torsdag 11 november 2010

RD-valet: SD + 94.1 procent [34]


Politik är krig -- i mer eller mindre ordnade former. Varje parti väljer långsiktig strategi mellan de allmänna valen och taktik inför själva valet. En grundregel för all krigföring är vidare som följer:

Underskatta aldrig din motståndare eller dina motståndare -- men överskatta den eller dem inte heller. Och var alltid beredd på överraskningar mot resans slut: positiva eller negativa -- för ett eller två eller flera partier. I dagens Sverige är väljaropinionen rörligare än den någonsin tidigare har varit. Det ger vissa möjligheter för somliga, men innebär klara risker för andra.

I Riksdagen 2006-2010 var sju partier representerade, av vilka fem partier (M, C, FP, S och V) var äldre och etablerade och två relativa nykomlingar (KD och MP). De sistnämnda hade uppstått som resultat av utbrytningar från de äldre och etablerade partierna.

Fem partier var bra, ty det gav politiken en viss konstans. Ytterligare två partier var strikt statsvetenskapligt betraktat inte bra: det kunde i värsta fall åstadkomma stark splittring med ty åtföljande handlingförlamning -- men gjorde det lyckligtvis inte den här gången.

Men nu var man där och hade väl också förtjänat att vara det. De etablerade partiernas allt mattare engagemang i tros- och livsåskådningsfrågor beredde marken för Kristdemokraterna. De etablerade partiernas mera pliktskyldiga än flammande engagemang i miljöpolitiken beredde marken för Miljöpartiet De Gröna.

Det finns en logik i all politik. Om det uppstår ett vacuum i redan etablerade partiers engagmang och dådkraft, så finns det i länder med Sveriges parlamentariska system alltid utrymme för både enfrågepartier och flerfrågepartier, liksom för partier som utvecklas från det ena till det andra. Men det kan ta sin tid att slå sig in i de beslutande politiska församlingarna -- om man nu någonsin gör det. Det vet både kristdemokrater och miljöpartister.

Det vet också Sverigedemokraterna, som i och med årets val fick ett dundrande genombrott som riksdagsparti. Man fördubblade nästan andelen väljare jämfört med riksdagsvalet 2006. Och man gjorde det trots att alla de andra partierna i den mån de hissade en flagga för Sverigedemokraterna hissade en pestflagga. Det gjorde även statstelevisionen, och där har man ännu inte halat den.

Vad är det då som är så speciellt med Sverigedemokraterna, att partiet trots klen valkassa lyckades slå andra småpartier på fingrarna i riksdagsvalet? Och vad är det som är så förfärligt med Sverigedemokraterna att både statsminister Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin utfäst sig att vad som än må hända, så skall man inte på något sätt samverka eller ens umgås med dem?

Svaret på den första frågan är enkel. Portalparagrafen i Sverigedemokraternas stadgar lyder sålunda:

'Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd. Genom partipolitiskt engagemang vill partiet genom sina föreningar och aktiva som en folkrörelse skapa inflytande åt dem som delar syftet.'

Det har visat sig innebära att Sverigedemokraterna driver en politik som är starkt kritisk mot nuvarande invandringspolitik. Man anser att den är oansvarig och ett hot mot Sverige som nation. Om det verkligen är så i 'det mångkulturella samhället' kan man ju diskutera. Men det skall inte ske här. Sverigedemokraterna torgför hur som helst sina åsikter i saken, och de har -- helt enkelt -- vunnit allt större gensvar hos gemene man.

Men varför pestflaggan? Det beror på att Sverigedemokraterna sägs vara 'främlingsfientliga', vilket de bevisligen inte är. Det beror också på att Sverigedemokraterna (av exempelvis Mona Sahlin) sägs ha 'sina rötter i rasismen'.

Sistnämnda påstående saknar inte helt fog. Men det är i övrigt lika begåvat i egenskap av argument mot samröre med Sverigedemokraterna som att säga att man inte umgås med en person, därför att vederbörandes pappa suttit i fängelse. Det finns preskriptionstider även i politiken. (Under judeförföljelserna i 1930-talets Tyskland införde Bondeförbundet/Centerpartiet i sitt partiprogram exempelvis en punkt om att man skulle slå vakt om 'den svenska folkstammen'. Det ena hade givetvis ett samband med det andra.)

Återigen till president Paasikivi: 'Giv mig fakta, endast fakta. Allt annat är betydelselöst'.

Fakta är vidare att Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder, grillats mer än några andra svenska politiker i modern tid (och det inte minst i statstelevisionen) -- men, det måste man nog medge, visat sig hålla måttat. Det ansåg ju i varje fall en hel del väljare. Åkesson och Söder är nämligen kunniga, sakliga och balanserade. Om man inte är sverigedemokrat och i nämnda hänseende hänger sig åt önsketänkande, då gör man både sig själv och sitt parti en otjänst.

Sverigedemokraterna utgör knappast någon fara för Sverige. Men de utgör en fara för de mindre partier som även de kämpar om väljarnas gunst. Hur gör man då om man är ett konkurrentparti i samma väljaropinionsdivision som Sverigedemokraterna? Finns det över huvud taget ett vettigt svar på den frågan?

Ja, det gör det. Men det får tills vidare anstå.
__________

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar