Vänsterpartiet -- ursprungligen Sveiges Kommunistiska Parti -- har sina rötter i den ryska oktoberrevolutionen 1917. Naturligt nog var partiet som störst i 1944 års andrakammarval, då drygt tio procent av väljarkåren röstade på detsamma. Det hade av lätt insedda skäl en rent samtidshistorisk orsak: det var den sovjetiska Röda Armén som mer än någon annan armé krossade alla möjligheter för Hitler-Tyskland att gå någorlunda helskinnat ur kriget.
Men efter 1944 års för Kommunisterna så lyckosamma val har partiet varit ett typiskt mini-minoritetsparti, detta trots namnbyten i modifierande riktning (från ursprungsnamnet till Vänsterpartiet Kommunisterna och därifrån till Vänsterpartiet) och trots en trio påtagligt kompetenta och även långvariga partiledare: C. H. Hermansson, Lars Werner och Gudrun Schyman.
Har tiden helt enkelt sprungit ifrån Vänsterpartiet med dess så otidsenliga bakgrund? Vare sig partiledaren heter Lars Ohly eller någonting annat? Det ser så ut.
__________
Folkpartiet Liberalerna har äldre anor -- med allmän rösträtt och sociala reformer högt upp på programmet -- än något annat politiskt parti i Sverige. Både namnet och rötterna stammar från senare delen av 1800-talet. Men vare sig man talar om Folkpartiet då och nu eller om Liberalerna då och fram till 1935, så har partiet eller partierna åkt upp och ned i väljaropinionen mer än något annat parti.
Folkpartiets storhetstid inföll under de bägge första decennierna av 1900-talet, då under namnet Liberalerna. Partiledaren Karl Staaff var statsminister 1905-1906 och 1911-1914, och hans efterträdare Nils Edén var det i en liberal-socialdemokatisk regering 1917-1920. Men under sistnämnda skede hade partiet krympt väsentligt och därefter splittrades det i två partier, av vilka utbrytarpartiet antog namnet De Frisinnade.
Trots att De Frisinnade var ett uttalat miniminoritetsparti lyckades man 1930 bilda en så kallade vågmästarregering, som ägde bestånd till 1932. Partiledaren C. G. Ekman var en av Sveriges skickligaste parlamentariker genom tiderna, en kompromissarie som -- sades det -- ena dagen gick i armkrok med Högern i form av amiral Lindman och andra dagen med Socialdemokraterna i form av Per Albin Hansson.
Men olyckorna hopade sig över de bägge liberala partierna, och därför gick de 1935 -- förnuftig nog -- samman under namnet Folkpartiet (ett partinamn som hade kommit och gått redan under 1890-talet). En ny men måttlig storhetstid inföll under skedet 1948-1967, under vilket partiledaren hette Bertil Ohlin. Det hjäpte nu inte: statminister var och förblev under osannolikt många år -- 1946-1969 -- och med hjälp av både tur och skicklighet socialdemokraten Tage Erlander.
Efter en rad andra partiledare har så Folkpartiet Liberalerna (som det fullständiga partinamnet lyder) landat i dagens situation. Den är -- inte minst med tanke på partiets stolta historia och idéarv -- rätt egenartad. Vad fattas för att man skall göra bättre ifrån sig än i valet 2010?
Är partiledaren Jan Björklund otillräcklig? Knappast, i varje fall inte med svenska mått mätt. Och i riksdagsgruppen återfinns flera verkliga tungviktare som exempelvis Carl. B. Hamilton (finansfrågor), Johan Pehrson (rättsfrågor) och Allan Widman (försvarsfrågor), samtliga självklara taburettinnehavare om regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt när det begav sig hade tänkt till och tänkt rätt. Här finns flera gåtfulla varför och få självklara därför att.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar