Opinionssiffror i går, i dag och i morgon [44]

I dagarna har ytterligare en opinionsundersökning avseende de politiska partiernas andel av väljarkåren publicerats. Den är uppmuntrande för somliga och nedslående för andra. Så brukar det ju också vara. Sedan flera år tillbaka är väljaropinionen så rörlig och stundom även oförutsägbar, att man tar sig för pannan -- och det i synnerhet om man till äventyrs råkar vara centerpartist med vad det nu innebär av berättigad oro för framtiden.

En klok kommentator -- alla kommentatorer är inte av samma klass -- påpekade att det är tre och ett halvt år till nästa val och att man därför i varje fall tills vidare kunde avvakta utvecklingen utan att låta blodtrycket skena i höjden. Det är sant på ett sätt, men inte på ett annat sätt.

Man kan alludera till general de Gaulles kända appell till franska folket den 18 juni 1940. Generalen konstaterade där att man hade förlorat ett slag (nämligen slaget om Frankrike i början av andra världskriget), men också att man inte hade förlorat ett krig. Vilka är det då som har förlorat ett eller flera slag i kampen om väljaropinionen? Och hur ser framtiden ut för dem?

Här nedan parti för parti resultaten i procent av de röstande i riksdagsvalen 2006 respektive 2010 samt den väljarbarometer utförd av opinionsinstitutet Demoskop som i går publicerades i Expressen med flera dagstidningar:

Moderaterna 26,2/ 30,1/ 36,8

Centerpartiet 7,9/ 6,6/ 4,0

Folkpartiet 7,5/ 7,1/ 5,9

Kristdemokraterna 6,6/ 5,6/ 2,7

Socialdemokraterna 35,0/ 30,7/ 30,1

Vänsterpartiet 5,9/ 5,6/ 5,5

Miljöpartiet 5,2/ 7,3/ 9,3

Sverigedemokraterna 2,9/ 5,7/ 5,1
_________

Övriga 2,8/ 1,4/ 1,5

Den österriksk-amerikanske ekonomen och managementguren Peter F. Drucker publicerade 1996 i en volym på drygt åttahundra sidor tre tidigare böcker med titlarna 'Managing for Results', 'Innovation and entrepreneurship' och 'The Effective Executive'. Den som har tillgodogjort sig Drucker lärdomar (i stort, är det väl bäst att tillägga), han eller hon inser genast att the Chief Executive Officer -- med andra ord partiledaren -- i tre partier snarst möjligt borde ha lämnat sina befattningar efter valet. Det är Socialdemokraternas Mona Sahlin, Centerpartiets Maud Olofsson och Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Mona Sahlin har gjort just det om drygt en månad. Sedan gäller det för Socialdemokraterna att inte snubbla i den nervositet som i dagsläget tycks sätta sin prägel på partiet. Man bör därför välja ett säkert kort som Sven-Erik Österberg till efterträdare på partiledarposten -- och det inte bara som bindestrecksfenomen, utan med tanke på de närmaste tio åren. Österberg är i dagsläget femtiofem år gammal. Det innebär att han är mycket erfaren, men ändå långtifrån förbrukad. Det valet hade -- alla detaljer å sido -- även Drucker förordat.

Maud Olofsson är till att börja med omtyckt i sitt parti, och hon är det med viss rätt. Hon är glad, hon är lättillgänglig och hon är trevligt språksam. Men hon är också grund och i dagsläget desperat. Hur grund (och även farligt egocentrerad) Maud Olofsson är framgår av den bok, som hon i samarbete med Anna-Karin Hatt och Greger Hatt några månader före valet lät publicera under titeln 'Ett land av friherrinnor'. Hur desperat framgår av diverse utspel om vilkas förträfflighet det råder delade meningar.

Finns det då en fullgod efterträdare till Maud Olofsson, om nu efterträdarfrågan skulle ställas på sin spets redan vid partistämman i september? Det finns det -- alla vidlyftigare resonemang å sido -- inte. (Namnet Annie Johansson faller på grund av det stenhårda självmål och de skott i bägge fötter, vilka under rubriken 'Frihet' kan avnjutas i samlingsvolymen 'Med frihet följer ära' från förra året. Det rör sig här både om pretentiös bluffhistorik och total brist på självkritik.) Därför bör Maud Olofsson få göra det hon tills vidare helst själv vill, nämligen sitta kvar åtminstone till partistämman 2013.

