara som bindestrecksfenomen, utan med tanke på de närmaste tio åren. Österberg är i dagsläget femtiofem år gammal. Det innebär att han är mycket erfaren, men ändå långtifrån förbrukad. Det valet hade -- alla detaljer å sido -- även Drucker förordat.

Maud Olofsson är till att börja med omtyckt i sitt parti, och hon är det med viss rätt. Hon är glad, hon är lättillgänglig och hon är trevligt språksam. Men hon är också grund och i dagsläget desperat. Hur grund (och även farligt egocentrerad) Maud Olofsson är framgår av den bok, som hon i samarbete med Anna-Karin Hatt och Greger Hatt några månader före valet lät publicera under titeln 'Ett land av friherrinnor'. Hur desperat framgår av diverse utspel om vilkas förträfflighet det råder delade meningar.

Finns det då en fullgod efterträdare till Maud Olofsson, om nu efterträdarfrågan skulle ställas på sin spets redan vid partistämman i september? Det finns det -- alla vidlyftigare resonemang å sido -- inte. (Namnet Annie Johansson faller på grund av det stenhårda självmål och de skott i bägge fötter, vilka under rubriken 'Frihet' kan avnjutas i samlingsvolymen 'Med frihet följer ära' från förra året. Det rör sig här både om pretentiös bluffhistorik och total brist på självkritik.) Därför bör Maud Olofsson få göra det hon tills vidare helst själv vill, nämligen sitta kvar åtminstone till partistämman 2013.

Om man nu spinner litet vidare på den tråden, så inställer sig omedelbart en knut som heter 'vinna nästa val'. Hur gör man då för att lösa upp den knuten i syfte att prestera klart bättre siffror 2014 än senast det begav sig? Man rensar till att börja med ut inkompetenta och/eller ohederliga distriktsledningar. (Det finns åtminstone en sådan distriktsledning, till vilken jag har ett särskilt gott öga.) Det gäller möjligen även våra arma vänner Kristdemokraterna.

Om det nu visar sig ogörligt, så får man tillgripa en annan strategi. Man läsar allt vad som finns att läsa om den amerikanske valstrategen Karl Roves bedrifter. Det var Rove som två gånger om lyckades föra fram väl vitsordad inkompetens till maktens boningar. Namnet var G. W. Bush, och resultaten av dennes åtta år vid makten alltför väl kända för att behöva sammanfattas här.
__________