För några dagar sedan förde slumpen i våra händer ett par gratisbiljetter till gårdagens föreställning av Richard Wagners opera 'Das Rheingold' (Rhenguldet) på Kungl. Teatern i Stockholm (ett operahus som emellertid numera -- efter över tvåhundra års verksamhet under ovannämnda namn -- skall benämnas Kungliga Operan, ett namn som även kommit i retroaktivt bruk, och må Gud straffa de skyldiga). Vi gav oss iväg i god tid för att hinna hämta biljetterna och för att jag på plats skulle kunna relatera för Ann-Mari omständigheterna kring tillkomsten av operatetralogin 'Das Ring der Niebelungen' i allmänhet och handlingen i 'Rhenguldet' i synnerhet.
Nibelungens ring är en drama med sina rötter i fornnordisk saga och det medeltida tyska verseposet 'Nibelungenlied.' Underliggande tema för det sjutton musiktimmar långa dramat är motsatsparet mellan makt (genom guldet) och kärleken mellan man och kvinna. Den första konflikten utspelas mellan dvärgen Alberich och de tre rhendöttrarna, vilka sistnämnda simmar omkring i floden Rhen samtidigt som de vaktar den skatt som rhenguldet utgör. Alberich är ute efter just guldet och stjäl det från rhendöttrarna. Det sker emellertid till priset av att en förbannelse: Alberich har därmed gjort sig förlustig all form av kärlek.
Överguden Wotan (på svenska Oden) har låtit jättarna Fasolt och Fafner bygga borgen Walhall åt honom själv och hans familj (vilken även inkluderar hustrun Fricka och åtta valkyriedöttrar). Byggnadskreditivet består av ungdomens och skönhetens gudinna Freja, som egentligen är ämnad åt guden Froh ('glad' på tyska, men tills vidare mindre glad över Wotans affärstransaktion). När Walhall står färdigt skall de bägge jättarna antingen erhålla Freja till egen förlustelse eller också någonting likvärdigt i annan valuta.
Wotan vänder sig då till den listige guden Loge (på svenska Loke), vilken i kraft av klok förslagenhet lurar av Alberich rhenguldet för vidare befordran till Fasolt och Fafner. De mottar guldet men blir genast osams om fördelningen, en konflikt som slutar med att Fafner slår ihjäl Fasolt och lämnar scenen som ensam ägare till rhenguldet inklusive -- och det är viktigt -- Nibelungens ring.
Wotan och Fricka samt deras följe kan nu lämna den bergstrakt vid Rhen där de befinner sig och anträda vandringen till Walhall. Det sker på den bro som (i det här fallet) regnbågen utgör. Och där slutar 'Rhenguldet', som första gången gavs onsdagen den 22 september 1869 på Kgl. Hof- und Nationaltheater i München och nu för etthundrasjuttonde gången på Kungl. Teatern.
Gårdagens föreställning var utom i ett avseende ganska tillfredsställande. Sångsolisterna var visserligen något ojämna, men med utropstecken för tenoren Magnus Kyhle som en utomordentlig Loge -- han sjöng verkligen denna av så många branschkolleger sönderhackade roll -- och för barytonsångaren Ketil Haugaas som en lika utomordentlig Alberich (i ett verkligt röstmördarparti). Orkestern klingade i stort sett som den skall klinga i en Wagneropera, och kvällens dirigent Lawrence Renes fick efter föreställningens slut en välförtjänt fanfar av orkestern.
Gårdagens föreställning var som sagt utom i ett avseende ganska tillfredsställande. Det var dekor och kostymer som var under all kritik. Wagner lämnade ingenting åt slumpen vad gällde scenanvisningar i sina partitur. (Han författade själv librettot till alla sina operor.) Därtill kommer att en ung man vid namn Felix Mottl vid flera tillfällen gjorde noggranna anteckningar av 'Mästarens' muntliga anvisningar -- nach des Meisters Anweisungen -- utöver vad som redan stod att läsa i partituren. Det gällde i synnerhet i samband med repetitionsarbetet inför urpremiären av 'Ringen' i dess helhet, vilken sommaren 1876 ägde rum i Bayreuth. Skall man ändå tillåta sig att stryka ett tjock streck över upphovsmannens väl belagda intentioner i fråga om den sceniska framställningen av hans operor?
Svaret på den ställda frågan är nej och återigen nej. Det rör sig här om både pietet och hederskänsla.
Fortsättning följer.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar