Ingen författarkarriär har varit så kort, så intensiv och så fruktbar som Frida-diktaren Birger Sjöbergs författarkarriär. Sjöberg gav ut sångsamlingen 'Fridas bok' 1922, romanen 'Kvartetten som sprängdes' 1924 och diktsamlingen 'Kriser och kransar' 1926. Tre år senare var han död, endast fyrtiotre år gammal. Och ingen diktsamling på svenska kan mäta sig med 'Kriser och kransar' vare sig ifråga om lyrisk ingivelse eller litterär sprängkraft.
Det gäller i synnerhet den dikt -- eller kanske snarare diktsvit -- som under titeln 'Konferensman' fick undertiteln 'Den Andlige berättade'. Och vid en sammankomst i Adolf Fredriks Församlings kyrksal på kvällen den 27 januari fick den förnyad aktualitet. Ty då kåserade 'En Andlig' med namnet Sven-Erik Kragh, med ämbetstiteln prost, med hemvist i Karlstads Stift och med partibeteckningen (C) i så lättsam ton om sin kyrka nu och i framtiden, att Budskapet helt försvann under beschäftig och inställsam lustigkurreförklädnad. Det var motbjudande.
Men jag, som var i anden brinnnade,
i smärta såg de vita vingar spikas
vid konferensen tunga furubord.
Och stundom tycktes som den stora Straffarn
vid denna laga möteredlighet
och denna ordnade förhandlingsgång
en suppleant i obemärkthet varit,
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad.
__________
Upprinnelsen till evenemanget i fråga var oskyldig nog. I en kallelse från Stiftsgruppen i Stockholm (C) vände man sig särskilt till 'centervänner i Stockholms stad och län, särskilt du som är förtroendevald i någon av församlingarna i Svenska kyrkan i Stockholms stift' att ta del av de 'strukturutredningar' som pågick på både stifts- och riksnivå i Svenska kyrkan. Det lät intressant. Och förtroendevald är jag ju.
Det framgick indirekt att partivännen Ellinor Moberg (kyrkorådsledamot i Vantör och bortintrigerad i landstingsvalet förra året) skulle hålla i sammankomsten, att ovannämnde Kragh i egenskap av ledamot i Strukturutredningen (som lustig nog skall vara slutförd senast den 1 april) skulle meddela senaste nytt från densamma, samt att kyrkomötesledamöterna Ann-Sofie Persson (C) och Karin Söder -- den sistnämnda under ett par år partiledare (C) -- skulle rapportera från Kyrkomötet.
Den store tyske författaren Thomas Mann (1875-1955) anförde en gång att konsten att vara underhållande är detsamma som konsten att vara utförlig. Om det nu förhåller sig så förtjänar kanske följande utvikning åtminstone en fotnot till en fotnot i samtida svensk kyrkohistoria.
Jag bestämde mig för att närvara vid ovannämnda sammankomst, och det inte minst för att återigen få träffa ett par redan nämnda partivänner som jag sätter särskilt högt, nämligen Ellinor Moberg (ävenledes kostexpert och i sextioårsåldern) och Ann-Sofie Persson (kantor och i trettioårsåldern). Jag kom alltså, och jag tog mig inledningsvis god tid på mig att beskåda de många porträttoljemålningarna i förhallen, vilka utgör en anslående series pastorum -- och särskilt då porträttet i trekvartsfigur av kyrkoherden Karl Berhard Öster, en prästman som under några av mina elevår i det näbelägna Norra Latin (Högre allmänna latinläroverket för gossar å Norrmalm) där svarade för en morgonbön (morgonsamling) i veckan. Öster hade för övrigt en vacker tenorstäma och sjöng gärna andliga ballader till eget gitarrackompajemang.
Jag gick in i sammanträdesrummet -- eller snarare i ett av sammanträdesrummen. Vi var oväntat få, och man ansåg tydligen att vi skulle placera oss på varsin stol i en halvcirkel av likadana stolar. Det gjorde vi. Men var var Ellinor? Och var befann sig Ann-Sofie och alla andra utannonserade estradörer? Inte där i varje fall. Och det hade sina skäl. Det framgick inom loppet av någon minut att jag hade råkat parkera mig hos en skara anonyma alkoholister. Jag fick ta snabbt farväl av ett femtontal personer -- samtliga män och flertalet av dem yngre män -- samt avlägsnade mig för att något försenad inträffa i rätt lokalitet.
__________
Man bjöd på potatissoppa, bröd, smör och ost. Ellinor hälsade välkommen och talade om att Ann-Sofie var så pass förkyld att hon inte hade kunnat infinna sig. Damn it. Och så äntrade prosten Kragh estraden. Han delade tacknämligt nog ut ett körschema -- och höll därefter låda i exakt nittio minuter utan paus, varefter jag vacklade ut i friska luften. Men alla andra -- och de var inte så få -- satt kvar för att efter halvtidspausen avnjuta andra halvlek av kvällens evenemang.
Sakfrågan? Enkel nog: Svenska Kyrkan har mellan 23,000 och 24, 000 anställda och äger ett mycket stort antal kyrkobyggnader. Både personal och kyrkobyggnader kostar ganska mycket i form av löner respektive underhåll. De ingår i en organisation, som i likhet med alla andra organisationer har en viss struktur. Men vilken struktur är den bästa i dagens läge? Svenska Kyrkan är långtifrån barskrapad, men den riskerar ändå att hamna på ett sluttande ekonomiskt plan om man inte tänker sig för och tänker rätt. Att döma av ovannämnda körschema har man tacknämligt nog trängt ganska djupt ned i den problematik varom här är fråga.
Så till Den Andlige som här och nu berättade. Man vet rätt säkert att vår allure eller habitus (ungefär beteendemönster och framtoning) i mycket är en produkt av imitationsprocesser, vilka dock vanligen klingar av med åren. De kan vara avslutade redan i barndomen med föräldrarna eller föräldern som huvudsakliga eller huvudsakligt imitationsobjekt. Men de kan -- i synnerhet hos människor med svag självkänsla -- vara livet ut. I går Göran Persson, i dag Thomas Östros.
Kvällens imtitationsobjekt visade sig vara den för några år sedan hänsovne folkpartistiske riksdagsmannen och auktionsförrättaren Karl Erik Eriksson i Arvika (född 1925, riksdagsledamot 1966-1988, ordförande i Inrikesutskottet 1971-1976) samt den från teveprogrammet Antikrundan kände antikmöbelentusiasten Knut Knutson. Från Eriksson hade kvällens entertainer hämtat en bredast tänkbara men här även tillgjord värmländska samt auktionsgestikulatur, medan han från Knutson hade hämtat en smattrande frågor-svar-aproach under idogt struttande fram och tillbaka utmed bänkraderna.
'Don't rub it in', heter det på engelska när man inte skall hudflänga personer mer än absolut nödvändigt. Alltså: återigen över till Konferensman!
__________
Konferensmannen är en prästman från 'litenheter' som har rest till en konferens i större format för just präster. (Den yttre ramen var hämtad från det stora ekumeniska möter i Stockholm 1925 med ärkebiskop Nathan Söderblom som primus motor.) Han har uträttat vad han borde ha uträttat i ämbetet: han har försökt trösta när sorgen gjort sig påmind, han har försökt medla när sprickan mellan ett par makar hotar att leda till skilsmässa. Men därutöver får han för sig att han även måste hantera tidens alla större prövningar (med tydlig anknytning till Första världskriget). Hur skall man tänka? Vad skall man göra?
Jag tänkte ropa: 'Upptag till behandling
punkt nolltusen-ingenting i dag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?
Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
Nu råmar städerna som djur
och stater svimmar.
Nu brinner krubban strax i Betlehem.
Kungsstjärnan sotas ned av feta rökar
från jord i brand, där krigarn ej på fingret
kan räkna dem han för en dag har ljustrat
på sliten bajonett ...'.
Jag tänka ryta: 'Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!'
Då sade sekreteraren stilla så:
'En enkel lunch serveras klockan två!'
- - -
Jag såg apostlabordet -- vita duken
förvirrad blicken följde till den punkt,
där då, i drömmar sänkt, mitt öga väntat
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann.
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld
demonisk groda daska ned i talet:
'Jag säger, bror,
att lammet dock är bättre som det är
än i det gröna stuvat ...'
Och, mättad utan mat, jag ängligt kände
förbannelsen av köttets tryck.
Och darrande, i hopplöshet som brände,
jag gick att dricka kvalens bittra dryck,
att lyfta i förfäran mina händer
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder.
__________
