C-sextett med förhinder [60]

Mot slutet av januari i år sammanträdde styrelsen för Innerstadscentern till bokslutssammanträde. Sammanträdet ägde som vanligt rum hemma hos mig. Vi var för första gången fulltaliga. Det var glädjande med tanke på hur fåtaliga vi hade varit vid styrelsesammanträdena under det gångna året. Så till exempel var styrelsen så fåtalig under sammanträdena i juni, augusti och september, att den inte var beslutsför. Endast två ledamöter hade infunnit sig. Men jag förde ändå protokoll för de tre sammanträdena. Det var kanske inte särskilt meningsfullt -- om man nu inte anser att även form är innehåll.

Sedan jag och Ann-Mari sent omsider anskaffade en digitalkamrera (påskyndade av ett billighetserbjudande genom Ann-Maris arbetsgivare) har jag funnit visst nöje i att fånga ögonblicket med sikte på evigheten. I anslutning till januarisammanträdet arrangerade jag alltså de fem ordinarie styrelseledamöterna och ersättaren samt tillika enda kvinnan i skaran framför vår anspråkslösa antikvägg. Vilka är de då? Och vilken kapacitet har de som förtroendevalda i en centeravdelning? De ställda frågorna är inte helt ointressanta. Ty alla sex blev -- trots revisorn Hans von Rietbergs rekommendation i motsatt riktning -- omvalda vid avdelningsstämman i mitten av februari.

Åter till fotografiet: i övre raden från vänster Dennis Olsson, jag själv och Mats Flodin, i nedere raden från vänster Tonny Carlsson, Sara Thunmarker Telde och Stephan Andrén. Av de sex är Tonny ordförande, Stephan vice ordförande och Sara -- som redan nämnts -- ersättare. De tre övriga är rätt och slätt styrelseledamöter, men jag själv därutöver är sekreterare i styrelsen och den ende som har varit närvarande vid samtliga styrelsesammanträden.

Det bör tillägas att i dagsläget Tonny fortfarande är ordförande, medan Stephan inte längre är vice ordförande och jag själv inte längre sekreterare i styrelsen. Samt att det i dag är exakt två månader sedan styrelsen sammanträdde utan att någon kallelse till nytt sammanträde har utgått.

Det bör ytterligare tilläggas att de justerade protokollen för avdelningsstämman den 15 februari och det konstituerande styelsesammanträdet den 23 februri fortfarande låter vänta på sig. Det rör sig här verkligen om en C-sextett med förhinder -- av vilka mitt förhinder är att jag är nyfiken på vad som kan hända när jag själv inte längre fungerar som faktotum och dadda åt den övriga styrelsen.

Det bör slutligen tilläggas att valberedningen vid årsmötet i februari föreslog mig själv till ny styrelseordförande, något som emellertid mötte sådant motstånd att man samlades bakom Tonny som motkandidat. Det var också Tonny som efter sluten omröstning gick segrande ur den stillsamma fighten med röstsiffrorna sju mot tre. Man vet vad man har, men även vad man riskerar att få.

Vad tänker i skrivande stund de tre nyvalda styrelseledamöter och tillika unga kvinnor, vilka förefaller ha potential för att medverka till att motverka att Innerstadscentern -- i likhet med Kungsholmscentern, Södermalmscentern och Västerortscentern -- begår kollektivt självmord? Vad tänker och tycker Malin Björk, Maria Norberg och Berit Snapp, den sistnämnda tillika nyvald vice ordförande? Kommer man någonsin att få veta det?

Återigen till de sex, vilka i sociologiskt avseende kan liknas vid de fem olympiska ringarna. Tonny har i egenskap av ordförande och jag själv i egenskap av sekreterare haft ett friktionsfritt samarbete, låt vara att det är jag som gjort jobbet. Tonny är vidare god vän med Dennis sedan de bägge var grannar på Stora Essingen -- och omvänt. (Dennis är numera bosatt på Södermalm.) Dennis är god vän med Mats -- och omvänt, Gud vet av vilken anledning. (En gemensam faktor är dock att varken Dennis eller Mats har intällt sig till ens hälften av styrelsesammanträdena under 2010). Dennis har tidigare varit styrelseledamot i Stockholmsdistriktet, dock utan att det haft någon positiv effekt på arbetet i Innerstadsavdelningen. Stephan har av distriktsledningen blivit belönad med ledamotskap i Norrmalms Stadsdelsnämnd. Och Sara, slutligen, har även hon blivit belönad i det att hon efter valet kunnat sätta titeln nämndeman på sitt business card.

Dennis importerar och säljer exklusiva ljudanläggningar från Kina. Jag själv sysslar med litet av varje och hänvisar i övrigt till CV-texten till vänster. Mats är juris doktor och innehar något slags befattning vid Stockholms Fria Universitet (vad det nu kan vara). Tonny är en reslig och alltigenom sympatisk polisinspektör. Sara är filosofie magister med statskunskap som huvudämne och sysselsatt med internationell ungdomsverksamhet. Stephan, slutligen, titulerar sig företagskonsult men är dessutom teologie studerande och fembarnsfar. Och alla är vi gifta, jag själv och Stephan dessutom för andra gången.

En sak är hur ofta och med vilken anslutning en styrelse av vilket slag det vara må sammanträder. En annan sak är vad en styrelse verkligen presterar under vilket år det gälla må. Det är sålunda och givetvis bättre med en aktiv styrelsegrupp på tre ledamöter än med en tandlös styrelseordförande och hur många sovande styrelseledamöter som helst. Det är resultatet av styrelsearbetet som skall räknas, intet annat.

De tre här aktuella styrdokumenten (C) -- Partiprogrammet (av någon outgrundlig anledning benämnt Idéprogrammet), Stadgarna och Arbetsordningen -- ger gott besked om vad som gäller. En kretsstyrelse eller avdelningsstyrelse skall ägna sig åt medlemsvård och medlemsvärvning; vidare år medlemsaktiviteter; och slutligen åt utbildning. Vad har då vi sex åstadkommit härvidlag? Enligt den av mig själv utarbetade och av hela styrelsen undertecknade årsredovisningen: Ingenting (trots att jag själv gjort åtskilliga framstötar i motsatt riktning). Kan man då pretendera på att för sina förtjänsters skull bli omvald som styrelseledamot? Det kan man -- om man är tilräckligt skamlös.

Vad skall det bli av Innerstadsavdelningen under Tonny Carlsson? Vad skall det bli av Stockholmsdistriktet under Per Ankersjö och Abir al-Sahlani? Vad skall det bli av hela Centerpartiet? Hur många betonghinder mitt i vägbanan måste man flytta på innan dagens låga opinionssiffror -- hårresande låga med tanke på de ekonomiska resurser partiet förfogar över -- vänder uppåt, och det inte bara en gång, utan månad för månad och år för år fram till valen i juni och september 2014? Jag kan i varje fall peka på några av hindren.
__________

Distriktsstämma och distriktsproblematik [55]

Så hade det blivit dags för distriktsstämma i Stockholmsdistriktet av Centerpartiet. Distriktsstämman ägde rum i två omgånger: först på lördagen den 9 april och därefter på torsdagen den 14 april. Och som vanligt var det tre huvudfrågor som skulle avhandlas och komma till beslut: först årsredovisningen för det gångna året jämte anslutande revisionsberättelse och ställningtagande rörande ansvarsfrihet eller ej för styrelsen; därefter val av ny styrelse jämte ersättare, av nya distriktsrevisorer och av nya ledamöter av valberedningen; samt slutligen de motioner som inkommit till stämman. (Det var sistnämnda aktivitet som drog så till den grad ut på tiden, att stämman måste ajourneras för att slutföras vid senare datum.)

På fotografiet ovan syns som sig bör på första bänk distriktsordföranden Per Ankersjö, och bakom honom, som sig också bör, ordföranden för Centerkvinnorna i Stockhomsdistriktet Stina Bengtsson. (I bakgrunden skymtar för övrigt den slipade Abir al-Sahlani, bysnillet Johan Hedin och den alltid vederhäftige Andreas Bjerke.) De -- Ankersjö och Stina Bengtsson -- är alltså partikamrater med inte bara stort inflytande på verksamheten i distriktet, utan även med stort ansvar för att deras inflytande kanaliseras i fruktbara banor. Så är emellertid inte alltid fallet. I övrigt kan man på fotografiet skönja en demografisk egendomlighet för de aktiva centerpartisterna i Stockholm: så anmärkningsvärt många är ännu inte fyllda fyrtio, så ytterst få är följaktligen över fyrtio. Det måste ha en förklaring. Men vilken?

Nu från person till sak. Det som skulle föreställa årsredovisning hette inte årsredovisning, men visade sig ändå sönderfalla i två delar. I den ena delen förmedlade styrelsen spridda nedslag i vad som i partitermer hade hänt under året, dock utan att nämna att flera avdelningar i distriktet klappat ihop, bland dem Kungsholmscentern (uppgiftslämnare Astrid Gustafsson), Södermalmscentern (uppgiftslämnare Karin Simonsson) och Västerortscentern (uppgiftslämnare Helen Törnqvist). Vartill kommer att Innerstadscentern med nyvald mammutstyrelse -- från sex till tolv ledamöter och ersättare -- är på väg att göra det.

I den andra delen hade spridda uppgifter ur ett bokslutsprogram intagits i stället för den resultat- och balansräkning som skulle ha förekommit. (Fake-redovisningen var dessutom ej undertecknad, all annan onöjaktig styrelse- och stämmoformalia att förtiga.) Jag inte bara påpekade just denna omständighet för stämman, utan spred även kopior av en korrekt resultat- och balansräkning till samtliga sextiosju stämmodeltagare. Den var fotad på uppgifter ur bokslutsprogrammet och utförd med hjälp av ett enkelt dataprogram. Det gjorde emellertid inget intryck på stämman -- inte ens att det överskott på drygt 1,4 miljoner kronor som framgick av bokslutsprogrammet i själva verket visade sig vara ett underskott på samma belopp.

Och varför skulle det göra intryck på stämman? Distriktsrevisorerna Mats Flodin och Marianne (Nord) Magnusson bedyrade falskeligen -- liksom förra gången det begav sig -- att årsredovisningen (som om det fanns någon sådan) hade upprättats helt i enlighet med Årsredovisningslagen, och de förordade i konsekvens därmed ansvarsfrihet för styrelsen. Det blev också -- svagt, svagt, svagt -- distriktsstämmans beslut. Hur tänkte Per Ankersjö då? Och Stina Bengtsson? Det skulle vara intressant att få veta -- om det nu någonsin blir möjligt.

Så till valberedningens förslag till ny styrelse och andra förtroendevalda, ett förslag som föredrogs av en pretentös gaphals vid namn Fredric Ericson. Styrelsens förslag till ny valberedning förelåg ej, varför sammansättningen av ny valberedning fick improviseras fram -- med resultat därefter.) Styrelsevalet bjöd på två sensationer, vilka bägge gällde sammansättningen av presidiet: ordförande, 1:e vice ordförande och 2:e vice ordförande. I övrigt var det väl kända namn som hade bollats litet fram och tillbaka mellan föreslagna ordinarie ledamöter och ersättare -- namn på fleråriga arbetare i den vanvårdade och därför också förtorkade vingården, vilka inte skulle ifrågasättas och inte heller blev det. (Det finns gränser även för mig.)

Det avgående styrelsepresidiet hade följande sammansättning:

Per Ankersjö, ordförande
Helen Törnqvist, 1:e vice ordförande
Elisabeth Thand Ringqvist, 2:e vice ordförande.

Valberedningens förslag löd som följer:

Per Ankersjö, ordförande
Abir al-Sahlani, 1:e vice ordförande
Bengt Hansson, 2:e vice ordförande

Vad hade hänt? Vad skulle nu hända? Ankersjös meriter för en nytt mandatår kunde inte gärna ifrågasättas av hans många klienter, och de ifrågasatttes inte heller av några andra. Icke desto mindre utmanade Helen Törnqvist sin tidigare principal om ordförandeposten. Gåtfullt. Det blev sluten votering som resulterade i ett dånande status quo. Och Abirs avancemang kunde inte heller gärna ifrågasättas. Denna nyvalda riksdagsledamot (av irakisk härkomst) vet mycket om hur man steg för steg vidgar sitt politiska inflytande.

Problemet blev i stället valet till 2:e vice ordförade (givetvis en helt onödig honorärbefattning). Den mycket meriterade Elisabeth Thand Ringqvist hade nyligen blivit utsedd till verkställande direktör i Företagarna, och det måste väl vara orsaken till att hon inte aspirererade på nytt förtroende (om så var fallet). Det beredde plats för en kungmakare.

Kungamakarens namn var Gustav Andersson, vilken i egenskap av inte minst skärgårdslandstingsråd hade fått spaning på den för auditoriet i stort okände 'Waxholmsgubben'. Gustav gjorde -- vältalig som alltid -- god reklam för Bengt Hanssons kandidatur. Denne -- en man på femtioåtta år -- hade ett gediget förflutet i egenskap av mångårig kommunalman i Waxholm. Men han hade först för halvtannat år sedan lämnat skärgården till förmån för Stockholm.

Det rörde sig här alltså om något av en kupp. Det började därför -- för en gångs skull -- jäsa i leden. En motkandidat emanerade, och det var inte vilken motkandidat som helst, utan i stället Stureplanscenterns driftige och framgångsrike ordförande Christer Mellstrand. Denne talade väl för sin kandidatur. Men skulle det räcka? Naturligtvis inte. En sluten votering vittnade gott om den lojalitet och sammanhållning vilka utgör ett par av Stockholmscenterns många adelsmärken.

Det bör i försonlig ton tilläggas att vår egen Waxholmsgubbe i likhet med sin namne väderspåmannen gjorde ett trivsamt intryck samt att han visade prov på gott politiskt omdöme. Valberedningen hade förslagit att hela styrelsepresidiet skulle företräda distriktet vid partistämman i Åre. Men någon föreslog att distriktsstämman i stället för Bengt Hansson skulle utse ordföranden i CUF Stockholm Tobias Gillberg till ombud. Och innan någon debatt hade börjat rulla i gång avsade sig Bengt Hansson sin kandidatur.

Dags för motionerna, trettiotvå till antalet! Dags för den sammanställning av motioner jämte yttranden från distriktsstyrelsen på hela sjuttioåtta sidor, vilken vältaligt vittnar om Stockholmscenterns höga ambitioner! Men mera? Det skall i sinom tid avhandlas det också, välvilligt när så är möjligt och mindre välvilligt när så är påkallat.
__________

Valkretsar och väljare [25]

Stockholms kommun är landets näst största valdistrikt med sina runt 620,000 röstberättigade invånare. Endast Stockholms län är större. Stockholm är i sin tur indelat i sex valkretsar, vilkas invånarantal uppgår till mellan drygt 90,000 och drygt 110,000 valberättigade per valkrets.

I riksdagsvalet har Stockholm tilldelats 28 mandat. I Stockholms läns landsting (som består av 26 kommuner) står 149 mandat på spel, och i Stockholms kommunfullmäktige 101 mandat. Stockholmscentern har i dagsläget två riksdagsledamöter (Fredrick Federley och Solveig Ternström), två landstingsledamöter (Gustav Andersson och Regiana Hortin) och en kommunfullmäktig (Per Ankersjö). Två av de här namngivna förtroendevalda ställer inte upp till omval, nämligen Solveig Ternström och Regiana Hortin.

Stockholms kommun är som sagt indelad i sex valkretsar, vilkas geografiska omfattning framgår av kartbilden ovan. Valkretsarna är i tur och ordning:

1 Södermalm-Enskede
2 Bromma-Kungsholmen
3 Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan
4 Östra Söderort
5 Västra Söderort
6 Yttre Västerort (Västerort exklusive Bromma)

För många är begreppet 'Stockholm' liktydigt med 'staden innanför tullarna' -- det vill säga valkrets 1 minus Enskede, valkrets 2 minus Bromma och hela valkrets 3. Så var det också till in på 1900-talet.

Men kring sekelskiftet 1900 väckte två stadsfullmäktige i Stockhom en motion om att de kommuner som gränsade till huvudstaden skulle inkorporeras med densamma. Bakgrunden till initiativet var i korthet att Stockholm var en välskött stadskommun med god ekonomi, medan de kringliggande sju kommunerna jämte Sundbyberg var fattiga och -- alla detaljer å sido -- därför vållade vissa problem även för huvudstaden. De fattigaste kommunerna var Solna (pardoxalt nog) och Brännkyrka (nuvarande Söderort).

För att göra en lång historia kort inkorporerades 1913 Bromma och 1915 Brännkyrka med Stockholm. Långt senare, först 1949, tillkom även Spånga, varvid en del av östra Spånga avskildes till Sundbyberg. Stockholm hade successivt blivit 'Stor-Stockholm'.

Det nya Stockholm sträckte sig -- och sträcker sig ju fortfarande -- från Akalla i norr till Farsta strand i söder, från Hässelby strand i väster till Blockhusudden på Djurgården i öster. Det innebar både möjligheter och problem.

Stor-Stockholms stadsbyggnads- och kommunikationsentusiaster hade under efterkrigstiden sin skördetid. Den varade i ungefär tre decennioer och kulminerade i den del av miljonprogrammet för bostadsbyggande som föll på Stockholm. Det var ett program som inleddes i mitten av 1960-talet och hade nått sitt slut ett decennium senare. Det var då vissa problem framstod som just problem

En bärande tanke i utbyggnaden av det nya Stockholm var att alla invånarna i hela staden skulle ha samma möjligheter till ett gott liv med allt vad därtill hör -- ett liv som ditintills endast varit förunnat vissa men inte andra. Ändå blev och är den sociala segregationen enligt alla tänkbara parametrar fortfarande ett högst påtagligt faktum. Inom kommmunförvaltningen har man också mätt livskvaliteten i trettiosju olika tätortsområden i Storstockholm. Det visade sig då att den skiftade starkt från kvalitet A (utmärkt, huvudsakligen i Innerstaden) till kvalitet K (dålig, nästan helt i Yttre Västerort och delar av Söderort).

Det är både statistiskt och reellt sett bakgrunden till att röstningsfrekvensen vid allmänna val är lägst i Yttre Västerort och Östra Söderort. Dit bör därför alla politiker -- och inte minst alla centerpolitiker -- som aspirerar på förtroendeposter ställa kosan inte bara en, utan flera gånger. Det är också min avsikt att göra det.
__________

Kick-off en månad före Dagen V [24]

Så var återigen en stor dag inne: exakt en månad före den sista valdagen den 19 september samlades ett sparsamt urval av distriktsledning och fotfolk hos Stockhomscentern i högkvarteret på Stora Nygatan 4. De samlades för att fastlägga strategin för de dagar som återstår till valdagen den 19 september -- eller kanske snarare till de dagar från den 1 till den 19 september, under vilka envar som det vill kan rösta på de partier och eventuellt även personer som man anser har gjort sig förtjänta av det. Vad hände?

Man åt och drack och stämningen blev därför ganska hög. Centerpartiet hade haft vikande opinionsiffror under ganska många månader, men dem skulle nog Alliansens inte bara Gröna utan även Företagarvänliga röst ta igen. Distriktsordföranden Per Ankersjö -- i dagsläget partiets enda kommunfullmäktige i Stockholm, men med gruppledares namn, heder och och värdighet -- ventilerade återigen sin dröm om att kunna sätta titeln 'borgarråd' framför namnet (men nämnde ingenting om den fantasilön som även den rimligen bör ha hägrat).

Den som kan litet sociologi har inte sällan tillfälle till rätt givande studier i ämnet under partisammankomsterna i kafélokalen (bottenplanet) på Stora Nygatan. Vem är vad och i så fall när? Under dagens sammankomst höjde sig distriktsordföranden Ducklake (ovänner emellan DD) över mängden på den enda sätt han kan höja sig över mängden, nämligen genom att stå upp när andra sitter.

Vid patriciern Ducklakes fötter grupperade sig de klienter som står honom särskilt nära. En klient vid namn Jonas Naddebo satt förväntansfullt lyssnade med näsan i vädret, vilket är ett sympatiskt drag som återfinns hos mig själv. En annan klient benämnd Lukas prokuristen hade anpassat sin framtoning till begreppet 'egg-head', vilket antyder att skenet skall kompensera för torkan innanför skalet. Andra åter var i enlighet med signaler från det undermedvetna spridda över den inte särskilt stora kafélokalen: det finns oftast en ganska tydligt hackordning i alla organisationer. (Och ve den som placerar sig på fel pinne vid fel tidpunkt i kaféhönshuset eller i andra mera tillfälliga hönshus! Det kan leda till efterräkningar av mindre behagligt slag.)

Ja, vad kan man mera säga? Skam den som ger sig? Hoppet är det sista som lämnar en människa? Men varför har Stockholmscentern då i så hög grad försummat förorterna till förmån för innerstadsbyggnationsfantasier om vilkas dragningskraft på väljarkåren i stort man ingenting vet -- kanske inte ens efter valdagen?

Kvällen slutade alltså i ett antal frågetecken.
__________