Det är i dag tio år sedan Maud Olofsson tillträdde som partiledare för Centerpartiet. Hon efterträdde då den numera ganska bortglömde naturentusiasten och nakenbadaren Lennart Daléus. Denne fick tre år på sig för att -- inte minst i kraft av ett pålitligt grönt förflutet -- gjuta nytt liv i det då ganska sargade partiet. Men enligt parti-intern bedömning misslyckades han med sin uppgift.
Det fanns två kandidater i striden om partiledarskapet efter Daléus, Maud Olofsson själv och Lena Ek. Maud Olofsson hade inga utbildningsmeriter att tala om och var inte riksdagsledamot, medan däremot Lena Ek var både juris kandidat och just riksdagsledamot. Vad var det då som fällde utslaget i valet mellan den ena och den andra kandidaten?
Det var Maud Olofssons fräscha framtoning och anmärkningsvärda förmåga att fånga uppmärksamheten hos ett auditorium -- litet eller stort spelade ingen roll. Hon har dessutom alltid varit chic som bara en kvinna kan vara det. (Lena Ek blev med viss rätt mycket bedrövad över att hennes formellt sett överlägsna meriter inte fick fälla utslaget i partiledarvalet. Hon lämnade 2004 Riksdagen till förmån för EU-parlamentet, där hon fortfarande innehar ett mandat fram till 2014 och anses ha gjort bra ifrån sig.)
De tio åren avfirades ett par dagar i förväg genom ett jämställdhetsseminarium för partisympatisörer i Riksdagens förstakammarsal jämte en följande partineutral uppvaktning i sammanbindningsbanan. Bägge evenemangen var välbesökta. Under jämlikhetsseminariet yttrade sig inledningsvis professor Arne Jernelöv på ett mer abstrakt plan om hur samhällsutvecklingen skulle te sig i riktning mot en värld där 'kvinnorna tar över makten'. (Jernelöv har skrivit en bok med den lockande titeln 'Amazonia -- en värld där kvinnor styr', ett av många kuriosa i den säregna genre som går under namnet genusforskning.) För den kritiskt sinnade åhöraren föreföll Jernelövs med viss brio presenterade framtidsscenario inte helt självklart.
Följande inledare var Nima Sanadaji, en manlig forskare i trettioårsåldern. Hans framställning präglades alltigenom av konkretion och reda. Sanadaji framhöll att vårt eget land ligger ganska långt framme i jämställdhetsavseende, och han inriktade sig i väsentliga avseenden på olika kvinnogruppers karriärmöjligheter. Sammanfattningsvis hade kvinnorepresentationen i stort avancerat fortare inom exempelvis politiken än inom näringslivet. Det skulle inte minst bero på den förda ekonomiska politiken. Denna sin tes har Sanadaji utvecklat i en bok med titeln 'Jämställdhet inom räckhåll'.
Det bereddes plats för kommentarer och frågor från de väl över hundra deltagarna i seminariet. Kvinnoförbundets ordförande, riksdagsledamoten Annika Qarlsson, ledde i egenskap av moderator diskussionen med fast hand, och det kunde nog behövas: det är inte ovanligt i sammanhang som detta, att de som har minst att komma med anser sig ha mest att säga -- och även försöker göra det
Seminariets höjdpunkt blev ett likaså av Annika Qarlsson (född 1964) lett meningsutbyte mellan tre centerkvinnor i framskjuten eller tidigare framskjuten ställning: partiledaren Maud Olofsson själv (född 1955), den tidigare 1:e vice partiledaren och därefter ambassadören Helena Nilsson Lannegren (född 1948) och den nyvalda riksdagsledamoten Abir al-Sahlani (född 1976). Det tema som förelagts de tre centerkvinnorna var 'Föregångare inom politiken -- ett samtal om politikens villkor'.
Riktigt så blev det nu inte, men det som blev var intressant nog. Helena Nilsson (som hon hette under den tid det begav sig) inte bara formulerade sig på den hemskaste malmöitiska, utan var dessutom bitter på sitt parti. Någonting hade hänt som fått hennes politiska karriär att kantra, men vad det var framgick aldrig. Därutöver nyttjade Helena Nilsson begreppet 'grabbig' för att karakterisera andan i det Centerparti som tydligen hade behandlat henne illa.
Abir uppehöll sig företrädesvis även hon vid sig själv och presenterade därvid något av en lärobok i hur man gör om man vill avancera i en partihierarki. Att hennes tills vidare muntliga lärobok i ämnet politisk psykologi stämmer med verkliga förhållandena har hon själv lett i bevis. Men hur långt kommer hennes insikter att föra henne? Hon är fortfarande i början av sin politiska karriär.
Vad var det då som Maud Olofsson yttrade? Inte ett ord som hon inte hade yttrat tidigare i mer eller mindre mediala sammanhang. Men det som sades var välfraserat, klart och uttrycksfullt. Det var både glädjande och sorgligt -- glädjande därför att Maud Olofsson lyfte evenemanget varje gång hon yttrade sig, men sorgligt därför att det i dagläget inte är så mycket mer än sin framtoning som hon har att ge det parti hon företräder.
__________
I sammanbindningsbanan höjde sig som vanligt Fredrik Reinfeldts gestalt två gånger om över mängden -- ett huvud högre än Jan Björklund och två huvuden högre än Maud Olofsson som han är. Han gratulerade sin jubileums-allianpartner med den konversativa artighet som är ett av hans adelsmärken. Bredvid dem stod just Jan Björklund, och runt de tre grupperade sig det övriga allianspolitiska hovet. På visst avstånd tog dussinet pressfotografer tvåhundra onödiga fotografier, och från ena väggen i det väldiga rummet blickade forna tiders talmän (från både det senare tvåkammarsystemets och enkammarsystemets tid) avbildade i olja ned på dagens makthavare.
Det bjöds på obegränsat med vin och snittar, och med tilltagande berusning började talmansporträtten just tala med varandra. Det var ju intressant för en eller annan av de personer som vandrade eller vacklade fram och tillbaka över eller kors och tvärs i sammanbindningsbanan.
'Sic transit gloria mundi', yttrade den folkpartistiske talmannen i Första Kammaren 1965-1970 och gamle diplomaten Erik Boheman, naturligtvis iförd frack och prydd med kommendörstecknet av Nordstjerneorden kring halsen och Serafimersordens ljusblå band över bröstet. Så egendomligt.
'Vaffan menarru', sluddrade en enkammartalman (S), som tydligen ansågs sig tilltalad av den tidigare kabinettssekreteraren samt ambassadören i London och Washington. Enkammartalmannen hade något av A-lagare över sig. Han var påfallande rödmosig i synen och föreföll ur stånd att räta på ryggen där han satt hopsjunken på snedden i vad som påminde om en talmansstol. 'Vaffan menarru egentligen?'
'Precis vad jag säger', svarade Boheman. 'Sic transit glora mundig. Så förgår all världens härlighet. Vin och snittar i all ära, men var är jacketterna, var de utsökt skurna klänningarna? Och var är den politiska framgång som här skulle förtjäna att firas? Vad säger Ni, vän och kollega Allard?'
Enkammarriksdagens talman 1971-1979 Henry Allard (S) klev helt sonika ut ur ramen och vände sig först till Erik Boheman och därefter till samtliga tidigare och senare kolleger på talmansposterna:
'Tack för översättningen, vän och kollega Boheman! I den ålder då Ni läste latin i läroverket och juridik på universitetet och därefter vann inträde i Utrikesdepartementet, i den åldern var jag först springpojke och därefter skoarbetare. Det beklagar jag inte. Men jag beklagar att det inte är idrottsrörelsen eller nykterhetsrörelsen som hellre blir ihågkomna i dag, i stället för något som är så litet som dagens jubileum egentligen är. Och vem betalar -- vem anser sig ha rätt att betala -- för ett sådant fördärv som en fest i sammanbindningsbanan med obegränsat intag av alkoholhaltiga drycker dock utgör?'
Statminister Reinfeldt (M) kände sig tydligen pikerad. Han vände sig till den glädjedödande förutvarande springpojken och skoarbetaren från Örebro och yttrade i magistral ton: 'Det är en fråga som varken jag eller någon annan får besvara. Det skulle nämligen innebära ett intrång i vår grundlagsskyddade rätt till fria och hemliga val. Det måste du väl ändå förstå?'
'Det gör i varje fall inte jag' uttalade sig någon. 'I synnerhet inte när det gäller ett evenemang i c-moll', fortsatte vederbörande efter en sekundsnabb tankeflykt till Beethovens femte symfoni, den så kallade Ödessymfonin. (Tre inledande pukslag i första satsen markerar att Ödet klappar på dörren.)
Men gode Gud! Det måste ha varit jag själv (C) som höjt min röst, ty allas blickar riktades mot ett och samma håll. Och det är sannerligen inte första gången sådant inträffar. Att jag aldrig lär mig!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar