Där det var dags för slutdebatt i teve inför det franska presidentvalet härförleden gick stridens vågor höga -- så höga att den ene kombattanten, M. Sakorzy, ansåg sig tvungen att tillhålla den andra kombatattanten, Mme Royal, att sansa sig något. Så här föll den blivande presidentens ord: 'Calmez-vous, Madame, calmez-vous!' Lugna ned er, min fru, lugna ned er !' Men så blev inte fallet. Mme Royal replikerade genast (i svensk översättning): 'Det tänker jag inte alls göra, inte alls!'
Det var dumt tänkt och sagt av Mme Royal. Men de bägge presidentkandidaterna befann sig i valkampanjens slutskede, och då är det väl lätt att tröttheten och irritationen tar ut sin rätt. I början av det marathonlopp som årets valstrid i vårt eget land ser ut att bli bör man nog emellertid tänka sig för och hushålla med krafterna och vara observant på att mjölksyran i benen inte börjar börjar kännas redan efter halva loppet. Man bör vidare inte exponera sig så ofta att valmanskåren börjar känna leda vid det alltför bekanta ansiktet och de alltför ofta uttalade formler vilka -- intalar man sig -- skall vara nyckeln till framgång.
Statsminister Reinfeldt har redan haft en omfattande debattomgång med oppositionsledaren Mona Sahlin. Personer som jag intervjuat med anledning av nämnda meningsutbyten har nästan undantagslöst karakteriserat dem som ointressanta eller rentav tråkiga. Nu läser jag att vår egen partiledare Maud Olofson initierat en debattrunda om tio omgångar runt om i landet med företrädare för Miljöpartiet. Det är en utmaning som det kanske är svårt att komma ifrån. Men fortsättningsvis?
Spar på krafterna, drag ned på tempot -- det blir här min uppmaning till alla partiledare inom Alliansen! Betänk följande: När marskalk Mannerheim 1946 lämnade över presidentposten i Finland till sin efterträdare Juha Paasikivi fick den sistnämnde ett gott råd från företrädaren: Det löd sålunda: 'Man skall aldrig visa sig för angelägen.' Och en lärd vän har för inte så länge sedan berättat för mig att nämnda uppmaning första gången faktiskt formulerades av en av alla tiders mest slipade diplomater och politiker, nämligen den franske överlevandskonstnären Talleyrand (1754-1838).
Tallyerand tjänade sina första sporrar under Franska revolutionen, blev kejsar Napoleons gunstling men föll i onåd hos denne, blev utrikesminister hos efterträdaren kung Ludvig XVIII och -- som krönet på sin karriär -- företrädde Frankrike under Wienkongressen 1815, vid vilken han med virtuos skicklighet inte bara räddade stora landområden åt sitt hemland, utan även lyckades spränga den koalition som efter Napoleonkrigens slut kastade lystna blickar mot den stora förloraren -- just Frankrike. Slutligen var Talleyrand det mastermind som i väsentliga stycken regisserade den franska julirevolutionen 1830.
Vad säger oss då denna utvikning från vårt inhemska huvudtema? Det säger oss vad varje försäljare och förhandlare vet: Man skall inte tigga om någons -- inte ens om väljarkårens -- gunst. Man skall aldrig visa sig för för angelägen. Man skall få dem det gäller att betrakta det som ett privilegium att få rösta på det parti, vars partiledare förekommer minst i media och andra publika sammanhang och därför väcker mest uppmärksamhet när han eller hon framträder. Alltså inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Det skulle, tro mig, bäst tjäna Centerpartiets mer eller mindre eviga sanningar.
Inte ens om man i egenskap av partiledare står som förstanamn även på riksdagslistan i Stockholm -- rikets huvudstad och landets näst största valkrets -- skall man visa sig för angelägen -- där. Ta det fortsättningsvis litet lugnt, bästa partiledare! Calmez-vous Madame O!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar