Medborgardygd och samhällserkänsla [51]

I dagarna har diskussionens vågor gått höga i anledning av ett förslag från Kristdemokraterna om att det under vissa omständigheter skall vara straffbart att ej hjälpa en medmänniska i nöd. Den främsta förespråkaren för lagförslaget i fråga är den unga kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber, och den inskräkning som redan antytts är att den hjälp som måste lämnas skall ligga inom en viss rimlighetsgräns. Ingen skall exempelvis vara tvungen att sätta sitt eget liv på spel för att hjälpa nägon annan som befinner sig i livsfara eller annan påtaglig fara.

Vad menas? Se 10 kap. 28-38 mom. Lukas:


En rättslärd person som för tillfället befinnner sig i Jesu omgivning har för avsikt att sätta krokben för Jesus. I det syftet ställer han en verkligt knepig fråga till den sistnämnde, eller kort och gott: 'Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?' Jesus svarar sammanfattningsvis: Du skall älska Herren din Gud så långt det står i din förmåga, och du skall dessutom älska din nästa såsom dig själv.

Men vem är då min nästa? Jesus svarade och sade, här i enlighet med den utmärkta översättning som återfinns i Carl XII:s Bibel:

'En man for ned af Jerusalem til Jericho, och kom i röfware händer, och te klädde af honom, och sargade honom, och gingo tädan, och läto honom ligga halfdöd. Så hände sig, at en Prest for neder åt samma wägen, och tå han fick se honom, gick han fram om honom. Sammalunda ock en Levit [tempeltjänare], tå han kom til detsamma rumet, gick han fram, och såg på honom, och gick sedan fram om honom.

'Men en Samaritan reste samma wägen, och kom til honom, och när han såg honom, warkunnade han sig öfwer honom, och gick til, och förbandt hans sår, och göt ther olja och win, och laden på sin ök [mula eller åsna], och förde honom til herberget [resanderummen], och skötte honom.

'Then andra dagen for han tädan, och tog fram två penningar, och gaf wärden, och sade till honom: "Sköt om honom, och vad tu mer kostar på honom, wil jag betala tig, när jag kommer igen."

'Hwilken av thessa tre synes tig [den rättslärde] nu hafwa warit hans nästa som för röfwarena kommen war? Sade [Då svarade]han [den rättslärde]: "Then som bewiste honom barmhertighet." Tå sade Jesus til honom: "Gack, och gör tu sammaledes."'


Om man fullt ut skall förstå innebörden av berättelsen om den barmhärtige samariten (numera klåfingriga översättare emellan samariern), så måste man känna till att den tidens judiska innevånare i den tidens Palestina utgjorde landets herrefolk, medan samariterna var en föraktad minoritet: de var resterna av ett folk som under århundraden och på olika sätt försökt bli inlemmade i den judiska gemenskapen, men som ändå aldrig lyckats bli det.

Sålunda: en man blir överfallen och rånad av ett gäng banditer. En judisk prästman respektive tempeltjänare observerar det inträffade, men de (som man numera säger) bryr sig inte. En samarit gör motsatsen. Fråga: Vem av dem kommer att med säkerhet förunnas evigt liv? Svar: Det räcker inte med att vara kyrkoherde eller pastoratsadjunkt eller andlig ledare med annan titel. Man måste också både vilja och göra det goda.

I ett tidigare skede väckte Kristdemokraterna till liv begreppet 'civilkurage'. Det var på tiden i ett land -- i klartext vårt eget antikulturland -- där uppmaningen 'sköt sig själv och skit i andra' har helt annat burskap. Kan man trots det lagstifta om att envar vid straffansvar skall besitta visst mått av civilkurage och medkänsla och i vissa sammanhang även leda detta i bevis?

Mer än en har sagt: Det kan man inte. Så är det också. Men i flera kulturländer existerar det belöningssystem för sådana medborgare som ger prov på anmärkningsvärt mod och berömvärd uthållighet i sitt medansvar för samhällets olycksbarn. Egennyttan får -- enkelt uttryckt -- vika för någon annans eller några andras väl och ve. Ett sådant belöningssystem borde även vi i Sverige ha.
__________

All historia inrymmer 'unbesungene Helden' -- obesjunga hjätar -- som velat det goda och gjort det goda, dock utan att erhålla samhällets kvittens på att det var någonting märkvärdigt eller efterföljansvärt i det. Varje god gärning har visserligen ett egenvärde. Men gärningen i fråga får ett ännu större värde om den vidimeras av samhället i stort, och sålunda hallstämplas som efterföljansvärt exempel.

Det skadar aldrig med konkretion. Den socialdemokratiske finländske politikern Karl August Fagerhom (1901-1984) har i sina memoarer 'Talmannens röst' erinrat om de befodringsgrunder vilka i varje fall under hans tid gällde för avancemang i finsk statstjänst. En av dem var påvisbar 'medborgerlig dygd'. Man kan översätta det med 'samhällsansvar utöver det ordinära'.

Vad är då samhällsansvar utöver det ordinära? Hur ter sig medborgerlig dygd överförd från abstrakt begrepp till konkret handling? Några slumpvis valda exempel får ge svar på den frågan.

I och med publiceringen i början av 1950-talet av den nederländska tonåringen Anne Franks dagbok framkom att den i Amsterdam bosatta judiska familjen Frank (föräldrar och två döttrar) samt ytterligare tre judiska personer i något mer än två års tid 1942-1944 hade lyckats hålla sig gömda för Die grüne Polizei (den nederländska polismyndighet som samarbetade med den tyska ockupationsmakten). Gömstället bestod av kontorsutrymmen i det hus där fadern Otto Frank hade drivit ett företag.

Men för att man skulle kunna överleva krävdes mycket mera, inte minst mat och andra livsförnödenheter. Den person som mer än någon annan tog på sig det farofyllda ansvaret i nämnda hänseende är väl känd. Hennes namn var Miep Gies (1909-2009), och hennes främsta egenskaper var just civilkurage och handlingskraftig medkänsla.

Här i Sverige påminns man flera gånger om året om den Maria och den Sarah, vilka fick lämna sina namn till viss lagstiftning på vårdområdet. De tog risken att trotsa sådan lojalitet med ondskefulla människor och deras ondska som i så mycket kännetecknar svenskt samhällsliv. Namnen lever och måste leva i kraft av ovannämnda lagstiftning. Men själva har de förblivit nästan helt anonyma.

Det förekommer från tid till annan små ceremonier -- bland annat hos Polismyndighheten i Stockholms län -- vid vilka livräddare och andra som lämnat medmänniskor hjälp i kritiska situationer får ett diplom eller något annat symboliskt tack för sina insatser. Men det leder inte till mycket mer än några pliktskyldiga notiser i media. I plast- och skräpkulturens Sverige finns det så mycket annat som pockar på den lättduperade allmänhetens intresse.

Vidare i den finländska biografiska litteraturen. I Finland -- som är ett kulturland -- har det sedan självständigheten från Ryssland 1917-1918 vuxit fram ett rikt ordensväsen. President Paasikivi (1946-1956) hade givetvis mer än en gång att ta ställning till vem eller vilka som skulle utses till högre befattningar i statstjänst -- och det gjorde han mer än en gång först sedan han underrättat sig om vederbörandes ordensutmärkelser. (Det framgår av Paasikivis postumt publicerade tjästeanteckningar.) Var det då så viktigt? Tydligen.

En annan president, nämligen general de Gaulle, hade ett styvt arbete när han från slutet av 1950-talet skulle skapa ordning ur kaos hos fransk politik och statsförvaltning. Då gällde att välja och vraka. Bland det som generalen valde att ta itu med återfanns det franska ordenväsendet, och det då inte minst för att stoppa den inflation för vilken Franrikes främsta ordensutmärkelse Hederslegionen (Légion d'honneur) -- instiftad 1803 av kejsar Napoleon -- hade blivit utsatt. Var det då så viktigt. Ja, tydligen.'
__________

I Sverige -- som alltså inte längre är ett kulturland -- avkaffades 1974 tre av landets fyra här åsyftade ordnar. De ordnar som helt gick förgängelsen till mötes (om man får uttrycka det så) var Serafimerorden (helt förbehållen Kungahuset och 'rikets herrar'), Vasaorden (fyra klasser, belöning främst för förtjänst inom näringslivet) och Svärdsorden (fyra klasser och helt förebehållen militära befattninshavare). Den orden som inte helt gick förgängelsen till mötes var Nordstjerneorden (fyra klassar, belöning främst för fötjänst i statlig verksamhet). Nordstjerneorden får visserligen inte längre utdelas till svenska medborgare, men väl till utlänningar. Det har sin särskilda och för Sverige föga smickrande förklaring, som kunde vara värd en egen mässa. Men den får tills vidare anstå.

De ordenutmärkelser som ovan nämnts stammade alla från 1700-talet och var givetvis redan av det skälet förargelseväckande för de makthavande (S), vilka dessutom av hävd och i kraft av inverterad fåfänga måste vara och praktiskt taget utan undantag har varit så kallade ordensvägrare. De hade alltså ingenting att förlora på sin ordenspyromani, men ett helt land av andras osmyckade frackutstyrsel
och ordenstomma aftonklänningar att vinna.

Det är sålunda huvudreglen: inga svenska ordenutmärkelser till svenska medborgare. Men det finns ett antal subversiva element i sammanhanget, nämligen de förtjänstmedaljer i guld och med ordenband vilka ännu inga makthavare lyckats avveckla. Det är Hans Majestäts Konungens medalj (föga exklusiv), Illis quorum (exklusiv) och Litteris et Artibus (begränsad exklusivitet, förlänas till utövare av de sköna konsterna i vid mening). Så var det med den saken.

Men vad är yta och vad är djup inom skilda länders ordensväsen? President Paasikivi och general de Gaulle har redan besvaret den frågan. De var så genomhederliga som en realpolitiker kan vara hederlig under pressade förhållanden, men de var även goda människokännare. Ett ordenväsende som är både rättvist och exklusivt är en tillgång för ett land som inte bara vill vara en nation, utan även en kulturnation. Det har i Sverige liksom i andra länder förekommit så kallat ordensmissbruk. Men det kan man alltid undvika -- om man ser upp och viljan är god.
__________

Det skadar aldrig att vara konkret. Det skadar heller aldrig att vara rakt på sak. Härmed föreslås att Nordstjernorden och Vasaorden återinstiftas med ändamålsbestämmelser enligt ovan, men nu med tre i stället för fyra klasser: ledamot, kommendör och storkommendör -- samt med av hävd tillhörande ordensinsignier.

Härmed föreslås även att en tredje orden instiftas -- även den med tre klasser -- för belöning av civilkurage eller för militärt mod samt för medmänsklig uppoffring. Den nyinstiftade orden skall enkelt och lättfattligt överta Svärdsordens insignier samt ha en civil och en militär klass, i förstnämnda fall utan svärd i ordentecknet och i sistnämnde fall med svärd. Den militära klassen skall i stort sett vara förbehållen svensk trupp i utlandstjänst. Och den nyinstiftade orden skall få namnet Pour le Courage. (För [visat] mod eller för modet.) Mais pourquoi?

Därför att förebilder måste hämtas utanför landets gränser, och därför att det skulle bli en markering av att Sverige inte skall vara Sverige endast innanför våra gränser. Sverige skall -- med de stolta traditioner som dock finns inte minst från senare 1700-talet -- även höra hemma hos en europeisk kulturgemenskap, i vilken franska språket utgör ett omistligt inslag.

År 1740 instiftade kung Fredrik den store av Preussen (större delen av nuvarande Tyskland med bestånd till 1918) landets förnämsta förtjänstorden, som fick namnet Pour le Mérite (För Förtjänst/en[ernas Skull]). Preussen var givetvis tyskspråkigt, men dess monark föredrog i lihet med vår egen Gustaf III franska språket. Därav namnet. Pour le Mérite var ursprungligen en miltär hedersbetygelse, men fick 1840 en civil klass för vetenskap och konst. Under skedet 1918-1952 var Pour le Mérite suspenderad, för att efter sistnämnda år ha återvunnit sin forna betydelse.

I den rika franska ordensfloran intar givetvis och som redan antytts Hederslegionen främsta rummet. Men där återfinns också en utmärkelse som träffar mitt i prick om det gäller att belöna förtjänta medborgare helt oavsett samhällsställning och karriäravancemang. Utmärkelsen i fråga heter Medaille d'honneur des actes de courage et de dévouement, Hedersmedalj för modiga handligar och självuppoffring. Medaljen är i silver och ordenbandet bär samma färger i samma färgställning som trikoloren.

Alla ordnar kräver slutligen ett väl fungerande ordenkapitel, eller med andra ord en styrelse som lika samvetsgrant som restriktivt fördelar ovan aktualiserade utmärkelser med sikte på nationaldagen den 6 juni. I det fallet skall jag emellertid inte gå händelserna närmare i förväg. Det skall jag inte heller göra i frågan om formerna för ordensregnet. Det redan sagda leder långt nog.
__________










__________

RD-valet: SD + 94.1 procent [34]

Politik är krig -- i mer eller mindre ordnade former. Varje parti väljer långsiktig strategi mellan de allmänna valen och taktik inför själva valet. En grundregel för all krigföring är vidare som följer:

Underskatta aldrig din motståndare eller dina motståndare -- men överskatta den eller dem inte heller. Och var alltid beredd på överraskningar mot resans slut: positiva eller negativa -- för ett eller två eller flera partier. I dagens Sverige är väljaropinionen rörligare än den någonsin tidigare har varit. Det ger vissa möjligheter för somliga, men innebär klara risker för andra.

I Riksdagen 2006-2010 var sju partier representerade, av vilka fem partier (M, C, FP, S och V) var äldre och etablerade och två relativa nykomlingar (KD och MP). De sistnämnda hade uppstått som resultat av utbrytningar från de äldre och etablerade partierna.

Fem partier var bra, ty det gav politiken en viss konstans. Ytterligare två partier var strikt statsvetenskapligt betraktat inte bra: det kunde i värsta fall åstadkomma stark splittring med ty åtföljande handlingförlamning -- men gjorde det lyckligtvis inte den här gången.

Men nu var man där och hade väl också förtjänat att vara det. De etablerade partiernas allt mattare engagemang i tros- och livsåskådningsfrågor beredde marken för Kristdemokraterna. De etablerade partiernas mera pliktskyldiga än flammande engagemang i miljöpolitiken beredde marken för Miljöpartiet De Gröna.

Det finns en logik i all politik. Om det uppstår ett vacuum i redan etablerade partiers engagmang och dådkraft, så finns det i länder med Sveriges parlamentariska system alltid utrymme för både enfrågepartier och flerfrågepartier, liksom för partier som utvecklas från det ena till det andra. Men det kan ta sin tid att slå sig in i de beslutande politiska församlingarna -- om man nu någonsin gör det. Det vet både kristdemokrater och miljöpartister.

Det vet också Sverigedemokraterna, som i och med årets val fick ett dundrande genombrott som riksdagsparti. Man fördubblade nästan andelen väljare jämfört med riksdagsvalet 2006. Och man gjorde det trots att alla de andra partierna i den mån de hissade en flagga för Sverigedemokraterna hissade en pestflagga. Det gjorde även statstelevisionen, och där har man ännu inte halat den.

Vad är det då som är så speciellt med Sverigedemokraterna, att partiet trots klen valkassa lyckades slå andra småpartier på fingrarna i riksdagsvalet? Och vad är det som är så förfärligt med Sverigedemokraterna att både statsminister Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin utfäst sig att vad som än må hända, så skall man inte på något sätt samverka eller ens umgås med dem?

Svaret på den första frågan är enkel. Portalparagrafen i Sverigedemokraternas stadgar lyder sålunda:

'Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd. Genom partipolitiskt engagemang vill partiet genom sina föreningar och aktiva som en folkrörelse skapa inflytande åt dem som delar syftet.'

Det har visat sig innebära att Sverigedemokraterna driver en politik som är starkt kritisk mot nuvarande invandringspolitik. Man anser att den är oansvarig och ett hot mot Sverige som nation. Om det verkligen är så i 'det mångkulturella samhället' kan man ju diskutera. Men det skall inte ske här. Sverigedemokraterna torgför hur som helst sina åsikter i saken, och de har -- helt enkelt -- vunnit allt större gensvar hos gemene man.

Men varför pestflaggan? Det beror på att Sverigedemokraterna sägs vara 'främlingsfientliga', vilket de bevisligen inte är. Det beror också på att Sverigedemokraterna (av exempelvis Mona Sahlin) sägs ha 'sina rötter i rasismen'.

Sistnämnda påstående saknar inte helt fog. Men det är i övrigt lika begåvat i egenskap av argument mot samröre med Sverigedemokraterna som att säga att man inte umgås med en person, därför att vederbörandes pappa suttit i fängelse. Det finns preskriptionstider även i politiken. (Under judeförföljelserna i 1930-talets Tyskland införde Bondeförbundet/Centerpartiet i sitt partiprogram exempelvis en punkt om att man skulle slå vakt om 'den svenska folkstammen'. Det ena hade givetvis ett samband med det andra.)

Återigen till president Paasikivi: 'Giv mig fakta, endast fakta. Allt annat är betydelselöst'.

Fakta är vidare att Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder, grillats mer än några andra svenska politiker i modern tid (och det inte minst i statstelevisionen) -- men, det måste man nog medge, visat sig hålla måttat. Det ansåg ju i varje fall en hel del väljare. Åkesson och Söder är nämligen kunniga, sakliga och balanserade. Om man inte är sverigedemokrat och i nämnda hänseende hänger sig åt önsketänkande, då gör man både sig själv och sitt parti en otjänst.

Sverigedemokraterna utgör knappast någon fara för Sverige. Men de utgör en fara för de mindre partier som även de kämpar om väljarnas gunst. Hur gör man då om man är ett konkurrentparti i samma väljaropinionsdivision som Sverigedemokraterna? Finns det över huvud taget ett vettigt svar på den frågan?

Ja, det gör det. Men det får tills vidare anstå.
__________

Finland: Ett sjuttioårsminne med förgreningar [17]

Den 1 november 1939 gick ryska trupper till anfall mot Finland. Det ryska kriget mot Finland har en väl känd och skakande förhistoria, som daterar sig till slutet av augusti samma år.

Då hade man från tysk och rysk sida slutit ett nonaggressions- och handelsavtal av i och för sig föga kontroversiell natur. Det var den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten i fråga innefattade emellertid inte endast nämnda avtal. Den innefattade även en hemlig klausul, i vilken de bägge avtalsslutande parterna -- sålunda Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland -- enades om att dela betydande delar av Europa i var sin intressesfär. Intressesfär innebar i det här sammnanhanget att det skulle stå de bägge parterna fritt att föra erövringskrig mot vissa namngivna nationer utan att trampa varandra på tårna.

På Sovjetunionens lott föll bland annat de tre baltiska staterna och Finland. När Sovjetunionen öppnade kriget mot Finland hade man redan erövrat de baltiska staterna. Återstod alltså Finland. Den 1 december 1939 släpptes de första ryska bomberna över Helsingfors och Viborg (den nästa största staden i dåvarande Finland).

I det läget var endast det bästa gott nog. Därför inkallade president Kyösti Kallio omedelbart riksbankschefen Risto Ryti (1889-1956, namnet uttalas me kort y) som statminister. Och Ryti skulle mindre än ett år därefter -- sedan Kallio hastigt avlidit -- lämna statsministerämbetet till förmån för presidentposten. Den i disponibilitet försatte fältmarskalken Gustaf Mannerhem (1867-1951) var i egenskap av ordförande i Försvarsrådet självskriven som överbefälhavare. (I en nyligen genomförd opinionsundersökning om vilka personer som betytt mest i finsk historia erhöll för övrigt Mannerheim första platsen och Ryti andra platsen.)

Från rysk sida räknade man med en snabbt expedierad affär. Men det blev inte så. Till omvärldens oförställda häpnad och även beundran höll den finska armén stånd i 101 dagar, och innan den finska fronten helt hade brutit samman lyckade man från finsk sida den 12 mars 1940 få till stånd en vapenvila som inledning till kommande fredsförhandlingar.

Fredsvillkoren blev hårda. Finland fick avstå från Finska Karlen med Viborg (i transkription från ryska Vyborg) och tvingades utarrendera hamnstaden Hangö vid Finska som rysk flottbas. I och med fredsvillkoren hade Finland gått förlustig drygt en tiondel av landets ytvidd, vilket innebar att mer än 400,000 invånare måste omplaceras inom det övriga landet.

Finska vinterkriget -- som ovannämnda krig kom att kallas -- kostade Finland 20,000 stupade och 44,000 sårade. Motsvarande siffror för Ryssland var 131,000 stupade och 325,000 sårade. Det säger en del.

Från finsk sida räknade man från tid till annnan med uppslutning i kriget från västmakterna, och främst då från svensk sida. Så blev nu inte fallet. Finlands sak är vår, hette det visserligen, och en del hjälpinsatser från Sverige kom också Finland till godo. Men ändå avfattade någon följande versrader:

Grät Sverige? Även Finland grät,
men som mor och maka gråter.
__________

Det bör vi aldrig glömma. Vi bör aldrig heller glömma att Finland efter Fortsättningskriget med Sovjetunionen 1941-1944 kunde räkna åttiotusen döda av en befolkning på litet drygt fyra miljoner innevånare -- aldrig heller att det tog tolv år innan 'den falska fredan' -- det nästan totala beroendet av Sovjetunionen -- hade nått vägs ände. Då hade president J. K. Paasikivi (1870-1956) i egenskap av statsminister 1944-1946 och president 1946-1956 visat vad man kan åstadkomma i kraft av fast statsledning och diplomati i elitklass. Emot sig hade han då haft ett hisnande stort 'krigsskadestånd' till Sovjetunionen, ett förbud för Finland att erhålla Marshallhjälp, samt därutöver kommunistisk infiltration i flera viktiga samhällssektorer.

Sovjetunionens diktator hette då inte längre Josef Stalin utan Nikita Chrustjev, och denne hade vid en -- låt vara sluten -- session med den tjugonde partikongressen just 1956 sagt vad som förr eller senare borde sägas om personkulten och terrorväldet under Stalins många år vid makten. Men Chrusjtev gick längre än så: han lät samma år återlämna Hangö till Finland. Det skulle visserligen förr eller senare ske, men det skedde nu långt i förtid.

Risto Ryti blev under efterkrigstiden dömd två gånger om. För det första iscensatte segermakten Sovjetunionen en skenprocess mot de finska 'krigsanstiftarna', och av dem ansågs Ryti intaga tätplatsen. Mannerheim -- som 1942 hade förärats titeln marskalk av Finland och interemistiskt övertagit presidentposten efter Ryti -- vågade man sig inte på. Domen mot Ryti löd på tio års fängelse, som började avtjänas 1946.

Samtidigt esklerade en intern debatt -- med svallvåger till Sverige -- om den finska statsledningens roll i Fortsättningskriget. Man hade -- under Rytis ledning -- fört kriget med materiellt bistånd av Hitler-Tyskland. Det var illa nog. Men man hade därtill som ett av krigsmålen att erövra Fjärr-Karelen (Ryska Karelen) för att i det give-and-take som skulle äga rum efter krigslutet kunna erbjuda någonting substantiellt i utbyte mot att Finska Karelen definitivt återbördades till moderlandet.

'Vapenbrödraskapet' med Hitler-Tyskland -- det vet vi nu sedan länge -- var en helt nödvändig förutsättning för att inte Finland snart nog efter det nya krigsutbrottet 1941 skulle inlemmas som ny rådsrepublik i Sovjetunionen. Karelenstrategin -- det vet vi sedan ännu längre tid tillbaka -- misslyckades. Men den var ändå inte så illa tänkt. Det hade inte krävts särskilt mycket för att den skulle ha givit utdelning -- egentligen inte mer än att de krigförande västmakterna hade brutit den isolering i vilken Finland befann sig även efter det att ett stilleståndsavtal den 19 september 1944 hade träffats med Sovjetunionen.
__________

Risto Ryti hade i egenskap av riksbanschef efter Frihetskriget 1917-1918 mellan vita (demokrater) och röda (kommunister) rett upp en ekonomi som var slagen i spillror av kriget. Finland hade därunder att i likhet med flera andra krigshärjade europeiska länder luta sig mot stora utländska krediter -- främst från USA -- för att samhällsekonomin inte skulle kollapsa helt och hållet. Det var ingeting märkvärdigt med det.

Det som var märkvärdigt, det var att Finland som enda land aldrig begärde lättnader när det gällde återbetalningsskyldigheten -- exempelvis i form av moratorier -- utan punktligt år efter år erlade amorteringar och ränta på lånen. Det skedde fram till 1939, och under hela det här aktuella skedet skedet med Ryti som riksbankschef. I den ligan hade han för övrigt endast två jämbördiga kolleger: den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht (som 1923-1924 kom till rätta med hyperinflationen i sitt land) och den mångårige svenske riksbanschefen Ivar Roth (som 1948 hellre lämnade sin befattning än accepterade den socialdemokratiska regeringens Erlanders övervägande destruktiva lågräntepolitik).

Ryti hade som framgått 1940 efterträtt den hastigt avlidne Kallio på presidentposten. Men som ett led i Finlands positionering inför det fredsslut som måste komma hade han i augusti 1944 frånträtt sitt höga ämbete. (Med den finlandssvenske historikern professor Henrik Meinanders ord: Ryti offrade sig.) Ryti räknade naturligt nog med att efter krigsslutet i september samma år kunna återgå till sin befattning som riksbankschef, nu för att återigen gång bringa reda i en samhällsekonomi i spillror. Men så blev det ju inte. Det blev i stället en rättegång där brottet var fosterlandskärlek och domen blev hård.

Rytis hälsa försämrades kontinuerligt under fängelseåren, och den försämrades så till den grad att president Paasikivi redan 1949 till sin lättnad kunde låta benåda föregångaren. Ryti hade drabbats av något slags arterioskleros, som obönhörligt fortskred intill hans borgång i oktober 1956. Det var nästan sjutton år efter krigsutbrottet 1939, och då kunde man utöver Hangöreträtten avläsa ett annat mycket tydligt tecken på att sjutton års kamp för överlevnad verkligen hade burit frukt.

Risto Ryti erhöll nämligen statsbegravning. Och hans och hans hustru Gerda Rytis gravvård på Sandudds begravningplats i Helsingfors -- det förtjänar att avslutningsvis nämnas -- är så vacker och så symbolmättad att man nästan tappar andan första gången man ser den.
__________

Calmez-vous Mme O [10]

Där det var dags för slutdebatt i teve inför det franska presidentvalet härförleden gick stridens vågor höga -- så höga att den ene kombattanten, M. Sakorzy, ansåg sig tvungen att tillhålla den andra kombatattanten, Mme Royal, att sansa sig något. Så här föll den blivande presidentens ord: 'Calmez-vous, Madame, calmez-vous!' Lugna ned er, min fru, lugna ned er !' Men så blev inte fallet. Mme Royal replikerade genast (i svensk översättning): 'Det tänker jag inte alls göra, inte alls!'

Det var dumt tänkt och sagt av Mme Royal. Men de bägge presidentkandidaterna befann sig i valkampanjens slutskede, och då är det väl lätt att tröttheten och irritationen tar ut sin rätt. I början av det marathonlopp som årets valstrid i vårt eget land ser ut att bli bör man nog emellertid tänka sig för och hushålla med krafterna och vara observant på att mjölksyran i benen inte börjar börjar kännas redan efter halva loppet. Man bör vidare inte exponera sig så ofta att valmanskåren börjar känna leda vid det alltför bekanta ansiktet och de alltför ofta uttalade formler vilka -- intalar man sig -- skall vara nyckeln till framgång.

Statsminister Reinfeldt har redan haft en omfattande debattomgång med oppositionsledaren Mona Sahlin. Personer som jag intervjuat med anledning av nämnda meningsutbyten har nästan undantagslöst karakteriserat dem som ointressanta eller rentav tråkiga. Nu läser jag att vår egen partiledare Maud Olofson initierat en debattrunda om tio omgångar runt om i landet med företrädare för Miljöpartiet. Det är en utmaning som det kanske är svårt att komma ifrån. Men fortsättningsvis?

Spar på krafterna, drag ned på tempot -- det blir här min uppmaning till alla partiledare inom Alliansen! Betänk följande: När marskalk Mannerheim 1946 lämnade över presidentposten i Finland till sin efterträdare Juha Paasikivi fick den sistnämnde ett gott råd från företrädaren: Det löd sålunda: 'Man skall aldrig visa sig för angelägen.' Och en lärd vän har för inte så länge sedan berättat för mig att nämnda uppmaning första gången faktiskt formulerades av en av alla tiders mest slipade diplomater och politiker, nämligen den franske överlevandskonstnären Talleyrand (1754-1838).

Tallyerand tjänade sina första sporrar under Franska revolutionen, blev kejsar Napoleons gunstling men föll i onåd hos denne, blev utrikesminister hos efterträdaren kung Ludvig XVIII och -- som krönet på sin karriär -- företrädde Frankrike under Wienkongressen 1815, vid vilken han med virtuos skicklighet inte bara räddade stora landområden åt sitt hemland, utan även lyckades spränga den koalition som efter Napoleonkrigens slut kastade lystna blickar mot den stora förloraren -- just Frankrike. Slutligen var Talleyrand det mastermind som i väsentliga stycken regisserade den franska julirevolutionen 1830.

Vad säger oss då denna utvikning från vårt inhemska huvudtema? Det säger oss vad varje försäljare och förhandlare vet: Man skall inte tigga om någons -- inte ens om väljarkårens -- gunst. Man skall aldrig visa sig för för angelägen. Man skall få dem det gäller att betrakta det som ett privilegium att få rösta på det parti, vars partiledare förekommer minst i media och andra publika sammanhang och därför väcker mest uppmärksamhet när han eller hon framträder. Alltså inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Det skulle, tro mig, bäst tjäna Centerpartiets mer eller mindre eviga sanningar.

Inte ens om man i egenskap av partiledare står som förstanamn även på riksdagslistan i Stockholm -- rikets huvudstad och landets näst största valkrets -- skall man visa sig för angelägen -- där. Ta det fortsättningsvis litet lugnt, bästa partiledare! Calmez-vous Madame O!
__________