Den man älskar agar man, hette det en gång i tiden. Nu har det blivit dags för litet aga. (I överförd bemärkelse naturligtvis. Aga i bemärkelsen fysisk misshandel av i synnerhet barn är sraffbart och bör också vara det.) Upprinnelsen därtill är en artikel på DN Debatt i går med följande rubrik: 'Vi vill belöna de skolor som förbättrar resultaten'.
De som lyckats prångla in den mindre välbetänkta betraktelsen på landets ledande debattsida är inga mindre än partiledaren (C) Maud Olofsson, partisekreteraren (C) Anders Flanking och riksdagsledamoten (C) samt tillika ordföranden i Riksdagens utbilningsutskott Sofia Larsen (C). De blev nu motsagda redan i dag i en hörnartikel på debattsidan författad av DN:s egen Johannes Åman.
Åman hade rubricerat sin hörnartikel med följande slagkraftiga formulering: 'Skola: Bortom morötter och piskor.' Artkeln i fråga är emellertid i det stora hela ganska poänglös. Åman likställer de tre ledande centerpartisternas approach med ett initiativ som togs av Bush-junior-administrationen och som 2002 antogs av Kongressen. Slagordet den gången var 'No child left behind' och talar för sig självt. Syftet var alltså gott: alla barn skulle oavsett delstatstillhörighet garanteras elementära färdigheter i de kärnämnen som gäller för alla länder.
Utfallet av ovannämnda beslut är oklart, likså omfattningen av de 'straff' som den amerikanska lagstiftningen enligt Åman tydligen förutskickade. Åmans poäng i sammanhanget blir därför ett slags guilt-by-associaton-resonemang. Bush-administrationen var en dålig administration. Dess 'straff' av mindre framgångsrika skolor likställs sålunda med en av de tre centerpartisterna föreslagen belöningsbonus -- en belöningsbonus i form av en 'kunskapsmiljard' till de grundskolor, som enligt objektivt mätbara kriterier skulle ha förbättrat resultatet av det pedagogiska arbete som åvilar dem.
Men det är inte där skon klämmer. Det är i stället introduktionen av rörlig ersättning -- vanligvis kallad bonus -- i en miljö där sådan ersättning helt enkelt inte hör hemma. Tanken på en sådan ersättning bottnar -- liksom den så kallade kömiljarden -- dessutom i en uttalat cynisk människosyn: det är pengar, mera pengar, mest pengar som är människans -- och sålunda även grundskolelärarens -- innersta drivkraft.
Det finns en sanning som de tre något obetänksamma artikelförfattarna (C) borde begrunda under minst en kvart, nämligen att varje god gärning -- även i bemärkelsen bättre pedagogisk gärning -- har ett egenvärde, som varken kan eller bör mätas i pengar. Och den attityden är långtifrån ny.
Om man nu bortser från de gamla grekerna och tar ett skutt ända fram till senare delen av 1700-talet -- då kan det tänkas att man stöter man på en filosof av det mera banbrytande slaget, nämligen professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804). Denne formulerade det så kallade kategoriska imperativet, vilket innebär att att var och en är skyldig att göra det goda för det godas egen skull. Ja, han sträckte sig ännu längre -- men det får bli en annan gång!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar