Alternativt pensionssystem [08]

Don't rub it in, säger man på engelska när man undanber sig obehagligt tjat av någon som har fått en fix idé eller tycker att man inte skall strö ytterligare salt i sår som redan fått nog av den varan. Men om man nu är både misstrogen till och missnöjd med det nuvarande pensionssystemet, så är det svårt att i det långa loppet undvika temat i allmänhet och dess mest groteska inslag i synnerhet, nämligen att blivande pensionärer skall spekulera i vissa namngivna fonder för att få ut maximal pension när den dagens närmar sig.

För mig och Roland 85 (S) spelar fondplaceringsproblematiken en försumbar roll. Men för herrfrisören Themistokles och den kund som redan satt i frisörstolen när vi kom in för att invänta vår tur att bli klippta -- för dem har det viss betydelse. För dem som ännu inte är pensionärer kan det kapitalvärde som via fondplaceringarna lagts till pensionskapitalet skilja på hundratusentals kronor. Sens moralen blir att den blivande pensionär som är proffs på fondplaceringar skall belönas för detta, medan den som inte är det, han eller hon skall också få sitt välförtjänta straff i form av lägre utgående pensioner.

Det är många som i min egenskap av försäkringsexpert har ställt följade fråga till mig: 'Hur gör man nu? I vilka fonder skall jag placera den del av mina pensionsinbetalningar som jag kan placera?' Jag har svarat: 'Gör absolut ingenting.'

Det innebär (som bekant) att den del av pensionsinbetalningarna som det här gäller samlas i en AP-fond vars huvudsakliga uppgift är att inte söka sig till ytterligheterna, utan i stället, som man ibland säger, placera influtna medel 'konservativt'. Man kan inte 'förlora' särskilt mycket på en sådan 'icke-placering', men man kan inte vinna särskilt mycket på den heller.

Jag har i nu tjugo års tid umgåtts med en vän som inledningsvis var docent men numera sedan många år är professor i nationalekonomi. Jag nämner av diskretionsskäl inte hans namn här. När staten emitterade aktier i Telia till allmänheten diskuterade vi rätt ingående prognosen för nämnda aktie. Emissionskursen låg, om jag minns rätt, på något över åttio kronor per aktie. Vi stannade vid skiljaktig mening. Varken jag eller min hustru tecknade oss för Telia-aktier. Det gjorde emellertid Mats inte bara för egen, utan för hela familjens del (hustru och tv å barn). Efter ett halvår hade Telia-kursen sjunkit till hälften av emissionskursen. Ett-noll till mig.

Nästa större diskussionsämne oss emellan blev frågan om att placera aktivt eller inte inom pensionssystemet. Min egen attityd har jag redan refererat. Mats satte sig emellertid ned och studerade Rysslandsfonder och otaliga andra fonder i syfte att göra det bästa möjliga av situationen. Efter ett par år kunde vi jämföra utfallet. Det visade sig då att jag (snarare än vi) hade gjort en smartare bedömning än Mats. Differensen var visserligen inte stor, men den fanns där. Två-noll till mig.

Enskilda personer skall varken tvingas eller i varje fall uppfordras att själva placera vad som är både innehållen lön och pensionskapital i 'fonder' -- en egentligen missvisande term som innefattar kombinationer av aktier och obligationer eller andra mer eller mindre osäkra tillgångar. Men kan man då inte få ut någonting positivt av den socialförsäkringsproblematik som är knuten till just nu löpande och framtida pensioner?

Det kan man naturligtvis, i varje fall i form av en preliminär skiss som inte vilar på det förflutnas misstag utan i stället på en mix av viss försäkringsteknisk kunskap och sunt förnuft.

Man skall alltid se sanningen (veritas) i vitögat och inte börja darra på machetterna därför att den tycks allt obehagligare för var dag som går. Vi börjar här med att bortse från Pensionsmyndigheten och AP-fonderna och beger oss med raska steg till Bondeförbundets/Centerpartiets alternativ vid omröstningen om ATP-reformen 1957. Grundtanken där var lika pension för alla vid viss uppnådd ålder, oavsett tidigare inkomster. De som så önskade skulle kunna ta privata pensionsförsäkringar för att utöka den folkpension som gällde lika för alla. Jag bortser här från den besvärliga men inte oöverstigliga övergångsproblematiken när ett pensionssystem skall avlösas av ett annat pensionssystem. Stor heder åt den dåvarande centerledaren Gunnar Hedlund, inte bara juris doktor utan även en man med gott om sunt förnuft i bagaget.
__________


Betrakta nu följande balansräkning, i vilken jag nyttjat några termer som klåfingriga förståsigpåare ersatt med andra mindre talande temer. Jag skall snart förklara mig närmare.


Tillgångar i miljarder VV (valfri valuta)
________________________________________

Fastigheter 211
Aktier 104
Aktiefonder 26
Obligationer 420
Andra skuldförbindelser 43
Underskott 11
________________________________________

Totalt 915


Skulder i miljarder VV
________________________________________

Reservfond 50
Utjämningsfond 25
Försäkringsfond:
ersättningsreserv 217
premiereserv 623
Överskott --
________________________________________

Totalt 915


Det här tänkta pensionssystemet skall av både historiska och känslomässiga skäl benämnas folkpensionssystem. Men det skall vara både ett invaliditets- och ålderdomsförsäkringsystem. Det skall vidare gälla lika för alla typer av pensioner. (Omställningsbidrag och andra diffusa termer skymmer sikten och förvirrar begreppen). Vi utgår vidare från ett måntaligt pensionsbelopp på ett tredjedels basbelopp, som nu i runda tal är 13,500 kronor. Beloppet i fråga skall givetvis beskatttas .

Nu kräver varje pensionssystem -- liksom varje annat försäkringsystem -- tillgångar som skall fullt ut täcka skulderna/förpliktelserna mot försäkringstagarna. Tillgångarna finns redan dels i AP-fonderna, dels i -- svimma inte nu -- statens aktieinnehav i vissa företag som Nordea, Vattenfall, Telia, Sveaskog med flera företag. Det borde räcka.

På skuldsidan talar begreppen reservfond och utjämningsfond i stort sett för sig själva. Reservfonden är en buffert om värdet av tilgångarna skulle minska drastiskt, medan utjämningsfonden får stiga och sjunka i korrelation till de mindre konjunktursvängningar som aldrig kan förutses eller undvikas. Men visst utrymme måste alltid finnas för så kallad kreativ bokföring.

Den ojämförligt största fondavsättningen gäller förskringsfonden: ersättningsreserven, som skall motsvara värdet av redan pågående pensionsutbetalningar, och premiereserven som skall motsvara värdet av framtida pensionsutbetalningar -- eller rättare sagt: värdet av framtida utbetalningar minus värdet av de inbetalningar som förväntas inflyta av den arbetsaktiva delen av pensionskollektivet fram till pensionsåldern.

De ovan nämnda statliga tillgångarna i skilda företag skall överföras till systemet i mån av behov för att täcka eller amortera av den 'fondbrist' som vid ogynnsamma förhållanden kan uppstå. En sådan fondbrist är lätt att spåra med hjälp av selekta dödlighetstabeller och inte alltför komplicerad sannolikhetskalkyl.

Det finns ett antal självklara krav på ett väl fungerande allmänt pensionssystem: det skall vaa enkelt, det skall vara uthålligt (ett ofta missbrukat adjektiv) och det skall vara accepterat av praktiskt taget alla. Det sistnämnda kravet är inte det minst viktiga. Det handlar här alltså om legitimitet.

Det finns ett begrepp som ibland kallas 'aktuariell rättvisa', ibland likformighetsprincip. Det innebär i korthet att inbetalningarna till ett pensionssystem skall utgöra en spegelbild av utbetalningarna -- när den tiden kommer. I klartext: Om jag har betalat in två miljoner kronor (inklusive avkastning) till 'systemet', så skall jag när jag blir exempelvis sextiofem år och om min beräknade återstående livslängd är femton år varje år kunna kvittera ut två miljoner kronor dividerat med femton, vilket i runda tal gör 133,300 kronor om året eller 11,100 kronor i månaden (brutto).

Men 'aktuariell rättvisa' är en skenrättvisa. När var för övrigt livet någonsin 'rättvist'? Jag skall konkretisera. Jag har i drygt fyrtiofem års tid erlagt premier för min hemförsäkring. Men jag har aldrig haft anledning att begära ersättning för ett enda skadefall som skulle ha täckts av hemförsäkringen. Har jag alltså kastat pengar i sjön under fyrtiofem års tid (numera ungefär 1,500 kronor om året)? Inte alls. Dels har jag köpt den trygghet jag vill ha vid eventuella skadefall, dels har jag medverkat till finansieringen av andras skadefall hos det försäkringskollektiv jag tillhört eller tillhör. Det motsatta kunde lika väl ha varit fallet.

En invaliditets- och pensionsförsäkringssystem enligt ovan skulle innebära den största jämlikhetsreformen i något land någonsin. 'Skiljaktigt falla livets lotter', skaldade en gång den finlandssvenske skalden Johan Ludvig Runeberg. Ja, förvisso. Många faller vid sidan om livets väg, andra stapplar vidare med möda. Men vid uppnådd pensionsålder skall vi alla åtminstone i ekonomiskt hänseende vara lika i den meningen att vi garanteras en och samma minsta levnadsstandard -- lika både inför varandra och inför staten som är pensionssystemets yttersta garant.

Låt oss försöka! Låt oss ta vid där 1907 års Ålderdomsförsäkringskommitté (tillsatt av en moderat regering) avslutade sitt arbete 1912 och där 1913 års riksdag (på grundval av en liberal proposition) fattade beslutet om allmän pensionsförsäkring (folkpensionering)!
__________

Hos frisören [7]

Omkring den 25 varannan månad besöker jag min frisör, vars salong ligger tvärs över gatan, som i det här fallet är Fridhemsgatan på Kungsholmen mellan Fleminggatan och S:t Göransgatan. Vi var två som väntade på varsin tur att bli klippta av den fåordige grek som innehar salongen. Det var jag, centerpartisten som mest varje dag försöker inhämta vad som verkligen rör sig i folkdjupet, och det var en man i åttiofemårsåldern som alltid hade röstat socialdemokratiskt och tänkte göra det nu också - hända vad som hända ville.

Min samtalspartner hade så mycket att berätta, att när det blev hans tur -- han var före mig -- att bli klippt, så satte jag mig i den tomma frisörstolen bredvid hans frisörstol och fortsatte samtalet.

Min samtalspartner såg ut som om han hette Roland, och det får han också heta här. Jag tog upp mina hjärtefrågor i tur och ordning: rättsstatsproblematiken, socialförsäkringsproblematiken och utbildningsproblematiken. Roland var pessimistisk på förstnämnda punkt. Vi kom in på frågan om kvantitet och kvalitet hos Polismyndigheten.'Du vet', sade Roland. 'en sån stor organisation ändrar man inte på i ett nafs. Fast det kunde nog behövas.'

När det gällde socialförsäkringssystemet kom vi in på pensionärskollektivets samlade vrede, för att inte säga ursinne. Roland hade helt rätt förstått att man inte hade sänkt skatten för pensionärerna, utan i stället sänkt den för personer i arbetsför ålder som inte var arbetslösa (under den vulgära beteckningen jobbskatteavdrag).

Vi kom vidare in på så kallade bromsen för den allmänna pensionen, och då ställde Roland följande fråga: 'Hur faan kan dom räkna så fel att man inte längre får behålla hela den lilla pension man har?' Jag försökte förklara orsak och verkan i sammanhanget för Roland, men där svek mig min pedagogiska förmåga. Roland förstod mig inte, och det var knappt att jag gjorde det själv. 'Jaså, var sossarna med om det också?' 'Ja, det var de.' Ridå. Det oranga kuvertet slängde Roland oöppnat i papperskorgen.

Rolands intresse för utbildningspolitiken var inte stort. 'Jaså, säger du det', blev hans stående kommentar till min lilla föreläsning i nämnda ämne. Roland hade sju års folkskola bakom sig, och efter divere ströjobb hade han hamnat som verkstadsarbetare på ASEA. Han hade trivts utmärkt i skolan, men under det siste skedet av hans tid på ASEA hade kraven på produktivitet ökat avsevärt. Namnet Curt Nicolin nämndes. Man hade delat upp större kostnadsställen i mindre, i syfte att få bättre 'koll på läget'. 'Man blev ganska stressad, ska jag säga dig, så en annan såg verkligen fram mot pensionen'.

Varken Roland själv eller hans generationsbröder inom socialdemokratin var nöjda med sin partiledning. De ansåg att den var svag. 'Annat var det på Erlanders och Palmes tid', förtydligade han sig. Så småningom blev det min tur att sätta mig i den riktiga frisörstolen. Vi, centerpartisten med riksdagsmanna-ambitioner och socialdemokraten som varit och fortfarande är trofast sitt parti in i döden, tog farväl av varandra.

Det blev alldeles tyst i frisersalongen. Jag började fundera över vad det egentligen var för en figur som blickade mot mig i spegeln framför mig.

Det var uppenbarligen jag själv. Men vad dolde sig bakom pannbenet? Det är inte så lätt att sammanfatta. Vad hade dessa ögon sett (numera växelvis genom tre olika par glasögon)? Vad hade dessa öron hört? Hur många mer eller mindre sammanhängande ord hade strömmat ur denna mun? (Alldeles för många enligt somliga.) Varför hade jag inte blivit flintskallig? Jag har ju åldern inne.

Men det tycker inte min frisör, den tystlåtne greken, som ser ut som om han heter Themistokles. Han kör med två taxor: 150 kronor för icke-pensionärer och 120 kronor för pensionärer. Och innan jag hinner säga smack har Themistokles stämplat in 150 kronor i sitt kassaregister. Det är en summa som jag villigt betalar, smickrad som jag är över att bli betraktad som klart yngre än vad som är fallet.

Det finns myckdet att vara tacksam för här i livet -- även det! Och inte att förglömma: Stridens klara låga! Tiden går fortare än man tror när man är intensivt verksam med någonting som står ens hjärta nära. I morgon är det den 27 februari. Och i övermorgon är det nästan den 19 september!
_________