Svenska nationen, folket och språket [57]

Man kan knappast hålla räkning på alla de diskussioner om orsaken till amerikanska inbördeskriget som har förts. Den klassiska förklaringen är att det var Nordstaternas aversion mot negerslaveriet i sydstaterna som utlöste kriget. Den icke-klassiska förklaringen är att det var ett krig om ekonomiska resurser: Sydstaterna ville lösgöra sig från Nordstaterna av maktpolitiska och ekonomiska skäl och bildade därför 'The Confederated States', någonting som Nordstaterna emellertid inte kunde acceptera av samma skäl. Det bör här tilläggas att det var Sydstaterna som 1861 inledde kriget i och med angreppet på en nordamerikansk försvarsanläggning.

I dagens läge har emellertid majoriteten forskare på området enats om att den klassiska orsakförklaringen är den korrekta förklaringen. Man har bland annat stött sig på president Abraham Lincolns kärnfulla sammanfattning av Nordstaternas bevekelsgrunder för att föra det oerhört blodiga kriget till dess slut 1865: 'One section of our country believes slavery is right and ought to be extended, while the other believes it is wrong and ought not to be extended. This is the only substatial dispute.' Därför gällde det för Lincoln 'to keep the union', att hålla samman nationen.

Statistikern Gustav Sundbärg (1857-1914) är sorgligt nog mest känd för sin egenartade aforismsamling 'Det svenska folklynnet', som 1911 intogs som bilaga i den av honom ledda Emigrationsutredninen. Men Sundbärg var så mycket mer än så. Han var en internationellt ryktbar statistiker (Die Bevölkerungsentwicklung Schwedens, 1907, Apercus statistiques internationaux, elfte och sista upplagen 1908), som även utanför statistikfältet kunde träffa mitt i prick. En av hans många tänkvärda observationer var att ingenting förenar ett folk mer än krig.

Det är sorgligt, men också sant. Vi behöver bara lösgöra oss från gängse svensk geografisk och kronologisk provinsialim och vända blicken först västerut och därefter österut för att konstatera faktum. På nationaldagen den 4 juli sjungar alla amerikanska män nationalsången med höger hand över vänster bröst. Och i Finland som genomlevde tre krig under 1900-talet är nationaldagen den 6 december inte bara en högtidsdag, utan nästintill en helig dag. Man blottar huvudet för fanan, man sjunger och mumlar inte nationalsången 'Maame laulo' (Vårt land). Nationsbegreppet är levande och har inte bara tydliga symboler, utan till och med symboler som hålls i helgd.

Substantivet nation (av latinets natio) har ett par avledningar i form av adjektiven nationell och nationalistisk. Nämnda avledningar har av vissa skäl ingen alltigenom tilltalande klang -- som exempelvis i partibeteckningarna Nationalsocialisterna eller Nationaldemokraterna. Detsamma gäller i någon mån begreppet fosterlandskärlek, som de få gånger det förekommer vanligen likställs med chauvinism. Är det möjligen så, att över tvåhundra år utan krig och med samma gränser 2011 som 1809 har urholkat nationsbegreppet och de värden som ett sådant begrepp kan föra med sig till nästintill ingenting? Det bör i så fall dock inte hindra någon från att försöka förstärka nämnda begrepp. Här nedan tre försök i den vägen.
__________

I dagarna har Riksbanksfullmäktige fattat ett preliminärt beslut om vilka svenska män och kvinnor som skall pryda den nya uppsättningen sedlar. I sann men missriktad genusanda har man stannat för tre män och tre kvinnor, alla verksammma i sen tid. Männen är i åldersordning Evert Taube (en ganska enkelspårig trubadur), Dag Hammarskjöld (oerhört överskattad i hemlandet) och Ingmar Bergman (lika pretentiös som smalspårig filmmakare). Kvinnorna är i åldersordning Greta Garbo (enda meriten utseendet), Astrid Lindgren (inte oäven barnboksförfattarinna, men sedd i stort sekunda som författare) och Birgit Nilsson (suverän i sin bransch, men i en ganska smal bransch.) Man har alltså den här gången i en anda av kronologisk proviensialism förbisett det unika hos Sverige som nation: den från 1523 obrutna nationella kunglängden. Sveriges historia är i så många stycken även deras kungars historia.

Det leder genast till frågan: Om det nu är så -- vilket historikern med mycket mera Erik Gustaf Geijer (1783-1847) gjorde gällande -- bör inte just det få sätta sitt avtryck på våra sedlar? Svaret är ja, och det riktar sig mot en historielöshet och brist på nationalkänsla i vårt land som inte bara hos Riksbanksfullmäktige är häpnadsväckande. Vilka kungar bör då få pryda våra sedlar, och helst då göra det i omvänd kronologisk ordning? Det tål verkligen att tänka på.

Men när man tänkt färdigt är svaret odisputabelt, varvid namnen bör få den samtida stavningsformen och inte den stavning som dikterades av språkpurister i början av 1870-talet. Alltså (jämte regeringstiden) Gustaf Wasa (1523-1560), Gustaf II Adolf (1611-1632), Carl XII (1697-1718), Gustav III (1771-1792), Carl XVI Johan (1818-1844) och Gustaf V (1907-1950):

Gustaf Wasa som var riksgrundaren; Gustaf II Adolf som var en gestalt av världshistoriska dimensioner; Carl XII som genom segern vid Narva 1700 räddade Finland och Estland åt Sverige; Gustaf III som i kulturellt avseende förde Sverige i nivå med samtidens kulturnationer; Carl XIV Johan som efter Finska kriget genom realistisk utrikespolitik och uppslagsrik ekonomisk politik lade grunden till den ännu obrutna freden; och Gustaf V som genom klokt samarbete med 'sina rådgivare' (Regeringen) i hög grad medverkade till att man utan större konvulsioner kunde lotsa Sverige från 'herrevälde'(plutokrati) till 'folkvälde' (demokrati) samt därtill hålla Sverige utanför de bägge världskrigen.
__________

Det var det. Nu till den viktiga symbol som nationsflaggan utgör. Den svenska flagga som nu vajar på flaggstängar av alla dimensioner och återinns i alla större uppslgsverk är inte bara ful, utan även intetsägande. Den bör elimineras till förmån för en flagga med klar anknytning till just nationen Sverige.

Man tänker sig tre lodräta fält, först ett djupblått fält, därefter ett gult fält, och slutligen återigen ett djupblått fält, alla med samma mått. De djupblåa fälten skall symbolisera de vatten som omger Sverige både i öster och i väster, medan det gula fältet skall symbolisa Sveriges modernäring ända in i 1900-talet, nämligen jordbruket med de många sädesfälten. (Vid sekelskiftet 1900 var femtiofem procent av den yrkesverksamma befolkningen i Sverige sysselsatta inom jordbruk med binäringar.)

Redan den ovan beskrivna nationsflaggan har ett symbolvärde. Men det symbolvärdet kan intensifieras genom att man placerar tre blåa kronor i det gula fältet. Om man då tänker på ishockylandslaget Tre Kronor, så tänker man inte helt fel. Och det gör man inte heller om man förknippar de tre kronorna med otaliga skyltar och logotyper som är i bruk inom svensk statsförvaltning.

Egentligen stammar de tre kronorna från Kalmarunionens tid (1389-1521), under vilken Sverige, Danmark och Norge var förenade i ett rike. Det är ett symbolvärde med tydlig koppling till den svenska historia som föregick Gustaf Wasas lyckosamma befrielsekrig och födelsen av en ny svensk nation. Men de tre kronorna bör även få ett annat och nyare symbolvärde, nämligen som en erinran om den tid under vilken våra bägge broderfolk Finland (successivt från 1100-talet till 1809) och därefter Estland (1571-1721) var integrerade delar av Konungariket Sverige.
__________

Just Finland och Estland har den vackraste nationalsång som över huvud taget står att finna. Texterna skiljer sig åt, men den suggestiva och mycket sångbara melodin (komponerad av den tyskfödde tonsättaren Fredrik Pacius) är densamma. Den finska texten föreligger både i en genial originalversion på svenska hämtad ur 'Fänrik Ståls sägner' av nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och i en översättning till finska. Men Sverige? Texten till den svenska nationalsången är ett renodlat pekoral (författad av en viss Rickard Dybeck), ett pekoral i vilket namnet Sverige inte ens förekommer. Och melodin (en svensk folkmelodi) kan karakteriseras som en grötlunksslagdänga och mumlas även därefter. Att folk finner sig.

Det behöver de inte längre göra. Här är den nya texten:


Vårt är Sverige! Så ljöd sången
bland vårt folk i forna dar.
Samma sång från tid förgången
skall nu tona lika klar.
Vad som förr vårt folk välsignat
skall välsigna det igen.
Vårt är Sverige, vårt är Sverige!
Sjung det om och om igen!

Vårt är Sverige! Skriv de orden
över varje nyfödd dag,
hur än allt sig ter på jorden,
om du själv är hjälplös, svag.
Vårt är Sverige! Ja det räcker
ända fram till livets slut.
Vårt är Sverige, vårt är Sverige!
Vårt är Sveriges fagra land!


Urtexten är skriven av frikyrkomannen Allan Törnberg (1907-1956) och har här delvis omarbetats för att kunna fylla sin funktion som nationalsång. Törnberg har även komponerat den medryckande och lättsjungna melodin till sången (som är noterad i Ass-dur). Både urtexten och melodin återfinns som nr 30 i Psalmboken, i Pingströrelsens sångbok Segertoner och i Frälsningsarméns sångbok. (Törnberg var pingstvän och under nästan hela sitt yrkesverksamma liv knuten till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.)
___________

'Sveriges land och folk' var en gång i tiden nära nog synonyma. Det blev också titeln till en lika utmärkt som omfattande handbok i ämnet. Den utkom 1901 på svenska i en första utgåva om 1,027 sidor under redaktion av sedermera professor Gustav Sundbärg och 1915 i en andra utgåva i två delar om sammanlagt 1,450 sidor under redaktion av statistikchefen i Stockholms stad fil. dr John Guinchard. Den första utgåven utkom ursprungligen på franska med adress till Världsutställningen i Paris 1900 och först därefter i tur och ordning på engelska och svenska.

Här må tilläggas att de fåkunniga personer som talar om Sverige som ett u-land för hundra eller hundrafemtio år sedan inte vet ett skvatt om vad de talar om. Vilka kriterier man än använder för att underbygga ett sådant påstående -- de är under alla omständigheter långtifrån enbart ekonomiska -- talar den här aktuella handboken ett helt annat språk. I den tidens Pisa-undersökning mot slutet av 1800-talet av läskunnighet bland män i värnpliktsåldern blev exempelvis resultatet som följer: 1 Sverige, 2 Tyskland, 3 Danmark, 4 Schweiz, 5 Nederländrna, 6 Finland, 7 Frankrike, 8 Belgien, 9 Österrike, 10 Ungern, 11 Italien, 12 Ryssland och 13 Serbien. Skalan löpte från drygt 99 procent till 22 procent. Mot den bakgrunden förstår man ännu bättre vidden av dagens svenska skolkatastrof.
__________

I 1901 års utgåva av 'Sveriges land och folk' har det andra huvudkapitlet fått rubriken 'Det svenska folket'. Det inleds med en översikt av svenska folkets historia, varefter följer ett kapitel om demografiska förhållanden och därefter slutligen ett kapitel om folklynne och sociala förhållanden. Av det andra kapitlet kan man utläsa bland annat följande:


'Av svenskarna i Europa bor mer än 350,000 i Finland och kanske 100,000 inom europeiska länder i övrigt (varav i Norge minst 40,000 och i Danmark nära nog lika många). Återstoden, något mer än 5 miljoner människor, innehar kungariket Sverige. Då [för]utom den svenska stammen Sverige äger blott omkring 20,000 inbyggare av finsk stam, 7,000 lappar [samer] och vid pass 20,000 personer av andra nationer, som tillfälligtvis funnit sin utkomst [här], kan vårt land med skäl glädja sig åt en sällsynt grad av etnografisk homogenitet.'

Det kan Sverige som bekant inte längre. Resultaten av mångåriga och mycket omfattande flyktingströmmar från andra länder innebär inte endast betydande bekymmer för vårt eget folk, utan även för andra europeiska länder. De mest besvärande bekymren är så väl kända, att de inte behöver relateras här. Begreppet 'svenska folket' är hur som helst sedan lång tid tillbaka inte helt entydigt.

Men måste det då vara det? Och vad skall man i det sammanhanget säga om motsatsparet enhetskulturellt och mångkulturellt? Hur tolerant skall en värdnation vara när det gäller sedvanor och bruk som strider mot en sedan sekler tillbaka av ett visst folk uppbyggd struktur av normer i stort och värderingar i allmänhet? Vad kan och vad kan inte begreppet 'svenska folket' innefatta?

Just den problematiken har under de senaste åren fått sådan aktualitet i Frankrike att den skymtat även i svenska media. Franrike är sedan början av 1900-talet ett i lag nedsatt sekulärt samhälle. Det hindrade inte att den franska staten bekostade byggnationen av Europas största moské, som ligger i Paris. Det skedde som tack för kolonialtruppernas insatser på fransk sida i Första världskriget. Men det finns gränser. Det har fått sin markering i för inte så länge sedan genomförda partiella slöjförbund och burkaförbud.

Problematiken i fråga har ställts på sin spets av den australiensiska premiärministern Julia Gillard och den förutvarande ledamoten av direktionen för den tyska Riksbanken Thilo Sarrazin. De har bägge -- med svenska mått mätt -- uttalat sig synnerligen skarpt om vikten av att värna den egna kulturen mot obehöriga pretentioner på att inte behöva respektera den, och de är för övrigt bägge socialdemokrater. Vad har då Julia Gillard och Sarrazin -- närmare besett -- att säga oss som vill lyssna på och eventuellt även lära av dem?

Julia Gillard är född 1961 och blev 2010 premiärminister för en minoritetsregering bestående av Labour, De Gröna och tre oberoende parlamentsledamöter. Hon gjorde omedelbart tydliga markeringar i två viktiga frågor. Hon ville (till skillnad från företrädaren på premiärministerposten) begränsa möjligheten till immigration till hemlandet, och hon ansåg vidare att invandrare från andra kulturer fullt ut måste respektera den kultur med kristna förtecken som omfattades av folkflertalet. För dem som inte ville eller kunde göra det fanns det bara en valmöjlighet, nämligen att begagna den frihet som finns i varje demokratiskt land att avflytta till ett annat land med annan kultur.

Thilo Sarrazin utkom senhösten 2010 med boken 'Deutschland schafft sich ab: Wie wir unser Land aufs Spiel setzen', alltså 'Tyskland avskaffar sig själv: Hur vi sätter vårt land på spel'. Boken med den dramatiska titeln föregicks av lika dramatiska smakprov publicerade i pressen, och första utgåven på 25,000 exemplar blev slutsåld innan den ens hade nått bokhandelsdiskarna. Sarrazin själv bidrog till temperaturhöjningen på bokmarknaden genom citat som detta: 'Wenn ich den Murezzin hören will, buche ich eine Resie ins Morgenland', alltså 'Om jag vill höra böneutroparen, bokar jag en resa till Morgonlandet (Orienten)'.

Kring julveckorna stod det klart att Sarrazins bok hade blivit en megahit inom sin genre. Kort därefter satte repressalierna in: Riksbanken inledde en aktion för att bli av med Sarazzin, vilken som redan framgått lyckades, och Socialdemokraterna började sondera terrängen för en uteslutning ur partiet. En enorm debatt i och utanför media böljade fram och tillbaka. För somliga hade äntligen åtminstone någon tagit bladet från munnen och uttalat sanningen om landets urbefolkning i relation till dess många muslimska invandrare. För andra åter hade Sarrazin i alltför stor utsträckning stött sig på sekundärfakta av tveksam kvalitet och därför dragit slutsatser som inte höll för närmare granskning.

Hur som helst: Sarazzin hade dock satt problem under debatt på viss nivå, något som är av värde för varje samhällsbildning. Men han hade gjort det i ett land, i vilket minnet av minoritetsförföljelserna under Hitler-epoken skapat och fortfarande vidmakthåller en stark sensibilitet i fråga om allt som är eller förefaller vara kritik av eller åtgärdsprogram mot just minoriteter. Nu emellertid över till innehållsförteckningen i Sarazzins stridsskrift. Den lyder i översättning sålunda:


1 En blick in i framtiden

2 Tecken på förfallet

3 Fattigdom och ojämlikhet

4 Arbete och politik

5 Bildning och rättvisa/rättfärdighet

6 Invandring och integration

7 Demografi och befolkningspolitik


Större delen av laddningen i Sarrazins sju krutdurkar står attt finna i sjunde kapitlet om befolkningsutveckling och befolkningspolitik. Det förhåller sig nämligen så, att födelsetalen hos den rent tyska befolkningen är så låga att den inte längre reproducerar sig själv fullt ut, medan motsatsen är fallet med den muslimska befolkningen. Det innnebär ju att den rent tyska befolkningsandelen i Tyskland vid över åren oförändrade födelsetal med tiden kommer att bli mindre än den muslimska befolkningsandelen.

Är det då ett problem? Ja, det är ett problem på flera sätt, vilka här emellertid tills vidare förbigås. Hos den rent svenska befolkningen är emellertid födelsetalen hyggligt stora och kommer av allt att döma att så förbli ett bra tag framöver. I Sverige är det i stället särskilt integrationspolitiken och dess facit som kräver särskild observans. Det gäller inte minst den del av integrationspolitiken som har anknytning till kunskaperna i svenska språket. Vi är snart där, men dessförinnan en helt onödig historisk-statistisk utvikning.

Det är väl känt att det var Ryssland och Tyskland som hade den starkaste ekonomiska utvecklingen under decennierna kring sekelskiftet 1900. De hade också de högsta födelsetalen. Gustav Sundbärg följde med örnblick 'förändringarna i befolkningsrörelsen' under nämnda skede och kunde i siffror belägga att man i den genomsnittliga tyska familjen hade fyra barn. Fanns där ett samband mellan ekonomi och födelsöverskott? Svaret på den frågan är förmodligen nej. Dagens Tyskland har Europas starkaste ekonomi och har haft det sedan decennier tillbaka. Men rikstyskarna dras i konkurrens med Ryssland också med Europa största befolkningsunderskott.

Professor Sundbärg ringade tidigt i sin statistikerkarriär in den intressantaste befolkningsgruppen av alla befolkningsgrupper som kunde ringas in. Det var kvinnorna i fertil ålder, i statstiktermer Kvinnor 15/45. Det var deras antal i relation till totalbefolkningen som var den tyngst vägande faktorn i befolkningsutvecklingen i alla länder -- då, tvingas man tillägga. Nu vet man att fluktuationerna i fråga om födelseöverskott/födelsunderskott i stort sett blir som de blir, trots eller tack vare omständigheter som i stort sett undandrar sig analys. Tysklands förbundskansler är gift för andra gången men har inga barn. Australiens premiärminister är inne på sin fjärde fasta relation med en man men har inga barn. Tillfälligheter eller tänkvärda fakta? Det vet vi inte och kommer väl heller aldrig att få veta det.
__________

Den 5 april 1836 högtidlighöll Svenska Akademien sin 'femtiåra' minneshögtid. Sverige var då inne på sitt sjuttonde fredsår, och Carl XIV Johan hade varit regent de facto (på grund av Carl XIII:s skröplighet) i tjugosex års tid och även till namnet i aderton år. Den nu sjuttiotreårige monarken -- Akademiens Beskyddare -- blickade ned på De Aderton från kungalogen i Akademiens stora sal, och det han fick se och höra gick inte av för hackor.

Där satt biskopen och mannen bakom 1819 års psalmbok Johan Olof Wallin, som kungen påföljande år skulle utnämna till ärkebiskop. Där satt kyrkoherden och landets främste predikant Carl Peter Hagberg. Där satt diplomaten och skönanden Carl Gustaf von Brinckman. Där satt biskopen och nationalekonomen Carl Adolph Agardh. Där satt ...

Där satt inte minst en av Sveriges största lyriker genom tiderna, filologen och biskopen Esaias Tegnér. (Övriga svenska lyriker av samma dignitet är i åldersordning Carl Michael Bellman, Erik Johan Stagnelius, Johan Ludvig Runeberg, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Birger Sjöberg. Läs dem om du vill tillägna dig alla de skönhetsvärden som svensk genius och svenska språket en gång besatt.) Tegnér hade fått i updrag att författa och läsa upp en sång med anknytning till Akademiens förflutna femtio verksamhetsår.

Och det gjorde Tegnér (med värmländsk brytning) för bland andra en kung som -- fransman som han ursprungligen var -- inte behärskade svenska och därför stödde sig på ett slags fonetiska manuskript när han höll tal. (Dialekterna var dåförtiden mycket skiljaktiga, med dalmålet gotlandsmålet och kalixmålet som särskilt svårartade avvikelser från normalsvenskan). Nu över till det närvarotempus som situationen fordrar och som heter presens:

Den något rundnätte och skönlockige Tegnér reser sig upp från sin stol (nummer VIII) och företar en tankevandring genom fem decennier av svenskt snille och svensk smak. Han nämner många namn, men centralgestalten i den nitton nioradiga verser långa sången är och måste vara Akademiens Höge Stiftare, kung Gustaf III (1746-1792). 'Ty stora andar ge sin form åt tiden,/ och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.' Ytterligare:


All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
Men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.


Språket är alltså identitetsskapande. Det är därför den yppersta gåvan man från svenska samhällets sida kan överlämna till alla dem som kommer till vårt land från barbariet eller nästintill barbariet. De lär sig att förstå sin omvärld och omvärlden i sin tur att förstå dem själva. Deras möjligheter kan därigenom fullt ut tas till vara och deras liv bli 'mänskligt njutet'. Ras eller hudfärg behöver inte utgöra något hinder för integration i det svenska samhället. Det är endast brist på kunskap i det nya hemspråket och brist på lojalitet med det nya hemlandets hävdvunna värderingar som utgör hinder för en full och fruktbar integration.

Ett par besvärande faktorer i sammanhanget bör här dock nämnas vid namn och beklagas. Den ena faktorn är den tydligen allmänt sätt dåliga kvaliteten på SFI-utbildningen -- sålunda undervisningen i svenska för invandrare. Möjligen saknas det inte fog för det omdömet. Men vad gäller då saken? Inledningsvis i varje fall ett elementärt ordförråd jämte stavning samt elementa av formläran och grundstrukturerna i syntaxen. Det är väl ändå inte något särskilt komplicerat utbildningsmål?

Deet beror på. (Jag stöder mig fortsättningsvis på viss egen erfarenhet och på andras mycket mer omfattande erfarenheter.) För att exemplifiera: En kurdisk kvinna som var analfabet till trettonårsåldern talar och skriver en nära nog invändningsfri svenska, medan en ung kvinna från Nordfrika med utmärkta kunskaper i engelska och franska år ut och år in står och stampar på samma fläck i sina SFI-studier. Enligt språkpedagogisk teori borde det vara tvärtom. (Ett främmande språk i bagaget underlättar inlärningen av ytterligare ett språk, två främmande språk i bagaget underlättar ännu mer inlärningen och så vidare.) Varför blir det så, trots att det förekommer belöningsincitament i sammanhanget?

Den andra besvärande faktorn är att så många med inte bara goda kunskaper i svenska språket utan även med god utbildning i allmänhet får klappa på porten till arbetsmarknaden i månader och ibland även i åratal innan äntligen porten öppnas -- och då kanske till en anställning långt under den verkliga kompetensnivån. Det måste anses vara ett stort och destruktivt samhällsproblem. Men hur ser analysen egentligen ut? Och vilka är då de slutsatser man kan dra av analysen -- om man nu över huvud taget kan dra några slutsatser av den analys eller de analyser som rimligen måste föreligga?

Med adress även till parti, till Regering och till Riksdag: Se sanningen där den finns i vitögat -- och agera. Agera nu. Slå vakt om den treenighet som nationen, folket och språket utgör. Den är i likhet med den gudomliga treenigheten både en och alla.
__________

Landstingsrådet [54]

Alla partipolitiskt aktiva har sina favoriter och sina icke-favoriter. Ju längre man är verksam inom ett politiskt parti, desto färre tenderar partikamraterna i förstnämnda grupp att bli, och följaktligen desto flera partikamraterna i sistnämnda grupp -- om jag nu rakt av skall redovisa mina egna erfarenheter. Det som föreföll vara idealism och intelligens var varken det ena eller det andra, utan blott sken. Det som föreföll vara viss mänsklig svaghet var inte bara det, utan även en följsamhet långt utöver anständighetens gräns.

En partikamrat som i varje fall hitintills klarat sig ganska bra i det sammanhanget heter Gustav Andersson. Han är kring de fyrtio och sedan 2006 landstingsråd i Stockholms läns landsting med huvudansvar för miljö- och skärgårdsfrågor.

Redan den yttre apparationen är anmärkningsvärd. Gustav är så lång till växten att han i upprätt ställning måste betrakta alla sina partikamrater i Stockholm von oben. Men han är lyckligtvis också så slank att han utan möda kan vika sig dubbel för att bättre uppfatta motpartens tal och minspel. Dessutom är Gustav något tunnhårig, vilket klär detta egg-head alldeles utmärkt. Vartill i fullständighetens namn skall läggas att Gustav ägnar sig åt segling sommartid och sjunger i kör året om samt delar sitt liv med en annan man.

Innanför den blottlagda huvudskålen finns åtskilligt som utan vidare kan betecknas som bildning och tankeskärpa. Först bildningen. Gustav har anförtrott sin bloggläsekrets att han sätter vissa böcker högre än andra, och bland dem den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs monumentala 'Bröderna Karamazov' från 1880, den tjeckiske författaren Jaroslov Hasesks festliga 'Den tappre soldaten Svejk' från 1921 och vår egen Birger Sjöbergs dubbelbottnade 'Kvartetten som sprängdes' från 1924. (Sorgligt att säga har Torgny Lindgens eländiga drapa 'Pölsan' hamnat i samma sällskap. Men även solen har ju sina fläckar.) Det säger en del om vidden av Gustavs kultuella landskap.

Vidare har Gustav den ambitionen att även i parti-interna sammanhang någorlunda ofta framträda muntligt inom sitt ämnesområde, senast i torsdags som inledning till den avslutande delen av distriktsstämman. Det gör han med otvungen vältalighet och viss intensitet, samt därutöver och tacknämligt nog utan att låta sig slaviskt bindas till det förelagda temat. Vilka Stockholmscenterpartister visste för ett par år sedan någonting om havrexportens betydelse för bönderna på Västgötaslätten under 1800-talet -- för att nu bara anföra ett exempel?

