Så har då det oväntade inträffat: Socialdemokraternas valberedning med förutvarande socialministern Berit Andnor i spetsen nominerade en dark horse till ny ordförande i partiet. Nomineringen saknade inte en viss logik: valet föll på försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt -- på samme Håkan Juholt som var den förste som efter katastrofvalet 2010 krävde inte bara att en ny partiledare skulle träda till, utan dessutom att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande.
Det var möjligen ett bra val. Det framgår i så fall inte minst av de ytterst negativa kommentarer i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som följde på detsamma. En ledare i förstnämnda avisa rekommenderade till och med en av de mera framskjutna kandidaterna i förhandsspekulationerna, nämligen unge Mikael Damberg, att ta strid i saken vid den partikongress som inom kort har att fatta det definitiva beslutet i partiledarfrågan.
Denna invitation till politiskt självmord kommer givetvis inte att hörsammas. I Socialdemokraternas långa historia har det nämligen alltid funnits ett antal regeltvång. Ett sådant regeltvång är att man helst inte söker utan erhåller uppdraget som partiledare. Ett annat regeltvång är att den partiledarkandidat som valberedningen stannat för blir enhälligt vald vid efterföljande partikongress. Blod må ha flutit på vägen dit, men väl där slutar man leden till hundra procent.
Låt oss bekanta oss närmare med mannen med mustaschen! Han kommer från Småland, och närmare bestämt då från Oskarshamn i Kalmar län -- alltså inte från Stockholmsområdet den här gången. Det är en god sak i sig. Han är fyrtioåtta år, vilket är den perfekta åldern för en tillträdande partiledare. Vederbörande är alltså erfaren och någorlunda prövad i politiska värv, men ändå inte så erfaren och så prövad att han inom överskådbar famtid kommer att falla ihop av politisk åldersutmattning.
Det har anmärkts att Håkan Juholts bildningsgång varit tämligen slätstruken. Den avslutades nämligen med föga sensationella betyg från tvåårigt gymnasium (i en tid under vilken denna säregna hybrid ännu inte hade skattat åt välförtjänt förgängelse). Men då bör man nog betänka att politisk verksamhet inte i första hand är en intellektuell sysselsättning. Det har framgått inte minst av att den helt övervägande majoriteten av högutbildade akademiker som sökt sin framgång i rikspolitiken gjort en tämligen slätstruken figur när de väl hamnat där. Politik är nämligen i första hand en praktisk sysselsättning.
En nyvald partiledare brukar få några smekmånader med den politiska opinionen. Men om opinionen skall stabiliseras efter smekmånaderna eller rentav bli ännu gynnsammare allteftersom tiden går, då kräver det sin man. För det första skall han i alla väder vara sig själv och inte försöka framstå som någon annan, vars kostym med tiden förefaller väl stort tilltagen och vars later saknar täckning. Det är faktiskt inte så självklart som det kanske låter. Ett par företrädare på partiledarposten har nämligen fallit för den frestelsen.
För det andra skall en nyvald partiledare från dag ett omge sig med goda rådgivare på alla plan. Det kräver inte bara människokunskap, utan även hyggligt stark självkänsla. Man har alltså inte behov av tillbjudsamma illusionister, vilka i själva verket inte stort mer är än blindpipor, pratmakare och ögontjänare. Därför bör urvalsprocessen få ta den tid den verkligen kräver. Det är så lätt att rusa iväg när ett ledarval väl nått sitt slut.
Om man gör ett svep utöver Sveriges gränser, så kan man anföra en av huvudnycklarna till -- exempelvis -- president Trumans och general de Gaulles säkra och välsignelsebringande ledning av USA (1945-1953) respektive Franrike (1940-1944 i exil, 1944-1946 och 1958-1969). De hyste ingen som helst aversion mot att omge sig med Kompetens med stort K. Tvärtom. De gjorde det. (Läsrekommendation: Charles de Gaulle, Memoires d'espoir: Le reneveau 1958-1962.)
Om nu Håkan Juholt fattar ett fast tag om den socialdemokratiska rorkulten och vinner tillbaka ett under ganska många år minskande opinionsstöd -- hur kommer det då att påverka den inhemska politiska kartbilden i stort? Här är fältet öppet för de mest skiljaktiga framskrivningar av en okänd verklighet. En ganska säker gissning är dock att Moderaterna -- det nya arbetarpartiet -- i så fall kommer att reduceras till ett tjugofemprocentsparti, vilket mot bakgrund av det förflutna väl ändå måste anses gott nog.
En tämligen osäker gissning är däremot att en sådan framgång skulle ytterligare decimera de skaror som fortfarande sluter upp kring de mindre allianspartierna. Men faran är nog inte försumbar för de bägge olycksbröderna Centerpartiet och Kristdemokraterna, i varje fall inte så länga deras nuvarande partiledare väljer att -- och får -- stanna kvar i respektive befattning.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar