Under 1870-talet myntade den mycket framstående tyske läkaren och liberale politikern professor Rudolf Virchow begreppet Kulturkampf, kulturkamp. Det Virchow syftade på var närmast 'järnkanslern' Otto von Bismarcks holmgång med den katolska kyrkan i allmänhet och mot desss nedslag i politiken i synnerhet. Bismarck var visserligen protestant. Men det var inte där skon klämde.
Det saken gällde var framför allt det mången gång destruktiva katolska inflytandet inom utbildningsväsendet. (Katolikerna företräddes i politiken av ett katolsk centerparti med stark anslutning inom Preussen i Rheinland-Pfalz och utanför Preussen i Bayern.) Det främsta offret i kampen om kulturhegemonin blev ganska snart och inte utan viss rätt Jesuitorden, som enkelt och lättfattligt förbjöds att verka inom Preussens gränser. (Det dåtida Tyska Riket bestod till tre fjärdedelar av Preussen och i övrigt av tjugotalet mindre eller mycket mindre delstater.)
Vad angår det oss? Svar: Även vi befinner oss i en kulturkamp. Men den kulturkampen gäller kvalitetskultur mot kvasikultur -- eller i mera konkreta termer: sådant kulturutbud som exemplifieras av å ena sidan den pågående konsertserien med samtliga Johann Sebastian Bachs orgelverk, vilka sedan januari växelvis varannan söndag uppförs i S:t Görans kyrka och S:ta Gertruds tyska kyrka, och å andra sidan av den 'melodifestival' som på lördagskvällen (sedan i lördags) i en och en halv timme på bästa sändningstid matar svenska folket med pretentiös smörja, smörja som dessutom gärna blir till löpsedelsrubriker i kvällstidningarna -- alltmedan stora delar av världen svälter och blöder, Mellanöstern har blivit en veritabel krutdurk och femton miljoner människor befinner sig i flyktingläger i en fåfäng strävan att få asyl i något land.
Det fader Bach åstadkom i sin omfattande produktion av större och mindre orgelverk -- alltifrån mäktiga preludium- och toccatakompositioner till mer anspråkslösa koralförspel -- kan i bästa fall vara till stor tröst och avledning, sådan tröst och avledning som borde komma de många till del och inte bara ett slags kulturkunskapselit. (Parentetiskt kan jag väl kosta på mig att tillägga att jag själv i nämnda hänseende är sällsynt lyckligt lottad: min pappa Karl senior publicerade inte mindre än sex böcker i en skriftserie om Bachs liv och verk som fick samlingstiteln 'Bachstudiet' och vars sista del från 1960 till den helt övervägande delen uppehåller sig vid just Bachs orgelkompositioner.)
Men alla andra, och då inte minst dagens ungdomar? Hur skall de få kännedom om och känsla för de kulturskatter som bara väntar på dem -- och göra det helst innan man har fått hörseln nedsatt av oljudet från de många estradernas mammuthögtalare, helst innan man väljer teve- eller datorspelen före sådan litteratur som kan berika ens inre människa med rent guld, och inte med vad man förr i världen benämnde kattguld?
Det är naturligtvis en politisk fråga. Har vi verkligen en kulturminister? Jaså, hon har gift sig till ämbetet i fråga? Och det har även andra gjort? Har vi verkligen ett kulturdepartement? Enligt Statkalendern har vi faktiskt det. Men enligt Riksrevisionens senaste rapport om missförhållandena inom Statsrådsbereningen och i departementsförvaltningen kan man inte veta särskilt mycket om vad som där sker i det klara förnuftets och den förpliktigande känslans namn.
Vilket eller vilka partier vill satsa allt man kan satsa på att ge medborgarna en kulturmiljö som är raka motsatsen till nöjevärldens tingeltangel eller vad som rör sig framför andefattigdomens blick -- en blick som timme ut och timme in är fästad vid en skärm, som ingenting annat förmedlar en själlöst skräp. Det får för all del tiden att gå. Men vad mer? Just ingenting.
Det skall avslutningsvis tilläggas dels att S:t Görans Kyrka i går kväll så småningom blev fullsatt, men också att medelåldern hos åhörarna var påtagligt hög. Det borde utgöra ett memento för alla seriösa politiker på alla politiska plan. Det är dags för en ny kulturkamp, men i andra termer än den gamla kulturkampen. Här gäller det medborgares väl och ve både nu och på sikt, men i andliga termer och med udden riktad mot det själlösa och därför i grunden destruktiva.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar