Valfrihet förutsätter faktiskt vårdnadsbidrag. Så enkelt det. Det parti som tänker om och tänker stort vinner kanske inte omedelbart några röster på det -- i synnerhet inte om man djärvs föreslå en åtminstone en dubblering av nu gällande vårdnadsbidrag. Men på litet sikt?
All kvalificerad psykologisk forskning visar på att ett litet barn för maximalt välbefinnade måste få känna verklig trygghet hos en person och endast en person, och naturligen då hos sin mamma. All kvalificerad psykologisk forskning visar vidare på att ett barn far bäst av att få vistas i hemmet intill treårsåldern. Det har nämligen dessförinnan inget behov av vad man benämner 'socialisering', exempelvis lek med andra barn.
Det skulle vara en välgärning av stora mått om dagens politiker gjorde sin hemläxa i teoretisk och praktisk barnpsykologi innan de fattade beslut i frågor som kan gälla ett människobarns barns väl och ve under resten av livet. Men sent skall förmodligen syndaren vakna -- om ens någonsin.
'Storbarnkammaren' med dess 'hurtiga' peronal (enligt samhällsingenjören och gåsleversocialisten Alva Myrdal) måste alltid finnas för barn som lever i sådana omständigheter att man -- hur man än vrider och vänder på saken -- inte har något val. Men alla andra -- om nu ett vårdnadsbidrag värt namnet infördes?
I själva verket utgör daghemmen i den mån de tar hand om barn under tre års ålder ett oerhört stort samhällsexperiment, vars resultat kan avläsas först om tio, tjugo eller trettio år. Det är dessutom ett mycket dyrt experiment. För femton eller tjugo år sedan argumenterade professorn i nationalekonomi och tillika riksdagledamoten (S) Bo Södersten med stöd av rent ekonomiska skäl för att man skulle tänka till och tänka om innan man fotsatte på den barnförvaringsväg man hade anträtt. Men det var -- även för en socialdemokrat -- som att svära i kyrkan.
__________
Det skadar aldrig med litet konkretion. Hör här och fundera vidare på egen hand -- om det nu ligger inom möjligheternas gräns. Tänk bort oljuden från åsiktspolisernas megafoner i eller utanför massmedia och läs noga igenom följande citat ur ett mejl från en av mina svägeskor. Hon har för övrig själv varit mamma på heltid alltsedan hon vid tjugotvå års ålder fick sitt första barn. Resultatet har föga oväntat blivit tre duktiga och välanpassade yngre män. Alltså:
'I dag kom jag av en slump in på en hemsida skriven av en privatperson, där han beskrev sin egen trivsamma barndom under 40- och 50-talen, och det kändes bitvis igen, till exempel följande:
''Vi som växte upp under 40- 50-talen hade nog oftare en lyckligare barndom än många barn nu i dagens samhälle. Detta trots betydligt lägre levnadsstandard då. De flesta av dagens barn sitter ju internerade på förskolor innanför staket med konstgjorda lekmöjligheter och påtvingade lekkamrater. Dessutom under längre dagid än föräldrarnas arbetstid. Detta kallas barnomsorg. Kanske för att rena samvetet för föräldrar och politiker, som av någon anledning vill ha det så ordnat.
''Vi barn växte upp i total frihet i stadsmiljö med naturen nära inpå knutarna. Nästan som på stenåldern, och så är människan skapt att leva. Det fanns en mamma att springa hem till om det krisade och [då] fick man tröst. Också fick man lära sig att ta ansvar för sina handlingar och sin egen säkerhet. Om mamma någon enstaka gång inte var hemma fanns det en mormor, en granne eller kompis nära intill. Vilken trygghet!''
'I all enkelhet tycker jag det stämmer ganska bra.'
__________
När debatten kring hithörande problematik fördes -- den är nu i stort sett död -- myntade daghemsentusiasterna begreppet 'kvinnofälla'. Den mamma som stannade hemma med sina småbarn skulle fastna i någonting snarlikt en väl tilltagen råttfälla. Men nu råkar det vara tvärtom.
En kvinnas möjlighet att leva ett fullvärdigt liv har förvisso en hel del med yrkesverksamhet -- med eller utan eller karriärstege -- att göra. Men för den kvinna som blir mamma bör mycket mera hennes vilja och förmåga att på heltid ta hand om sin avkomma intill treårsåldern spela in. Det är strängt taget den viktigaste samhällsuppgift som över huvud taget finns. Allting annat är sekundärt. Men hur långt sträcker sig egentligen förutsättningarna för valfrihet i vid mening i ett samhälle som det svenska samhället?
Här skulle det vara frestande med en utläggning om daghemsbarns ohälsa och en annan utläggning om daghemsverksamhet som skurril affärsverksamhet, likaså om sådana egenartade företeelser som premierade 'pappamånader'. Men redan det ovan sagda kan nog vålla så pass högt blodtryck hos somliga att -- mest som en ren barmhärtigihetsgärnig -- punkt bör och skall sättas här.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar