Motionsflod 2011 Sthlm C [56]

Den möjlighet som den enskilda partimedlemmen (C) har att göra sin röst hörd kan beskäras på alla möjliga sätt utom ett: vederbörande har alltid möjlighet att inom viss angiven tid lämna in en eller flera motioner i angelägna politiska frågor till distriktsstämman. Förra året blev motionerna inte bara få, utan även ganska styvmoderligt behandlade. I år blev de desto flera, och med få undantag också utförligt behandlade både av distriktsstyrelsen i dess egenskap av remissinstans och av själva stämman.

Vid kritisk men ändå så långt möjlig välvilligt genomgång av de trettiotvå motionerna till distriktsstämman måste ett par särskilda omständigheter utgöra något av kontrapunkter. Den ena omständigheten är att Centerpartiet enligt gårdagens opinionsundersökning för närvarande är ett fyraprocentsparti. Det innebär att vad man tycker i ett enskilt partidistrikt -- även i ett mycket stort partidistrikt som Stockholm -- måste vara särdeles angeläget och välformulerat för att vinna genomslagskraft i lokala och regionala opinoner -- eller kanske rentav i allmänna opinionen. Den politiska taxen som inte stort mer än skäller är enbart komisk.

Den andra omständigheten gäller motionsinstitutet i allmänhet. Det är väl känt att nämnda institut på sina håll lockar till missbruk -- och även missbrukas. Det gäller i synnerhet Riksdagen. Ledamoten A från valkretsen B uttrycker mycket bestämda åsikter i frågan C, åsikter som utspädda på tio motioner inte har Riksdagen som huvudsaklig adressat. De vänder sig de facto i stället till partipressen (eller pressen i allmänhet) hemmavid -- för vidare befordran till den valmanskår på vilken A:s fortsatta politiska överlevnad vilar. 'Jag säger då det! A, han ger verkligen järnet! Ja, verkligen! Att han bara orkar! Ja, att han bara orkar!'

Därutöver bör man alltid betänka att få ting här i livet är gratis. (No free luncheon is ever a free luncheon.) Bakom nästan varje politiskt ställningstagande ligger eller borde i varje fall ligga en samhällsekonomisk kakyl eller -- ekonomer emellan -- en cost-benefit-analys. Ämnet nationalekonomi hette en gång i tiden och inte utan goda skäl politisk ekonomi. (I takt med utvecklingen övertog Sverige det nya namnet från det tyska Nationalökonomie, medan man i de engelskspråkiga länderna helt enkelt reducerade Political Economics till Ecomomics, att skilja från Business Administration, företagsekonomi.)

Det finns som alla vet små, medelstora och stora motioner. Det gäller såväl kvalitativt som kvantitativt. Samtliga här aktuella motioner vänder sig av naturliga skäl alltid till distriktsstämman. Men det övervägande flertalet motionsförfattare pretenderar också på att deras tankefoster skall vidarebefordras till partistämman i Åre. I det fallet har distriksstyrelsen i sina yttranden över motionerna och i dess efterföljd stämman varit alldeles för generös. Det är -- för att nu luta sig något mot memoarlitteraturen -- som relationerna mellan en utrikes ambassad och Utrikesdepartementet, i vilka ambasssadören med hjälp av sina ambassadråd pepprar departementet med så kallade ambassadrapporter -- men i huvudsakligt syfte att dölja den verksamhet som inte existerar.
_________

Distriktsstämman måste på grund av tidsnöd fördelas på två sammanträden. Det ena sammanträdet (på Clarion Hotel) var förlagt till eftermiddagen lördagen den 9 april och räknade bortemot sjuttio stämmodeltagare, medan det andra sammanträdet (i Landstingshuset) var förlagt till kvällen torsdagen 14 april och räknade ungefär trettio deltagare. Klyvningen av stämman var alltså inte till fördel för densamma. Ett heldagspass med mellanliggande lunch hade varit bättre än som nu ett eftermiddagspass plus ett kvällspass. Det får bli ett memento inför nästa gång det beger sig.

Motionärerna fördelade sig på 21 medlemsmotioner, 10 avdelningsmotioner och 1 nätverksmotion. Av medlemsmotionerna var 18 solomotioner och 3 duomotioner. Samtliga avdelningsmotioner var inlämnade av Stureplanscentern -- nu som alltid brinnade i anden -- och nätverksmotionen inlämnad av Clean-tech-nätverket. De flitigaste motionärerna efter Stureplanscentern var den försumligaste av Innerstadavdelningens många försumliga styrelseledamöter, nämligen jur. dr Mats Flodin, 65, med sex motioner, och en annan Innerstadsaktivist, nämligen civilingenjör Bruno Klerby, 71, med tre motioner. Slutsatser? Ganska entydiga, eller hur?

Den viktigaste motionen var motion nr 5. De andra motionerna kan här lämnas därhän. Motion nr 5 var inlämnad av Bruno Klerby och bär rubriken 'Översyn av [parti]stadgarna'. Motionen i fråga vann alltså inte distriktsstyrelsens gillande. Varför företa en översyn av de här och var ganska luddiga stadgarna när de fungerar så utmärkt för somliga, men inte för andra? I själva frågon ligger -- som stundom är fallet -- även svaret.

Samtliga motioner skall som sagt vidarebefordras till partistämman i Åre i september. De kommer att förmedla intrycket av ett ivrigt och livligt verksamt partidistrikt. Och det kan väl inte vara fel -- trots att motsasen i varje fall tillfälligtvis råkar vara fallet?
__________

Distriktsstämma och distriktsproblematik [55]

Så hade det blivit dags för distriktsstämma i Stockholmsdistriktet av Centerpartiet. Distriktsstämman ägde rum i två omgånger: först på lördagen den 9 april och därefter på torsdagen den 14 april. Och som vanligt var det tre huvudfrågor som skulle avhandlas och komma till beslut: först årsredovisningen för det gångna året jämte anslutande revisionsberättelse och ställningtagande rörande ansvarsfrihet eller ej för styrelsen; därefter val av ny styrelse jämte ersättare, av nya distriktsrevisorer och av nya ledamöter av valberedningen; samt slutligen de motioner som inkommit till stämman. (Det var sistnämnda aktivitet som drog så till den grad ut på tiden, att stämman måste ajourneras för att slutföras vid senare datum.)

På fotografiet ovan syns som sig bör på första bänk distriktsordföranden Per Ankersjö, och bakom honom, som sig också bör, ordföranden för Centerkvinnorna i Stockhomsdistriktet Stina Bengtsson. (I bakgrunden skymtar för övrigt den slipade Abir al-Sahlani, bysnillet Johan Hedin och den alltid vederhäftige Andreas Bjerke.) De -- Ankersjö och Stina Bengtsson -- är alltså partikamrater med inte bara stort inflytande på verksamheten i distriktet, utan även med stort ansvar för att deras inflytande kanaliseras i fruktbara banor. Så är emellertid inte alltid fallet. I övrigt kan man på fotografiet skönja en demografisk egendomlighet för de aktiva centerpartisterna i Stockholm: så anmärkningsvärt många är ännu inte fyllda fyrtio, så ytterst få är följaktligen över fyrtio. Det måste ha en förklaring. Men vilken?

Nu från person till sak. Det som skulle föreställa årsredovisning hette inte årsredovisning, men visade sig ändå sönderfalla i två delar. I den ena delen förmedlade styrelsen spridda nedslag i vad som i partitermer hade hänt under året, dock utan att nämna att flera avdelningar i distriktet klappat ihop, bland dem Kungsholmscentern (uppgiftslämnare Astrid Gustafsson), Södermalmscentern (uppgiftslämnare Karin Simonsson) och Västerortscentern (uppgiftslämnare Helen Törnqvist). Vartill kommer att Innerstadscentern med nyvald mammutstyrelse -- från sex till tolv ledamöter och ersättare -- är på väg att göra det.

I den andra delen hade spridda uppgifter ur ett bokslutsprogram intagits i stället för den resultat- och balansräkning som skulle ha förekommit. (Fake-redovisningen var dessutom ej undertecknad, all annan onöjaktig styrelse- och stämmoformalia att förtiga.) Jag inte bara påpekade just denna omständighet för stämman, utan spred även kopior av en korrekt resultat- och balansräkning till samtliga sextiosju stämmodeltagare. Den var fotad på uppgifter ur bokslutsprogrammet och utförd med hjälp av ett enkelt dataprogram. Det gjorde emellertid inget intryck på stämman -- inte ens att det överskott på drygt 1,4 miljoner kronor som framgick av bokslutsprogrammet i själva verket visade sig vara ett underskott på samma belopp.

Och varför skulle det göra intryck på stämman? Distriktsrevisorerna Mats Flodin och Marianne (Nord) Magnusson bedyrade falskeligen -- liksom förra gången det begav sig -- att årsredovisningen (som om det fanns någon sådan) hade upprättats helt i enlighet med Årsredovisningslagen, och de förordade i konsekvens därmed ansvarsfrihet för styrelsen. Det blev också -- svagt, svagt, svagt -- distriktsstämmans beslut. Hur tänkte Per Ankersjö då? Och Stina Bengtsson? Det skulle vara intressant att få veta -- om det nu någonsin blir möjligt.

Så till valberedningens förslag till ny styrelse och andra förtroendevalda, ett förslag som föredrogs av en pretentös gaphals vid namn Fredric Ericson. Styrelsens förslag till ny valberedning förelåg ej, varför sammansättningen av ny valberedning fick improviseras fram -- med resultat därefter.) Styrelsevalet bjöd på två sensationer, vilka bägge gällde sammansättningen av presidiet: ordförande, 1:e vice ordförande och 2:e vice ordförande. I övrigt var det väl kända namn som hade bollats litet fram och tillbaka mellan föreslagna ordinarie ledamöter och ersättare -- namn på fleråriga arbetare i den vanvårdade och därför också förtorkade vingården, vilka inte skulle ifrågasättas och inte heller blev det. (Det finns gränser även för mig.)

Det avgående styrelsepresidiet hade följande sammansättning:

Per Ankersjö, ordförande
Helen Törnqvist, 1:e vice ordförande
Elisabeth Thand Ringqvist, 2:e vice ordförande.

Valberedningens förslag löd som följer:

Per Ankersjö, ordförande
Abir al-Sahlani, 1:e vice ordförande
Bengt Hansson, 2:e vice ordförande

Vad hade hänt? Vad skulle nu hända? Ankersjös meriter för en nytt mandatår kunde inte gärna ifrågasättas av hans många klienter, och de ifrågasatttes inte heller av några andra. Icke desto mindre utmanade Helen Törnqvist sin tidigare principal om ordförandeposten. Gåtfullt. Det blev sluten votering som resulterade i ett dånande status quo. Och Abirs avancemang kunde inte heller gärna ifrågasättas. Denna nyvalda riksdagsledamot (av irakisk härkomst) vet mycket om hur man steg för steg vidgar sitt politiska inflytande.

Problemet blev i stället valet till 2:e vice ordförade (givetvis en helt onödig honorärbefattning). Den mycket meriterade Elisabeth Thand Ringqvist hade nyligen blivit utsedd till verkställande direktör i Företagarna, och det måste väl vara orsaken till att hon inte aspirererade på nytt förtroende (om så var fallet). Det beredde plats för en kungmakare.

Kungamakarens namn var Gustav Andersson, vilken i egenskap av inte minst skärgårdslandstingsråd hade fått spaning på den för auditoriet i stort okände 'Waxholmsgubben'. Gustav gjorde -- vältalig som alltid -- god reklam för Bengt Hanssons kandidatur. Denne -- en man på femtioåtta år -- hade ett gediget förflutet i egenskap av mångårig kommunalman i Waxholm. Men han hade först för halvtannat år sedan lämnat skärgården till förmån för Stockholm.

Det rörde sig här alltså om något av en kupp. Det började därför -- för en gångs skull -- jäsa i leden. En motkandidat emanerade, och det var inte vilken motkandidat som helst, utan i stället Stureplanscenterns driftige och framgångsrike ordförande Christer Mellstrand. Denne talade väl för sin kandidatur. Men skulle det räcka? Naturligtvis inte. En sluten votering vittnade gott om den lojalitet och sammanhållning vilka utgör ett par av Stockholmscenterns många adelsmärken.

Det bör i försonlig ton tilläggas att vår egen Waxholmsgubbe i likhet med sin namne väderspåmannen gjorde ett trivsamt intryck samt att han visade prov på gott politiskt omdöme. Valberedningen hade förslagit att hela styrelsepresidiet skulle företräda distriktet vid partistämman i Åre. Men någon föreslog att distriktsstämman i stället för Bengt Hansson skulle utse ordföranden i CUF Stockholm Tobias Gillberg till ombud. Och innan någon debatt hade börjat rulla i gång avsade sig Bengt Hansson sin kandidatur.

Dags för motionerna, trettiotvå till antalet! Dags för den sammanställning av motioner jämte yttranden från distriktsstyrelsen på hela sjuttioåtta sidor, vilken vältaligt vittnar om Stockholmscenterns höga ambitioner! Men mera? Det skall i sinom tid avhandlas det också, välvilligt när så är möjligt och mindre välvilligt när så är påkallat.
__________

De första flygbladen (C och S) [20]

Nu har valkampanjerna tydligen avancerat till sitt andra skede. I förmiddagens reklamskörd återfanns en fyrasidig reklambroschyr i A4-format med förstasidesrubriken KLIMATET BEHÖVER NYA BILAR! Rubriken åtföljs av en förklaring satt i mindre typsnitt:

'Vi är stolta över att miljöbilarna har blivit mångfalt fler. Målet är en helt bensinfri bilpark.' Och därefter följande slutsats: 'Nu behövs nya teknikföretag och gröna industrier'. Det var Centerpartiet som hade talat. Men var det bra talat? Var det fråga om det bart huggande svärd som drastisk skär ned på privalbilismen i alla stortäder till förmån för fotgängar och fotgängarmiljö? Knappast.

På väg till Daglivs på S:t Eriksgatan stack en socialdemokratisk valarbetare ett blad i A5-format i min hand. Dess framsida bar följande rubrik: 'Möjligheternas Stockholm - mer tunnelbana!' Det var ju bättre för såvitt ens miljöaktivism inte bara är en läpparnas bekännelse, utan i stället inställd på en holmgång med alla vankelmodiga miljökompromissarier. Kom igen, C!

Plats för eftertanke sålunda -- först vid frukostbordet, och därefter på vägen till och från Daglivs, där jag vanligen inhandlar vår mat. Bilar finns det gott om på S:t Eriksgatan -- men i vårt kvarter även en tunnelbanenedgång. Väl nere på perrongen kan man ta både den gröna och den blå linjen. Och vi -- liksom miljöborgarrådet Ulla Hamilton -- förfogar inte över bil.

Det var det, det. Hur mycket trycksaker kommer för övrigt att spridas fram till den sista valveckan i september? Och hur många kommer att ta intryck av dem? Arbetar man mest på känn, eller finns här någon eller några långsiktiga strategier? Det finns det i varje fall för Centerpartiet i Stockholm. Man har -- genom 1:e vice distriktsordförandeen Helen Tönqvist -- uttryckt det sålunda: Vi skall satsa på få personer och få frågor.

Det ger sannerligen utrymme för skilda tolkningar av hur distriksledningens agenda egentligen ser ut.
__________