C-sextett med förhinder [60]

Mot slutet av januari i år sammanträdde styrelsen för Innerstadscentern till bokslutssammanträde. Sammanträdet ägde som vanligt rum hemma hos mig. Vi var för första gången fulltaliga. Det var glädjande med tanke på hur fåtaliga vi hade varit vid styrelsesammanträdena under det gångna året. Så till exempel var styrelsen så fåtalig under sammanträdena i juni, augusti och september, att den inte var beslutsför. Endast två ledamöter hade infunnit sig. Men jag förde ändå protokoll för de tre sammanträdena. Det var kanske inte särskilt meningsfullt -- om man nu inte anser att även form är innehåll.

Sedan jag och Ann-Mari sent omsider anskaffade en digitalkamrera (påskyndade av ett billighetserbjudande genom Ann-Maris arbetsgivare) har jag funnit visst nöje i att fånga ögonblicket med sikte på evigheten. I anslutning till januarisammanträdet arrangerade jag alltså de fem ordinarie styrelseledamöterna och ersättaren samt tillika enda kvinnan i skaran framför vår anspråkslösa antikvägg. Vilka är de då? Och vilken kapacitet har de som förtroendevalda i en centeravdelning? De ställda frågorna är inte helt ointressanta. Ty alla sex blev -- trots revisorn Hans von Rietbergs rekommendation i motsatt riktning -- omvalda vid avdelningsstämman i mitten av februari.

Åter till fotografiet: i övre raden från vänster Dennis Olsson, jag själv och Mats Flodin, i nedere raden från vänster Tonny Carlsson, Sara Thunmarker Telde och Stephan Andrén. Av de sex är Tonny ordförande, Stephan vice ordförande och Sara -- som redan nämnts -- ersättare. De tre övriga är rätt och slätt styrelseledamöter, men jag själv därutöver är sekreterare i styrelsen och den ende som har varit närvarande vid samtliga styrelsesammanträden.

Det bör tillägas att i dagsläget Tonny fortfarande är ordförande, medan Stephan inte längre är vice ordförande och jag själv inte längre sekreterare i styrelsen. Samt att det i dag är exakt två månader sedan styrelsen sammanträdde utan att någon kallelse till nytt sammanträde har utgått.

Det bör ytterligare tilläggas att de justerade protokollen för avdelningsstämman den 15 februari och det konstituerande styelsesammanträdet den 23 februri fortfarande låter vänta på sig. Det rör sig här verkligen om en C-sextett med förhinder -- av vilka mitt förhinder är att jag är nyfiken på vad som kan hända när jag själv inte längre fungerar som faktotum och dadda åt den övriga styrelsen.

Det bör slutligen tilläggas att valberedningen vid årsmötet i februari föreslog mig själv till ny styrelseordförande, något som emellertid mötte sådant motstånd att man samlades bakom Tonny som motkandidat. Det var också Tonny som efter sluten omröstning gick segrande ur den stillsamma fighten med röstsiffrorna sju mot tre. Man vet vad man har, men även vad man riskerar att få.

Vad tänker i skrivande stund de tre nyvalda styrelseledamöter och tillika unga kvinnor, vilka förefaller ha potential för att medverka till att motverka att Innerstadscentern -- i likhet med Kungsholmscentern, Södermalmscentern och Västerortscentern -- begår kollektivt självmord? Vad tänker och tycker Malin Björk, Maria Norberg och Berit Snapp, den sistnämnda tillika nyvald vice ordförande? Kommer man någonsin att få veta det?

Återigen till de sex, vilka i sociologiskt avseende kan liknas vid de fem olympiska ringarna. Tonny har i egenskap av ordförande och jag själv i egenskap av sekreterare haft ett friktionsfritt samarbete, låt vara att det är jag som gjort jobbet. Tonny är vidare god vän med Dennis sedan de bägge var grannar på Stora Essingen -- och omvänt. (Dennis är numera bosatt på Södermalm.) Dennis är god vän med Mats -- och omvänt, Gud vet av vilken anledning. (En gemensam faktor är dock att varken Dennis eller Mats har intällt sig till ens hälften av styrelsesammanträdena under 2010). Dennis har tidigare varit styrelseledamot i Stockholmsdistriktet, dock utan att det haft någon positiv effekt på arbetet i Innerstadsavdelningen. Stephan har av distriktsledningen blivit belönad med ledamotskap i Norrmalms Stadsdelsnämnd. Och Sara, slutligen, har även hon blivit belönad i det att hon efter valet kunnat sätta titeln nämndeman på sitt business card.

Dennis importerar och säljer exklusiva ljudanläggningar från Kina. Jag själv sysslar med litet av varje och hänvisar i övrigt till CV-texten till vänster. Mats är juris doktor och innehar något slags befattning vid Stockholms Fria Universitet (vad det nu kan vara). Tonny är en reslig och alltigenom sympatisk polisinspektör. Sara är filosofie magister med statskunskap som huvudämne och sysselsatt med internationell ungdomsverksamhet. Stephan, slutligen, titulerar sig företagskonsult men är dessutom teologie studerande och fembarnsfar. Och alla är vi gifta, jag själv och Stephan dessutom för andra gången.

En sak är hur ofta och med vilken anslutning en styrelse av vilket slag det vara må sammanträder. En annan sak är vad en styrelse verkligen presterar under vilket år det gälla må. Det är sålunda och givetvis bättre med en aktiv styrelsegrupp på tre ledamöter än med en tandlös styrelseordförande och hur många sovande styrelseledamöter som helst. Det är resultatet av styrelsearbetet som skall räknas, intet annat.

De tre här aktuella styrdokumenten (C) -- Partiprogrammet (av någon outgrundlig anledning benämnt Idéprogrammet), Stadgarna och Arbetsordningen -- ger gott besked om vad som gäller. En kretsstyrelse eller avdelningsstyrelse skall ägna sig åt medlemsvård och medlemsvärvning; vidare år medlemsaktiviteter; och slutligen åt utbildning. Vad har då vi sex åstadkommit härvidlag? Enligt den av mig själv utarbetade och av hela styrelsen undertecknade årsredovisningen: Ingenting (trots att jag själv gjort åtskilliga framstötar i motsatt riktning). Kan man då pretendera på att för sina förtjänsters skull bli omvald som styrelseledamot? Det kan man -- om man är tilräckligt skamlös.

Vad skall det bli av Innerstadsavdelningen under Tonny Carlsson? Vad skall det bli av Stockholmsdistriktet under Per Ankersjö och Abir al-Sahlani? Vad skall det bli av hela Centerpartiet? Hur många betonghinder mitt i vägbanan måste man flytta på innan dagens låga opinionssiffror -- hårresande låga med tanke på de ekonomiska resurser partiet förfogar över -- vänder uppåt, och det inte bara en gång, utan månad för månad och år för år fram till valen i juni och september 2014? Jag kan i varje fall peka på några av hindren.
__________

Hos pessimisten i Frankfurt am Main [58]

Vad är vackrare än Stora Landsvägen längs Rhen mot Frankurt am Main? Vad är vackrare när vetefälten vitnar till skörd och solen strålar från en klarblå himmel? Ingenting, absolut ingenting! Och om har man upplevt gropiga och illa underhållna landsvägar i Sverige till övermått, så måste den hessiska diligensens mjuka gång upplevas som både barmhärtig mot kroppen och vilsam för själen.

Mina medtrafikanter och jag själv utbyter diskreta frågor och intetsägande svar. Vi är mycket formella, vilket passar mig alldeles utmärkt. Vad har då fört mig från Benediktinerklostet i Fulda och Universitetet i Marburg till metropolen Frankfurt? Det är ett sedan lång tid tillbaka avtalat sammanträffande med filosofen Arthur Schopenhauer. Hur kommer då det sig? Det började med en brevväxling och slutade paradoxalt nog i en vänlig invitation från den bitske tänkaren.

Det var visserligen inte fråga om enbart välvilja från Schopenhauers sida. Han ville inte minst förhöra sig om mina möjligheter att översätta den store Kants 'Kritik der reinen Vernuft', 'Kritik av rena förnuftet', till svenska, samtidigt som han drev en ivrig -- men tills vidare fruktlös -- kampanj i liknade ärende med slutadress till en möjlig engelskspråkig läsekrets.

Det blev för ett ögonblick tyst i vagnen. En affärsman i spannmålsbranschen bröt emellertid tystnaden med vad som kunde tyckas vara en enkel fråga till mig, nämligen denna:

'Herr Doktor, wissen Sie eigentlich was Sie tun? Säg mig doktorn, vet ni verkligen vad ni gör?'

'Wie meinen Sie eigentlich? Vad menar ni egentligen?'

'Das werden Sie wahrscheinlich verstehen, wenn Sie ... Nein, ich sage nichts mehr. Det kommer ni förmodligen att förstå, när ni ... Nej, jag säger ingenting mera.'

Men jag visste vad -- eller snarare vem -- den avbrutna varningssignalen gällde. Den gällde Arthur Schopenhauer, fixstjärnan professor Georg Wilhelm Friedrich Hegels svurne fiende (efter en kort gemensam lärartid vid Universitetet i Berlin); Arthur Schopenhauer, de tyska språkmarodörenas självutnämda kriarättare (Über die Verhünzung der deuschen Sprache, Om misshandeln av tyska språket); Arthur Schopenhauer, kvinnokarlen och kvinnoföraktaren (en tillbjudsam ung kvinna slängdes efter förrättat värv utför trappan från övervåningen med sådan kraft att hon i fallet bröt ena benet); Arthur Schopenhauer, den förmögne ungkarlen och notoriske snåljåpen; Arther Schopenhauer -- vad återstod egentligen att veta om den märklige mannen, utom hur han teddde sig när han öga mot öga utvecklade sina projekt och sitt tankegods?

Det blev tyst igen i diligensen. Inom kort var vi framme vid Römerberg och Rättvisans Brunn i centrala Frankfurt, och efter anvisning av min nyförvärvade vän spannmålshandlaren stod jag så utanför den port, på vars andra sida den ryktbare filosofen framlevde sitt stillsamma liv -- stillsamt i yttre mening, men i inre mening fyllt av bitterhet och -- det måste nog sägas -- rancuner. Varför hade inte vetenskapsamhället tagit Kants ståthållare på jorden och den nutida filosofiska forskningens ledande utövare till sitt hjärta? (Det skulle så småningom ske, och det med besked. Men ännu var det långt dit.)

Vi sitter på var sin sida om ett rökbord med skiva av ciselerad mässing och betraktar varandra i halvprofil. Hälsningsfraserna är avklarade, hälsotillstånden avverkade, det vackra vädret bekräftat, affärsdiskussionen förd till ett med naturnödvändighet något svävande slut. Arthur Schopenhauer lyfter höger hand och riktar pekfingret mot (tycker jag mig förstå) mitt hjärta.

'Mein Lieber, sind Sie wirklich glücklich?' Ungefär: 'Unge vän, är ni verkligen lycklig?' Vidare: 'Jag får det intrycket, trots att ni mycket väl vet vad det är för en värld vi lever i, trots att ni i varje fall borde veta hur fruktlös all mänsklig strävan är. Ni har ju läst mitt huvudarbete (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819, Världen som vilja och föreställning) med viss eftertanke, vad jag kan förstå. Är ni, trots att även ni måste lida av den lika blinda som oförnuftiga viljan till liv -- är ni verkligen lycklig?'

Den nu medelålders filosofen med sitt hårsvall på ömse sidor av huvudet såg plötsligt -- och för för första gången under vårt samtal -- riktigt munter ut.

'Darüber muss ich mich aber nachdenken. Det måste jag nog fundera litet över.'

'Gör inte det. Säg som det är: Ni är lycklig och kommer att vara det ända tills ni en vacker dag -- ni är ännu kanske väl ung för det -- kommer till full insikt om att just den blinda viljan till liv är någonting ont och att den enda överlevnadskonsten värd namnet är den estetiska njutningen. Spelar ni något instrument?'

'Jag spelade en gång i tiden violoncell. Men jag lade stråken på hyllan innan jag var tjugo.'

'Det var dumt gjort av er. Plocka ned stråken från hyllan när ni kommer tillbaka till Stockholm. Uppsök den bästa cellopedagog som där står att finna. Ägna er samvetsgrant åt era Tägliche Übungen (Dagliga övningar, finns i femtio versioner), ty:

'När den stora och mörka Sanningen om Livet och Människorna har vunnit fullt insteg i ert medvetande, först då kan ni finna den bästa lindring som står att finna i ensamheten tillsammans med ett musikinstrument. Jag själv har endast två vänner, mig själv och min flöjt. Det är nämligen så att det bästa sällskapet för människor på nivå är just man själv. Man bemöts av en like i fråga om begåvning och livshållning. Man blir inte motsagd av filosofskurkar från Berlin och andra petitmaîtres. Vad säger ni själv?'

Nu hade Schopehauers blåa ögon börjat blicka riktigt muntert på sin samtalpartner, som möjligen såg något bestört ut. Drev han med mig?

'Högt ärade herr doktor Schopenhauer, jag tackar för det förtroende ni har visat mig i det ni så uttrycksfullt redovisat grundliggande inslag i er tankevärld. Men jag kan varken dela er mening om le moi (jaget självt) som människans bästa vän eller -- om jag förstod er rätt -- ett instrument som den näst bästa vännen. Man är mans gamman, som ett gammalt svensk ordspråk lyder.'

'Och det menar ni verkligen?'

'Ja, det menar jag verkligen -- med förlov sagt. Man är aldrig mera den man vill vara än när man befinner sig någonstans tillsammans med andra, gärna med partivänner inom mitt parti sedan mer än tio år tillbaka, det svenska Centerpartiet. Men även ...'
_________

'Hallå, hallå! Är du vaken nu? Det är dags att kliva upp! Annars hinner jag inte bädda din säng innan jag går. Det är förresten egendomligt vad du sover länge numera, du som alltid har varit en early bird. Har du suttit igen med din center-reklam till in på småtimmarna? Jaså? Och vem tackar dig för det? Centerpartiet? Maud Olofsson? Stockhomscentern? Dick Ducklake? Innerstadscentern? Tonny Carlsson?'

'Ingen, kära du, ingen -- hitintills. Men det spelar inte så stor roll. Det kommer, tro mig, det kommer! Tänk på den store Schopenhauer ...'
__________