C-sextett med förhinder [60]

Mot slutet av januari i år sammanträdde styrelsen för Innerstadscentern till bokslutssammanträde. Sammanträdet ägde som vanligt rum hemma hos mig. Vi var för första gången fulltaliga. Det var glädjande med tanke på hur fåtaliga vi hade varit vid styrelsesammanträdena under det gångna året. Så till exempel var styrelsen så fåtalig under sammanträdena i juni, augusti och september, att den inte var beslutsför. Endast två ledamöter hade infunnit sig. Men jag förde ändå protokoll för de tre sammanträdena. Det var kanske inte särskilt meningsfullt -- om man nu inte anser att även form är innehåll.

Sedan jag och Ann-Mari sent omsider anskaffade en digitalkamrera (påskyndade av ett billighetserbjudande genom Ann-Maris arbetsgivare) har jag funnit visst nöje i att fånga ögonblicket med sikte på evigheten. I anslutning till januarisammanträdet arrangerade jag alltså de fem ordinarie styrelseledamöterna och ersättaren samt tillika enda kvinnan i skaran framför vår anspråkslösa antikvägg. Vilka är de då? Och vilken kapacitet har de som förtroendevalda i en centeravdelning? De ställda frågorna är inte helt ointressanta. Ty alla sex blev -- trots revisorn Hans von Rietbergs rekommendation i motsatt riktning -- omvalda vid avdelningsstämman i mitten av februari.

Åter till fotografiet: i övre raden från vänster Dennis Olsson, jag själv och Mats Flodin, i nedere raden från vänster Tonny Carlsson, Sara Thunmarker Telde och Stephan Andrén. Av de sex är Tonny ordförande, Stephan vice ordförande och Sara -- som redan nämnts -- ersättare. De tre övriga är rätt och slätt styrelseledamöter, men jag själv därutöver är sekreterare i styrelsen och den ende som har varit närvarande vid samtliga styrelsesammanträden.

Det bör tillägas att i dagsläget Tonny fortfarande är ordförande, medan Stephan inte längre är vice ordförande och jag själv inte längre sekreterare i styrelsen. Samt att det i dag är exakt två månader sedan styrelsen sammanträdde utan att någon kallelse till nytt sammanträde har utgått.

Det bör ytterligare tilläggas att de justerade protokollen för avdelningsstämman den 15 februari och det konstituerande styelsesammanträdet den 23 februri fortfarande låter vänta på sig. Det rör sig här verkligen om en C-sextett med förhinder -- av vilka mitt förhinder är att jag är nyfiken på vad som kan hända när jag själv inte längre fungerar som faktotum och dadda åt den övriga styrelsen.

Det bör slutligen tilläggas att valberedningen vid årsmötet i februari föreslog mig själv till ny styrelseordförande, något som emellertid mötte sådant motstånd att man samlades bakom Tonny som motkandidat. Det var också Tonny som efter sluten omröstning gick segrande ur den stillsamma fighten med röstsiffrorna sju mot tre. Man vet vad man har, men även vad man riskerar att få.

Vad tänker i skrivande stund de tre nyvalda styrelseledamöter och tillika unga kvinnor, vilka förefaller ha potential för att medverka till att motverka att Innerstadscentern -- i likhet med Kungsholmscentern, Södermalmscentern och Västerortscentern -- begår kollektivt självmord? Vad tänker och tycker Malin Björk, Maria Norberg och Berit Snapp, den sistnämnda tillika nyvald vice ordförande? Kommer man någonsin att få veta det?

Återigen till de sex, vilka i sociologiskt avseende kan liknas vid de fem olympiska ringarna. Tonny har i egenskap av ordförande och jag själv i egenskap av sekreterare haft ett friktionsfritt samarbete, låt vara att det är jag som gjort jobbet. Tonny är vidare god vän med Dennis sedan de bägge var grannar på Stora Essingen -- och omvänt. (Dennis är numera bosatt på Södermalm.) Dennis är god vän med Mats -- och omvänt, Gud vet av vilken anledning. (En gemensam faktor är dock att varken Dennis eller Mats har intällt sig till ens hälften av styrelsesammanträdena under 2010). Dennis har tidigare varit styrelseledamot i Stockholmsdistriktet, dock utan att det haft någon positiv effekt på arbetet i Innerstadsavdelningen. Stephan har av distriktsledningen blivit belönad med ledamotskap i Norrmalms Stadsdelsnämnd. Och Sara, slutligen, har även hon blivit belönad i det att hon efter valet kunnat sätta titeln nämndeman på sitt business card.

Dennis importerar och säljer exklusiva ljudanläggningar från Kina. Jag själv sysslar med litet av varje och hänvisar i övrigt till CV-texten till vänster. Mats är juris doktor och innehar något slags befattning vid Stockholms Fria Universitet (vad det nu kan vara). Tonny är en reslig och alltigenom sympatisk polisinspektör. Sara är filosofie magister med statskunskap som huvudämne och sysselsatt med internationell ungdomsverksamhet. Stephan, slutligen, titulerar sig företagskonsult men är dessutom teologie studerande och fembarnsfar. Och alla är vi gifta, jag själv och Stephan dessutom för andra gången.

En sak är hur ofta och med vilken anslutning en styrelse av vilket slag det vara må sammanträder. En annan sak är vad en styrelse verkligen presterar under vilket år det gälla må. Det är sålunda och givetvis bättre med en aktiv styrelsegrupp på tre ledamöter än med en tandlös styrelseordförande och hur många sovande styrelseledamöter som helst. Det är resultatet av styrelsearbetet som skall räknas, intet annat.

De tre här aktuella styrdokumenten (C) -- Partiprogrammet (av någon outgrundlig anledning benämnt Idéprogrammet), Stadgarna och Arbetsordningen -- ger gott besked om vad som gäller. En kretsstyrelse eller avdelningsstyrelse skall ägna sig åt medlemsvård och medlemsvärvning; vidare år medlemsaktiviteter; och slutligen åt utbildning. Vad har då vi sex åstadkommit härvidlag? Enligt den av mig själv utarbetade och av hela styrelsen undertecknade årsredovisningen: Ingenting (trots att jag själv gjort åtskilliga framstötar i motsatt riktning). Kan man då pretendera på att för sina förtjänsters skull bli omvald som styrelseledamot? Det kan man -- om man är tilräckligt skamlös.

Vad skall det bli av Innerstadsavdelningen under Tonny Carlsson? Vad skall det bli av Stockholmsdistriktet under Per Ankersjö och Abir al-Sahlani? Vad skall det bli av hela Centerpartiet? Hur många betonghinder mitt i vägbanan måste man flytta på innan dagens låga opinionssiffror -- hårresande låga med tanke på de ekonomiska resurser partiet förfogar över -- vänder uppåt, och det inte bara en gång, utan månad för månad och år för år fram till valen i juni och september 2014? Jag kan i varje fall peka på några av hindren.
__________

Distriktsstämma och distriktsproblematik [55]

Så hade det blivit dags för distriktsstämma i Stockholmsdistriktet av Centerpartiet. Distriktsstämman ägde rum i två omgånger: först på lördagen den 9 april och därefter på torsdagen den 14 april. Och som vanligt var det tre huvudfrågor som skulle avhandlas och komma till beslut: först årsredovisningen för det gångna året jämte anslutande revisionsberättelse och ställningtagande rörande ansvarsfrihet eller ej för styrelsen; därefter val av ny styrelse jämte ersättare, av nya distriktsrevisorer och av nya ledamöter av valberedningen; samt slutligen de motioner som inkommit till stämman. (Det var sistnämnda aktivitet som drog så till den grad ut på tiden, att stämman måste ajourneras för att slutföras vid senare datum.)

På fotografiet ovan syns som sig bör på första bänk distriktsordföranden Per Ankersjö, och bakom honom, som sig också bör, ordföranden för Centerkvinnorna i Stockhomsdistriktet Stina Bengtsson. (I bakgrunden skymtar för övrigt den slipade Abir al-Sahlani, bysnillet Johan Hedin och den alltid vederhäftige Andreas Bjerke.) De -- Ankersjö och Stina Bengtsson -- är alltså partikamrater med inte bara stort inflytande på verksamheten i distriktet, utan även med stort ansvar för att deras inflytande kanaliseras i fruktbara banor. Så är emellertid inte alltid fallet. I övrigt kan man på fotografiet skönja en demografisk egendomlighet för de aktiva centerpartisterna i Stockholm: så anmärkningsvärt många är ännu inte fyllda fyrtio, så ytterst få är följaktligen över fyrtio. Det måste ha en förklaring. Men vilken?

Nu från person till sak. Det som skulle föreställa årsredovisning hette inte årsredovisning, men visade sig ändå sönderfalla i två delar. I den ena delen förmedlade styrelsen spridda nedslag i vad som i partitermer hade hänt under året, dock utan att nämna att flera avdelningar i distriktet klappat ihop, bland dem Kungsholmscentern (uppgiftslämnare Astrid Gustafsson), Södermalmscentern (uppgiftslämnare Karin Simonsson) och Västerortscentern (uppgiftslämnare Helen Törnqvist). Vartill kommer att Innerstadscentern med nyvald mammutstyrelse -- från sex till tolv ledamöter och ersättare -- är på väg att göra det.

I den andra delen hade spridda uppgifter ur ett bokslutsprogram intagits i stället för den resultat- och balansräkning som skulle ha förekommit. (Fake-redovisningen var dessutom ej undertecknad, all annan onöjaktig styrelse- och stämmoformalia att förtiga.) Jag inte bara påpekade just denna omständighet för stämman, utan spred även kopior av en korrekt resultat- och balansräkning till samtliga sextiosju stämmodeltagare. Den var fotad på uppgifter ur bokslutsprogrammet och utförd med hjälp av ett enkelt dataprogram. Det gjorde emellertid inget intryck på stämman -- inte ens att det överskott på drygt 1,4 miljoner kronor som framgick av bokslutsprogrammet i själva verket visade sig vara ett underskott på samma belopp.

Och varför skulle det göra intryck på stämman? Distriktsrevisorerna Mats Flodin och Marianne (Nord) Magnusson bedyrade falskeligen -- liksom förra gången det begav sig -- att årsredovisningen (som om det fanns någon sådan) hade upprättats helt i enlighet med Årsredovisningslagen, och de förordade i konsekvens därmed ansvarsfrihet för styrelsen. Det blev också -- svagt, svagt, svagt -- distriktsstämmans beslut. Hur tänkte Per Ankersjö då? Och Stina Bengtsson? Det skulle vara intressant att få veta -- om det nu någonsin blir möjligt.

Så till valberedningens förslag till ny styrelse och andra förtroendevalda, ett förslag som föredrogs av en pretentös gaphals vid namn Fredric Ericson. Styrelsens förslag till ny valberedning förelåg ej, varför sammansättningen av ny valberedning fick improviseras fram -- med resultat därefter.) Styrelsevalet bjöd på två sensationer, vilka bägge gällde sammansättningen av presidiet: ordförande, 1:e vice ordförande och 2:e vice ordförande. I övrigt var det väl kända namn som hade bollats litet fram och tillbaka mellan föreslagna ordinarie ledamöter och ersättare -- namn på fleråriga arbetare i den vanvårdade och därför också förtorkade vingården, vilka inte skulle ifrågasättas och inte heller blev det. (Det finns gränser även för mig.)

Det avgående styrelsepresidiet hade följande sammansättning:

Per Ankersjö, ordförande
Helen Törnqvist, 1:e vice ordförande
Elisabeth Thand Ringqvist, 2:e vice ordförande.

Valberedningens förslag löd som följer:

Per Ankersjö, ordförande
Abir al-Sahlani, 1:e vice ordförande
Bengt Hansson, 2:e vice ordförande

Vad hade hänt? Vad skulle nu hända? Ankersjös meriter för en nytt mandatår kunde inte gärna ifrågasättas av hans många klienter, och de ifrågasatttes inte heller av några andra. Icke desto mindre utmanade Helen Törnqvist sin tidigare principal om ordförandeposten. Gåtfullt. Det blev sluten votering som resulterade i ett dånande status quo. Och Abirs avancemang kunde inte heller gärna ifrågasättas. Denna nyvalda riksdagsledamot (av irakisk härkomst) vet mycket om hur man steg för steg vidgar sitt politiska inflytande.

Problemet blev i stället valet till 2:e vice ordförade (givetvis en helt onödig honorärbefattning). Den mycket meriterade Elisabeth Thand Ringqvist hade nyligen blivit utsedd till verkställande direktör i Företagarna, och det måste väl vara orsaken till att hon inte aspirererade på nytt förtroende (om så var fallet). Det beredde plats för en kungmakare.

Kungamakarens namn var Gustav Andersson, vilken i egenskap av inte minst skärgårdslandstingsråd hade fått spaning på den för auditoriet i stort okände 'Waxholmsgubben'. Gustav gjorde -- vältalig som alltid -- god reklam för Bengt Hanssons kandidatur. Denne -- en man på femtioåtta år -- hade ett gediget förflutet i egenskap av mångårig kommunalman i Waxholm. Men han hade först för halvtannat år sedan lämnat skärgården till förmån för Stockholm.

Det rörde sig här alltså om något av en kupp. Det började därför -- för en gångs skull -- jäsa i leden. En motkandidat emanerade, och det var inte vilken motkandidat som helst, utan i stället Stureplanscenterns driftige och framgångsrike ordförande Christer Mellstrand. Denne talade väl för sin kandidatur. Men skulle det räcka? Naturligtvis inte. En sluten votering vittnade gott om den lojalitet och sammanhållning vilka utgör ett par av Stockholmscenterns många adelsmärken.

Det bör i försonlig ton tilläggas att vår egen Waxholmsgubbe i likhet med sin namne väderspåmannen gjorde ett trivsamt intryck samt att han visade prov på gott politiskt omdöme. Valberedningen hade förslagit att hela styrelsepresidiet skulle företräda distriktet vid partistämman i Åre. Men någon föreslog att distriktsstämman i stället för Bengt Hansson skulle utse ordföranden i CUF Stockholm Tobias Gillberg till ombud. Och innan någon debatt hade börjat rulla i gång avsade sig Bengt Hansson sin kandidatur.

Dags för motionerna, trettiotvå till antalet! Dags för den sammanställning av motioner jämte yttranden från distriktsstyrelsen på hela sjuttioåtta sidor, vilken vältaligt vittnar om Stockholmscenterns höga ambitioner! Men mera? Det skall i sinom tid avhandlas det också, välvilligt när så är möjligt och mindre välvilligt när så är påkallat.
__________

Tioårsjubileum i c-moll [52]

Det är i dag tio år sedan Maud Olofsson tillträdde som partiledare för Centerpartiet. Hon efterträdde då den numera ganska bortglömde naturentusiasten och nakenbadaren Lennart Daléus. Denne fick tre år på sig för att -- inte minst i kraft av ett pålitligt grönt förflutet -- gjuta nytt liv i det då ganska sargade partiet. Men enligt parti-intern bedömning misslyckades han med sin uppgift.

Det fanns två kandidater i striden om partiledarskapet efter Daléus, Maud Olofsson själv och Lena Ek. Maud Olofsson hade inga utbildningsmeriter att tala om och var inte riksdagsledamot, medan däremot Lena Ek var både juris kandidat och just riksdagsledamot. Vad var det då som fällde utslaget i valet mellan den ena och den andra kandidaten?

Det var Maud Olofssons fräscha framtoning och anmärkningsvärda förmåga att fånga uppmärksamheten hos ett auditorium -- litet eller stort spelade ingen roll. Hon har dessutom alltid varit chic som bara en kvinna kan vara det. (Lena Ek blev med viss rätt mycket bedrövad över att hennes formellt sett överlägsna meriter inte fick fälla utslaget i partiledarvalet. Hon lämnade 2004 Riksdagen till förmån för EU-parlamentet, där hon fortfarande innehar ett mandat fram till 2014 och anses ha gjort bra ifrån sig.)

De tio åren avfirades ett par dagar i förväg genom ett jämställdhetsseminarium för partisympatisörer i Riksdagens förstakammarsal jämte en följande partineutral uppvaktning i sammanbindningsbanan. Bägge evenemangen var välbesökta. Under jämlikhetsseminariet yttrade sig inledningsvis professor Arne Jernelöv på ett mer abstrakt plan om hur samhällsutvecklingen skulle te sig i riktning mot en värld där 'kvinnorna tar över makten'. (Jernelöv har skrivit en bok med den lockande titeln 'Amazonia -- en värld där kvinnor styr', ett av många kuriosa i den säregna genre som går under namnet genusforskning.) För den kritiskt sinnade åhöraren föreföll Jernelövs med viss brio presenterade framtidsscenario inte helt självklart.

Följande inledare var Nima Sanadaji, en manlig forskare i trettioårsåldern. Hans framställning präglades alltigenom av konkretion och reda. Sanadaji framhöll att vårt eget land ligger ganska långt framme i jämställdhetsavseende, och han inriktade sig i väsentliga avseenden på olika kvinnogruppers karriärmöjligheter. Sammanfattningsvis hade kvinnorepresentationen i stort avancerat fortare inom exempelvis politiken än inom näringslivet. Det skulle inte minst bero på den förda ekonomiska politiken. Denna sin tes har Sanadaji utvecklat i en bok med titeln 'Jämställdhet inom räckhåll'.

Det bereddes plats för kommentarer och frågor från de väl över hundra deltagarna i seminariet. Kvinnoförbundets ordförande, riksdagsledamoten Annika Qarlsson, ledde i egenskap av moderator diskussionen med fast hand, och det kunde nog behövas: det är inte ovanligt i sammanhang som detta, att de som har minst att komma med anser sig ha mest att säga -- och även försöker göra det

Seminariets höjdpunkt blev ett likaså av Annika Qarlsson (född 1964) lett meningsutbyte mellan tre centerkvinnor i framskjuten eller tidigare framskjuten ställning: partiledaren Maud Olofsson själv (född 1955), den tidigare 1:e vice partiledaren och därefter ambassadören Helena Nilsson Lannegren (född 1948) och den nyvalda riksdagsledamoten Abir al-Sahlani (född 1976). Det tema som förelagts de tre centerkvinnorna var 'Föregångare inom politiken -- ett samtal om politikens villkor'.

Riktigt så blev det nu inte, men det som blev var intressant nog. Helena Nilsson (som hon hette under den tid det begav sig) inte bara formulerade sig på den hemskaste malmöitiska, utan var dessutom bitter på sitt parti. Någonting hade hänt som fått hennes politiska karriär att kantra, men vad det var framgick aldrig. Därutöver nyttjade Helena Nilsson begreppet 'grabbig' för att karakterisera andan i det Centerparti som tydligen hade behandlat henne illa.

Abir uppehöll sig företrädesvis även hon vid sig själv och presenterade därvid något av en lärobok i hur man gör om man vill avancera i en partihierarki. Att hennes tills vidare muntliga lärobok i ämnet politisk psykologi stämmer med verkliga förhållandena har hon själv lett i bevis. Men hur långt kommer hennes insikter att föra henne? Hon är fortfarande i början av sin politiska karriär.

Vad var det då som Maud Olofsson yttrade? Inte ett ord som hon inte hade yttrat tidigare i mer eller mindre mediala sammanhang. Men det som sades var välfraserat, klart och uttrycksfullt. Det var både glädjande och sorgligt -- glädjande därför att Maud Olofsson lyfte evenemanget varje gång hon yttrade sig, men sorgligt därför att det i dagläget inte är så mycket mer än sin framtoning som hon har att ge det parti hon företräder.
__________

I sammanbindningsbanan höjde sig som vanligt Fredrik Reinfeldts gestalt två gånger om över mängden -- ett huvud högre än Jan Björklund och två huvuden högre än Maud Olofsson som han är. Han gratulerade sin jubileums-allianpartner med den konversativa artighet som är ett av hans adelsmärken. Bredvid dem stod just Jan Björklund, och runt de tre grupperade sig det övriga allianspolitiska hovet. På visst avstånd tog dussinet pressfotografer tvåhundra onödiga fotografier, och från ena väggen i det väldiga rummet blickade forna tiders talmän (från både det senare tvåkammarsystemets och enkammarsystemets tid) avbildade i olja ned på dagens makthavare.

Det bjöds på obegränsat med vin och snittar, och med tilltagande berusning började talmansporträtten just tala med varandra. Det var ju intressant för en eller annan av de personer som vandrade eller vacklade fram och tillbaka över eller kors och tvärs i sammanbindningsbanan.

'Sic transit gloria mundi', yttrade den folkpartistiske talmannen i Första Kammaren 1965-1970 och gamle diplomaten Erik Boheman, naturligtvis iförd frack och prydd med kommendörstecknet av Nordstjerneorden kring halsen och Serafimersordens ljusblå band över bröstet. Så egendomligt.

'Vaffan menarru', sluddrade en enkammartalman (S), som tydligen ansågs sig tilltalad av den tidigare kabinettssekreteraren samt ambassadören i London och Washington. Enkammartalmannen hade något av A-lagare över sig. Han var påfallande rödmosig i synen och föreföll ur stånd att räta på ryggen där han satt hopsjunken på snedden i vad som påminde om en talmansstol. 'Vaffan menarru egentligen?'

'Precis vad jag säger', svarade Boheman. 'Sic transit glora mundig. Så förgår all världens härlighet. Vin och snittar i all ära, men var är jacketterna, var de utsökt skurna klänningarna? Och var är den politiska framgång som här skulle förtjäna att firas? Vad säger Ni, vän och kollega Allard?'

Enkammarriksdagens talman 1971-1979 Henry Allard (S) klev helt sonika ut ur ramen och vände sig först till Erik Boheman och därefter till samtliga tidigare och senare kolleger på talmansposterna:

'Tack för översättningen, vän och kollega Boheman! I den ålder då Ni läste latin i läroverket och juridik på universitetet och därefter vann inträde i Utrikesdepartementet, i den åldern var jag först springpojke och därefter skoarbetare. Det beklagar jag inte. Men jag beklagar att det inte är idrottsrörelsen eller nykterhetsrörelsen som hellre blir ihågkomna i dag, i stället för något som är så litet som dagens jubileum egentligen är. Och vem betalar -- vem anser sig ha rätt att betala -- för ett sådant fördärv som en fest i sammanbindningsbanan med obegränsat intag av alkoholhaltiga drycker dock utgör?'

Statminister Reinfeldt (M) kände sig tydligen pikerad. Han vände sig till den glädjedödande förutvarande springpojken och skoarbetaren från Örebro och yttrade i magistral ton: 'Det är en fråga som varken jag eller någon annan får besvara. Det skulle nämligen innebära ett intrång i vår grundlagsskyddade rätt till fria och hemliga val. Det måste du väl ändå förstå?'

'Det gör i varje fall inte jag' uttalade sig någon. 'I synnerhet inte när det gäller ett evenemang i c-moll', fortsatte vederbörande efter en sekundsnabb tankeflykt till Beethovens femte symfoni, den så kallade Ödessymfonin. (Tre inledande pukslag i första satsen markerar att Ödet klappar på dörren.)

Men gode Gud! Det måste ha varit jag själv (C) som höjt min röst, ty allas blickar riktades mot ett och samma håll. Och det är sannerligen inte första gången sådant inträffar. Att jag aldrig lär mig!
__________

Internval, distrikt, lantbruksproblematik [50]

I går gick två intressanta evenemang av stapeln, bägge förlagda till Centerpartiets och Stockholmsdistriktets högkvarter på Stora Nygatan 4 i Gamla Stan. Det ena evenemanget var en ohörbar konversation mellan fyra makthavare i Stockholmscentern, en konversation som ägde rum innanför lyckta dörrar men var synlig genom en glasvägg, medan det andra evenemanget innefattade fjorton personer (fyra män och tio kvinnor) samt tre estradörer (två män och en kvinna), vilka befann sig i kafélokalen på andra sidan glasväggen.

De fjorton hade hörsammat en inbjudan från Centerkvinnorna i Stockholm att övervara ett program med rubriken 'Eskil, Lars-Göran och Jämställdheten' samt de interrogativa underrubrikerna 'En landsbygdsminister som skapar strategier för jämställdhet? En bonde som inrättar en hel jämställdhetsakademi? Hänger det ihop?'

'Det som sker stort, det sker i det (på ena eller andra sättet) fördolda', yttrade en gång en tänkare som hade sett och begrundat interaktionen människor emellan. Vad sades då av och mellan de fyra bakom glasväggen?

Till vänster sitter Jonas Naddebo, som är nyvald kommunfullmäktig; med ryggen mot kameran sitter Catrin Mattsson, som är nyvald landstingsfullmäktig; en face sitter Fredric Ericson, som är ledamot av Idrottsnänmnden; och till höger, halvt dold bakom C-grönska, sitter Cecilia Önfelt, som har ett rikt förflutet inom Centern och är ledamot av Kulturnämnden.

Vad säger oss då -- återigen -- det vi ser av de fyra, vilkas meningsutbyte drar ganska långt ut på tiden? Om man inte känner dem närmare: Ingenting. Om man har lärt känna dem och deras politiska bedrifter något: Allt. De utgör fyra femtedelar av den valberedning -- med Ericson som ordförande -- som skall presentera förslag till makthavare i Stockholmsdistriktet vid distriktsstämman den 9 april (ett datum som inte bådar gott).

Det är i och för sig inte så märkvärdigt -- sådant sker i de mest skilda politiska kulturer -- om det inte vore för att Stockholmsdistriktet befinner sig i spillror. Varken styrelsen för Kungsholmscentern (med Catrin Mattsson som en av medlemmarna) eller styrelsen för Södermalmscentern (med Fredric Ericsson som en av styrelseledamöterna) har sammanträtt under det gångna året. Cecilia Önfelt var och blev omvald som ledamot av valberedningen i Innerstadscentern, detta trots att hon inte lämnade sin medverkan i årets valberedningsarbete samt därtill anförde som sin mening att det strängt taget var onödigt med en styrelse. Ett nätverk skulle vara tillfyllest. (Det är det för övrigt under namnet Bromma-nätverket i hela Västerort.)

Det var för all del inte så dumt som det låter. Det utgick nämligen per brevpost 153 kallelser två veckor i förväg till årets avdelningsstämma med Innerstadscentern, men endast tretton medlemmar behagade infinna sig till stämman. Fem av dem var styrelseledamöter, en var ersättare i styrelsen och en var ledamot av valberedningen. Men när stämman var över hade samtliga närvarande genom omval eller nyval tilldelats var sin förtroendepost av varandra. Det kan man verkligen kalla tillkomsten av ett nätverk! (Det skall parentetiskt men för fullständighetens skull tilläggas, att två innerstadsmedlemmar hade avlidit samt att nio medlemmar eller potentiella medlemmar saknade eftersändningsadress.)
__________

På andra sidan glasväggen befinner sig en värdinna och en riksdagsledamot, nämligen Kvinnoförbundets Stockholmsordförande Stina Bengtsson respektive Abir al-Sahlani; vidare en moderator, Eva Cooper, som är projektledare på den konservativa tankesmedjan Timbro; ytterligare de bägge ovan nämnda estradörerna, som skall berätta om det jämställdhetsarbete som redan är på gång och om det jämställdhetsarbete som komma skall inom de 'gröna näringarna'; samt slutligen den rätt fåtaliga lyssnarskaran -- fåtalig, får man nog lov att säga, med tanke på att det inte bara är ett av Centerpartiets fyra statsråd som lämnar sin medverkan, utan även ordföranden i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) Lars-Göran Pettersson.

De 'gröna näringarna' innefattar noga besett inte mindre än sextio olika näringsgrenar -- med skogssektorn på den ena ytterflanken och fruktodlingssektorn på den andra. Inom skogssektorn -- som ju är basen för en av Sveriges allra viktigaste exportindustrier -- finns det ungefär 100,000 anställda, av vilka dock endast tio procent är kvinnor. Skall det -- exempelvis -- vara så?

Det anser inte Eskil Erlandsson. Han har därför stått fadder till en 'grön' jämställdhetsakademi, som genom opinionsbildning, diskussion, samarbete med aktuell genusforskning och fokus på inte minst ledarskapsfrågor skall verka för en radikal könsutjämning inte bara inom skogssektorn, utan i bästa fall och i slutändan med en helt jämn könsfördelning så att säga tvärs över. Hur har det då enligt landsbygsministern blivit som det har blivit? Det är en fråga om 'inbyggd kultur'. Vilken är då den bästa metoden att motverka nämnda kultur? Det är att införa 'skog i skolan'! Mycket har man hört ...

LRF har 170,000 medlemmar, 90,000 medlemsföretag och 1,100 lokalavdelningar. Det rör sig här alltså fortfarande om en av de stora intresseorganisationerna i dagens Sverige. Dess nu avgående ordförande stod inte sin landsbygdsminister efter i fråga om radikalism. Visserligen är fyrtio procent av medlemmarna i LRF kvinnor, men de utgör ändå bara tjugo procent av de förtroendevalda. Det och en hel del annat är alltså inte tillfredsställande.

Man uppehöll sig även vid de rent fysiologiska faktorer som gjort de 'gröna näringarna' till en -- allt sammantaget -- så mansdominerad bransch. Det är exempelvis den kraft som krävdes för yxan och handsågen, trots att de bägge verktygen numera är helt obsoleta. Tempores mutantur et nos in illis. Tiderna förändras och vi med dem. Varför då inte även på det här området?

Kvällens så att säga C-offentliga sammankomst fick avslutningsvis ett lyft i det att lokala faktorer och bekymmer avlöstes av globala perspektiv. Det finns en 'kooperation över alla gränser' med regionala underorganisationer, vilka har dagens ämne som ett av många intresseområden. Men det verkligt stora bekymret i det här sammanhanget utgör dock den omständigheten -- vilket Abir påpekade -- att åttio procent av världens fattiga (enligt vedertagen definition) bor på landsbygden. Det bör man alltid ha för ögonen, vare sig man är centerpartist eller inte. Fattigdomen världen över utgör nämligen ett fattigdomsbevis även för oss.
__________

Av livets många dikotymier är ett par av de vanligaste de bägge substantiven 'form och innehåll' respektive de bägge adjektiven 'teoretisk och praktisk'. Kan man säga att de allvarstyngda partikamraterna bakom glasväggen sysslade med politikens former, medan vi andra uppehöll oss vid dess innehåll? Kan man till och med säga att de fyra intrigörerna bakom glasväggen sysslade med teoretisk politik, medan vi andra uppehöll oss vid praktisk politik -- sådan politik som har sin grund i omvärldsfakta av format och sitt raison d'être i något slags världsförbättrarnit?

Ja, varför inte?
__________

Centerpartikandidater i riksdagsvalet [26]

Ingen känner bättre kandidaterna till Riksdagen, till Landstingsfullmäktige och till Kommunfullmäktige i ett visst partidistrikt än de partimedlemmar som under ett antal år har stått öga mot öga mot dem, har iakttagit dem och har hört vad de haft att komma med. Jag kommer därför att presentera mitt eget kvalitetsurval vad gäller riksdagskandidaterna jämte viss betygsättning.

Efter en hel del tankemöda har jag fastnat för att betygsätta de kandidater om vilka jag har bildat mig en stadgad mening just i deras egenskap av riksdagskandidater enligt samma system som tillämpas i det allmänna skolväsendet, dock med ett undantag: jag avstår från underbetyg.

Det är inte realistiskt att tänka sig att Centerpartiet i Stockholms kommun kommer att erhålla mer än fyra mandat i riksdagen -- under förutsättning att de två toppkandidaterna återigen blir ministrar och måste ha ersättare. Därför har jag varit restriktiv med beryget MVG.

De viktigaste bedömningsgrunderna har varit som följer.

Karaktär och framtoning är viktiga komponenter i sammanhanget. I karaktären skall finnas ett idealistiskt ferment, och framtoningen skall vara sådan att vederbörande kandidat kan föra sig väl i de mest skilda kretsar. Viss livserfarenhet i form av någorlunda kvalificerad yrkesverksamhet är meriterande, och livserfarenhet i form av stor och gärna mångsidig yrkesverksamhet följaktligen mycket meriterande.

Avslutad högre utbildning är också en meritgrund som måste vägas in i den här samlade bedömningen. Den säger en del om kandidaten i fråga -- men långtifrån allt. En sådan utbildning hjälper föga om man inte besitter vad furst Bismarck -- tysk rikskansler 1871-1890 -- som den förste benämnde 'politiches Augenmass', politiskt ögonmått. Uttrycket i fråga talar för sig självt. Inte så få mycket meriterade akademiker har gjort en slät figur när de väl hamnat i Riksdagen.

Furst Bismarck var också den förste som gav en av bristvarorna i svenskt samhällsliv i allmänhet och i svensk politik i synnerhet ett namn. Han påtalade i något sammanhang bristen på 'Zivilcourage', civilkurage (till skillnad från det militära mod som alla i uniform skall besitta under strid) hos några för 'järnkanslern' misshagliga personer. Civilkurage på viss nivå borde i varje fall vara en meritgrund i snart sagt vilka sammanhang som helst. Kristdemokraterna har tagit upp temat i fråga men, förefaller det, därefter släppt det.

Men civilkurage är inte detsamma som 'han kunde icke vika, blott falla kunde han' (för att nu citera två versrader i Tegnérs hyllningdikt på hundraårsdagen av Carl XII:s död), i meningen oförmåga att sätta sig in i andras bevekelsegrunder. Det skulle innebära att man saknar fallenhet för vad som är nästan all i god mening resultatgivande politiks livsluft: kompromissviljan intill en viss gräns -- eller kanske snarare: kompromissförmågan, likaså intill en viss gräns. De centerpartister som våndades över Alliansregeringens principbeslut i kärnkraftsfrågan har på ett ganska hårdhänt sett stött på just den problematiken.

Här följer nu före nedanstående streck de kandidater som, i stadgeenlig ordning, valdes och rangordnades av distriktets nomineringsstämma den 31 januari. Efter strecket följer de kandidater som inte kandiderade till Riksdagen men ändå, i strid med partistadgarna, valdes och rangordnades av distriktsstyrelsen. (En kandidat har emellertid fallit bort, nämligen tekn. dr Ove Svidén, som på den urspungligen fastställda valsedeln intog plats nr 26.)

1 Maud Olofsson G
2 Andreas Carlgren G
3 Fredrick Federlay VG
4 Abir al-Sahlani VG
5 Elisabeth Tand-Ringqvist MVG
6 Johan Hedin VG
7 Maria Brogren G
8 Oscar Fredriksson --
9 Elisabet Falemo VG
10 Helen Törnqvist --
11 Jonas Naddebo --
12 Evy Kjellberg --
13 Fredrik Lindstål --
14 Jonas Pettersson --
15 Regiana Hortin VG
16 Tonny Carlsson --
17 Henrik Ajnestål --
18 Britt Synnerholm --
19 Fredrik Jörgensen VG
20 Katarina Flygare VG
21 Sven Thelin VG
22 Johannes Harlevi VG
23 Manasses Paulo da Silva --
24 Karin Simonsson G
25 Karl Englund (--)
26 Stina Bengtsson --
27 Fredrik Bojerud --
__________

28 Ragnhild Elfsö
29 Hannes Hervieu
30 Åsa Karlsson
31 Tobias Gillberg
32 Astrid Gustafsson
33 Sofia Jöngren
34 Per Ankersjö
__________