När jag var i fjortonårsåldern åhörde jag en predikan av dåvarande pastorsadjunkten (och sedermera kyrkoherden och prosten) Carl-Magnus Magnuson (1919-2009) i min dåvarande kyrka, Kungsholms Kyrka i Stockholm. Magnuson var en utmärkt predikant, och temat för hans predikan var så viktigt och intressant att det otaliga gånger under årens lopp har återkommit i min tankevärld. Temat löd i all enkelhet sålunda:
Vem är jag -- egentligen?
Det kan man aldrig riktigt veta, skulle den store professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804) ha svarat, i det han med en vältalig gest pekade på sitt monumentala huvudarbete 'Kritik der reinen Vernuft', eller på svenska 'Kritik av rena förnuftet'. Få har läst den tättryckta åttahundrasidiga volymen, och själv har jag bara läst en sammanfattning på svenska av densamma.
Hur som helst innebar publiceringen 1781 av Kants vidlyftiga betraktelse ett genombrott för den moderna kunskapsteorien. Tilltron till möjligheten av objektiva sanningar eller omdömen fick sig en törn, vars verkningar har
blivit oöverskådbara och vars idégods förts vidare till den dag som i dag är av 'kantianer' och 'nykantianer'.
Magnusons underligande bibeltext minns jag inte. Däremot minns jag mycket väl det klarläggande resonemang bibeltexten i fråga gav upphov till. Vi är i egenskap av olika personer på olika stadier längs livets väg var och en av oss inte alltid en enda helgjuten eller väl sammanhållen person. Vi är i stället åtminstone tre olika personer. Vi är för det första den vi själva anser oss vara; vi är för det andra den omvärlden anser oss vara; och vi är för det tredje den vi egentligen är. Och det kan vara eller bli problematiskt.
Det skadar inte att någon gång i månaden fundera över detta så att säga tredelade fenomen. Vem anser jag till att börja med mig själv vara? Åtskilliga memoarförfattare har mer eller mindre utförligt redovisat sina minnen och tankegångar i den saken. Problemet därvidlag är att vissa författare medvetet undviker eller tillrättalägger mer eller mindre obehagliga sanningar om dem själva, medan minnet hos andra -- försiktigt utttryckt -- är för selektivt för att det skall vara riktigt bra. (Selektivt är ju minnet under alla omständigheter -- och professor Kant nickar instämmande.)
Det finns tre memoarsviter på svenska som höjer sig över mängden. De är i tur och kvalitetsordning utgivna av författaren och predikanten Sven Lidman (1882-1960); av statsvetenskapsmannen och publicisten professor Herbert Tingsten (1896-1973); samt av författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Samtliga sviter har tillkommit mot slutet av vederbörande upphovsmans liv, och samtliga omfattar de fyra delar.
Hur rimmar då sanningen med vad den ena eller andra memoarförfattaren har att berätta? En verklig kapacitet som professor Knut Ahnlund ställde sig just den frågan med viss bävan när han satte i gång med att skriva en stort upplagd och som det skulle visa sig fullödig biografi över Sven Lidman (utkommen 1996). Ahnlund kunde till sin lättnad konstatera att Lidmans föregivna sanningslidelse inte var något slags fasad. Alla fakta som kunde kontrolleras -- och de var många -- stämde in i minsta detalj. (Den som verkligen vill lära känna livet och människorna ytterligare kan med fördel ägna några veckor åt att läsa först Ahnlunds biografi och därefter Lidmans memoarsvit, vars kvaliteter -- kortfattat utryckt -- är lika påtagliga som obeskrivbara. Ett ganska festlig sidospår utgör för övrigt avsnittet om Sven Lidman i bokförläggaren Tor Bonniers utmärkta minnesvolym 'Längesen' från 1972.)
Ivar Lo-Johanssons memoarsvit är oproblematisk. Författaren som här minns och beskriver är snarlik gossen i H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder. ('Kejsaren är ju naken'.) Om man kan tiden och har tillägnat sig förmågan till visst källkritiskt tänkande, så talar Sanningnen med stor S -- så långt det nu är möjligt efter professor Kants kritik -- emot läsaren på varje sida.
De ovan avhandlade bägge memoarförfattarna vållar sålunda den sanningssökande läsaren inga problem att tala om. Både Lidman och Lo-Johansson såg på sig själva som omgivningen i varje fall borde ha sett dem, men även som de -- i varje fall grovt sett -- verkligen var. (Den som är intresserad av stilistik bör för övrigt inte försumma att åtminstone bekanta sig med Sven Lidmans flödande och assonansrika ordkonst, och inte heller försumma att likaså bekanta sig med Ivar Lo-Johanssons stenstil med dess korta meningar och helst inga bisatser. De bägge vitt skilda stilkonsterna är lika effektiva -- men på diametralt olika sätt.)
__________
Om någon hade fått för sig att genomföra ett allmänt intelligenstest med de tre här nämnda memoarförfattarna, så kan det knappast råda någon tvekan om att Herbert Tingsten med avsevärd marginal skulle ha passerat sina bägge memoarkolleger. Och det är problematiskt.
Ty Tingsten är den som i ett så att säga moraliskt habilitationstest med de tre hade hamnat långt under sina medtävlare. Han kallade sig själv med viss belåtenhet 'moralist'. Men han var moralist i synnerhet när det gällde andra -- inte alltid och stundom inte ens i väsentligeheter när det gällde honom själv. Har sålunda begåvning och bildning egentligen föga att göra med moralisk hållning? En svala gör förvisso ingen sommar, men det kan nog ändå förhålla sig så.
Första delen av Tingstens memoarer är strålande både som tids- och människoskildring (som naturligtvis ofta sammanfaller) och motiverar bara den andraplaceringen på den här hopsnickrade prispallen. Men ju längre fram i memoarsviten man kommer, desto flera blir inte bara longörerna utan även genvägarna förbi för upphovsmannen obehagliga sanningar.
Icke desto mindre fick Tingsten utomordentligt erkännsamma recensioner för de första tre delarna av sina memoarer. Men så inträffade en knall som gav genljud i hela Kultur-Sverige.
Under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1960 anställde Tingsten -- närmare bestämt 1951 -- lyrikern och kritikern fil. dr Olof Lagercrantz som chef för kulturredaktionen, och i de senare memoardelarna från 1963 och 1964 recenserade Tingsten fortlöpande både Lagercrantz och flera andra medarbetare i tidningen. Tingsten staplade lovord på lovord över just Lagercrantz. Denne fick, sammanfattningsvis, högsta vitsord inte bara i egenskap av medarbetare, utan även i egenskap av medkännande medmänniska.
Kvittensen på lovorden uppenbarade sig när Lagercrantz recenserade den fjärde memoardelen. Han underkände inte bara memoardelen som sådan, utan även Herbert Tingsten som chef i allmänhet och som medkännande medmänniska i synnerhet. Det var ett karaktärsmord som hette duga.
Tingsten gick i svaromål, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. ('Det (här] är vidrigt.') Han bröt också det mycket generösa medarbetarkontrakt, som han efter pensionsavgången hade fått med Dagens Nyheter.
Men hade då Lagercrantz rätt -- åtminstone i det stora hela? Det hade han, men i kraft av sin överlägsna stilistiska talang hade han varit infam i överkant.
Nästa dolkstöt drabbade en död man. Tre år efter Tingstens bortgång utkom Dagens Nyheters utrikeschef -- både under och efter Tingsten -- Ulf Brandell med en 'Dagbok från DN' skriven 1960-1962. Det är en dagbok som -- dagboksförfattaren tydligen ovetande -- mest handlar om en kaotisk dagstidningsbarnkrubba med återkommande besök av en aningslös förutvarande chefredaktör, en numera äldre herre som inte visste ett smack om hur snacket om honom gick på tidningen. Det var i regel allt annat än välvilligt.
Hur kunde det vara möjligt? Om man -- som jag -- både tenterat på och av purt intresse läst in en hel del av Herbert Tingstens mycket omfattande produktion, så kan man inte annat än vitsorda att det här rör sig om en systematisk begåvning och en intellektuell skärpa av mycket stora mått. Hur kunde Tingsten i rent mänskliga termer bedra sig så till den grad som skedde? Självbilden stämde inte med omvärldens uppfattning -- och varken den ena eller den andra med den någorlunda sanna bilden av Tingsten. Hur kunde det vara möjligt? Egocentrikerns dilemma? Det är inte uteslutet.
Det bör för fullständighetens skull tilläggas att det finns olustiga fläckar även på högskoleprofessorn Tingstens vapensköld. Men det skulle föra för långt att ens summariskt redovisa dem. Det bör för fullständighetens skull ävenledes tilläggas att Olof Lagercrantz och Ulf Brandell inte hade yttrat sista ordet om fenomenet Herbert Tingsten i mänskliga termer. Det har även andra gjort -- utan att ha blivit motsagda.
__________
Det ovan sagda leder med viss ofrånkomlighet över till frågan om vilka livets djupast liggade drivkrafter egentligen är -- för mig, för dig, för alla andra, och då inte mist för oss som valt att engagera oss politiskt. Är sanningslidelsen och därmed även sanningskravet en sådan drivkraft? Och är sanningslidelsen och sanningskravet där de förekomer naturgivna eller förvärvade? Kan de vidare vara mål i sig, och är de i så fall önskvärda mål?
Sistnämnda fråga ställdes på sin spets i Hernrik Ibsens skådespel Vildanden från 1884. Ibsen besvarade där den ställda frågan med nej. Det fanns goda skäl till det. Ty Vildanden utvecklades till en ofrånkomlig tragedi på grund av en notorisk sanningssägares lidelse för sanningen -- men inte endast för egen del.
Vem är jag? Vad har det blivit av mig? Vad ville jag åstadkomma? Sådana existensiella frågor hör också de till den reflekterade människans repertoar. I hur hög grad har jag varit sann mot mig själv? I hur hög grad har jag varit sann mot andra? Spelar det egentligen någon större roll, vare sig man är politiskt engagerad (C) eller på annat håll?
Det har inte utan skäl sagts att en dåre kan fråga mer än vad tio vise män kan svara på. (När Herbert Tingsten föreläste i USA -- han var en internationell auktoritet i sitt ämne -- gjorde han den reflektionen, att det under studenternas frågestund efter föreläsningarna föreföll som om frågvisheten var negativt korrelerad till tankeskärpan hos de frågvisa. Det kan mycket väl ha förhållit sig så.) Jag avslutar därför dagens bloggpredikan med ett par strofer ur Frida-sångaren Birger Sjöbergs diktsvit 'Konferesneman', som återfinns i diktsamlingen 'Kriser och kransar' från 1926:
Så må en ärlig strävan vara staven
i tumultariskt vimmel fram till graven.
Så vill jag stödja mig på redlig önskan
att planta friskhet bland den brända grönskan.
- - -
Vem är du, lyssnare? Jag slutar fråga.
Nog att jag kämpar, nog att jag får låga!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar