Mästaren till herr Betz [61]

För några dagar sedan förde slumpen i våra händer ett par gratisbiljetter till gårdagens föreställning av Richard Wagners opera 'Das Rheingold' (Rhenguldet) på Kungl. Teatern i Stockholm (ett operahus som emellertid numera -- efter över tvåhundra års verksamhet under ovannämnda namn -- skall benämnas Kungliga Operan, ett namn som även kommit i retroaktivt bruk, och må Gud straffa de skyldiga). Vi gav oss iväg i god tid för att hinna hämta biljetterna och för att jag på plats skulle kunna relatera för Ann-Mari omständigheterna kring tillkomsten av operatetralogin 'Das Ring der Niebelungen' i allmänhet och handlingen i 'Rhenguldet' i synnerhet.

Nibelungens ring är en drama med sina rötter i fornnordisk saga och det medeltida tyska verseposet 'Nibelungenlied.' Underliggande tema för det sjutton musiktimmar långa dramat är motsatsparet mellan makt (genom guldet) och kärleken mellan man och kvinna. Den första konflikten utspelas mellan dvärgen Alberich och de tre rhendöttrarna, vilka sistnämnda simmar omkring i floden Rhen samtidigt som de vaktar den skatt som rhenguldet utgör. Alberich är ute efter just guldet och stjäl det från rhendöttrarna. Det sker emellertid till priset av att en förbannelse: Alberich har därmed gjort sig förlustig all form av kärlek.

Överguden Wotan (på svenska Oden) har låtit jättarna Fasolt och Fafner bygga borgen Walhall åt honom själv och hans familj (vilken även inkluderar hustrun Fricka och åtta valkyriedöttrar). Byggnadskreditivet består av ungdomens och skönhetens gudinna Freja, som egentligen är ämnad åt guden Froh ('glad' på tyska, men tills vidare mindre glad över Wotans affärstransaktion). När Walhall står färdigt skall de bägge jättarna antingen erhålla Freja till egen förlustelse eller också någonting likvärdigt i annan valuta.

Wotan vänder sig då till den listige guden Loge (på svenska Loke), vilken i kraft av klok förslagenhet lurar av Alberich rhenguldet för vidare befordran till Fasolt och Fafner. De mottar guldet men blir genast osams om fördelningen, en konflikt som slutar med att Fafner slår ihjäl Fasolt och lämnar scenen som ensam ägare till rhenguldet inklusive -- och det är viktigt -- Nibelungens ring.

Wotan och Fricka samt deras följe kan nu lämna den bergstrakt vid Rhen där de befinner sig och anträda vandringen till Walhall. Det sker på den bro som (i det här fallet) regnbågen utgör. Och där slutar 'Rhenguldet', som första gången gavs onsdagen den 22 september 1869 på Kgl. Hof- und Nationaltheater i München och nu för etthundrasjuttonde gången på Kungl. Teatern.

Gårdagens föreställning var utom i ett avseende ganska tillfredsställande. Sångsolisterna var visserligen något ojämna, men med utropstecken för tenoren Magnus Kyhle som en utomordentlig Loge -- han sjöng verkligen denna av så många branschkolleger sönderhackade roll -- och för barytonsångaren Ketil Haugaas som en lika utomordentlig Alberich (i ett verkligt röstmördarparti). Orkestern klingade i stort sett som den skall klinga i en Wagneropera, och kvällens dirigent Lawrence Renes fick efter föreställningens slut en välförtjänt fanfar av orkestern.

Gårdagens föreställning var som sagt utom i ett avseende ganska tillfredsställande. Det var dekor och kostymer som var under all kritik. Wagner lämnade ingenting åt slumpen vad gällde scenanvisningar i sina partitur. (Han författade själv librettot till alla sina operor.) Därtill kommer att en ung man vid namn Felix Mottl vid flera tillfällen gjorde noggranna anteckningar av 'Mästarens' muntliga anvisningar -- nach des Meisters Anweisungen -- utöver vad som redan stod att läsa i partituren. Det gällde i synnerhet i samband med repetitionsarbetet inför urpremiären av 'Ringen' i dess helhet, vilken sommaren 1876 ägde rum i Bayreuth. Skall man ändå tillåta sig att stryka ett tjock streck över upphovsmannens väl belagda intentioner i fråga om den sceniska framställningen av hans operor?

Svaret på den ställda frågan är nej och återigen nej. Det rör sig här om både pietet och hederskänsla.

Fortsättning följer.
__________

C-sextett med förhinder [60]

Mot slutet av januari i år sammanträdde styrelsen för Innerstadscentern till bokslutssammanträde. Sammanträdet ägde som vanligt rum hemma hos mig. Vi var för första gången fulltaliga. Det var glädjande med tanke på hur fåtaliga vi hade varit vid styrelsesammanträdena under det gångna året. Så till exempel var styrelsen så fåtalig under sammanträdena i juni, augusti och september, att den inte var beslutsför. Endast två ledamöter hade infunnit sig. Men jag förde ändå protokoll för de tre sammanträdena. Det var kanske inte särskilt meningsfullt -- om man nu inte anser att även form är innehåll.

Sedan jag och Ann-Mari sent omsider anskaffade en digitalkamrera (påskyndade av ett billighetserbjudande genom Ann-Maris arbetsgivare) har jag funnit visst nöje i att fånga ögonblicket med sikte på evigheten. I anslutning till januarisammanträdet arrangerade jag alltså de fem ordinarie styrelseledamöterna och ersättaren samt tillika enda kvinnan i skaran framför vår anspråkslösa antikvägg. Vilka är de då? Och vilken kapacitet har de som förtroendevalda i en centeravdelning? De ställda frågorna är inte helt ointressanta. Ty alla sex blev -- trots revisorn Hans von Rietbergs rekommendation i motsatt riktning -- omvalda vid avdelningsstämman i mitten av februari.

Åter till fotografiet: i övre raden från vänster Dennis Olsson, jag själv och Mats Flodin, i nedere raden från vänster Tonny Carlsson, Sara Thunmarker Telde och Stephan Andrén. Av de sex är Tonny ordförande, Stephan vice ordförande och Sara -- som redan nämnts -- ersättare. De tre övriga är rätt och slätt styrelseledamöter, men jag själv därutöver är sekreterare i styrelsen och den ende som har varit närvarande vid samtliga styrelsesammanträden.

Det bör tillägas att i dagsläget Tonny fortfarande är ordförande, medan Stephan inte längre är vice ordförande och jag själv inte längre sekreterare i styrelsen. Samt att det i dag är exakt två månader sedan styrelsen sammanträdde utan att någon kallelse till nytt sammanträde har utgått.

Det bör ytterligare tilläggas att de justerade protokollen för avdelningsstämman den 15 februari och det konstituerande styelsesammanträdet den 23 februri fortfarande låter vänta på sig. Det rör sig här verkligen om en C-sextett med förhinder -- av vilka mitt förhinder är att jag är nyfiken på vad som kan hända när jag själv inte längre fungerar som faktotum och dadda åt den övriga styrelsen.

Det bör slutligen tilläggas att valberedningen vid årsmötet i februari föreslog mig själv till ny styrelseordförande, något som emellertid mötte sådant motstånd att man samlades bakom Tonny som motkandidat. Det var också Tonny som efter sluten omröstning gick segrande ur den stillsamma fighten med röstsiffrorna sju mot tre. Man vet vad man har, men även vad man riskerar att få.

Vad tänker i skrivande stund de tre nyvalda styrelseledamöter och tillika unga kvinnor, vilka förefaller ha potential för att medverka till att motverka att Innerstadscentern -- i likhet med Kungsholmscentern, Södermalmscentern och Västerortscentern -- begår kollektivt självmord? Vad tänker och tycker Malin Björk, Maria Norberg och Berit Snapp, den sistnämnda tillika nyvald vice ordförande? Kommer man någonsin att få veta det?

Återigen till de sex, vilka i sociologiskt avseende kan liknas vid de fem olympiska ringarna. Tonny har i egenskap av ordförande och jag själv i egenskap av sekreterare haft ett friktionsfritt samarbete, låt vara att det är jag som gjort jobbet. Tonny är vidare god vän med Dennis sedan de bägge var grannar på Stora Essingen -- och omvänt. (Dennis är numera bosatt på Södermalm.) Dennis är god vän med Mats -- och omvänt, Gud vet av vilken anledning. (En gemensam faktor är dock att varken Dennis eller Mats har intällt sig till ens hälften av styrelsesammanträdena under 2010). Dennis har tidigare varit styrelseledamot i Stockholmsdistriktet, dock utan att det haft någon positiv effekt på arbetet i Innerstadsavdelningen. Stephan har av distriktsledningen blivit belönad med ledamotskap i Norrmalms Stadsdelsnämnd. Och Sara, slutligen, har även hon blivit belönad i det att hon efter valet kunnat sätta titeln nämndeman på sitt business card.

Dennis importerar och säljer exklusiva ljudanläggningar från Kina. Jag själv sysslar med litet av varje och hänvisar i övrigt till CV-texten till vänster. Mats är juris doktor och innehar något slags befattning vid Stockholms Fria Universitet (vad det nu kan vara). Tonny är en reslig och alltigenom sympatisk polisinspektör. Sara är filosofie magister med statskunskap som huvudämne och sysselsatt med internationell ungdomsverksamhet. Stephan, slutligen, titulerar sig företagskonsult men är dessutom teologie studerande och fembarnsfar. Och alla är vi gifta, jag själv och Stephan dessutom för andra gången.

En sak är hur ofta och med vilken anslutning en styrelse av vilket slag det vara må sammanträder. En annan sak är vad en styrelse verkligen presterar under vilket år det gälla må. Det är sålunda och givetvis bättre med en aktiv styrelsegrupp på tre ledamöter än med en tandlös styrelseordförande och hur många sovande styrelseledamöter som helst. Det är resultatet av styrelsearbetet som skall räknas, intet annat.

De tre här aktuella styrdokumenten (C) -- Partiprogrammet (av någon outgrundlig anledning benämnt Idéprogrammet), Stadgarna och Arbetsordningen -- ger gott besked om vad som gäller. En kretsstyrelse eller avdelningsstyrelse skall ägna sig åt medlemsvård och medlemsvärvning; vidare år medlemsaktiviteter; och slutligen åt utbildning. Vad har då vi sex åstadkommit härvidlag? Enligt den av mig själv utarbetade och av hela styrelsen undertecknade årsredovisningen: Ingenting (trots att jag själv gjort åtskilliga framstötar i motsatt riktning). Kan man då pretendera på att för sina förtjänsters skull bli omvald som styrelseledamot? Det kan man -- om man är tilräckligt skamlös.

Vad skall det bli av Innerstadsavdelningen under Tonny Carlsson? Vad skall det bli av Stockholmsdistriktet under Per Ankersjö och Abir al-Sahlani? Vad skall det bli av hela Centerpartiet? Hur många betonghinder mitt i vägbanan måste man flytta på innan dagens låga opinionssiffror -- hårresande låga med tanke på de ekonomiska resurser partiet förfogar över -- vänder uppåt, och det inte bara en gång, utan månad för månad och år för år fram till valen i juni och september 2014? Jag kan i varje fall peka på några av hindren.
__________