Om man nu spinner litet vidare på den tråden, så inställer sig omedelbart en knut som heter 'vinna nästa val'. Hur gör man då för att lösa upp den knuten i syfte att prestera klart bättre siffror 2014 än senast det begav sig? Man rensar till att börja med ut inkompetenta och/eller ohederliga distriktsledningar. (Det finns åtminstone en sådan distriktsledning, till vilken jag har ett särskilt gott öga.) Det gäller möjligen även våra arma vänner Kristdemokraterna.

Om det nu visar sig ogörligt, så får man tillgripa en annan strategi. Man läsar allt vad som finns att läsa om den amerikanske valstrategen Karl Roves bedrifter. Det var Rove som två gånger om lyckades föra fram väl vitsordad inkompetens till maktens boningar. Namnet var G. W. Bush, och resultaten av dennes åtta år vid makten alltför väl kända för att behöva sammanfattas här.
__________

RD-valet: KD -- 15.0, C -- 16.7 procent [38]

Kristdemokraterna är det parti som mer än alla andra partier försökt fånga upp det kristna arv som förskingrats av Folkpartiet (den kristna listan, salig i åminnelse) och Centerpartiet.

Men den sången har tystnat, den bekännelsen är där den förekommer inte längre trovärdig. Man kan kalla det identitetskris. Man kan också kalla det hållningslöshet. Men först sent skall syndaren förmodligen vakna -- om någonsin.

I en straffbart dålig affischkampanj urgerade Kristdemokraterna bland annat 'ett mänskligare samhälle'. Det är dels en plattityd som heter duga, dels att försöka slå in vidöppna dörrar. Politik som ger resultat innebär inte minst en rejäl dos konfrontation.

En sådan konfrontation skulle kunna vara att partiföreträdare med Bibeln i ena handen och mikrofonen i den andra -- samt helst med ett sjungande strängmusikteam i bakgrunden -- torgförde vad som en gång var eviga sanningar för Kristdemokraterna. Nej, inte bara det, utan även att man står upp för dem.

Vad säger partiledaren Göran Hägglund -- eller hans efterträdare?
__________

Centerpartiet var och är i viss utsträckning ännu landsbygspartiet par préférense. I det hänseendet ger valstatistiken gott besked. Bekymret ligger främst i oförmågan att återigen med kraft bryta in i storstäderna. Det är emellertid inte alls omöjligt att göra det.

Men det kräver inta bara idéer eller rentav ett idéprogram värt namnet. Det kräver även en topptrimmad organisation med en god portion uthållighet även när det inte är valår. Där brister det i Stockholm och -- av valresultaten att döma -- sannolikt även i Göteborg och Malmö.

Till bilden hör att Centerpartiet är ett rikt parti och har satsat mycket mer än andra partier på valrörelsen 2010. Man har alltså haft en mycket dyrare nota per mandat att betala än alla andra partier. Det gör nedgången i valet 2010 ännu mer alarmerande än vad man kanske i förstone inser.

Stockholmsdistriktet genomförde dock en formidabel, för att inte säga en på alla sätt professionell affischkampanj. Därtill kom (förmodligen svindyr) propaganda i etermedia och i tunnelbanetåg. Det gav (jämte stödröster) positivt resultat i alla tre valen.

Man stampade visserligen still med två riksdagsmandat även i år, men man ökade antalet mandat från två till tre i Landstingsfullmäktige och från ett till tre i Kommunfullmäktige.

Men när skall det verkliga och nödvändiga lyftet komma? Antingen 2014 eller också aldrig. Partiledaren Maud Olofsson är ännu inte förbrukad, trots vad som man och man emellan ibland sägs internt i partiet. Men förmodligen är en hel del av hennes medarbetare just förbrukade. Härföraren ensam förlorar inte slaget.
__________

Partiledarbetyg efter partiledardebatt [31]

I dag ägde den första partiledardebatten för innevarande riksdag rum. Åtta partiledare fick dels möjlighet att hålla var sitt längre anförande, dels möjlighet att så att säga debattera man mot man (respektive kvinna) från de bägge talarpulpeterna framför talmansbordet. Den som så ville kunde följa debatten i teve från dess början klockan nio på morgonen till dess slut klockan två på eftemiddagen -- och det gjorde jag. Det var sammanfattningsvis bortkastad tid, utom när Jimmie Åkesson blev påpucklad eller hade ordet. Vad vet man i Sveriges Riksdag egentligen om Voltaries toleranscredo? (Min herre, jag avskyr edra åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för er rätt att föra ut dem.)

Media har naturligtvis på olika sätt redan täckt upp vad som sades under de många debatt-timmarna och försökt att närmare analysera vad som sades i det som föreföll att sägas. Men i mitt eget fall (om jag nu skall falla för frestelsen att tala om mig själv) föreligger en ej obetydlig komplikation: jag är partiansluten centerpartist och varm ahängare av Alliansen -- men jag är på intet sätt anhängare av den antitalekonst som odlas av de fyra allianspartiledarna.

Vad är det då som brister? Både form och innehåll. Hur åtgärdar man det då? Man rekommenderar statsminister Reinfeldt samt statsråden Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att under en gemensam weekend (gärna förlagd till Högfors) inbjuda mig själv (jag har aldrig varit särskilt blygsam av mig) för att demonstrera den talekonst som inte kan läras in genom studier i populära retorikhandböcker av exempelvis Kurt Johannesson eller Göran Hägg. Jag syftar då närmast på kopplingen mellan tiden, tanken och det talade ordet.

Jag kommer att medföra undervisningsmaterial i form av Ciceros första tal mot Catilina i den romerska Senaten år 63 före Kristus (Oratio in Catilinam prima); vidare i form av Edmund Burkes tal mot Warren Hastings i det engelska Överhuset i februari 1788; ytterligare i form av Gustaf III:s tal till Riksdagen i augusti 1772; och slutligen i form av Adolf Hedins tal i Riksdagens Andra Kammare i anledning den av honom i januari 1884 väckta stora socialaförsäkringsmotionen.

Mina fyra disciplar skall på egen hand få ta reda på de händelser som ledde till att de fyra här nämnda talarna tog till orda, samtidigt som de beviljar respektive talskrivare ledighet på obestämd tid. Den talare som inte har svettats själv över vad han eller hon har att framföra kan nämligen aldrig på allvar fånga och lyfta uppmärksamheten hos ett auditorium. Betänk närvarofrekvensen i Kammaren, som är detsamma som en betygssättning av antingen intellektuell eller oratorisk nivå eller -- hemska tanke -- av bäggedera.

De skall också påminnas om att när Per Albin Hansson var statsminister (1932-1946 minus tre sommarmånader 1936) hade han alltid en mekanisk skrivmaskin av tröskverksmodell på sitt ämbetsrum, och på den skrev sina tal. Per Albin visste nämligen själv exakt vad han ville säga och hur han skulle säga det. Och Regeringskansliet (som dåmera gick under namnet Kanslihuset) hade färre än en tiondel tjänster jämfört med dagens bemanning. Dessutom bestod Regeringen dåmera av elva yttersta kompetenta ledamöter, och inte som idag av tjugoåtta staatsråd, av vilka sistnämnda flertalet har avancerat till rådsbordet på något oklara meriter.

Nåväl. Som ett slags inledande stimulansavsnitt kommer jag att berätta för mina kursdeltagare om en incident som är både lustig och lärorik. Vi befinner oss i England någon gång under mellankrigstiden. Ett överklassällskap tillbringar veckoslutet på ett av de många adelsgods, vilka då var privatägda och ännu inte hade övertagits av National Trust.

Lord Birkenhead (tidningskung och före detta F. E. Smith) tar sig en promenad i trädgården tillsammans med en ståndsbroder. Den sistnämnde betraktar en häck klippt i manshöjd, på vars andra sida en tunnhårig skalp rör sig fram och tillbaka.

'I say Freddy, have a look! What the bloody hell is that?' Hallå Freddy, titta där! Vad i helvete är det?

'O my dear chap, you haven't seen this before? It's only Winston [Churchill] who is rehearsing one of his improvised speeches!' Käre vän och gamle gosse, har du aldrig sett det där förut? Det är bara Winston som över in ett av sina improviserade tal!
__________

I valet och kvalet [01]

Jag har benämnt vad som här och även fortsättningsvis skall presenteras 'Doktor Englunds Elixir'. Ty doktor är jag (som framgår av vidstående CV). Men vad menas med elixir? Ordet i fråga myntades första gången under 800-talet i Mellersta Östern, och det kom efter hand att i vårt eget land bli synonymt med hälsobringande eller rentav upp-piggande droppar. Det mest kända elixiret hemmavid blev Doktor Hiärnes Droppar (med en historia som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden).

Jag vill visserligen först och främst resonera och argumentera i mer eller mindre politiska termer. Men jag vill även i kraft av förmåga underhålla och pigga upp, och om möjligt därigenom locka en eller annan läsare till sådana skratt som lär förlänga livet. Den djupaste klangbotten för vad jag har att säga är dock kort och gott allvar. Det finns inte en av oss -- från den nyfödda till den döende -- som inte är berörda av beslut, som politiker på olika nivåer har fattat och som de själva eller andra verkställt.

Därför är politik så viktigt -- i vårt eget land, på vår egen kontinent, i hela vår värld. Det innebär att både du och jag har visst ansvar för den politiska utvecklingen åtminstone i vårt eget land. Ett minimikrav är att man använder den politiska rösträtt man har från fyllda aderton års ålder. Men man kan ju engagera sig mycket mer än så. Det bör man också göra, om så till priset av vissa personliga uppoffringar.
__________

Hur ser då det svenska politiska landskapet ut? För en befolkning på över nio miljoner invånare (av vilka sju miljoner är röstberättigade) har vi sju riksdagspartier och ett parti som knackar på dörren till riksdagen. Partierna jämte procentuell andel av väljarkåren i riksdagsvalet 2006 fördelar sig som följer på först regeringsunderlag och därefter opposition:


Centerpartiet: 7.9 %, partiledare Maud Olofsson
Folkpartiet: 7.5 %, partiledare Jan Björklund
Kristdemokraterna: 6.6 %, partiledare Göran Hägglund
Moderaterna: 26.1 %, partiledare Fredrik Reinfeldt

Miljöpartiet: 5.2 %, språkrör P. Eriksson och M. Wetterstrand
Socialdemokraterna: 35.2 %, partiledare Mona Sahlin
Vänsterpartiet: 5.8%, partiledare Lars Ohly


Strukturen inom de bägge 'blocken' är sig snarlik: Moderaterna är större än de tre övriga allianspartierna tillsammans, och Socialdemokraterna är mycket större än de bägge övriga oppositionspartierna tillsammans. Därutöver ligger Sverigedemokraterna under partiledaren Jimmie Åkesson i dagens opinionsmätningar knappt över fyraprocentspärren -- med vad det nu kan innebära på sikt.

Är det här egentligen inte för många partier för att det skall vara bra? Svaret på den ställda frågan är ja. Mångfald är ett positivt laddat begrepp och många gånger även någonting gott. Men i det här fallet är det varken bra för de politiska partierna själva eller för väljarna. I valet om sju månader har varje parti i stort sett sju motståndarpartier att försöka övertrumfa och väljarna åtta valmöjligheter. Men så har det inte alltid varit. Från 1935 till in på 1990-talet såg anfallsformationen hos det svenska landslaget i politik ut som följer:


Högerytter: Högerpartiet/Moderaterna
Högerinner: Folkpartiet

Tvåfotad centerforward: Bondeförbundet/Centerpartiet

Vänsterinner: Socialdemokraterna
Vänsterytter: Kommunisterna/VPK/Vänsterpartiet


Då var det inte särskilt svårt att lägga sin röst på bästa spelare. Men nu är det som det är. Smörgåsbordet med åtta rätter är framdukat. Ingen får dock förse sig med mer än en rätt i vart och ett av de tre valen. För somliga röstande är valet visserligen så lätt det inte ens är fråga om ett val. Man gör som man alltid har gjort, nämligen röstar med hjärtat. Men för andra röstande i en alltmera lättrörlig valmanskår? Hur skall de rösta när det blir så dags -- i valet och kvalet?

Det kommer man aldrig att fullt ut få veta. För egen del kommer jag naturligt nog -- eftersom jag är partiansluten centerpartist -- att lägga mina tre vederbörligen ikryssade valsedlar på Centerpartiet. Och det kommer även du att göra sedan du konsumerat tilräckligt många av mina C-adrenalin-doser -- hoppas jag i varje fall!
__________