Så till Gustavs politiska tankevärld. I en högst blandad lektyr med den något sökta titeln 'Med frihet följer ära' har tio centerpartister i framskjuten ställning bidragit med lika många betraktelser i syfte att förmedla vad som ligger deras centerhjärtan närmast. En av de tio är Gustav, och det bidrag han signerat under rubriken 'Grundtrygghet' är -- kortfattat uttryckt -- briljant.
__________

Vi tar oss därför fortsättningsvis friheten att citera både Gustav själv och det han citerar. Först ut blir ett avsnitt ur Centerpartiets partiprogram 1959:

'Sedan de grundläggnade behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en tygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten. Utöver detta grundskydd skall samhället genom obligatorisk sociallagstiftning inte ingripa i den enskilda medborgarens rätt att disponera sina inkomster.'

Kan det sägs bättre? Knappast. Nu Gustav själv:

'En särskild stolthet för [Bondeförbundet/Center]partiet var genomförandet av barnbidraget, som utformats av bondeförbundaren och professorn i statstik [vid Stockholms Högskola och riksdagsledamoten 1944-1970] Sten Wahlund [1901-1977]. Tidigare hade fattiga barnfamiljer fått behovsprövat understöd som ofta delats ut under förödmjukande former som mat, kläder och skor, samtidigt som det funnits barnavdrag på skatten som främst gynnat hög- och medelinkomsttagare. Här gjordes ett särskilt nummer av att ersättningen skulle vara lika för alla barn och att den inte skulle vara behovsprövad.

'Den fråga som framför allt skulle kristallisera Centerpartiets fördelningspolitiska idé var pensionsfrågan, som blev alltmer akut från 1930-talet och framåt. Allmän folkpension hade införts [egentligen kommit till beslut] redan 1913, men ersättningsbeloppen var låga -- grundnivån låg på enbart en tiondel av en indusrtriarbetarlön 1918.

'På grund av världskrig och andra reformbehov var det först under 1950-talet som en större pensionsreform blev aktuell. Koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet [1951-1957] var dock plittrad i [frågan om] hur en modell skulle utformas. Socialdemokraterna och LO ville att tilläggspensionen skulle baseras på förmånstagarens lön och [därmed] inbetalade premier. [Statsministern 1946-1969 och socialdemokraten] Tage Erlander hade insett att partiets bas måste breddas. Indusriarbetarna hade börjat minska i antal, medan tjänstemannagrupperna blev alltfler. Därför måste den socialdemokratiska välfärdspolitiken utformas så att tjänstemän kände ett intresse i ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Det skulle ske genom inkomstgraderade socialförsäkringar.

'Centerpartiet -- som Bondeförbundet nu bytt namn till -- ansåg att ett sådant system skulle konservera skillnader i förvärvsinkomster, samtidigt som den inskränkte den individuella handlingsfriheten. Jordbrukare och andra småföretagare, liksom de många kvinnor som var hemmafruar eller medarbetare i lantbruk och småföretag, hade små inkomster och skulle därför få [relativt sett] låg pension. Åtminstone på ålderns höst borde människor ha rätt till samma stöd från det allmänna, varför Centerpartiet hellre ville höja den grundpension som var lika för alla. Enskilda som ville öka sin inkomstpension [pensionsinkomst] kunde teckna frivilliga försäkringar eller spara i boende eller eget företag.

'Koalitionsregeringen upplöstes och en folkomröstning hölls 1957 där (S)-linjen misslyckades med att få egen majoriet. Men även om Socialdemokraterna fullföljde sin linje med hänvisning till att Högerpartiet och Folkpartiet också förordat inkomstbaserade tilläggspensioner gick Centerpartiet stärkt ur striden. Många utanför landsbygden hade upptäckt att partiet stod för ett alterntiv i synen på rättvisa och frihet. Partiets egna idéer utkristalliserades och blev utgångspunkt[er] för kritik av den socialdemokratiskt färgade sanmhällsutvecklingen.'

__________

Det är synd att begreppet 'alliansens gröna röst' och företagarfrågorna i så hög grad som skett fått skymma blicken för det högst angelägna budskap som Gustav här -- med stadig förankring i Bondeförbundet/Centerpartiets förflutna och i strid med dagens tongivande doktriner -- förmedlar. Försäkringexperten inom mig har visserligen satt ett par smärre frågetecken i marginalen, men icke desto mindre rekommenderas varmt både läsning och omläsning av Gustavs utläggning om behovet av och möjligheterna till att skapa just grundtrygghet. Finns det egentligen någon viktigare politisk fråga -- vare sig det gäller oss här hemma eller hela vår omvärld?

Lovtal är en svår genre. Var går gränsen mellan ovedersägliga och tänkvärda fakta å ena sidan och intet stort mer än förljugen inställsamhet å den andra? Det beror på situationen och personen. Men läsaren får på egen hand fundera vidare över just den problematiken.

Förr i världen -- där både Gustav och jag själv gärna vistas -- förekom inte så sällan lovtal på vers. Men det är inte många sådana lovtal som har överlevt samtiden. Ett undantag utgör emellertid dikten 'Landshövdingen' i andra delen av Johan Ludvig Runebergs diktcykel 'Fänrik Ståls sägner' från 1860.

Handlingen i Runebergs dikt är förlagd till Finska kriget 1808-1809 (efter vilket Sverige gick förlustigt Finland). Den ryska ockupationsmakten företrädd av en general tränger sig in hos landshövdingen i ett visst län i Finland och begär att denne skall beordra allt svensk-finländsk krigsmanskap att nedlägga vapnen. I annat fall skulle något slag vedergällning drabba hela befolkningen.

Landshövding Wibelius vägrar blankt att beordra eldupphör, och han vänder sig med kraft mot hotet om vedergällning. Han stöder sig därvid på lagen (1734 års lag), som (enligt Runeberg) stadgar att 'bryter en (här mot ockupationsmaktens begäran), all skuld är endast hans, att mannen bötar ej för hustruns brott, ej hustrun för sin mans'. Den ryske generalen blir så perplex av Wibelius' vältaliga utläggning att han ger med sig. Han tar alltså tillbaka sin begäran.

Nu förhåller det sig så att det i 'Fänrik Ståls sägner' vimlar av både högadel och annan adel. Diktcykeln avhandlar ju ett krig, och de som från svensk-finländsk sida ledde kriget tillhörde en officerskår med starkt inslag av namn-nobless. En poäng i Runebergs framställning i 'Landshövdingen' är emellertid att det inte är namnet som gör personen, utan att det i stället förhåller sig tvärtom. Låt oss därför låna av Runeberg och i form av följande anspråkslösa rader parafrasera dennes text:

Andersson, det var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men beaktansvärt ändå,
ty namnets ära var att det var hans,
hans adel föll därpå.
__________

Alternativt pensionssystem [08]

Don't rub it in, säger man på engelska när man undanber sig obehagligt tjat av någon som har fått en fix idé eller tycker att man inte skall strö ytterligare salt i sår som redan fått nog av den varan. Men om man nu är både misstrogen till och missnöjd med det nuvarande pensionssystemet, så är det svårt att i det långa loppet undvika temat i allmänhet och dess mest groteska inslag i synnerhet, nämligen att blivande pensionärer skall spekulera i vissa namngivna fonder för att få ut maximal pension när den dagens närmar sig.

För mig och Roland 85 (S) spelar fondplaceringsproblematiken en försumbar roll. Men för herrfrisören Themistokles och den kund som redan satt i frisörstolen när vi kom in för att invänta vår tur att bli klippta -- för dem har det viss betydelse. För dem som ännu inte är pensionärer kan det kapitalvärde som via fondplaceringarna lagts till pensionskapitalet skilja på hundratusentals kronor. Sens moralen blir att den blivande pensionär som är proffs på fondplaceringar skall belönas för detta, medan den som inte är det, han eller hon skall också få sitt välförtjänta straff i form av lägre utgående pensioner.

Det är många som i min egenskap av försäkringsexpert har ställt följade fråga till mig: 'Hur gör man nu? I vilka fonder skall jag placera den del av mina pensionsinbetalningar som jag kan placera?' Jag har svarat: 'Gör absolut ingenting.'

Det innebär (som bekant) att den del av pensionsinbetalningarna som det här gäller samlas i en AP-fond vars huvudsakliga uppgift är att inte söka sig till ytterligheterna, utan i stället, som man ibland säger, placera influtna medel 'konservativt'. Man kan inte 'förlora' särskilt mycket på en sådan 'icke-placering', men man kan inte vinna särskilt mycket på den heller.

Jag har i nu tjugo års tid umgåtts med en vän som inledningsvis var docent men numera sedan många år är professor i nationalekonomi. Jag nämner av diskretionsskäl inte hans namn här. När staten emitterade aktier i Telia till allmänheten diskuterade vi rätt ingående prognosen för nämnda aktie. Emissionskursen låg, om jag minns rätt, på något över åttio kronor per aktie. Vi stannade vid skiljaktig mening. Varken jag eller min hustru tecknade oss för Telia-aktier. Det gjorde emellertid Mats inte bara för egen, utan för hela familjens del (hustru och tv å barn). Efter ett halvår hade Telia-kursen sjunkit till hälften av emissionskursen. Ett-noll till mig.

Nästa större diskussionsämne oss emellan blev frågan om att placera aktivt eller inte inom pensionssystemet. Min egen attityd har jag redan refererat. Mats satte sig emellertid ned och studerade Rysslandsfonder och otaliga andra fonder i syfte att göra det bästa möjliga av situationen. Efter ett par år kunde vi jämföra utfallet. Det visade sig då att jag (snarare än vi) hade gjort en smartare bedömning än Mats. Differensen var visserligen inte stor, men den fanns där. Två-noll till mig.

Enskilda personer skall varken tvingas eller i varje fall uppfordras att själva placera vad som är både innehållen lön och pensionskapital i 'fonder' -- en egentligen missvisande term som innefattar kombinationer av aktier och obligationer eller andra mer eller mindre osäkra tillgångar. Men kan man då inte få ut någonting positivt av den socialförsäkringsproblematik som är knuten till just nu löpande och framtida pensioner?

Det kan man naturligtvis, i varje fall i form av en preliminär skiss som inte vilar på det förflutnas misstag utan i stället på en mix av viss försäkringsteknisk kunskap och sunt förnuft.

Man skall alltid se sanningen (veritas) i vitögat och inte börja darra på machetterna därför att den tycks allt obehagligare för var dag som går. Vi börjar här med att bortse från Pensionsmyndigheten och AP-fonderna och beger oss med raska steg till Bondeförbundets/Centerpartiets alternativ vid omröstningen om ATP-reformen 1957. Grundtanken där var lika pension för alla vid viss uppnådd ålder, oavsett tidigare inkomster. De som så önskade skulle kunna ta privata pensionsförsäkringar för att utöka den folkpension som gällde lika för alla. Jag bortser här från den besvärliga men inte oöverstigliga övergångsproblematiken när ett pensionssystem skall avlösas av ett annat pensionssystem. Stor heder åt den dåvarande centerledaren Gunnar Hedlund, inte bara juris doktor utan även en man med gott om sunt förnuft i bagaget.
__________


Betrakta nu följande balansräkning, i vilken jag nyttjat några termer som klåfingriga förståsigpåare ersatt med andra mindre talande temer. Jag skall snart förklara mig närmare.


Tillgångar i miljarder VV (valfri valuta)
________________________________________

Fastigheter 211
Aktier 104
Aktiefonder 26
Obligationer 420
Andra skuldförbindelser 43
Underskott 11
________________________________________

Totalt 915


Skulder i miljarder VV
________________________________________

Reservfond 50
Utjämningsfond 25
Försäkringsfond:
ersättningsreserv 217
premiereserv 623
Överskott --
________________________________________

Totalt 915


Det här tänkta pensionssystemet skall av både historiska och känslomässiga skäl benämnas folkpensionssystem. Men det skall vara både ett invaliditets- och ålderdomsförsäkringsystem. Det skall vidare gälla lika för alla typer av pensioner. (Omställningsbidrag och andra diffusa termer skymmer sikten och förvirrar begreppen). Vi utgår vidare från ett måntaligt pensionsbelopp på ett tredjedels basbelopp, som nu i runda tal är 13,500 kronor. Beloppet i fråga skall givetvis beskatttas .

Nu kräver varje pensionssystem -- liksom varje annat försäkringsystem -- tillgångar som skall fullt ut täcka skulderna/förpliktelserna mot försäkringstagarna. Tillgångarna finns redan dels i AP-fonderna, dels i -- svimma inte nu -- statens aktieinnehav i vissa företag som Nordea, Vattenfall, Telia, Sveaskog med flera företag. Det borde räcka.

På skuldsidan talar begreppen reservfond och utjämningsfond i stort sett för sig själva. Reservfonden är en buffert om värdet av tilgångarna skulle minska drastiskt, medan utjämningsfonden får stiga och sjunka i korrelation till de mindre konjunktursvängningar som aldrig kan förutses eller undvikas. Men visst utrymme måste alltid finnas för så kallad kreativ bokföring.

Den ojämförligt största fondavsättningen gäller förskringsfonden: ersättningsreserven, som skall motsvara värdet av redan pågående pensionsutbetalningar, och premiereserven som skall motsvara värdet av framtida pensionsutbetalningar -- eller rättare sagt: värdet av framtida utbetalningar minus värdet av de inbetalningar som förväntas inflyta av den arbetsaktiva delen av pensionskollektivet fram till pensionsåldern.

De ovan nämnda statliga tillgångarna i skilda företag skall överföras till systemet i mån av behov för att täcka eller amortera av den 'fondbrist' som vid ogynnsamma förhållanden kan uppstå. En sådan fondbrist är lätt att spåra med hjälp av selekta dödlighetstabeller och inte alltför komplicerad sannolikhetskalkyl.

Det finns ett antal självklara krav på ett väl fungerande allmänt pensionssystem: det skall vaa enkelt, det skall vara uthålligt (ett ofta missbrukat adjektiv) och det skall vara accepterat av praktiskt taget alla. Det sistnämnda kravet är inte det minst viktiga. Det handlar här alltså om legitimitet.

Det finns ett begrepp som ibland kallas 'aktuariell rättvisa', ibland likformighetsprincip. Det innebär i korthet att inbetalningarna till ett pensionssystem skall utgöra en spegelbild av utbetalningarna -- när den tiden kommer. I klartext: Om jag har betalat in två miljoner kronor (inklusive avkastning) till 'systemet', så skall jag när jag blir exempelvis sextiofem år och om min beräknade återstående livslängd är femton år varje år kunna kvittera ut två miljoner kronor dividerat med femton, vilket i runda tal gör 133,300 kronor om året eller 11,100 kronor i månaden (brutto).

Men 'aktuariell rättvisa' är en skenrättvisa. När var för övrigt livet någonsin 'rättvist'? Jag skall konkretisera. Jag har i drygt fyrtiofem års tid erlagt premier för min hemförsäkring. Men jag har aldrig haft anledning att begära ersättning för ett enda skadefall som skulle ha täckts av hemförsäkringen. Har jag alltså kastat pengar i sjön under fyrtiofem års tid (numera ungefär 1,500 kronor om året)? Inte alls. Dels har jag köpt den trygghet jag vill ha vid eventuella skadefall, dels har jag medverkat till finansieringen av andras skadefall hos det försäkringskollektiv jag tillhört eller tillhör. Det motsatta kunde lika väl ha varit fallet.

En invaliditets- och pensionsförsäkringssystem enligt ovan skulle innebära den största jämlikhetsreformen i något land någonsin. 'Skiljaktigt falla livets lotter', skaldade en gång den finlandssvenske skalden Johan Ludvig Runeberg. Ja, förvisso. Många faller vid sidan om livets väg, andra stapplar vidare med möda. Men vid uppnådd pensionsålder skall vi alla åtminstone i ekonomiskt hänseende vara lika i den meningen att vi garanteras en och samma minsta levnadsstandard -- lika både inför varandra och inför staten som är pensionssystemets yttersta garant.

Låt oss försöka! Låt oss ta vid där 1907 års Ålderdomsförsäkringskommitté (tillsatt av en moderat regering) avslutade sitt arbete 1912 och där 1913 års riksdag (på grundval av en liberal proposition) fattade beslutet om allmän pensionsförsäkring (folkpensionering)!
__________