Landstingsrådet [54]

Alla partipolitiskt aktiva har sina favoriter och sina icke-favoriter. Ju längre man är verksam inom ett politiskt parti, desto färre tenderar partikamraterna i förstnämnda grupp att bli, och följaktligen desto flera partikamraterna i sistnämnda grupp -- om jag nu rakt av skall redovisa mina egna erfarenheter. Det som föreföll vara idealism och intelligens var varken det ena eller det andra, utan blott sken. Det som föreföll vara viss mänsklig svaghet var inte bara det, utan även en följsamhet långt utöver anständighetens gräns.

En partikamrat som i varje fall hitintills klarat sig ganska bra i det sammanhanget heter Gustav Andersson. Han är kring de fyrtio och sedan 2006 landstingsråd i Stockholms läns landsting med huvudansvar för miljö- och skärgårdsfrågor.

Redan den yttre apparationen är anmärkningsvärd. Gustav är så lång till växten att han i upprätt ställning måste betrakta alla sina partikamrater i Stockholm von oben. Men han är lyckligtvis också så slank att han utan möda kan vika sig dubbel för att bättre uppfatta motpartens tal och minspel. Dessutom är Gustav något tunnhårig, vilket klär detta egg-head alldeles utmärkt. Vartill i fullständighetens namn skall läggas att Gustav ägnar sig åt segling sommartid och sjunger i kör året om samt delar sitt liv med en annan man.

Innanför den blottlagda huvudskålen finns åtskilligt som utan vidare kan betecknas som bildning och tankeskärpa. Först bildningen. Gustav har anförtrott sin bloggläsekrets att han sätter vissa böcker högre än andra, och bland dem den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs monumentala 'Bröderna Karamazov' från 1880, den tjeckiske författaren Jaroslov Hasesks festliga 'Den tappre soldaten Svejk' från 1921 och vår egen Birger Sjöbergs dubbelbottnade 'Kvartetten som sprängdes' från 1924. (Sorgligt att säga har Torgny Lindgens eländiga drapa 'Pölsan' hamnat i samma sällskap. Men även solen har ju sina fläckar.) Det säger en del om vidden av Gustavs kultuella landskap.

Vidare har Gustav den ambitionen att även i parti-interna sammanhang någorlunda ofta framträda muntligt inom sitt ämnesområde, senast i torsdags som inledning till den avslutande delen av distriktsstämman. Det gör han med otvungen vältalighet och viss intensitet, samt därutöver och tacknämligt nog utan att låta sig slaviskt bindas till det förelagda temat. Vilka Stockholmscenterpartister visste för ett par år sedan någonting om havrexportens betydelse för bönderna på Västgötaslätten under 1800-talet -- för att nu bara anföra ett exempel?

Så till Gustavs politiska tankevärld. I en högst blandad lektyr med den något sökta titeln 'Med frihet följer ära' har tio centerpartister i framskjuten ställning bidragit med lika många betraktelser i syfte att förmedla vad som ligger deras centerhjärtan närmast. En av de tio är Gustav, och det bidrag han signerat under rubriken 'Grundtrygghet' är -- kortfattat uttryckt -- briljant.
__________

Vi tar oss därför fortsättningsvis friheten att citera både Gustav själv och det han citerar. Först ut blir ett avsnitt ur Centerpartiets partiprogram 1959:

'Sedan de grundläggnade behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en tygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten. Utöver detta grundskydd skall samhället genom obligatorisk sociallagstiftning inte ingripa i den enskilda medborgarens rätt att disponera sina inkomster.'

Kan det sägs bättre? Knappast. Nu Gustav själv:

'En särskild stolthet för [Bondeförbundet/Center]partiet var genomförandet av barnbidraget, som utformats av bondeförbundaren och professorn i statstik [vid Stockholms Högskola och riksdagsledamoten 1944-1970] Sten Wahlund [1901-1977]. Tidigare hade fattiga barnfamiljer fått behovsprövat understöd som ofta delats ut under förödmjukande former som mat, kläder och skor, samtidigt som det funnits barnavdrag på skatten som främst gynnat hög- och medelinkomsttagare. Här gjordes ett särskilt nummer av att ersättningen skulle vara lika för alla barn och att den inte skulle vara behovsprövad.

'Den fråga som framför allt skulle kristallisera Centerpartiets fördelningspolitiska idé var pensionsfrågan, som blev alltmer akut från 1930-talet och framåt. Allmän folkpension hade införts [egentligen kommit till beslut] redan 1913, men ersättningsbeloppen var låga -- grundnivån låg på enbart en tiondel av en indusrtriarbetarlön 1918.

'På grund av världskrig och andra reformbehov var det först under 1950-talet som en större pensionsreform blev aktuell. Koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet [1951-1957] var dock plittrad i [frågan om] hur en modell skulle utformas. Socialdemokraterna och LO ville att tilläggspensionen skulle baseras på förmånstagarens lön och [därmed] inbetalade premier. [Statsministern 1946-1969 och socialdemokraten] Tage Erlander hade insett att partiets bas måste breddas. Indusriarbetarna hade börjat minska i antal, medan tjänstemannagrupperna blev alltfler. Därför måste den socialdemokratiska välfärdspolitiken utformas så att tjänstemän kände ett intresse i ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Det skulle ske genom inkomstgraderade socialförsäkringar.

'Centerpartiet -- som Bondeförbundet nu bytt namn till -- ansåg att ett sådant system skulle konservera skillnader i förvärvsinkomster, samtidigt som den inskränkte den individuella handlingsfriheten. Jordbrukare och andra småföretagare, liksom de många kvinnor som var hemmafruar eller medarbetare i lantbruk och småföretag, hade små inkomster och skulle därför få [relativt sett] låg pension. Åtminstone på ålderns höst borde människor ha rätt till samma stöd från det allmänna, varför Centerpartiet hellre ville höja den grundpension som var lika för alla. Enskilda som ville öka sin inkomstpension [pensionsinkomst] kunde teckna frivilliga försäkringar eller spara i boende eller eget företag.

'Koalitionsregeringen upplöstes och en folkomröstning hölls 1957 där (S)-linjen misslyckades med att få egen majoriet. Men även om Socialdemokraterna fullföljde sin linje med hänvisning till att Högerpartiet och Folkpartiet också förordat inkomstbaserade tilläggspensioner gick Centerpartiet stärkt ur striden. Många utanför landsbygden hade upptäckt att partiet stod för ett alterntiv i synen på rättvisa och frihet. Partiets egna idéer utkristalliserades och blev utgångspunkt[er] för kritik av den socialdemokratiskt färgade sanmhällsutvecklingen.'

__________

Det är synd att begreppet 'alliansens gröna röst' och företagarfrågorna i så hög grad som skett fått skymma blicken för det högst angelägna budskap som Gustav här -- med stadig förankring i Bondeförbundet/Centerpartiets förflutna och i strid med dagens tongivande doktriner -- förmedlar. Försäkringexperten inom mig har visserligen satt ett par smärre frågetecken i marginalen, men icke desto mindre rekommenderas varmt både läsning och omläsning av Gustavs utläggning om behovet av och möjligheterna till att skapa just grundtrygghet. Finns det egentligen någon viktigare politisk fråga -- vare sig det gäller oss här hemma eller hela vår omvärld?

Lovtal är en svår genre. Var går gränsen mellan ovedersägliga och tänkvärda fakta å ena sidan och intet stort mer än förljugen inställsamhet å den andra? Det beror på situationen och personen. Men läsaren får på egen hand fundera vidare över just den problematiken.

Förr i världen -- där både Gustav och jag själv gärna vistas -- förekom inte så sällan lovtal på vers. Men det är inte många sådana lovtal som har överlevt samtiden. Ett undantag utgör emellertid dikten 'Landshövdingen' i andra delen av Johan Ludvig Runebergs diktcykel 'Fänrik Ståls sägner' från 1860.

Handlingen i Runebergs dikt är förlagd till Finska kriget 1808-1809 (efter vilket Sverige gick förlustigt Finland). Den ryska ockupationsmakten företrädd av en general tränger sig in hos landshövdingen i ett visst län i Finland och begär att denne skall beordra allt svensk-finländsk krigsmanskap att nedlägga vapnen. I annat fall skulle något slag vedergällning drabba hela befolkningen.

Landshövding Wibelius vägrar blankt att beordra eldupphör, och han vänder sig med kraft mot hotet om vedergällning. Han stöder sig därvid på lagen (1734 års lag), som (enligt Runeberg) stadgar att 'bryter en (här mot ockupationsmaktens begäran), all skuld är endast hans, att mannen bötar ej för hustruns brott, ej hustrun för sin mans'. Den ryske generalen blir så perplex av Wibelius' vältaliga utläggning att han ger med sig. Han tar alltså tillbaka sin begäran.

Nu förhåller det sig så att det i 'Fänrik Ståls sägner' vimlar av både högadel och annan adel. Diktcykeln avhandlar ju ett krig, och de som från svensk-finländsk sida ledde kriget tillhörde en officerskår med starkt inslag av namn-nobless. En poäng i Runebergs framställning i 'Landshövdingen' är emellertid att det inte är namnet som gör personen, utan att det i stället förhåller sig tvärtom. Låt oss därför låna av Runeberg och i form av följande anspråkslösa rader parafrasera dennes text:

Andersson, det var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men beaktansvärt ändå,
ty namnets ära var att det var hans,
hans adel föll därpå.
__________

Den Andlige berättade [47]

Ingen författarkarriär har varit så kort, så intensiv och så fruktbar som Frida-diktaren Birger Sjöbergs författarkarriär. Sjöberg gav ut sångsamlingen 'Fridas bok' 1922, romanen 'Kvartetten som sprängdes' 1924 och diktsamlingen 'Kriser och kransar' 1926. Tre år senare var han död, endast fyrtiotre år gammal. Och ingen diktsamling på svenska kan mäta sig med 'Kriser och kransar' vare sig ifråga om lyrisk ingivelse eller litterär sprängkraft.

Det gäller i synnerhet den dikt -- eller kanske snarare diktsvit -- som under titeln 'Konferensman' fick undertiteln 'Den Andlige berättade'. Och vid en sammankomst i Adolf Fredriks Församlings kyrksal på kvällen den 27 januari fick den förnyad aktualitet. Ty då kåserade 'En Andlig' med namnet Sven-Erik Kragh, med ämbetstiteln prost, med hemvist i Karlstads Stift och med partibeteckningen (C) i så lättsam ton om sin kyrka nu och i framtiden, att Budskapet helt försvann under beschäftig och inställsam lustigkurreförklädnad. Det var motbjudande.

Men jag, som var i anden brinnnade,
i smärta såg de vita vingar spikas
vid konferensen tunga furubord.
Och stundom tycktes som den stora Straffarn
vid denna laga möteredlighet
och denna ordnade förhandlingsgång
en suppleant i obemärkthet varit,
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad.
__________

Upprinnelsen till evenemanget i fråga var oskyldig nog. I en kallelse från Stiftsgruppen i Stockholm (C) vände man sig särskilt till 'centervänner i Stockholms stad och län, särskilt du som är förtroendevald i någon av församlingarna i Svenska kyrkan i Stockholms stift' att ta del av de 'strukturutredningar' som pågick på både stifts- och riksnivå i Svenska kyrkan. Det lät intressant. Och förtroendevald är jag ju.

Det framgick indirekt att partivännen Ellinor Moberg (kyrkorådsledamot i Vantör och bortintrigerad i landstingsvalet förra året) skulle hålla i sammankomsten, att ovannämnde Kragh i egenskap av ledamot i Strukturutredningen (som lustig nog skall vara slutförd senast den 1 april) skulle meddela senaste nytt från densamma, samt att kyrkomötesledamöterna Ann-Sofie Persson (C) och Karin Söder -- den sistnämnda under ett par år partiledare (C) -- skulle rapportera från Kyrkomötet.

Den store tyske författaren Thomas Mann (1875-1955) anförde en gång att konsten att vara underhållande är detsamma som konsten att vara utförlig. Om det nu förhåller sig så förtjänar kanske följande utvikning åtminstone en fotnot till en fotnot i samtida svensk kyrkohistoria.

