Tioårsjubileum i c-moll [52]

Det är i dag tio år sedan Maud Olofsson tillträdde som partiledare för Centerpartiet. Hon efterträdde då den numera ganska bortglömde naturentusiasten och nakenbadaren Lennart Daléus. Denne fick tre år på sig för att -- inte minst i kraft av ett pålitligt grönt förflutet -- gjuta nytt liv i det då ganska sargade partiet. Men enligt parti-intern bedömning misslyckades han med sin uppgift.

Det fanns två kandidater i striden om partiledarskapet efter Daléus, Maud Olofsson själv och Lena Ek. Maud Olofsson hade inga utbildningsmeriter att tala om och var inte riksdagsledamot, medan däremot Lena Ek var både juris kandidat och just riksdagsledamot. Vad var det då som fällde utslaget i valet mellan den ena och den andra kandidaten?

Det var Maud Olofssons fräscha framtoning och anmärkningsvärda förmåga att fånga uppmärksamheten hos ett auditorium -- litet eller stort spelade ingen roll. Hon har dessutom alltid varit chic som bara en kvinna kan vara det. (Lena Ek blev med viss rätt mycket bedrövad över att hennes formellt sett överlägsna meriter inte fick fälla utslaget i partiledarvalet. Hon lämnade 2004 Riksdagen till förmån för EU-parlamentet, där hon fortfarande innehar ett mandat fram till 2014 och anses ha gjort bra ifrån sig.)

De tio åren avfirades ett par dagar i förväg genom ett jämställdhetsseminarium för partisympatisörer i Riksdagens förstakammarsal jämte en följande partineutral uppvaktning i sammanbindningsbanan. Bägge evenemangen var välbesökta. Under jämlikhetsseminariet yttrade sig inledningsvis professor Arne Jernelöv på ett mer abstrakt plan om hur samhällsutvecklingen skulle te sig i riktning mot en värld där 'kvinnorna tar över makten'. (Jernelöv har skrivit en bok med den lockande titeln 'Amazonia -- en värld där kvinnor styr', ett av många kuriosa i den säregna genre som går under namnet genusforskning.) För den kritiskt sinnade åhöraren föreföll Jernelövs med viss brio presenterade framtidsscenario inte helt självklart.

Följande inledare var Nima Sanadaji, en manlig forskare i trettioårsåldern. Hans framställning präglades alltigenom av konkretion och reda. Sanadaji framhöll att vårt eget land ligger ganska långt framme i jämställdhetsavseende, och han inriktade sig i väsentliga avseenden på olika kvinnogruppers karriärmöjligheter. Sammanfattningsvis hade kvinnorepresentationen i stort avancerat fortare inom exempelvis politiken än inom näringslivet. Det skulle inte minst bero på den förda ekonomiska politiken. Denna sin tes har Sanadaji utvecklat i en bok med titeln 'Jämställdhet inom räckhåll'.

Det bereddes plats för kommentarer och frågor från de väl över hundra deltagarna i seminariet. Kvinnoförbundets ordförande, riksdagsledamoten Annika Qarlsson, ledde i egenskap av moderator diskussionen med fast hand, och det kunde nog behövas: det är inte ovanligt i sammanhang som detta, att de som har minst att komma med anser sig ha mest att säga -- och även försöker göra det

Seminariets höjdpunkt blev ett likaså av Annika Qarlsson (född 1964) lett meningsutbyte mellan tre centerkvinnor i framskjuten eller tidigare framskjuten ställning: partiledaren Maud Olofsson själv (född 1955), den tidigare 1:e vice partiledaren och därefter ambassadören Helena Nilsson Lannegren (född 1948) och den nyvalda riksdagsledamoten Abir al-Sahlani (född 1976). Det tema som förelagts de tre centerkvinnorna var 'Föregångare inom politiken -- ett samtal om politikens villkor'.

Riktigt så blev det nu inte, men det som blev var intressant nog. Helena Nilsson (som hon hette under den tid det begav sig) inte bara formulerade sig på den hemskaste malmöitiska, utan var dessutom bitter på sitt parti. Någonting hade hänt som fått hennes politiska karriär att kantra, men vad det var framgick aldrig. Därutöver nyttjade Helena Nilsson begreppet 'grabbig' för att karakterisera andan i det Centerparti som tydligen hade behandlat henne illa.

Abir uppehöll sig företrädesvis även hon vid sig själv och presenterade därvid något av en lärobok i hur man gör om man vill avancera i en partihierarki. Att hennes tills vidare muntliga lärobok i ämnet politisk psykologi stämmer med verkliga förhållandena har hon själv lett i bevis. Men hur långt kommer hennes insikter att föra henne? Hon är fortfarande i början av sin politiska karriär.

Vad var det då som Maud Olofsson yttrade? Inte ett ord som hon inte hade yttrat tidigare i mer eller mindre mediala sammanhang. Men det som sades var välfraserat, klart och uttrycksfullt. Det var både glädjande och sorgligt -- glädjande därför att Maud Olofsson lyfte evenemanget varje gång hon yttrade sig, men sorgligt därför att det i dagläget inte är så mycket mer än sin framtoning som hon har att ge det parti hon företräder.
__________

I sammanbindningsbanan höjde sig som vanligt Fredrik Reinfeldts gestalt två gånger om över mängden -- ett huvud högre än Jan Björklund och två huvuden högre än Maud Olofsson som han är. Han gratulerade sin jubileums-allianpartner med den konversativa artighet som är ett av hans adelsmärken. Bredvid dem stod just Jan Björklund, och runt de tre grupperade sig det övriga allianspolitiska hovet. På visst avstånd tog dussinet pressfotografer tvåhundra onödiga fotografier, och från ena väggen i det väldiga rummet blickade forna tiders talmän (från både det senare tvåkammarsystemets och enkammarsystemets tid) avbildade i olja ned på dagens makthavare.

Det bjöds på obegränsat med vin och snittar, och med tilltagande berusning började talmansporträtten just tala med varandra. Det var ju intressant för en eller annan av de personer som vandrade eller vacklade fram och tillbaka över eller kors och tvärs i sammanbindningsbanan.

'Sic transit gloria mundi', yttrade den folkpartistiske talmannen i Första Kammaren 1965-1970 och gamle diplomaten Erik Boheman, naturligtvis iförd frack och prydd med kommendörstecknet av Nordstjerneorden kring halsen och Serafimersordens ljusblå band över bröstet. Så egendomligt.

'Vaffan menarru', sluddrade en enkammartalman (S), som tydligen ansågs sig tilltalad av den tidigare kabinettssekreteraren samt ambassadören i London och Washington. Enkammartalmannen hade något av A-lagare över sig. Han var påfallande rödmosig i synen och föreföll ur stånd att räta på ryggen där han satt hopsjunken på snedden i vad som påminde om en talmansstol. 'Vaffan menarru egentligen?'

'Precis vad jag säger', svarade Boheman. 'Sic transit glora mundig. Så förgår all världens härlighet. Vin och snittar i all ära, men var är jacketterna, var de utsökt skurna klänningarna? Och var är den politiska framgång som här skulle förtjäna att firas? Vad säger Ni, vän och kollega Allard?'

Enkammarriksdagens talman 1971-1979 Henry Allard (S) klev helt sonika ut ur ramen och vände sig först till Erik Boheman och därefter till samtliga tidigare och senare kolleger på talmansposterna:

'Tack för översättningen, vän och kollega Boheman! I den ålder då Ni läste latin i läroverket och juridik på universitetet och därefter vann inträde i Utrikesdepartementet, i den åldern var jag först springpojke och därefter skoarbetare. Det beklagar jag inte. Men jag beklagar att det inte är idrottsrörelsen eller nykterhetsrörelsen som hellre blir ihågkomna i dag, i stället för något som är så litet som dagens jubileum egentligen är. Och vem betalar -- vem anser sig ha rätt att betala -- för ett sådant fördärv som en fest i sammanbindningsbanan med obegränsat intag av alkoholhaltiga drycker dock utgör?'

Statminister Reinfeldt (M) kände sig tydligen pikerad. Han vände sig till den glädjedödande förutvarande springpojken och skoarbetaren från Örebro och yttrade i magistral ton: 'Det är en fråga som varken jag eller någon annan får besvara. Det skulle nämligen innebära ett intrång i vår grundlagsskyddade rätt till fria och hemliga val. Det måste du väl ändå förstå?'

'Det gör i varje fall inte jag' uttalade sig någon. 'I synnerhet inte när det gäller ett evenemang i c-moll', fortsatte vederbörande efter en sekundsnabb tankeflykt till Beethovens femte symfoni, den så kallade Ödessymfonin. (Tre inledande pukslag i första satsen markerar att Ödet klappar på dörren.)

Men gode Gud! Det måste ha varit jag själv (C) som höjt min röst, ty allas blickar riktades mot ett och samma håll. Och det är sannerligen inte första gången sådant inträffar. Att jag aldrig lär mig!
__________

RD-valet: V -- 4.2, FP -- 6.3 procent [36]

Vänsterpartiet -- ursprungligen Sveiges Kommunistiska Parti -- har sina rötter i den ryska oktoberrevolutionen 1917. Naturligt nog var partiet som störst i 1944 års andrakammarval, då drygt tio procent av väljarkåren röstade på detsamma. Det hade av lätt insedda skäl en rent samtidshistorisk orsak: det var den sovjetiska Röda Armén som mer än någon annan armé krossade alla möjligheter för Hitler-Tyskland att gå någorlunda helskinnat ur kriget.

Men efter 1944 års för Kommunisterna så lyckosamma val har partiet varit ett typiskt mini-minoritetsparti, detta trots namnbyten i modifierande riktning (från ursprungsnamnet till Vänsterpartiet Kommunisterna och därifrån till Vänsterpartiet) och trots en trio påtagligt kompetenta och även långvariga partiledare: C. H. Hermansson, Lars Werner och Gudrun Schyman.

Har tiden helt enkelt sprungit ifrån Vänsterpartiet med dess så otidsenliga bakgrund? Vare sig partiledaren heter Lars Ohly eller någonting annat? Det ser så ut.
__________

Folkpartiet Liberalerna har äldre anor -- med allmän rösträtt och sociala reformer högt upp på programmet -- än något annat politiskt parti i Sverige. Både namnet och rötterna stammar från senare delen av 1800-talet. Men vare sig man talar om Folkpartiet då och nu eller om Liberalerna då och fram till 1935, så har partiet eller partierna åkt upp och ned i väljaropinionen mer än något annat parti.

Folkpartiets storhetstid inföll under de bägge första decennierna av 1900-talet, då under namnet Liberalerna. Partiledaren Karl Staaff var statsminister 1905-1906 och 1911-1914, och hans efterträdare Nils Edén var det i en liberal-socialdemokatisk regering 1917-1920. Men under sistnämnda skede hade partiet krympt väsentligt och därefter splittrades det i två partier, av vilka utbrytarpartiet antog namnet De Frisinnade.

Trots att De Frisinnade var ett uttalat miniminoritetsparti lyckades man 1930 bilda en så kallade vågmästarregering, som ägde bestånd till 1932. Partiledaren C. G. Ekman var en av Sveriges skickligaste parlamentariker genom tiderna, en kompromissarie som -- sades det -- ena dagen gick i armkrok med Högern i form av amiral Lindman och andra dagen med Socialdemokraterna i form av Per Albin Hansson.

Men olyckorna hopade sig över de bägge liberala partierna, och därför gick de 1935 -- förnuftig nog -- samman under namnet Folkpartiet (ett partinamn som hade kommit och gått redan under 1890-talet). En ny men måttlig storhetstid inföll under skedet 1948-1967, under vilket partiledaren hette Bertil Ohlin. Det hjäpte nu inte: statminister var och förblev under osannolikt många år -- 1946-1969 -- och med hjälp av både tur och skicklighet socialdemokraten Tage Erlander.

Efter en rad andra partiledare har så Folkpartiet Liberalerna (som det fullständiga partinamnet lyder) landat i dagens situation. Den är -- inte minst med tanke på partiets stolta historia och idéarv -- rätt egenartad. Vad fattas för att man skall göra bättre ifrån sig än i valet 2010?

Är partiledaren Jan Björklund otillräcklig? Knappast, i varje fall inte med svenska mått mätt. Och i riksdagsgruppen återfinns flera verkliga tungviktare som exempelvis Carl. B. Hamilton (finansfrågor), Johan Pehrson (rättsfrågor) och Allan Widman (försvarsfrågor), samtliga självklara taburettinnehavare om regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt när det begav sig hade tänkt till och tänkt rätt. Här finns flera gåtfulla varför och få självklara därför att.
__________

RD-valet: SD + 94.1 procent [34]

Politik är krig -- i mer eller mindre ordnade former. Varje parti väljer långsiktig strategi mellan de allmänna valen och taktik inför själva valet. En grundregel för all krigföring är vidare som följer:

Underskatta aldrig din motståndare eller dina motståndare -- men överskatta den eller dem inte heller. Och var alltid beredd på överraskningar mot resans slut: positiva eller negativa -- för ett eller två eller flera partier. I dagens Sverige är väljaropinionen rörligare än den någonsin tidigare har varit. Det ger vissa möjligheter för somliga, men innebär klara risker för andra.

I Riksdagen 2006-2010 var sju partier representerade, av vilka fem partier (M, C, FP, S och V) var äldre och etablerade och två relativa nykomlingar (KD och MP). De sistnämnda hade uppstått som resultat av utbrytningar från de äldre och etablerade partierna.

Fem partier var bra, ty det gav politiken en viss konstans. Ytterligare två partier var strikt statsvetenskapligt betraktat inte bra: det kunde i värsta fall åstadkomma stark splittring med ty åtföljande handlingförlamning -- men gjorde det lyckligtvis inte den här gången.

Men nu var man där och hade väl också förtjänat att vara det. De etablerade partiernas allt mattare engagemang i tros- och livsåskådningsfrågor beredde marken för Kristdemokraterna. De etablerade partiernas mera pliktskyldiga än flammande engagemang i miljöpolitiken beredde marken för Miljöpartiet De Gröna.

Det finns en logik i all politik. Om det uppstår ett vacuum i redan etablerade partiers engagmang och dådkraft, så finns det i länder med Sveriges parlamentariska system alltid utrymme för både enfrågepartier och flerfrågepartier, liksom för partier som utvecklas från det ena till det andra. Men det kan ta sin tid att slå sig in i de beslutande politiska församlingarna -- om man nu någonsin gör det. Det vet både kristdemokrater och miljöpartister.

Det vet också Sverigedemokraterna, som i och med årets val fick ett dundrande genombrott som riksdagsparti. Man fördubblade nästan andelen väljare jämfört med riksdagsvalet 2006. Och man gjorde det trots att alla de andra partierna i den mån de hissade en flagga för Sverigedemokraterna hissade en pestflagga. Det gjorde även statstelevisionen, och där har man ännu inte halat den.

Vad är det då som är så speciellt med Sverigedemokraterna, att partiet trots klen valkassa lyckades slå andra småpartier på fingrarna i riksdagsvalet? Och vad är det som är så förfärligt med Sverigedemokraterna att både statsminister Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin utfäst sig att vad som än må hända, så skall man inte på något sätt samverka eller ens umgås med dem?

Svaret på den första frågan är enkel. Portalparagrafen i Sverigedemokraternas stadgar lyder sålunda:

'Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd. Genom partipolitiskt engagemang vill partiet genom sina föreningar och aktiva som en folkrörelse skapa inflytande åt dem som delar syftet.'

Det har visat sig innebära att Sverigedemokraterna driver en politik som är starkt kritisk mot nuvarande invandringspolitik. Man anser att den är oansvarig och ett hot mot Sverige som nation. Om det verkligen är så i 'det mångkulturella samhället' kan man ju diskutera. Men det skall inte ske här. Sverigedemokraterna torgför hur som helst sina åsikter i saken, och de har -- helt enkelt -- vunnit allt större gensvar hos gemene man.

Men varför pestflaggan? Det beror på att Sverigedemokraterna sägs vara 'främlingsfientliga', vilket de bevisligen inte är. Det beror också på att Sverigedemokraterna (av exempelvis Mona Sahlin) sägs ha 'sina rötter i rasismen'.

Sistnämnda påstående saknar inte helt fog. Men det är i övrigt lika begåvat i egenskap av argument mot samröre med Sverigedemokraterna som att säga att man inte umgås med en person, därför att vederbörandes pappa suttit i fängelse. Det finns preskriptionstider även i politiken. (Under judeförföljelserna i 1930-talets Tyskland införde Bondeförbundet/Centerpartiet i sitt partiprogram exempelvis en punkt om att man skulle slå vakt om 'den svenska folkstammen'. Det ena hade givetvis ett samband med det andra.)

Återigen till president Paasikivi: 'Giv mig fakta, endast fakta. Allt annat är betydelselöst'.

Fakta är vidare att Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder, grillats mer än några andra svenska politiker i modern tid (och det inte minst i statstelevisionen) -- men, det måste man nog medge, visat sig hålla måttat. Det ansåg ju i varje fall en hel del väljare. Åkesson och Söder är nämligen kunniga, sakliga och balanserade. Om man inte är sverigedemokrat och i nämnda hänseende hänger sig åt önsketänkande, då gör man både sig själv och sitt parti en otjänst.

Sverigedemokraterna utgör knappast någon fara för Sverige. Men de utgör en fara för de mindre partier som även de kämpar om väljarnas gunst. Hur gör man då om man är ett konkurrentparti i samma väljaropinionsdivision som Sverigedemokraterna? Finns det över huvud taget ett vettigt svar på den frågan?

Ja, det gör det. Men det får tills vidare anstå.
__________

Partiledarbetyg efter partiledardebatt [31]

I dag ägde den första partiledardebatten för innevarande riksdag rum. Åtta partiledare fick dels möjlighet att hålla var sitt längre anförande, dels möjlighet att så att säga debattera man mot man (respektive kvinna) från de bägge talarpulpeterna framför talmansbordet. Den som så ville kunde följa debatten i teve från dess början klockan nio på morgonen till dess slut klockan två på eftemiddagen -- och det gjorde jag. Det var sammanfattningsvis bortkastad tid, utom när Jimmie Åkesson blev påpucklad eller hade ordet. Vad vet man i Sveriges Riksdag egentligen om Voltaries toleranscredo? (Min herre, jag avskyr edra åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för er rätt att föra ut dem.)

Media har naturligtvis på olika sätt redan täckt upp vad som sades under de många debatt-timmarna och försökt att närmare analysera vad som sades i det som föreföll att sägas. Men i mitt eget fall (om jag nu skall falla för frestelsen att tala om mig själv) föreligger en ej obetydlig komplikation: jag är partiansluten centerpartist och varm ahängare av Alliansen -- men jag är på intet sätt anhängare av den antitalekonst som odlas av de fyra allianspartiledarna.

Vad är det då som brister? Både form och innehåll. Hur åtgärdar man det då? Man rekommenderar statsminister Reinfeldt samt statsråden Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att under en gemensam weekend (gärna förlagd till Högfors) inbjuda mig själv (jag har aldrig varit särskilt blygsam av mig) för att demonstrera den talekonst som inte kan läras in genom studier i populära retorikhandböcker av exempelvis Kurt Johannesson eller Göran Hägg. Jag syftar då närmast på kopplingen mellan tiden, tanken och det talade ordet.

Jag kommer att medföra undervisningsmaterial i form av Ciceros första tal mot Catilina i den romerska Senaten år 63 före Kristus (Oratio in Catilinam prima); vidare i form av Edmund Burkes tal mot Warren Hastings i det engelska Överhuset i februari 1788; ytterligare i form av Gustaf III:s tal till Riksdagen i augusti 1772; och slutligen i form av Adolf Hedins tal i Riksdagens Andra Kammare i anledning den av honom i januari 1884 väckta stora socialaförsäkringsmotionen.

Mina fyra disciplar skall på egen hand få ta reda på de händelser som ledde till att de fyra här nämnda talarna tog till orda, samtidigt som de beviljar respektive talskrivare ledighet på obestämd tid. Den talare som inte har svettats själv över vad han eller hon har att framföra kan nämligen aldrig på allvar fånga och lyfta uppmärksamheten hos ett auditorium. Betänk närvarofrekvensen i Kammaren, som är detsamma som en betygssättning av antingen intellektuell eller oratorisk nivå eller -- hemska tanke -- av bäggedera.

De skall också påminnas om att när Per Albin Hansson var statsminister (1932-1946 minus tre sommarmånader 1936) hade han alltid en mekanisk skrivmaskin av tröskverksmodell på sitt ämbetsrum, och på den skrev sina tal. Per Albin visste nämligen själv exakt vad han ville säga och hur han skulle säga det. Och Regeringskansliet (som dåmera gick under namnet Kanslihuset) hade färre än en tiondel tjänster jämfört med dagens bemanning. Dessutom bestod Regeringen dåmera av elva yttersta kompetenta ledamöter, och inte som idag av tjugoåtta staatsråd, av vilka sistnämnda flertalet har avancerat till rådsbordet på något oklara meriter.

Nåväl. Som ett slags inledande stimulansavsnitt kommer jag att berätta för mina kursdeltagare om en incident som är både lustig och lärorik. Vi befinner oss i England någon gång under mellankrigstiden. Ett överklassällskap tillbringar veckoslutet på ett av de många adelsgods, vilka då var privatägda och ännu inte hade övertagits av National Trust.

Lord Birkenhead (tidningskung och före detta F. E. Smith) tar sig en promenad i trädgården tillsammans med en ståndsbroder. Den sistnämnde betraktar en häck klippt i manshöjd, på vars andra sida en tunnhårig skalp rör sig fram och tillbaka.

'I say Freddy, have a look! What the bloody hell is that?' Hallå Freddy, titta där! Vad i helvete är det?

'O my dear chap, you haven't seen this before? It's only Winston [Churchill] who is rehearsing one of his improvised speeches!' Käre vän och gamle gosse, har du aldrig sett det där förut? Det är bara Winston som över in ett av sina improviserade tal!
__________

I valet och kvalet [01]

Jag har benämnt vad som här och även fortsättningsvis skall presenteras 'Doktor Englunds Elixir'. Ty doktor är jag (som framgår av vidstående CV). Men vad menas med elixir? Ordet i fråga myntades första gången under 800-talet i Mellersta Östern, och det kom efter hand att i vårt eget land bli synonymt med hälsobringande eller rentav upp-piggande droppar. Det mest kända elixiret hemmavid blev Doktor Hiärnes Droppar (med en historia som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden).

Jag vill visserligen först och främst resonera och argumentera i mer eller mindre politiska termer. Men jag vill även i kraft av förmåga underhålla och pigga upp, och om möjligt därigenom locka en eller annan läsare till sådana skratt som lär förlänga livet. Den djupaste klangbotten för vad jag har att säga är dock kort och gott allvar. Det finns inte en av oss -- från den nyfödda till den döende -- som inte är berörda av beslut, som politiker på olika nivåer har fattat och som de själva eller andra verkställt.

Därför är politik så viktigt -- i vårt eget land, på vår egen kontinent, i hela vår värld. Det innebär att både du och jag har visst ansvar för den politiska utvecklingen åtminstone i vårt eget land. Ett minimikrav är att man använder den politiska rösträtt man har från fyllda aderton års ålder. Men man kan ju engagera sig mycket mer än så. Det bör man också göra, om så till priset av vissa personliga uppoffringar.
__________

Hur ser då det svenska politiska landskapet ut? För en befolkning på över nio miljoner invånare (av vilka sju miljoner är röstberättigade) har vi sju riksdagspartier och ett parti som knackar på dörren till riksdagen. Partierna jämte procentuell andel av väljarkåren i riksdagsvalet 2006 fördelar sig som följer på först regeringsunderlag och därefter opposition:


Centerpartiet: 7.9 %, partiledare Maud Olofsson
Folkpartiet: 7.5 %, partiledare Jan Björklund
Kristdemokraterna: 6.6 %, partiledare Göran Hägglund
Moderaterna: 26.1 %, partiledare Fredrik Reinfeldt

Miljöpartiet: 5.2 %, språkrör P. Eriksson och M. Wetterstrand
Socialdemokraterna: 35.2 %, partiledare Mona Sahlin
Vänsterpartiet: 5.8%, partiledare Lars Ohly


Strukturen inom de bägge 'blocken' är sig snarlik: Moderaterna är större än de tre övriga allianspartierna tillsammans, och Socialdemokraterna är mycket större än de bägge övriga oppositionspartierna tillsammans. Därutöver ligger Sverigedemokraterna under partiledaren Jimmie Åkesson i dagens opinionsmätningar knappt över fyraprocentspärren -- med vad det nu kan innebära på sikt.

Är det här egentligen inte för många partier för att det skall vara bra? Svaret på den ställda frågan är ja. Mångfald är ett positivt laddat begrepp och många gånger även någonting gott. Men i det här fallet är det varken bra för de politiska partierna själva eller för väljarna. I valet om sju månader har varje parti i stort sett sju motståndarpartier att försöka övertrumfa och väljarna åtta valmöjligheter. Men så har det inte alltid varit. Från 1935 till in på 1990-talet såg anfallsformationen hos det svenska landslaget i politik ut som följer:


Högerytter: Högerpartiet/Moderaterna
Högerinner: Folkpartiet

Tvåfotad centerforward: Bondeförbundet/Centerpartiet

Vänsterinner: Socialdemokraterna
Vänsterytter: Kommunisterna/VPK/Vänsterpartiet


Då var det inte särskilt svårt att lägga sin röst på bästa spelare. Men nu är det som det är. Smörgåsbordet med åtta rätter är framdukat. Ingen får dock förse sig med mer än en rätt i vart och ett av de tre valen. För somliga röstande är valet visserligen så lätt det inte ens är fråga om ett val. Man gör som man alltid har gjort, nämligen röstar med hjärtat. Men för andra röstande i en alltmera lättrörlig valmanskår? Hur skall de rösta när det blir så dags -- i valet och kvalet?

Det kommer man aldrig att fullt ut få veta. För egen del kommer jag naturligt nog -- eftersom jag är partiansluten centerpartist -- att lägga mina tre vederbörligen ikryssade valsedlar på Centerpartiet. Och det kommer även du att göra sedan du konsumerat tilräckligt många av mina C-adrenalin-doser -- hoppas jag i varje fall!
__________