Opinionssiffror i går, i dag och i morgon [44]

I dagarna har ytterligare en opinionsundersökning avseende de politiska partiernas andel av väljarkåren publicerats. Den är uppmuntrande för somliga och nedslående för andra. Så brukar det ju också vara. Sedan flera år tillbaka är väljaropinionen så rörlig och stundom även oförutsägbar, att man tar sig för pannan -- och det i synnerhet om man till äventyrs råkar vara centerpartist med vad det nu innebär av berättigad oro för framtiden.

En klok kommentator -- alla kommentatorer är inte av samma klass -- påpekade att det är tre och ett halvt år till nästa val och att man därför i varje fall tills vidare kunde avvakta utvecklingen utan att låta blodtrycket skena i höjden. Det är sant på ett sätt, men inte på ett annat sätt.

Man kan alludera till general de Gaulles kända appell till franska folket den 18 juni 1940. Generalen konstaterade där att man hade förlorat ett slag (nämligen slaget om Frankrike i början av andra världskriget), men också att man inte hade förlorat ett krig. Vilka är det då som har förlorat ett eller flera slag i kampen om väljaropinionen? Och hur ser framtiden ut för dem?

Här nedan parti för parti resultaten i procent av de röstande i riksdagsvalen 2006 respektive 2010 samt den väljarbarometer utförd av opinionsinstitutet Demoskop som i går publicerades i Expressen med flera dagstidningar:

Moderaterna 26,2/ 30,1/ 36,8

Centerpartiet 7,9/ 6,6/ 4,0

Folkpartiet 7,5/ 7,1/ 5,9

Kristdemokraterna 6,6/ 5,6/ 2,7

Socialdemokraterna 35,0/ 30,7/ 30,1

Vänsterpartiet 5,9/ 5,6/ 5,5

Miljöpartiet 5,2/ 7,3/ 9,3

Sverigedemokraterna 2,9/ 5,7/ 5,1
_________

Övriga 2,8/ 1,4/ 1,5

Den österriksk-amerikanske ekonomen och managementguren Peter F. Drucker publicerade 1996 i en volym på drygt åttahundra sidor tre tidigare böcker med titlarna 'Managing for Results', 'Innovation and entrepreneurship' och 'The Effective Executive'. Den som har tillgodogjort sig Drucker lärdomar (i stort, är det väl bäst att tillägga), han eller hon inser genast att the Chief Executive Officer -- med andra ord partiledaren -- i tre partier snarst möjligt borde ha lämnat sina befattningar efter valet. Det är Socialdemokraternas Mona Sahlin, Centerpartiets Maud Olofsson och Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Mona Sahlin har gjort just det om drygt en månad. Sedan gäller det för Socialdemokraterna att inte snubbla i den nervositet som i dagsläget tycks sätta sin prägel på partiet. Man bör därför välja ett säkert kort som Sven-Erik Österberg till efterträdare på partiledarposten -- och det inte bara som bindestrecksfenomen, utan med tanke på de närmaste tio åren. Österberg är i dagsläget femtiofem år gammal. Det innebär att han är mycket erfaren, men ändå långtifrån förbrukad. Det valet hade -- alla detaljer å sido -- även Drucker förordat.

Maud Olofsson är till att börja med omtyckt i sitt parti, och hon är det med viss rätt. Hon är glad, hon är lättillgänglig och hon är trevligt språksam. Men hon är också grund och i dagsläget desperat. Hur grund (och även farligt egocentrerad) Maud Olofsson är framgår av den bok, som hon i samarbete med Anna-Karin Hatt och Greger Hatt några månader före valet lät publicera under titeln 'Ett land av friherrinnor'. Hur desperat framgår av diverse utspel om vilkas förträfflighet det råder delade meningar.

Finns det då en fullgod efterträdare till Maud Olofsson, om nu efterträdarfrågan skulle ställas på sin spets redan vid partistämman i september? Det finns det -- alla vidlyftigare resonemang å sido -- inte. (Namnet Annie Johansson faller på grund av det stenhårda självmål och de skott i bägge fötter, vilka under rubriken 'Frihet' kan avnjutas i samlingsvolymen 'Med frihet följer ära' från förra året. Det rör sig här både om pretentiös bluffhistorik och total brist på självkritik.) Därför bör Maud Olofsson få göra det hon tills vidare helst själv vill, nämligen sitta kvar åtminstone till partistämman 2013.

Om man nu spinner litet vidare på den tråden, så inställer sig omedelbart en knut som heter 'vinna nästa val'. Hur gör man då för att lösa upp den knuten i syfte att prestera klart bättre siffror 2014 än senast det begav sig? Man rensar till att börja med ut inkompetenta och/eller ohederliga distriktsledningar. (Det finns åtminstone en sådan distriktsledning, till vilken jag har ett särskilt gott öga.) Det gäller möjligen även våra arma vänner Kristdemokraterna.

Om det nu visar sig ogörligt, så får man tillgripa en annan strategi. Man läsar allt vad som finns att läsa om den amerikanske valstrategen Karl Roves bedrifter. Det var Rove som två gånger om lyckades föra fram väl vitsordad inkompetens till maktens boningar. Namnet var G. W. Bush, och resultaten av dennes åtta år vid makten alltför väl kända för att behöva sammanfattas här.
__________

RD-valet: S -- 12.3 procent [37]

Den första socialdemokratiska riksdagsmannen hette Hjalmar Branting (invald i Andra Kammaren på en liberal lista 1896). Branting blev även den första socialdemokratiska statsministern. Då är man framme vid 1920, och fram till sin bortgång 1925 (vid 65 års ålder) skulle Branting leda inte mindre än tre minoritetsregeringen, och i en av dem var han även utrikesminister (dubbelexcellensen).

Brantings efterträdare på partiledarposten blev först 1928 -- efter en treårig stenhård inre fight -- Per Albin Hansson, gemenligen Per Albin kallad och med rätta betraktad som det svenska folkhemmets huvudarkitekt. Per Albin var statsminister från 1932 till sin bortgång 1946, dock och i fullständighetens namn med undantag för tre betydelselösa sommarmånader 1936.

Arbetarepartiet Socialdemokraternas efterkrigshistoria är alltför väl känd för att här behöva refereras i detalj. Partiet var och förblev vad man kallar 'det statsbärande partiet'. Först 1976 bröts hegemonin för sex år framöver, därefter 1991 för tre år framöver, och slutligen från och med 2006. Det finns ingen som helst motsvarighet till en sådan politisk maktdominans över tiden i något annat demokratiskt land.

Skall man efter 2010 års skrala valresultat räkna ut Socialdemokraternas möjligheter att återigen bli det statsbärande partiet -- nota bene först sedan Mona Sahlin har lämnat över partiledarskapet till någon av de kandidater som står i kulisserna och väntar på budet från den valberedning som i praktiken har valet i sin hand? Det skall man absolut inte göra.

Arbetarrörelsen med sina bägge grenar är visserligen skakad och skadad av årets valresultat och av Mona Sahlins oförmåga att fullt ut nyttiggöra de resurser som finns inom Rörelsen. Men bara en blick trekvarts år bakåt i tiden ger klart besked om att svensk socialdemokrati inte för evigt kan vara down and out som ett parti för de många.

Den fråga som avslutningsvis bör ställas i förevarande sammanhang är följaktligen som följer: Hur långt tid kommer det att ta innan uppmarschen till tidigare opinions/väljarstöd är fullbordad eller i varje fall nästan fullbordad? Den kommer, tro mig.
__________

RD-valet: SD + 94.1 procent [34]

Politik är krig -- i mer eller mindre ordnade former. Varje parti väljer långsiktig strategi mellan de allmänna valen och taktik inför själva valet. En grundregel för all krigföring är vidare som följer:

Underskatta aldrig din motståndare eller dina motståndare -- men överskatta den eller dem inte heller. Och var alltid beredd på överraskningar mot resans slut: positiva eller negativa -- för ett eller två eller flera partier. I dagens Sverige är väljaropinionen rörligare än den någonsin tidigare har varit. Det ger vissa möjligheter för somliga, men innebär klara risker för andra.

I Riksdagen 2006-2010 var sju partier representerade, av vilka fem partier (M, C, FP, S och V) var äldre och etablerade och två relativa nykomlingar (KD och MP). De sistnämnda hade uppstått som resultat av utbrytningar från de äldre och etablerade partierna.

Fem partier var bra, ty det gav politiken en viss konstans. Ytterligare två partier var strikt statsvetenskapligt betraktat inte bra: det kunde i värsta fall åstadkomma stark splittring med ty åtföljande handlingförlamning -- men gjorde det lyckligtvis inte den här gången.

Men nu var man där och hade väl också förtjänat att vara det. De etablerade partiernas allt mattare engagemang i tros- och livsåskådningsfrågor beredde marken för Kristdemokraterna. De etablerade partiernas mera pliktskyldiga än flammande engagemang i miljöpolitiken beredde marken för Miljöpartiet De Gröna.

Det finns en logik i all politik. Om det uppstår ett vacuum i redan etablerade partiers engagmang och dådkraft, så finns det i länder med Sveriges parlamentariska system alltid utrymme för både enfrågepartier och flerfrågepartier, liksom för partier som utvecklas från det ena till det andra. Men det kan ta sin tid att slå sig in i de beslutande politiska församlingarna -- om man nu någonsin gör det. Det vet både kristdemokrater och miljöpartister.

Det vet också Sverigedemokraterna, som i och med årets val fick ett dundrande genombrott som riksdagsparti. Man fördubblade nästan andelen väljare jämfört med riksdagsvalet 2006. Och man gjorde det trots att alla de andra partierna i den mån de hissade en flagga för Sverigedemokraterna hissade en pestflagga. Det gjorde även statstelevisionen, och där har man ännu inte halat den.

Vad är det då som är så speciellt med Sverigedemokraterna, att partiet trots klen valkassa lyckades slå andra småpartier på fingrarna i riksdagsvalet? Och vad är det som är så förfärligt med Sverigedemokraterna att både statsminister Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin utfäst sig att vad som än må hända, så skall man inte på något sätt samverka eller ens umgås med dem?

Svaret på den första frågan är enkel. Portalparagrafen i Sverigedemokraternas stadgar lyder sålunda:

'Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd. Genom partipolitiskt engagemang vill partiet genom sina föreningar och aktiva som en folkrörelse skapa inflytande åt dem som delar syftet.'

Det har visat sig innebära att Sverigedemokraterna driver en politik som är starkt kritisk mot nuvarande invandringspolitik. Man anser att den är oansvarig och ett hot mot Sverige som nation. Om det verkligen är så i 'det mångkulturella samhället' kan man ju diskutera. Men det skall inte ske här. Sverigedemokraterna torgför hur som helst sina åsikter i saken, och de har -- helt enkelt -- vunnit allt större gensvar hos gemene man.

Men varför pestflaggan? Det beror på att Sverigedemokraterna sägs vara 'främlingsfientliga', vilket de bevisligen inte är. Det beror också på att Sverigedemokraterna (av exempelvis Mona Sahlin) sägs ha 'sina rötter i rasismen'.

Sistnämnda påstående saknar inte helt fog. Men det är i övrigt lika begåvat i egenskap av argument mot samröre med Sverigedemokraterna som att säga att man inte umgås med en person, därför att vederbörandes pappa suttit i fängelse. Det finns preskriptionstider även i politiken. (Under judeförföljelserna i 1930-talets Tyskland införde Bondeförbundet/Centerpartiet i sitt partiprogram exempelvis en punkt om att man skulle slå vakt om 'den svenska folkstammen'. Det ena hade givetvis ett samband med det andra.)

Återigen till president Paasikivi: 'Giv mig fakta, endast fakta. Allt annat är betydelselöst'.

Fakta är vidare att Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder, grillats mer än några andra svenska politiker i modern tid (och det inte minst i statstelevisionen) -- men, det måste man nog medge, visat sig hålla måttat. Det ansåg ju i varje fall en hel del väljare. Åkesson och Söder är nämligen kunniga, sakliga och balanserade. Om man inte är sverigedemokrat och i nämnda hänseende hänger sig åt önsketänkande, då gör man både sig själv och sitt parti en otjänst.

Sverigedemokraterna utgör knappast någon fara för Sverige. Men de utgör en fara för de mindre partier som även de kämpar om väljarnas gunst. Hur gör man då om man är ett konkurrentparti i samma väljaropinionsdivision som Sverigedemokraterna? Finns det över huvud taget ett vettigt svar på den frågan?

Ja, det gör det. Men det får tills vidare anstå.
__________

I valet och kvalet [01]

Jag har benämnt vad som här och även fortsättningsvis skall presenteras 'Doktor Englunds Elixir'. Ty doktor är jag (som framgår av vidstående CV). Men vad menas med elixir? Ordet i fråga myntades första gången under 800-talet i Mellersta Östern, och det kom efter hand att i vårt eget land bli synonymt med hälsobringande eller rentav upp-piggande droppar. Det mest kända elixiret hemmavid blev Doktor Hiärnes Droppar (med en historia som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden).

Jag vill visserligen först och främst resonera och argumentera i mer eller mindre politiska termer. Men jag vill även i kraft av förmåga underhålla och pigga upp, och om möjligt därigenom locka en eller annan läsare till sådana skratt som lär förlänga livet. Den djupaste klangbotten för vad jag har att säga är dock kort och gott allvar. Det finns inte en av oss -- från den nyfödda till den döende -- som inte är berörda av beslut, som politiker på olika nivåer har fattat och som de själva eller andra verkställt.

Därför är politik så viktigt -- i vårt eget land, på vår egen kontinent, i hela vår värld. Det innebär att både du och jag har visst ansvar för den politiska utvecklingen åtminstone i vårt eget land. Ett minimikrav är att man använder den politiska rösträtt man har från fyllda aderton års ålder. Men man kan ju engagera sig mycket mer än så. Det bör man också göra, om så till priset av vissa personliga uppoffringar.
__________

Hur ser då det svenska politiska landskapet ut? För en befolkning på över nio miljoner invånare (av vilka sju miljoner är röstberättigade) har vi sju riksdagspartier och ett parti som knackar på dörren till riksdagen. Partierna jämte procentuell andel av väljarkåren i riksdagsvalet 2006 fördelar sig som följer på först regeringsunderlag och därefter opposition:


Centerpartiet: 7.9 %, partiledare Maud Olofsson
Folkpartiet: 7.5 %, partiledare Jan Björklund
Kristdemokraterna: 6.6 %, partiledare Göran Hägglund
Moderaterna: 26.1 %, partiledare Fredrik Reinfeldt

Miljöpartiet: 5.2 %, språkrör P. Eriksson och M. Wetterstrand
Socialdemokraterna: 35.2 %, partiledare Mona Sahlin
Vänsterpartiet: 5.8%, partiledare Lars Ohly


Strukturen inom de bägge 'blocken' är sig snarlik: Moderaterna är större än de tre övriga allianspartierna tillsammans, och Socialdemokraterna är mycket större än de bägge övriga oppositionspartierna tillsammans. Därutöver ligger Sverigedemokraterna under partiledaren Jimmie Åkesson i dagens opinionsmätningar knappt över fyraprocentspärren -- med vad det nu kan innebära på sikt.

Är det här egentligen inte för många partier för att det skall vara bra? Svaret på den ställda frågan är ja. Mångfald är ett positivt laddat begrepp och många gånger även någonting gott. Men i det här fallet är det varken bra för de politiska partierna själva eller för väljarna. I valet om sju månader har varje parti i stort sett sju motståndarpartier att försöka övertrumfa och väljarna åtta valmöjligheter. Men så har det inte alltid varit. Från 1935 till in på 1990-talet såg anfallsformationen hos det svenska landslaget i politik ut som följer:


Högerytter: Högerpartiet/Moderaterna
Högerinner: Folkpartiet

Tvåfotad centerforward: Bondeförbundet/Centerpartiet

Vänsterinner: Socialdemokraterna
Vänsterytter: Kommunisterna/VPK/Vänsterpartiet


Då var det inte särskilt svårt att lägga sin röst på bästa spelare. Men nu är det som det är. Smörgåsbordet med åtta rätter är framdukat. Ingen får dock förse sig med mer än en rätt i vart och ett av de tre valen. För somliga röstande är valet visserligen så lätt det inte ens är fråga om ett val. Man gör som man alltid har gjort, nämligen röstar med hjärtat. Men för andra röstande i en alltmera lättrörlig valmanskår? Hur skall de rösta när det blir så dags -- i valet och kvalet?

Det kommer man aldrig att fullt ut få veta. För egen del kommer jag naturligt nog -- eftersom jag är partiansluten centerpartist -- att lägga mina tre vederbörligen ikryssade valsedlar på Centerpartiet. Och det kommer även du att göra sedan du konsumerat tilräckligt många av mina C-adrenalin-doser -- hoppas jag i varje fall!
__________