På sistone har ett par tänkvärda kalamiteter med anknytning till Sverigedemokraterna inträffat. Den ena kalamiteten kan tidsfästas till förra lördagen, under vilken Stockholmscentern avhöll första delen av sin distriktsstämma. Man skulle skrida till styrelseval, och en av valberedningens kandidater till en ordinarie plats i distriktsstyrelsen var Fredrik Bojerud. Det var nu ingenting anmärkningsvärt med det, kunde man tycka. Bojerud hade varit framgångsrik valgeneral för Stockholmscentern under 2010 års val och är ordförande i Vällingby-Hässelby Stadsdelsnämnd.
Men det var någonting anmärkningsvärt med det -- ansåg i varje fall en av de bortemot sjuttio ombuden. Fram till talarstolen klev den inkomptente distriktrevisorn och oftast frånvarande styrelseledamoten i Innerstadscentern jur. dr Mats Flodin och förklarade för de församlade partikamraterna, att en röst på Bojerud kunde leda till en bekymmersam jävs-situation. Det förhöll sig nämligen så att Bojeruds far Stellan Bojerud var sverigedemokrat i framskjuten ställning.
Det var nu ingen nyhet för majoriteten av de församlade. En nyhet var däremot att visst släktskap med en person verksam i annat parti än Centerpartiet skulle vägas in i bedömningen av kandidater till en förtroendepost i det egna partiet. En handfull talare bestred också Flodins tes, vilken denne dock replikvis ytterligare torgförde till den verkan det hava kunde. Det vill -- naturligt nog -- säga ingen alls.
Den andra kalamiteten inträffade under loppet av torsdagen. På den politiska tapeten förekom då ett regeringsförlag om förändringar i reglerna för A-kassan. De röd-gröna oppositionspartierna var, föga märkligt, inte nöjda med regeringsförslaget. De är ju i opposition. Så inträffade det att Sverigedemokraterna antydde samstämmighet med den övriga oppositionen -- och total samstämmighet skulle ju innebära att regeringsförslaget om regelverk för A-kassan föll till förmån för ett oppositionsförslag med stöd i hela oppositionen.
Dramatis personae blir nu Socialdemokraternas talesperson i sammanhanget, riksdagsledamoten och förutvarande statsrådet Ylva Johansson, respektive Sverigedemokraternas talesperson i sammanhanget, riksdagsledamoten Sven-Olof Sällström, den sistnämnde vad man vet en hedersman -- om nu en sverigedemokrat någonsin kan vara det. Dagens stora fråga blir alltså som följer: Har Ylva Johansson verkligen inviterat Sällström till förhandling på hennes tjänsterum? Eller har hon inte gjort det?
Här och var inom media tycker man sig uppleva världshistoria. Motstridiga uppgifter korsar varandra. Ylva Johansson medger efter viss press att Sällström faktiskt har befunnit sig i hennes tjänsterum. Men hon finner det angeläget att påpeka att Sällström 'kastats ut' från detsamma. Det kan man kalla att vara korrekt enligt en gammal god devis som lyder sålunda: Man verkehrt nicht mit Juden. Man umgås inte med judar. Inte under några omständigheter.
Sålunda intet nytt under solen. Nihil sub sole novum. Men när skall någon icke-sverigedemokratisk politiker i framskjuten ställning säga ifrån, och då helt enkelt säga att så här gör man inte? Säga ifrån i samma anda som när furst Bismarck lät adla den judiske bankmannen Geron Bleichröder, som när kejsar Wilhelm II upptog den judiske skeppsredaren Albert Ballin i sitt hov, som när president Friedrich Ebert utsåg den judiske industrimannen Walther Rathenau till utrikesminister?
_________
Det närmast ovan relaterade inträffade i Tyskland för länge sedan. Bismarck avgick som tysk rikskansler 1890, Wilhelm II abdikerade 1918 och Friedrich Ebert avled i ämbetet 1925. Men god god bakgrundsläsning står att finna i en bok av den tyske författaren Hans Fallada (1893--1947), som 1934 utkomm under titeln 'Kleiner Man -- was nun?'. Den översattes omedelbart ill svenska under titeln 'Hur skall det gå för Pinnebergs?'.
Pinneberg är urtypen för den strävsamme småborgaren. Men just nu har han -- därtill övertalad av en entusiastisk kollega inom affärsbiträdesbranschen -- infunnit sig i en simhall, som för kvällen är abonerad av en förening för nakenbadare (nudister). Där stöter Pinneberg ihop med Frau Nothnagel (Nödspik), som även hon har animerats av en manlig bekant att bekanta sig med föreningsgemenskapen. De är bägge påklädda, men i avvaktan på att de förr eller senare skall låta kläderna falla och så att säga återgå till naturen. Pinneberg -- vars hustru ligger på BB -- bestämmer sig snabbt för att avstå. Men med Claudia Nothnagel förhåller det sig något annorlunda.
Fru Nödspik är en ensamstående judinna i fyrtioårsåldern. Hon har innehaft en godisbutik, som hon på grund av olyckliga omständigheter måst avveckla. Hon försöker sig därefter på att sälja damunderkläder via dörrknackning. Men både den ena och den andra betackar sig omedelbart för varje som helst form av 'Judenschau', judisk [varu]exponering. Man måste i vårt eget land nog vara sverigedemokrat och dessutom ha tagit del av Voltaires toleransedikt för att fullt ut förstå innebörden av vad det här är fråga om.
Max har hur som helst påpekat för sin Claudia att i och med att hon fullt ut anslöt sig till nakengemenskapen, så skulle hon kunna vidga sin kundkrets högst väsentligt. Claudia Nothnagel vill av lätt insedda skäl inte göra det, men hon måste kanske ändå dagtinga med vad hon tycker är rätt och riktigt -- eftersom hon är judinna. Det är aldrig lätt att vara en föraktad och jagad minoritet.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar