Valet 2010 gick inte bara bra för Moderata Samlingspartiet och Miljöpartiet De Gröna. Det gick mycket bra för dem. Hur kunde nu det komma sig? Ja, säg det den som vågar -- utan att vara moderat eller miljöpartist! Man kan ju hur som helst inleda med en huvudhypotes, nämligen att väljarbeteenden bottnar i både förnuft och känsla.
Först ut Moderaterna. Där har man två ledargestalter med stort förtroendekapital i portföljen. Det gäller som bekant statsminister Fredrik Reinfeldt (trots att han är bedövande tråkig och dessutom flintskallig) och finansminister Anders Borg (trots banal förkunnelse och vrickad huvudutstyrsel). De är alltid i balans. De yttrar sällan några dumheter. De förkroppsligar vad man brukar benämna regeringsduglighet.
Framgång föder framgång -- så heter det ju ibland. Men varför framgång just för Moderata Samlingspartiet, detta för fyrtio år sidan nedföraktade och av många uträknade parti? Betraktar folk i allmänhet verkligen Moderaterna som Moderaterna själva vill bli betraktade, nämligen som De Nya Moderaterna med underavelningen Det Nya Arbetarpartiet?
Det är inte så säkert. Är det inte snarare så att Moderaternas styrka mest är andra partiers svaghet i skilda hänseenden -- att det är den omständigheten som har spelat och fortfarande spelar dem i händerna? Det kan man i varje fall fundera närmare på. Men man behöver inte fundera närmare på att Moderaterna också som parti -- med rätt eller orätt -- besitter ett avundsvärt anpart av den politikens hårdvaluta som kort och gott heter förtroendekapital.
__________
Även miljöspråkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand besitter ett förtroendekapital hos den breda allmänheten, som klart höjer sig över politikergenomsnittet. Man kan tycka att de är väl dogmatiska eller väl omedgörliga. Det kan innebara en avsevärd nackdel att vara det i politiken, som ju inte minst måste inebära konsten att kunna kompromissa.
Men det kan även vara en fördel att man inte bara är påtagligt konsekvent i sitt aktionsmönster, utan även framstår som konsekvent -- dock utan att samtidigt också kunna stämplas som galen. Konsekvensaspekten är nämligen enligt för länge sedan etablerad statsvetenskaplig teori en viktig och ibland utslagsgiviande parameter när det gäller överlevnadsnivån hos ett parti.
Det är mot den bakgrunden man skall begrunda partilinjen att förorda höjt pris på drivmedel. Det framstår i förstone inte alls som röstvinnade. Men det befriar partiet och därmed även de bägge språkrören från all misstänksamhet om populism eller tom löftespolitik. Det kunde bära eller brista, men man följde en rak linje -- som visade sig bära.
Konkurrensen mellan de politiska partierna är som ett slutet system av kommunicerande kärl: Om jag eller vi blir större, så blir du eller ni mindre -- och vice versa. På den borgerliga sidan är det som redan antytts inte i första hand Moderata Samlingspartiets förträfflighet som har fällt utslaget i valet för dess del. Det är i stället de övriga allianspartiernas brist på föträfflighet som har gjort det.
Samma fenomen gäller för Miljöpartiet De Grönas framgång. Dess huvudkonkurrent om klorofyllrösterna är som bekant Centerpartiet. I den kompetens- och trovärdighetsanalys hos väljarkåren som ligger bakom gröna röstningbeslut förhåller det sig helt enkelt så, att Miljöpartiet av ovan angivna skäl erhöll en påtagligt större andel av valkakan.
__________