Jag bestämde mig för att närvara vid ovannämnda sammankomst, och det inte minst för att återigen få träffa ett par redan nämnda partivänner som jag sätter särskilt högt, nämligen Ellinor Moberg (ävenledes kostexpert och i sextioårsåldern) och Ann-Sofie Persson (kantor och i trettioårsåldern). Jag kom alltså, och jag tog mig inledningsvis god tid på mig att beskåda de många porträttoljemålningarna i förhallen, vilka utgör en anslående series pastorum -- och särskilt då porträttet i trekvartsfigur av kyrkoherden Karl Berhard Öster, en prästman som under några av mina elevår i det näbelägna Norra Latin (Högre allmänna latinläroverket för gossar å Norrmalm) där svarade för en morgonbön (morgonsamling) i veckan. Öster hade för övrigt en vacker tenorstäma och sjöng gärna andliga ballader till eget gitarrackompajemang.

Jag gick in i sammanträdesrummet -- eller snarare i ett av sammanträdesrummen. Vi var oväntat få, och man ansåg tydligen att vi skulle placera oss på varsin stol i en halvcirkel av likadana stolar. Det gjorde vi. Men var var Ellinor? Och var befann sig Ann-Sofie och alla andra utannonserade estradörer? Inte där i varje fall. Och det hade sina skäl. Det framgick inom loppet av någon minut att jag hade råkat parkera mig hos en skara anonyma alkoholister. Jag fick ta snabbt farväl av ett femtontal personer -- samtliga män och flertalet av dem yngre män -- samt avlägsnade mig för att något försenad inträffa i rätt lokalitet.
__________

Man bjöd på potatissoppa, bröd, smör och ost. Ellinor hälsade välkommen och talade om att Ann-Sofie var så pass förkyld att hon inte hade kunnat infinna sig. Damn it. Och så äntrade prosten Kragh estraden. Han delade tacknämligt nog ut ett körschema -- och höll därefter låda i exakt nittio minuter utan paus, varefter jag vacklade ut i friska luften. Men alla andra -- och de var inte så få -- satt kvar för att efter halvtidspausen avnjuta andra halvlek av kvällens evenemang.

Sakfrågan? Enkel nog: Svenska Kyrkan har mellan 23,000 och 24, 000 anställda och äger ett mycket stort antal kyrkobyggnader. Både personal och kyrkobyggnader kostar ganska mycket i form av löner respektive underhåll. De ingår i en organisation, som i likhet med alla andra organisationer har en viss struktur. Men vilken struktur är den bästa i dagens läge? Svenska Kyrkan är långtifrån barskrapad, men den riskerar ändå att hamna på ett sluttande ekonomiskt plan om man inte tänker sig för och tänker rätt. Att döma av ovannämnda körschema har man tacknämligt nog trängt ganska djupt ned i den problematik varom här är fråga.

Så till Den Andlige som här och nu berättade. Man vet rätt säkert att vår allure eller habitus (ungefär beteendemönster och framtoning) i mycket är en produkt av imitationsprocesser, vilka dock vanligen klingar av med åren. De kan vara avslutade redan i barndomen med föräldrarna eller föräldern som huvudsakliga eller huvudsakligt imitationsobjekt. Men de kan -- i synnerhet hos människor med svag självkänsla -- vara livet ut. I går Göran Persson, i dag Thomas Östros.

Kvällens imtitationsobjekt visade sig vara den för några år sedan hänsovne folkpartistiske riksdagsmannen och auktionsförrättaren Karl Erik Eriksson i Arvika (född 1925, riksdagsledamot 1966-1988, ordförande i Inrikesutskottet 1971-1976) samt den från teveprogrammet Antikrundan kände antikmöbelentusiasten Knut Knutson. Från Eriksson hade kvällens entertainer hämtat en bredast tänkbara men här även tillgjord värmländska samt auktionsgestikulatur, medan han från Knutson hade hämtat en smattrande frågor-svar-aproach under idogt struttande fram och tillbaka utmed bänkraderna.

'Don't rub it in', heter det på engelska när man inte skall hudflänga personer mer än absolut nödvändigt. Alltså: återigen över till Konferensman!
__________

Konferensmannen är en prästman från 'litenheter' som har rest till en konferens i större format för just präster. (Den yttre ramen var hämtad från det stora ekumeniska möter i Stockholm 1925 med ärkebiskop Nathan Söderblom som primus motor.) Han har uträttat vad han borde ha uträttat i ämbetet: han har försökt trösta när sorgen gjort sig påmind, han har försökt medla när sprickan mellan ett par makar hotar att leda till skilsmässa. Men därutöver får han för sig att han även måste hantera tidens alla större prövningar (med tydlig anknytning till Första världskriget). Hur skall man tänka? Vad skall man göra?

Jag tänkte ropa: 'Upptag till behandling
punkt nolltusen-ingenting i dag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?
Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
Nu råmar städerna som djur
och stater svimmar.
Nu brinner krubban strax i Betlehem.
Kungsstjärnan sotas ned av feta rökar
från jord i brand, där krigarn ej på fingret
kan räkna dem han för en dag har ljustrat
på sliten bajonett ...'.
Jag tänka ryta: 'Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!'

Då sade sekreteraren stilla så:
'En enkel lunch serveras klockan två!'

- - -

Jag såg apostlabordet -- vita duken
förvirrad blicken följde till den punkt,
där då, i drömmar sänkt, mitt öga väntat
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann.
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld
demonisk groda daska ned i talet:
'Jag säger, bror,
att lammet dock är bättre som det är
än i det gröna stuvat ...'

Och, mättad utan mat, jag ängligt kände
förbannelsen av köttets tryck.
Och darrande, i hopplöshet som brände,
jag gick att dricka kvalens bittra dryck,
att lyfta i förfäran mina händer
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder.
__________

Sanningsproblematiken [32]

När jag var i fjortonårsåldern åhörde jag en predikan av dåvarande pastorsadjunkten (och sedermera kyrkoherden och prosten) Carl-Magnus Magnuson (1919-2009) i min dåvarande kyrka, Kungsholms Kyrka i Stockholm. Magnuson var en utmärkt predikant, och temat för hans predikan var så viktigt och intressant att det otaliga gånger under årens lopp har återkommit i min tankevärld. Temat löd i all enkelhet sålunda:

Vem är jag -- egentligen?

Det kan man aldrig riktigt veta, skulle den store professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804) ha svarat, i det han med en vältalig gest pekade på sitt monumentala huvudarbete 'Kritik der reinen Vernuft', eller på svenska 'Kritik av rena förnuftet'. Få har läst den tättryckta åttahundrasidiga volymen, och själv har jag bara läst en sammanfattning på svenska av densamma.

Hur som helst innebar publiceringen 1781 av Kants vidlyftiga betraktelse ett genombrott för den moderna kunskapsteorien. Tilltron till möjligheten av objektiva sanningar eller omdömen fick sig en törn, vars verkningar har
blivit oöverskådbara och vars idégods förts vidare till den dag som i dag är av 'kantianer' och 'nykantianer'.

Magnusons underligande bibeltext minns jag inte. Däremot minns jag mycket väl det klarläggande resonemang bibeltexten i fråga gav upphov till. Vi är i egenskap av olika personer på olika stadier längs livets väg var och en av oss inte alltid en enda helgjuten eller väl sammanhållen person. Vi är i stället åtminstone tre olika personer. Vi är för det första den vi själva anser oss vara; vi är för det andra den omvärlden anser oss vara; och vi är för det tredje den vi egentligen är. Och det kan vara eller bli problematiskt.

Det skadar inte att någon gång i månaden fundera över detta så att säga tredelade fenomen. Vem anser jag till att börja med mig själv vara? Åtskilliga memoarförfattare har mer eller mindre utförligt redovisat sina minnen och tankegångar i den saken. Problemet därvidlag är att vissa författare medvetet undviker eller tillrättalägger mer eller mindre obehagliga sanningar om dem själva, medan minnet hos andra -- försiktigt utttryckt -- är för selektivt för att det skall vara riktigt bra. (Selektivt är ju minnet under alla omständigheter -- och professor Kant nickar instämmande.)

Det finns tre memoarsviter på svenska som höjer sig över mängden. De är i tur och kvalitetsordning utgivna av författaren och predikanten Sven Lidman (1882-1960); av statsvetenskapsmannen och publicisten professor Herbert Tingsten (1896-1973); samt av författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Samtliga sviter har tillkommit mot slutet av vederbörande upphovsmans liv, och samtliga omfattar de fyra delar.

Hur rimmar då sanningen med vad den ena eller andra memoarförfattaren har att berätta? En verklig kapacitet som professor Knut Ahnlund ställde sig just den frågan med viss bävan när han satte i gång med att skriva en stort upplagd och som det skulle visa sig fullödig biografi över Sven Lidman (utkommen 1996). Ahnlund kunde till sin lättnad konstatera att Lidmans föregivna sanningslidelse inte var något slags fasad. Alla fakta som kunde kontrolleras -- och de var många -- stämde in i minsta detalj. (Den som verkligen vill lära känna livet och människorna ytterligare kan med fördel ägna några veckor åt att läsa först Ahnlunds biografi och därefter Lidmans memoarsvit, vars kvaliteter -- kortfattat utryckt -- är lika påtagliga som obeskrivbara. Ett ganska festlig sidospår utgör för övrigt avsnittet om Sven Lidman i bokförläggaren Tor Bonniers utmärkta minnesvolym 'Längesen' från 1972.)

Ivar Lo-Johanssons memoarsvit är oproblematisk. Författaren som här minns och beskriver är snarlik gossen i H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder. ('Kejsaren är ju naken'.) Om man kan tiden och har tillägnat sig förmågan till visst källkritiskt tänkande, så talar Sanningnen med stor S -- så långt det nu är möjligt efter professor Kants kritik -- emot läsaren på varje sida.

De ovan avhandlade bägge memoarförfattarna vållar sålunda den sanningssökande läsaren inga problem att tala om. Både Lidman och Lo-Johansson såg på sig själva som omgivningen i varje fall borde ha sett dem, men även som de -- i varje fall grovt sett -- verkligen var. (Den som är intresserad av stilistik bör för övrigt inte försumma att åtminstone bekanta sig med Sven Lidmans flödande och assonansrika ordkonst, och inte heller försumma att likaså bekanta sig med Ivar Lo-Johanssons stenstil med dess korta meningar och helst inga bisatser. De bägge vitt skilda stilkonsterna är lika effektiva -- men på diametralt olika sätt.)
__________

Om någon hade fått för sig att genomföra ett allmänt intelligenstest med de tre här nämnda memoarförfattarna, så kan det knappast råda någon tvekan om att Herbert Tingsten med avsevärd marginal skulle ha passerat sina bägge memoarkolleger. Och det är problematiskt.

Ty Tingsten är den som i ett så att säga moraliskt habilitationstest med de tre hade hamnat långt under sina medtävlare. Han kallade sig själv med viss belåtenhet 'moralist'. Men han var moralist i synnerhet när det gällde andra -- inte alltid och stundom inte ens i väsentligeheter när det gällde honom själv. Har sålunda begåvning och bildning egentligen föga att göra med moralisk hållning? En svala gör förvisso ingen sommar, men det kan nog ändå förhålla sig så.

Första delen av Tingstens memoarer är strålande både som tids- och människoskildring (som naturligtvis ofta sammanfaller) och motiverar bara den andraplaceringen på den här hopsnickrade prispallen. Men ju längre fram i memoarsviten man kommer, desto flera blir inte bara longörerna utan även genvägarna förbi för upphovsmannen obehagliga sanningar.

Icke desto mindre fick Tingsten utomordentligt erkännsamma recensioner för de första tre delarna av sina memoarer. Men så inträffade en knall som gav genljud i hela Kultur-Sverige.

Under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1960 anställde Tingsten -- närmare bestämt 1951 -- lyrikern och kritikern fil. dr Olof Lagercrantz som chef för kulturredaktionen, och i de senare memoardelarna från 1963 och 1964 recenserade Tingsten fortlöpande både Lagercrantz och flera andra medarbetare i tidningen. Tingsten staplade lovord på lovord över just Lagercrantz. Denne fick, sammanfattningsvis, högsta vitsord inte bara i egenskap av medarbetare, utan även i egenskap av medkännande medmänniska.

Kvittensen på lovorden uppenbarade sig när Lagercrantz recenserade den fjärde memoardelen. Han underkände inte bara memoardelen som sådan, utan även Herbert Tingsten som chef i allmänhet och som medkännande medmänniska i synnerhet. Det var ett karaktärsmord som hette duga.

Tingsten gick i svaromål, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. ('Det (här] är vidrigt.') Han bröt också det mycket generösa medarbetarkontrakt, som han efter pensionsavgången hade fått med Dagens Nyheter.

Men hade då Lagercrantz rätt -- åtminstone i det stora hela? Det hade han, men i kraft av sin överlägsna stilistiska talang hade han varit infam i överkant.

Nästa dolkstöt drabbade en död man. Tre år efter Tingstens bortgång utkom Dagens Nyheters utrikeschef -- både under och efter Tingsten -- Ulf Brandell med en 'Dagbok från DN' skriven 1960-1962. Det är en dagbok som -- dagboksförfattaren tydligen ovetande -- mest handlar om en kaotisk dagstidningsbarnkrubba med återkommande besök av en aningslös förutvarande chefredaktör, en numera äldre herre som inte visste ett smack om hur snacket om honom gick på tidningen. Det var i regel allt annat än välvilligt.

Hur kunde det vara möjligt? Om man -- som jag -- både tenterat på och av purt intresse läst in en hel del av Herbert Tingstens mycket omfattande produktion, så kan man inte annat än vitsorda att det här rör sig om en systematisk begåvning och en intellektuell skärpa av mycket stora mått. Hur kunde Tingsten i rent mänskliga termer bedra sig så till den grad som skedde? Självbilden stämde inte med omvärldens uppfattning -- och varken den ena eller den andra med den någorlunda sanna bilden av Tingsten. Hur kunde det vara möjligt? Egocentrikerns dilemma? Det är inte uteslutet.

Det bör för fullständighetens skull tilläggas att det finns olustiga fläckar även på högskoleprofessorn Tingstens vapensköld. Men det skulle föra för långt att ens summariskt redovisa dem. Det bör för fullständighetens skull ävenledes tilläggas att Olof Lagercrantz och Ulf Brandell inte hade yttrat sista ordet om fenomenet Herbert Tingsten i mänskliga termer. Det har även andra gjort -- utan att ha blivit motsagda.
__________

Det ovan sagda leder med viss ofrånkomlighet över till frågan om vilka livets djupast liggade drivkrafter egentligen är -- för mig, för dig, för alla andra, och då inte mist för oss som valt att engagera oss politiskt. Är sanningslidelsen och därmed även sanningskravet en sådan drivkraft? Och är sanningslidelsen och sanningskravet där de förekomer naturgivna eller förvärvade? Kan de vidare vara mål i sig, och är de i så fall önskvärda mål?

Sistnämnda fråga ställdes på sin spets i Hernrik Ibsens skådespel Vildanden från 1884. Ibsen besvarade där den ställda frågan med nej. Det fanns goda skäl till det. Ty Vildanden utvecklades till en ofrånkomlig tragedi på grund av en notorisk sanningssägares lidelse för sanningen -- men inte endast för egen del.

Vem är jag? Vad har det blivit av mig? Vad ville jag åstadkomma? Sådana existensiella frågor hör också de till den reflekterade människans repertoar. I hur hög grad har jag varit sann mot mig själv? I hur hög grad har jag varit sann mot andra? Spelar det egentligen någon större roll, vare sig man är politiskt engagerad (C) eller på annat håll?

Det har inte utan skäl sagts att en dåre kan fråga mer än vad tio vise män kan svara på. (När Herbert Tingsten föreläste i USA -- han var en internationell auktoritet i sitt ämne -- gjorde han den reflektionen, att det under studenternas frågestund efter föreläsningarna föreföll som om frågvisheten var negativt korrelerad till tankeskärpan hos de frågvisa. Det kan mycket väl ha förhållit sig så.) Jag avslutar därför dagens bloggpredikan med ett par strofer ur Frida-sångaren Birger Sjöbergs diktsvit 'Konferesneman', som återfinns i diktsamlingen 'Kriser och kransar' från 1926:

Så må en ärlig strävan vara staven
i tumultariskt vimmel fram till graven.

Så vill jag stödja mig på redlig önskan
att planta friskhet bland den brända grönskan.
- - -

Vem är du, lyssnare? Jag slutar fråga.
Nog att jag kämpar, nog att jag får låga!
__________