Centerpartiet har ett i många stycken utmärkt partiprogram, och i den valplattform man har publicerat finns en hel som är både bra och fyndigt utformat. Den triangel med kombinationen miljö, marknad, människa som får exemplifiera ett centralt inslag i plattformen utgör exempel på det. Men det behövs mera tyngd än så i Centerpartiets samlade budskap för att det skall leda till väckelse av de krafter som slumrar djupast i mångas medvetande -- för att inte säga i deras samvete.
Det enda som bär hela vägen fram till -- och möjligen även efter -- valdagen i september, det är:
att vi centerpolitiker som lever och verkar i Stockholm skall väl vårda det arv vi därmed har fått och se mera till människors grundläggande behov, än till drastiska förändringar i stadsbilden eller storslagna satsningar på kommunikationsprojekt, vilkas angelägenhetsgrad än så länge är mera tro än vetande;
vidare att vi centerpartister entydigt förbinder oss att hela landet skall få leva, även till priset av stora offentliga utgifter, och att ingen som vill leva kvar i sin hembygd -- utom mycket undantagsvis -- skall tvingas eller känna sig tvungen att lämna den;
samt slutligen att vi centerpartister skall föra mycket högt upp på agendan att inte bara i ord utan även i handling verka för att världens fattiga snabbt blir mycket färre än de är i dag och att deras barn, likaså snabbt, skall tillförsäkras minst fyra års skolgång.
__________
I allt som sägs och samtidigt gör anspråk på att vara av väsentlig betydelse måste det finnas nåot av en klangbotten. För den som älskar sin stad kan det vara de historiker över kommunpolitiken i Stockholm, vilka på sin tid utarbetades av professorn i stadshistoria vid Stockholms Universitet Folke Lindberg (för skedet 1862-1900) och av förutvarande borgarrådet fil. dr Yngve Larsson (för skedet därefter). Dessutom har den tidigare radiojournlisten Björn Elmbrandt helt nyligen utkommit med en betraktelse över Stockholms kontroversiellaste kommunpolitiker genom tiderna, nämligen det hårddrivande socialdemokratiska finansborgarådet Hjalmar Mehr (1910-1979).
Men det finns alltid en betydande risk för alla som engagerar sig intensivt i lokalpolitiken att glömma allting annat för den politiska maktkamp och den konkurrens om inflytande och positioner partikamrater emellan som är ett med kommmunpolitiken. Man dras så lätt in i härvor av intressen och motintressen som ter sig viktiga för dagen, men som på lång sikt framstår som tämligen futila. Det gäller i synnerhet om ens lokalpolitiska plattform är en storstad som Stockholm eller en storstadsregion som Stockholms län. Det är så mycket som händer, ibland dag för dag, ibland vecka ut och vecka in. Närsyntheten blir alltmera påtaglig.
Stadshuset och/eller Landstingshuset blir så en vacker dag det politiska livets dubbelmittpunkter. Förbifart Stockholm och Norra Djurgårdsstaden utvecklas från politiska frågor till livsåskådningsfrågor. Och där slutar -- om det vill sig riktigt illa -- den politiska horisonten över huvud taget.
__________
I bästa fall varar emellertid inte denna kommunala och/eller landstingskmmunala närsynthet i evighet. (I varje fall inte om man både läser och fattar vad som här sägs.) Man lyfter i stället blicken och ser då mene-mene-tekel-väggen följande fyra ord:Ö 'Hela landet måste leva.
Så är det också, och det är en problematik med djupa rötter i svensk landsbygdsutveckling. Kring sekelskiftet 1900 var det femtiofem procent av den yreksverkskamma befolkningen som var sysselsatta inom 'jordbruk och binäringar'. (inom binäringar inrymdes skogsbruk och fiske.) I dag är det inte mer än två procent av den yrkesveksamma befolkninen som inryms inom nämnda kategori.
Det har i stort sett rört sig om en oundviklig samhällsutveckling. Den blev nämligen den kraftigaste hävstången för den häpnadsväckande snabba framväxten av det svenska välståndet. I samhällsekonomiska termer rörde det sig om den mycket högre produktionsavkastningen per arbetad timme inom industrin relativt 'jordbruk med binäringar'.
Den utvecklingen bör nu betraktas som avslutad. Svensk landsbygd får inte utvecklas till ödegårdar och en alltmer åldrande befolkning i allt mindre redan små tätorter.
_________
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar