En av Centerns kandidater i kyrkovalet förra året var Ann-Sofie Persson, och en annan kandidat var jag själv. Vi lyckades bägge få säte och stämma i var sin instans, Ann-Sofie i Kyrkomötet och jag själv i Kyrkofullmäktige i S:t Görans församling.
Mitt första sammanträffande med Ann-Sofie -- då trettio år gammal och kantor i Sollentuna församling -- ägde rum någon gång under försommaren 2009. Det skedde i Centerhögkvarteret på Stora Nygatan 4 i Gamla Stan. Ann-Sofie talade för sin kandidatur, och hon gjorde det på ett så auktoritativt men ändå ledigt sätt att det ledde till en viss mejl-växling oss emellan.
Ann-Sofie berättade att hon hade vuxit upp i en familj (om jag minns rätt på den skånska landsbygden) med centertraditioner och starkt intresse för politik. Men när hon väl träffade sitt partipolitiska val hade det skett efter noggrann prövning av vad även andra partier stod för. Hon genomgick utbildning till kyrkomusiker, men det var först efter att ha tjänstgjort i fyra andra stift som hon kom till Stockholms stift och Sollentuna församling norr om Stockholm.
Ann-Sofies politiska intresse låg latent ända till dess hon själv fick uppleva de (milt uttryckt) mindre goda arbetsförhållandena för kantorer i Lunds stift. Hon insåg snart att det är till den politiska hetluften man skall söka sig om man vill ådstadkomma förändringar till det bättre som leder längre än till ad-hoc-lösningar för stunden.
Ann-Sofie drev en intensiv kampanj för sin kandidatur. Det skedde bland annat genom en blogg som jag under den aktuella tiden följde dag för dag. Den framstod snart som en perfekt mix av dagbok och budskap. Den var varken för förtrolig eller för påträngande. Den höll viss distans till läsaren, vilket i sig är förtroendeskapande (i varje fall för en mera kvalificerad läsekrets). Den gav mig -- kortfattat uttryckt -- en viss lärdom som jag efter förmåga försöker tillämpa i mina egna bloggförsök.
Ett yttrande av Ann-Sofie har jag har jag tagit fasta på och försökt förmedla till de centersympatisörer -- partianslutna eller ej -- som uttryckt eller uttrycker missnöje med partiets ställningstaganden i det ena eller andra avseendet. Jag citerar här direkt: 'Det man inte är nöjd med är ju dessutom sådant som man kan arbeta med och [försöka] förändra.' (Min precisering.)
Men det kan vara en känslig sak. Det finns hos alla partier papegojor och nytänkare -- och folk på hela skalan däremellan. Papegojorna nöjer sig med att sitta säkert på sin gren genom att utan närmare eftertanke gång på gång upprepa vad man uppfattar som partiledningens eller partidistriktets eviga sanningar för stunden, vilka inte brukar vara särskilt många eller särskilt sensationella. Nytänkarna utmanar -- vare sig de har rätt eller fel -- den förhärskande partidogmatiken. De lever därför ibland ett farligt partiliv. Men nog nu om detta!
Ann-Sofies principhuvudprogram i kyrkovalet löd sålunda: '[Jag arbetar för] En välkomnande gudstjänst som ger alla möjlighet att växa i sin tro.' (Min utfyllnad.) Det är ett program som håller långt och till vilket jag (mer eller mindre i egenskap av kyrkofullmäktig) ämnar återkomma.
I presentationen av sig själv återgav Ann-Sofie utan kommentar den vackra psalm 96, som är författad av Arne H. Lindgren 1978 och en av få i senare tid tillkomna psalmer som håller. Här avslutningsvis ett par av stroferna:
Öppna mig för din kärlek.
Världen behöver mig.
Världen behöver din kärlek
strömmande genom mig.
Forma mig för ditt rike.
Uppväck mig, ge mig liv.
Tag mig nu i din lydnad,
Herre, förvandla mig.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar