I dagens nummer av Dagens Nyheter har tidningens politiske redaktör Peter Wolodarski i den signerade ledaren publicerat en artikel under rubriken 'Brottsligt bokslut'. Det är en av de angelägnaste artiklar som hitintills publicerats på den här sidan årsskiftet. Det finns anledning att mer utförligt än nu återkomma till det katastrofala tillstånd i det svenska rättsväsendet som Wolodarski belyser, bedömer och fördömer.
Wolodarski nämner tre namn av intresse i sammanhanget. Han nämner de tio närmast förflutna årens justitieministrar, nämligen Thomas Bodström och Beatrice Ask. Den förstnämnde karakteriseras som medioker, den sistnämnda som inte mycket bättre. Han nämner också namnet på den mest skuldbelastade av alla landets länspolismästare, nämligen Carin Götblad i Stockholms län.
Men Wolodarski nämner inte namnet på den ytterst ansvarige för utvecklingen inom rättsväsendet i stort under tre och ett halvt års tid av mismanagement och poor performance, nämligen statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är dennes indifferens för det saken här gäller som ytterst möjliggjort att ont utvecklats till värre. Wolodarski borde ha nämnt även hans namn.
Akuta problem ropar på radikala lösningar. När sedermera marskalk Joffre i augusti 1914 övertog befälet för den franska armén (i Första världskriget) dröjde det inte många veckor innan han hade avskedat fyrtio generaler, vilka enligt hans bedömning helt enkelt inte fyllde måttet. I klartext: Man hade inget annat val än att sopa bort inkompetensen i ledningen för ett krig på liv och död.
Sverige är inte i krig. Men den rätt till liv, hälsa och egendom -- eller kort och gott trygghet mot våld och andra övergrepp samt bedrägerier -- som enligt Regeringsformen skall tillkomma varje i landet bosatt invånare, den rätten som den är nedsatt i lag har mer och mer fått karaktär av gummiparagrafer. Gummiparagraf är för övrigt särskilt 7 § Förvaltningslagen om att varje ärende där enskild är part skall behandlas så enkelt och snabbt som möjligt -- och ett helt gummikapitel i vår lagstiftning utgör 20 kap. Brottsbalken om tjänstefel respektive grovt tjänstefel.
Vad gör man när man tvingas leva i ett alltmera rättstillämpningslöst land, i vilket visserligen rättsstatsfasaden finns kvar, men i stora stycken endast för att dölja träsk av lätttja, inkompedtens och moralisk hållningslöshet? Man sluter sig samman till politiska frontalattacker för att bjuda det onda motstånd och vända utvecklingen till det bättre. Det gäller till att börja med naturligtvis dig och mig, men fortsättningsvis och om allt går väl många många andra
Saken blir inte bättre av att många domstolar har drabbats av så kallade sparbeting. Till dem hör landets största hovrätt, Svea Hovrätt, och landets största tingsrätt, Stockholms tingsrätt. Deras chefer, dåvarande hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt och lagman Lene Berke, redovisade var för sig de omedelbara konsekvenserna av Regeringens kameralt grundade omtanke om medborgarna. Det de hade att säga var illavarslande.
Vad sägs om att en avdelning i hovrätten tvingas forcera fram fyra domar under en enda arbetsdag? Johan Hirschfeldt var inte mild i sitt omdöme. Och det har ingen anledning att vara. En gång är det kanske din tur, en annan gång är det kanske min tur att få en formellt sett oklanderlig dom i handen, vilken emellertid i materiellt hänseende fyller en med häpnad. (Jag har själv varit med om det i egenskap av god man och ombud i alla tänkbara instanser för en kvinna med gravt funtionshinder och vet alltså vad jag här talar om.) Denna häpnad hade kunnat stillas något om hovrätten haft befogenhet att infoga följande reservation:
'Domvilla kan inte uteslutas på grund av tvingande brådska under handläggningen.'
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar