I dag ägde den första partiledardebatten för innevarande riksdag rum. Åtta partiledare fick dels möjlighet att hålla var sitt längre anförande, dels möjlighet att så att säga debattera man mot man (respektive kvinna) från de bägge talarpulpeterna framför talmansbordet. Den som så ville kunde följa debatten i teve från dess början klockan nio på morgonen till dess slut klockan två på eftemiddagen -- och det gjorde jag. Det var sammanfattningsvis bortkastad tid, utom när Jimmie Åkesson blev påpucklad eller hade ordet. Vad vet man i Sveriges Riksdag egentligen om Voltaries toleranscredo? (Min herre, jag avskyr edra åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för er rätt att föra ut dem.)
Media har naturligtvis på olika sätt redan täckt upp vad som sades under de många debatt-timmarna och försökt att närmare analysera vad som sades i det som föreföll att sägas. Men i mitt eget fall (om jag nu skall falla för frestelsen att tala om mig själv) föreligger en ej obetydlig komplikation: jag är partiansluten centerpartist och varm ahängare av Alliansen -- men jag är på intet sätt anhängare av den antitalekonst som odlas av de fyra allianspartiledarna.
Vad är det då som brister? Både form och innehåll. Hur åtgärdar man det då? Man rekommenderar statsminister Reinfeldt samt statsråden Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att under en gemensam weekend (gärna förlagd till Högfors) inbjuda mig själv (jag har aldrig varit särskilt blygsam av mig) för att demonstrera den talekonst som inte kan läras in genom studier i populära retorikhandböcker av exempelvis Kurt Johannesson eller Göran Hägg. Jag syftar då närmast på kopplingen mellan tiden, tanken och det talade ordet.
Jag kommer att medföra undervisningsmaterial i form av Ciceros första tal mot Catilina i den romerska Senaten år 63 före Kristus (Oratio in Catilinam prima); vidare i form av Edmund Burkes tal mot Warren Hastings i det engelska Överhuset i februari 1788; ytterligare i form av Gustaf III:s tal till Riksdagen i augusti 1772; och slutligen i form av Adolf Hedins tal i Riksdagens Andra Kammare i anledning den av honom i januari 1884 väckta stora socialaförsäkringsmotionen.
Mina fyra disciplar skall på egen hand få ta reda på de händelser som ledde till att de fyra här nämnda talarna tog till orda, samtidigt som de beviljar respektive talskrivare ledighet på obestämd tid. Den talare som inte har svettats själv över vad han eller hon har att framföra kan nämligen aldrig på allvar fånga och lyfta uppmärksamheten hos ett auditorium. Betänk närvarofrekvensen i Kammaren, som är detsamma som en betygssättning av antingen intellektuell eller oratorisk nivå eller -- hemska tanke -- av bäggedera.
De skall också påminnas om att när Per Albin Hansson var statsminister (1932-1946 minus tre sommarmånader 1936) hade han alltid en mekanisk skrivmaskin av tröskverksmodell på sitt ämbetsrum, och på den skrev sina tal. Per Albin visste nämligen själv exakt vad han ville säga och hur han skulle säga det. Och Regeringskansliet (som dåmera gick under namnet Kanslihuset) hade färre än en tiondel tjänster jämfört med dagens bemanning. Dessutom bestod Regeringen dåmera av elva yttersta kompetenta ledamöter, och inte som idag av tjugoåtta staatsråd, av vilka sistnämnda flertalet har avancerat till rådsbordet på något oklara meriter.
Nåväl. Som ett slags inledande stimulansavsnitt kommer jag att berätta för mina kursdeltagare om en incident som är både lustig och lärorik. Vi befinner oss i England någon gång under mellankrigstiden. Ett överklassällskap tillbringar veckoslutet på ett av de många adelsgods, vilka då var privatägda och ännu inte hade övertagits av National Trust.
Lord Birkenhead (tidningskung och före detta F. E. Smith) tar sig en promenad i trädgården tillsammans med en ståndsbroder. Den sistnämnde betraktar en häck klippt i manshöjd, på vars andra sida en tunnhårig skalp rör sig fram och tillbaka.
'I say Freddy, have a look! What the bloody hell is that?' Hallå Freddy, titta där! Vad i helvete är det?
'O my dear chap, you haven't seen this before? It's only Winston [Churchill] who is rehearsing one of his improvised speeches!' Käre vän och gamle gosse, har du aldrig sett det där förut? Det är bara Winston som över in ett av sina improviserade tal!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar