Attitydfråga: Fjärilsvingarnas potential [67]

Varför slår till och med välutbildade och väletablerade svenska män och kvinnor nästan undantagslöst ifrån sig när en diskussion utmynnar i förslag om att vederbörande skall bli medlem i exempelvis Centerpartiet, men alternativt gärna i något annat parti? Medlemsavgiften (C) på 150 kronor kan inte gärna utgöra något problem. So what?

Man kan i värvningssyfte anföra argumentet att varje samhälle behöver politiker för att inte förr eller senare säcka ihop. Det bemöts ofta med förvånat ointresse. Man kan i samma syfte anföra argumentet att åtminstone alla som dragit påtaglig fördel av att växa upp i det svenska samhället också har viss skyldighet att ställa sig till förfogande för -- som det förr hette -- allmänna värv. Det övertygar knappast någon. (Jag talar här visserligen endast av egen erfarenhet. Men just den erfarenheten har med tiden blivit rätt omfattande.)

Det finns två övergripande motargument i sammanhanget. Det ena motargumentet är kort och gott och med allt det innebär 'politikerförakt'. Varför smutsa ned egna händer i den smutiga byk som svensk politik i grund och botten utgör? Det andra motargumentet är bristande tilltro till att en enskild partimedlem -- helt oavsett kvalifikationer -- skall kunna hävda sig i dagens svenska politiska landskap.

Politikerföraktet saknar inte fog. Man kan bläddra litet fram och tillbaka i de stora matrikelverk om Riksdagens ledamöter från 1867 till in på 1990-talet som Riksdagsförvaltningen har publicerat och därefter anställa en jämförelse med vad man vet om utbildning och övrig bakgrund hos dagens politiska makthavare. Då blir resultatet alarmerande negativt. Men de som skulle kunna höja nivån i de politiska församlingarna och i allt övrigt politiskt arbete i vårt land -- just de avstår alltså i regel från att göra just det.

Politiskt engagemang är sålunda generellt sett inte särskilt intressant. Ändå gäller saken allas vårt väl och ve. Skall ditt och mitt och andras öde ligga i händerna på folk som kan sin sak, eller skall det ligga i händerna på ignoranter som obekymrat tar sig vatten över huvudet och samtidigt glatt kvitterar ut prima lön för sålunda sekunda insatser?

Förra året utkom en bok med titeln 'Vad är politik och 100 andra jätteviktiga frågor'. Den var med frejdigt mod författad av konstnären Ernst Billgren och nationalekonomen och samhällsdebattören Carl Hamilton. En någorlunda kritisk och kunnig läsare (i det här fallet jag själv utnämnd av mig själv) kastas mellan uppskattning och misstro. Här återfinns träffsäkra observationer och obarmhärtiga kommentarer kring politikers spel med varandra och med väjarkåren. Alla partier får sina piskrapp -- inte minst och inte heller helt oförtjänt just Centerpartiet. Men här återfinns också en mer renodlad cynism av mindre tilltalande slag. De bägge författarna ifrågasätter både värdet av att rösta i allmänna val och politikernas möjligheter att segla sina farkoster utan annan ledning än ytterst diffusa stjärnbilder.

Inte ens partipolitiskt aktiva som har stångat pannan blodig mot inflytelsrika partikamrater -- alltså inte partivänner -- skall emellertid kasta in handduken. Det finns faktiskt något av en teoretisk grundval för att man inte skall ge upp höga ideal och goda föresatser trots motstånd av allehanda slag. Hör här, och lär av det nedan sagda att även till synes ytterst små aktiviteter kan få stora efffekter:

Den polsk-fransk-amerikanske matematikern och mångsysslaren Benoît Mandelbrot (1924-2010) blev en av 1900-talets främsta företrädare på det naturvetenskapliga forskningsfältet. (Hans bortgång i oktober förra året uppmärksammades av både The Economist och president Sarkozy.) Mandelbrot var född i Warszawa men hade åtnjutit högre utbildning vid elitlärosäten i både Franrike och USA, och det var till sistnämnda land han hade haft större delen av sin verksamhet förlagd.

Mandelbrot excellerade i att formulera ytterst originella problemställningar -- för att därefter föra analysen fram till ett ofta oväntat men naturligtvis alltid helt korrekt resultat. Han frågade sig en gång exempelvis om de små luftströmmar en fjäril som flyger någonstans över Australien producerar verkligen utövar någon påverkan på vädret i Kalifornien. Efter tidsödande analys med hjälp av den tidens kraftfullaste datorer (på IBM's Research Center) kunde Mandelbrot besvara sin fråga med ett entydigt 'ja'. Och det var dit -- för vidare befordran till dig som är politiskt ovillig eller tveksam -- som även jag ville komma!
__________

Calmez-vous Mme O [10]

Där det var dags för slutdebatt i teve inför det franska presidentvalet härförleden gick stridens vågor höga -- så höga att den ene kombattanten, M. Sakorzy, ansåg sig tvungen att tillhålla den andra kombatattanten, Mme Royal, att sansa sig något. Så här föll den blivande presidentens ord: 'Calmez-vous, Madame, calmez-vous!' Lugna ned er, min fru, lugna ned er !' Men så blev inte fallet. Mme Royal replikerade genast (i svensk översättning): 'Det tänker jag inte alls göra, inte alls!'

Det var dumt tänkt och sagt av Mme Royal. Men de bägge presidentkandidaterna befann sig i valkampanjens slutskede, och då är det väl lätt att tröttheten och irritationen tar ut sin rätt. I början av det marathonlopp som årets valstrid i vårt eget land ser ut att bli bör man nog emellertid tänka sig för och hushålla med krafterna och vara observant på att mjölksyran i benen inte börjar börjar kännas redan efter halva loppet. Man bör vidare inte exponera sig så ofta att valmanskåren börjar känna leda vid det alltför bekanta ansiktet och de alltför ofta uttalade formler vilka -- intalar man sig -- skall vara nyckeln till framgång.

Statsminister Reinfeldt har redan haft en omfattande debattomgång med oppositionsledaren Mona Sahlin. Personer som jag intervjuat med anledning av nämnda meningsutbyten har nästan undantagslöst karakteriserat dem som ointressanta eller rentav tråkiga. Nu läser jag att vår egen partiledare Maud Olofson initierat en debattrunda om tio omgångar runt om i landet med företrädare för Miljöpartiet. Det är en utmaning som det kanske är svårt att komma ifrån. Men fortsättningsvis?

Spar på krafterna, drag ned på tempot -- det blir här min uppmaning till alla partiledare inom Alliansen! Betänk följande: När marskalk Mannerheim 1946 lämnade över presidentposten i Finland till sin efterträdare Juha Paasikivi fick den sistnämnde ett gott råd från företrädaren: Det löd sålunda: 'Man skall aldrig visa sig för angelägen.' Och en lärd vän har för inte så länge sedan berättat för mig att nämnda uppmaning första gången faktiskt formulerades av en av alla tiders mest slipade diplomater och politiker, nämligen den franske överlevandskonstnären Talleyrand (1754-1838).

Tallyerand tjänade sina första sporrar under Franska revolutionen, blev kejsar Napoleons gunstling men föll i onåd hos denne, blev utrikesminister hos efterträdaren kung Ludvig XVIII och -- som krönet på sin karriär -- företrädde Frankrike under Wienkongressen 1815, vid vilken han med virtuos skicklighet inte bara räddade stora landområden åt sitt hemland, utan även lyckades spränga den koalition som efter Napoleonkrigens slut kastade lystna blickar mot den stora förloraren -- just Frankrike. Slutligen var Talleyrand det mastermind som i väsentliga stycken regisserade den franska julirevolutionen 1830.

Vad säger oss då denna utvikning från vårt inhemska huvudtema? Det säger oss vad varje försäljare och förhandlare vet: Man skall inte tigga om någons -- inte ens om väljarkårens -- gunst. Man skall aldrig visa sig för för angelägen. Man skall få dem det gäller att betrakta det som ett privilegium att få rösta på det parti, vars partiledare förekommer minst i media och andra publika sammanhang och därför väcker mest uppmärksamhet när han eller hon framträder. Alltså inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Det skulle, tro mig, bäst tjäna Centerpartiets mer eller mindre eviga sanningar.

Inte ens om man i egenskap av partiledare står som förstanamn även på riksdagslistan i Stockholm -- rikets huvudstad och landets näst största valkrets -- skall man visa sig för angelägen -- där. Ta det fortsättningsvis litet lugnt, bästa partiledare! Calmez-vous Madame O!
__________