Visar inlägg med etikett Persson Mats. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Persson Mats. Visa alla inlägg

torsdag 28 april 2011

Profilfrågor: Socialförsäkringsproblematiken [65]


Det finns en en omfattande socialförsäkringsbalk. Det finns sex delar kommentarer till nämnda lagstiftning. Det finns givetvis myndigheter på området i fråga, av vilka en heter Pensionsmyndigheten och en annan Inspektionen för socialförsäkringen, IFS. Det finns en moderat socialförsäkringsminister vid namn Ulf Kristersson, vars eventuella kunskaper inom ämnesområdet ännu inte framgått av hans verksamhet. Det finns ett socialförsäkringsutskott i Riksdagen med en moderat riksdagsledamot vid namn Gunnar Axén som ordförande, en man vars bristande insikt i socialförsäkringsproblematiken till full evidens framgick för några månader sedan. Må Gud trots det vara oss nådig.

Det skedde i samband med en tevediskussion med Curt Persson, vilken sistnämnde är förutvarande fackordförande inom Landsorganisationen och sedan några år tillbaka ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund. Det var ju genant. Genant är också att en statlig utredning med namnet Socialförsäkringsutredningen är på gång med just Axén som ordförande. Utredningen skulle vara slutförd 2013, men blir det -- enligt partivännen och utredningsmannen Fredrick Federley -- sannolikt inte.

Det finns en ständigt pågående missnöjesdebatt om än det ena än det andra inom svenskt socialförsäkring. Vad har hänt? Vad händer? Vad skall hända? Det som har hänt är att etablerad försäkringsteori och socialförsäkringsproblematik har kolliderat. Det som händer är att många med rätta är missnöjda med både det ena och det andra i rådande förhållanden. Det som kommer att hända är att missnöjet blir permanent, såvida inte bara Curt Persson utan även du och jag säger ifrån -- med Centerpartiet eller något annat parti som bas. Här krävs både solister och blandad kör om inte allt skall förbli vid det gamla eller utvecklas till någonting ännu sämre.

Jag skall här inte gå in i detalj på det väldiga socialförsäkringskomplexet. Jag nöjer mig tills vidare med att påpeka att jag besitter god kompetens i ämnet och hänvisar därvid till mitt CV till vänster -- samt med att återge ett avsnitt ur ett bidrag till Nordiska Försäkringstidskrift (NFT) för 1999, ett bidrag som i det mesta återfaller på en föreläsning som jag mot slutet av 1997 höll vid Handelshögskolan i Stockholm. Hör och häpna:


'Varje socialförsäkringsystem inbjuder till knäckfrågor, av vika somliga efter viss tankemöda låter sig knäckas, medan andra så att säga stupar på rent kunskapsteoretiska skäl. Till den förra gruppen här frågor som gäller konstruktion och konsekvenser av vissa egenheter i det aktuella systemet. Till den sistnämnda gruppern hör framför allt de frågor som på ett eller annat sätt tangerar begreppet rättvisa.

'Ett socialförsäkringsystem skall vara enkelt -- eller mer exakt formulerat: så enkelt att det till sin grundkontruktion och mer ingripande konsekvenser är -- eller i varje fall kan bli -- förståeligt för dem systemet omfattar, det vill säga även för gemene man. En verklig kvalitet hos ATP-systemet i dess hävdvunna tappning var den enkla 30/15-regeln och det inte alltför komplicerade basbeloppsinslaget. En verklig brist på kvalitet i det nya systemet utgör den omständigheten att det antal faktorer vilka bestämmmer den slutliga pensionen och vilka här [i det föregående] endast tangerats är så många och en del av dem så sofistikerade, att ett väsentligt element -- det må repetitionsvis gälla vilket socialförsäkringssystem som helst -- går förlorat, nämligen möjligheten att i varje fall på ett ungefär kalkylera fram den blivande pensionens minimivärde i reala termer.

'Opinionsinstitutet Demoskop utförde på Riksförsäkringsverkets uppdrag en i oktober 1998 publicerad undersökning rörande svenskens kunskaper om och tilltro till det halvnya pensionssystemet. Undersökningen baserade sig på svar på frågor ställde till ett representativt urval på drygt 1,000 personer. Den gav vid handen att ganska få -- på ett ungefär två av tio -- kände till den närmare innebörden av systemskiftet, samtidigt som ävenledes ganska få -- på ett ungefär tre av tio -- hade stort förtroende för systemet som sådant.

'Nu skall Demoskop utföra ett par uppföljningar av den här refererade undersökningen, en under 1999 och en under 2000. Då kommer med största sannolikhet resultaten att te sig mer uppmuntrande än så för beställaren. Folk har ju en benägenhet att ta till sig det man behöver veta. Men det är av uppenbara skäl ingen bra början på ett epokskifte inom svensk socialförsäkring att så få vet så litet om systemet och att så många tycks hysa misstro till det.

'I en 1998 av Institut für Weltwissenschaft an der Universität Köln utgiven samlingsvolym med titeln 'Redesigning Social Security' ingår ett bidrag författat av nationalekonomen professor Mats Persson vid Stockholms Universitet. Persson refererar under rubriken 'Reforming Social Security in Sweden' lika koncist som förtjänstfullt ATP-systemets tillkomst och utveckling fram till nästintill dags dato. Men hans huvudärende är -- trots att hans politiska sympatier befinner sig till vänster om mitten -- dels att slå ett stort slag för 'actuarial fairness' inom svensk socialförsäkring, dels att -- under det strikta regelverk som då krävs -- överlämna [förvaltningen av] hela systemet till professionella försäkrings- och kapitalplaceringsaktörer i stället för att låta det i allt väsentligt vandra in i och ut från myndighetssfären.

'Persson första tes har idéhistoriskt sett viss anknytnng till en debatt som under mellankrigstiden svenska livförsäkringsmän emellan fördes om begreppet 'rättvis premie'. Diskussionen kan inte föras vidare här, men så mycket skall ändå sägas att 'rättvis premie' mycket väl kan vara den premie som försäkringstagaren accepterar i och med att han erlägger den. Det innebär en rättvisa så att säga 'a priori'. Så har också ATP-avgifterna tydligen upfattats av svenska folket, om av okunnighet eller i kraft av blind tilltro till försäkringsgivarens/statens överlägsna omdöme må här vara osagt. ATP-systemet har ändå varit mer allmänt accepterat, och på så sätt därför även svarat upp mot en av dess viktigaste uppgifter.

'Dessutom är varje försäkringssystem som inte är fotat på en invid/ett försäkringsobjekt/en riskgrupp alltid orättvist. Det är i själv verket dess ändamål. Ingenting är så sällsynt som det normala, och det är den hyggligt upplyste försäkringstagaren också medveten om. Man bör sålunda förvisso eftersträva enkla och klara regler i alla försäkringssystem (med möjlighet för den som så vill att med hjälp av finstilta försäkringsvillkor begrunda deras närmare innebörd). Men man bör aldrig eftersträva rättvisa ens i ett socialförsäkringssystem. Det komplicerar ekvationen och leder under alla omständigheter aldrig längre än till ett slags skenrättvisa.

'Persson anför ett av alla utom av ett fåtal nostalgiker i tacksamt minne bevarat och för många år sedan av Centerpartiet framfört förslag, som gick ut på att utan krångel tillförsäkra alla vuxna medborgare en generell minimi-inkomst under hela deras respektive livscykel. Pesson antyder sympati för detta förslag, och det med rätta. Om ett sådnat förslag genomfördes skulle för det första medborgarens trygghetsbehov säkras fullt ut, och för det andra ett oerhört antal mandarintjänster och en nästan ogenomtränglig lagstiftningsdjungel med tillämpningsföreskrifter kunna skatta åt förgängelsen.

'Det rakaste socialförsäkringsförslag som i modern tid framförts i Sverige är under alla omständigheter det Centerpartiets förslag som blev linje två i 1957 års [ATP]folkomröstning: grundpension för alla, och för dem som så ville en frivillig påbyggnad i form av privata pensionsförsäkringar. Och här skall tillägggas: i inkomsttaxeringshänseende med obegränsad avdragsrätt. Det skulle innebära en radikal förenkling av ålderdomspensionssystemet, samtidigt som staten byggde upp stora dolda reserver, vilka skulle falla ut när respektive pension föll ut och därmed frigjordes för beskattning. Till vilket -- innan bilan faller -- kan fogas, att kapitalvärdet av alla av parterna på arbetsmarknaden kollektivavtalsgrundade försäkringar (avtalsförsäkringar) gärna kunde föras över till helt privata medborgarpensionskonton och därmed bli ett med den privata pensionsförsäkring som finns eller är i vardande. Så skulle även Mats Perssons kapitalplaceringsproblematik vara ur världen.'
__________

Någonting gick uppenbarligen snett på vägen mellan det första intitiativet till en tidsenlig socialförsäkring och dagens på så många punkter otillfredsställande socialförsäkringskomplex. Men när och hur?

För så länge sedan som 1884 väckte den liberale riksdagsledamoten Adolf Hedin en motion i Riksdagen om arbetares olycksfalls- och sjukförsäkring. Sex år senare tillkom en lag om statligt stöd till 'erkända sjukkassor', ett stöd som från 1910 höjdes i olika etapper. Sjukkassorna fungerade väl intill dess regering och riksdag i enlighet med ett principbslut från 1947 lade statens kalla hand över ett system som hade allas förtroende -- och även förtjänade att ha det.

Riksdagen beslutade 1901 att arbetsgivare skulle vara skyldiga att ersätta arbetare vid olycksfall i arbetet, och 1916 utvidgades lagstiftningen till att från 1918 innefatta försäkringstvång för arbetgivarna. Försäkringen administrerades av de så kallade socialförsäkringsbolagen. Ingen hade någonting att invända mot deras verksamhet -- intill dess regering och riksdag i ett beslut från 1967 beslutade att yrkesskadeförsäkringen (den innefattade sedan lång tid tilbaka inte endast arbetare) skulle förstatligas.

Efter många och mödosamma försök tillkom 1913 Lagen om allmän pensionsförsäkring. Alla medborgare som uppnått 67 års ålder skulle utan särskilda kvalifikationskrav erhälla en delvis statsfinansierad ålderdomspension. Folkpensioneringen byggdes ut i olika etapper -- ända till dess det med tiden alltmera problematiska ATP-systemet från åren kring 1960 successivt fick ersätta detsamma.

Lika okunniga som maktfullkomliga politiker lyckades alltså efter hand rasera ett väl fungrande och kostandseffektivt socialförsäkringssystem. Finns det då någon väg ut ur dagens fuskverk? Naturligtvis är det så. Det handlar bara om att höra sig för hos rätt person eller rätt personer -- och agera i enlighet med vad som då sägs.
__________

lördag 27 februari 2010

Alternativt pensionssystem [08]


Don't rub it in, säger man på engelska när man undanber sig obehagligt tjat av någon som har fått en fix idé eller tycker att man inte skall strö ytterligare salt i sår som redan fått nog av den varan. Men om man nu är både misstrogen till och missnöjd med det nuvarande pensionssystemet, så är det svårt att i det långa loppet undvika temat i allmänhet och dess mest groteska inslag i synnerhet, nämligen att blivande pensionärer skall spekulera i vissa namngivna fonder för att få ut maximal pension när den dagens närmar sig.

För mig och Roland 85 (S) spelar fondplaceringsproblematiken en försumbar roll. Men för herrfrisören Themistokles och den kund som redan satt i frisörstolen när vi kom in för att invänta vår tur att bli klippta -- för dem har det viss betydelse. För dem som ännu inte är pensionärer kan det kapitalvärde som via fondplaceringarna lagts till pensionskapitalet skilja på hundratusentals kronor. Sens moralen blir att den blivande pensionär som är proffs på fondplaceringar skall belönas för detta, medan den som inte är det, han eller hon skall också få sitt välförtjänta straff i form av lägre utgående pensioner.

Det är många som i min egenskap av försäkringsexpert har ställt följade fråga till mig: 'Hur gör man nu? I vilka fonder skall jag placera den del av mina pensionsinbetalningar som jag kan placera?' Jag har svarat: 'Gör absolut ingenting.'

Det innebär (som bekant) att den del av pensionsinbetalningarna som det här gäller samlas i en AP-fond vars huvudsakliga uppgift är att inte söka sig till ytterligheterna, utan i stället, som man ibland säger, placera influtna medel 'konservativt'. Man kan inte 'förlora' särskilt mycket på en sådan 'icke-placering', men man kan inte vinna särskilt mycket på den heller.

Jag har i nu tjugo års tid umgåtts med en vän som inledningsvis var docent men numera sedan många år är professor i nationalekonomi. Jag nämner av diskretionsskäl inte hans namn här. När staten emitterade aktier i Telia till allmänheten diskuterade vi rätt ingående prognosen för nämnda aktie. Emissionskursen låg, om jag minns rätt, på något över åttio kronor per aktie. Vi stannade vid skiljaktig mening. Varken jag eller min hustru tecknade oss för Telia-aktier. Det gjorde emellertid Mats inte bara för egen, utan för hela familjens del (hustru och tv å barn). Efter ett halvår hade Telia-kursen sjunkit till hälften av emissionskursen. Ett-noll till mig.

Nästa större diskussionsämne oss emellan blev frågan om att placera aktivt eller inte inom pensionssystemet. Min egen attityd har jag redan refererat. Mats satte sig emellertid ned och studerade Rysslandsfonder och otaliga andra fonder i syfte att göra det bästa möjliga av situationen. Efter ett par år kunde vi jämföra utfallet. Det visade sig då att jag (snarare än vi) hade gjort en smartare bedömning än Mats. Differensen var visserligen inte stor, men den fanns där. Två-noll till mig.

Enskilda personer skall varken tvingas eller i varje fall uppfordras att själva placera vad som är både innehållen lön och pensionskapital i 'fonder' -- en egentligen missvisande term som innefattar kombinationer av aktier och obligationer eller andra mer eller mindre osäkra tillgångar. Men kan man då inte få ut någonting positivt av den socialförsäkringsproblematik som är knuten till just nu löpande och framtida pensioner?

Det kan man naturligtvis, i varje fall i form av en preliminär skiss som inte vilar på det förflutnas misstag utan i stället på en mix av viss försäkringsteknisk kunskap och sunt förnuft.

Man skall alltid se sanningen (veritas) i vitögat och inte börja darra på machetterna därför att den tycks allt obehagligare för var dag som går. Vi börjar här med att bortse från Pensionsmyndigheten och AP-fonderna och beger oss med raska steg till Bondeförbundets/Centerpartiets alternativ vid omröstningen om ATP-reformen 1957. Grundtanken där var lika pension för alla vid viss uppnådd ålder, oavsett tidigare inkomster. De som så önskade skulle kunna ta privata pensionsförsäkringar för att utöka den folkpension som gällde lika för alla. Jag bortser här från den besvärliga men inte oöverstigliga övergångsproblematiken när ett pensionssystem skall avlösas av ett annat pensionssystem. Stor heder åt den dåvarande centerledaren Gunnar Hedlund, inte bara juris doktor utan även en man med gott om sunt förnuft i bagaget.
__________


Betrakta nu följande balansräkning, i vilken jag nyttjat några termer som klåfingriga förståsigpåare ersatt med andra mindre talande temer. Jag skall snart förklara mig närmare.


Tillgångar i miljarder VV (valfri valuta)
________________________________________

Fastigheter 211
Aktier 104
Aktiefonder 26
Obligationer 420
Andra skuldförbindelser 43
Underskott 11
________________________________________

Totalt 915


Skulder i miljarder VV
________________________________________

Reservfond 50
Utjämningsfond 25
Försäkringsfond:
ersättningsreserv 217
premiereserv 623
Överskott --
________________________________________

Totalt 915


Det här tänkta pensionssystemet skall av både historiska och känslomässiga skäl benämnas folkpensionssystem. Men det skall vara både ett invaliditets- och ålderdomsförsäkringsystem. Det skall vidare gälla lika för alla typer av pensioner. (Omställningsbidrag och andra diffusa termer skymmer sikten och förvirrar begreppen). Vi utgår vidare från ett måntaligt pensionsbelopp på ett tredjedels basbelopp, som nu i runda tal är 13,500 kronor. Beloppet i fråga skall givetvis beskatttas .

Nu kräver varje pensionssystem -- liksom varje annat försäkringsystem -- tillgångar som skall fullt ut täcka skulderna/förpliktelserna mot försäkringstagarna. Tillgångarna finns redan dels i AP-fonderna, dels i -- svimma inte nu -- statens aktieinnehav i vissa företag som Nordea, Vattenfall, Telia, Sveaskog med flera företag. Det borde räcka.

På skuldsidan talar begreppen reservfond och utjämningsfond i stort sett för sig själva. Reservfonden är en buffert om värdet av tilgångarna skulle minska drastiskt, medan utjämningsfonden får stiga och sjunka i korrelation till de mindre konjunktursvängningar som aldrig kan förutses eller undvikas. Men visst utrymme måste alltid finnas för så kallad kreativ bokföring.

Den ojämförligt största fondavsättningen gäller förskringsfonden: ersättningsreserven, som skall motsvara värdet av redan pågående pensionsutbetalningar, och premiereserven som skall motsvara värdet av framtida pensionsutbetalningar -- eller rättare sagt: värdet av framtida utbetalningar minus värdet av de inbetalningar som förväntas inflyta av den arbetsaktiva delen av pensionskollektivet fram till pensionsåldern.

De ovan nämnda statliga tillgångarna i skilda företag skall överföras till systemet i mån av behov för att täcka eller amortera av den 'fondbrist' som vid ogynnsamma förhållanden kan uppstå. En sådan fondbrist är lätt att spåra med hjälp av selekta dödlighetstabeller och inte alltför komplicerad sannolikhetskalkyl.

Det finns ett antal självklara krav på ett väl fungerande allmänt pensionssystem: det skall vaa enkelt, det skall vara uthålligt (ett ofta missbrukat adjektiv) och det skall vara accepterat av praktiskt taget alla. Det sistnämnda kravet är inte det minst viktiga. Det handlar här alltså om legitimitet.

Det finns ett begrepp som ibland kallas 'aktuariell rättvisa', ibland likformighetsprincip. Det innebär i korthet att inbetalningarna till ett pensionssystem skall utgöra en spegelbild av utbetalningarna -- när den tiden kommer. I klartext: Om jag har betalat in två miljoner kronor (inklusive avkastning) till 'systemet', så skall jag när jag blir exempelvis sextiofem år och om min beräknade återstående livslängd är femton år varje år kunna kvittera ut två miljoner kronor dividerat med femton, vilket i runda tal gör 133,300 kronor om året eller 11,100 kronor i månaden (brutto).

Men 'aktuariell rättvisa' är en skenrättvisa. När var för övrigt livet någonsin 'rättvist'? Jag skall konkretisera. Jag har i drygt fyrtiofem års tid erlagt premier för min hemförsäkring. Men jag har aldrig haft anledning att begära ersättning för ett enda skadefall som skulle ha täckts av hemförsäkringen. Har jag alltså kastat pengar i sjön under fyrtiofem års tid (numera ungefär 1,500 kronor om året)? Inte alls. Dels har jag köpt den trygghet jag vill ha vid eventuella skadefall, dels har jag medverkat till finansieringen av andras skadefall hos det försäkringskollektiv jag tillhört eller tillhör. Det motsatta kunde lika väl ha varit fallet.

En invaliditets- och pensionsförsäkringssystem enligt ovan skulle innebära den största jämlikhetsreformen i något land någonsin. 'Skiljaktigt falla livets lotter', skaldade en gång den finlandssvenske skalden Johan Ludvig Runeberg. Ja, förvisso. Många faller vid sidan om livets väg, andra stapplar vidare med möda. Men vid uppnådd pensionsålder skall vi alla åtminstone i ekonomiskt hänseende vara lika i den meningen att vi garanteras en och samma minsta levnadsstandard -- lika både inför varandra och inför staten som är pensionssystemets yttersta garant.

Låt oss försöka! Låt oss ta vid där 1907 års Ålderdomsförsäkringskommitté (tillsatt av en moderat regering) avslutade sitt arbete 1912 och där 1913 års riksdag (på grundval av en liberal proposition) fattade beslutet om allmän pensionsförsäkring (folkpensionering)!
__________