Hos pessimisten i Frankfurt am Main [58]

Vad är vackrare än Stora Landsvägen längs Rhen mot Frankurt am Main? Vad är vackrare när vetefälten vitnar till skörd och solen strålar från en klarblå himmel? Ingenting, absolut ingenting! Och om har man upplevt gropiga och illa underhållna landsvägar i Sverige till övermått, så måste den hessiska diligensens mjuka gång upplevas som både barmhärtig mot kroppen och vilsam för själen.

Mina medtrafikanter och jag själv utbyter diskreta frågor och intetsägande svar. Vi är mycket formella, vilket passar mig alldeles utmärkt. Vad har då fört mig från Benediktinerklostet i Fulda och Universitetet i Marburg till metropolen Frankfurt? Det är ett sedan lång tid tillbaka avtalat sammanträffande med filosofen Arthur Schopenhauer. Hur kommer då det sig? Det började med en brevväxling och slutade paradoxalt nog i en vänlig invitation från den bitske tänkaren.

Det var visserligen inte fråga om enbart välvilja från Schopenhauers sida. Han ville inte minst förhöra sig om mina möjligheter att översätta den store Kants 'Kritik der reinen Vernuft', 'Kritik av rena förnuftet', till svenska, samtidigt som han drev en ivrig -- men tills vidare fruktlös -- kampanj i liknade ärende med slutadress till en möjlig engelskspråkig läsekrets.

Det blev för ett ögonblick tyst i vagnen. En affärsman i spannmålsbranschen bröt emellertid tystnaden med vad som kunde tyckas vara en enkel fråga till mig, nämligen denna:

'Herr Doktor, wissen Sie eigentlich was Sie tun? Säg mig doktorn, vet ni verkligen vad ni gör?'

'Wie meinen Sie eigentlich? Vad menar ni egentligen?'

'Das werden Sie wahrscheinlich verstehen, wenn Sie ... Nein, ich sage nichts mehr. Det kommer ni förmodligen att förstå, när ni ... Nej, jag säger ingenting mera.'

Men jag visste vad -- eller snarare vem -- den avbrutna varningssignalen gällde. Den gällde Arthur Schopenhauer, fixstjärnan professor Georg Wilhelm Friedrich Hegels svurne fiende (efter en kort gemensam lärartid vid Universitetet i Berlin); Arthur Schopenhauer, de tyska språkmarodörenas självutnämda kriarättare (Über die Verhünzung der deuschen Sprache, Om misshandeln av tyska språket); Arthur Schopenhauer, kvinnokarlen och kvinnoföraktaren (en tillbjudsam ung kvinna slängdes efter förrättat värv utför trappan från övervåningen med sådan kraft att hon i fallet bröt ena benet); Arthur Schopenhauer, den förmögne ungkarlen och notoriske snåljåpen; Arther Schopenhauer -- vad återstod egentligen att veta om den märklige mannen, utom hur han teddde sig när han öga mot öga utvecklade sina projekt och sitt tankegods?

Det blev tyst igen i diligensen. Inom kort var vi framme vid Römerberg och Rättvisans Brunn i centrala Frankfurt, och efter anvisning av min nyförvärvade vän spannmålshandlaren stod jag så utanför den port, på vars andra sida den ryktbare filosofen framlevde sitt stillsamma liv -- stillsamt i yttre mening, men i inre mening fyllt av bitterhet och -- det måste nog sägas -- rancuner. Varför hade inte vetenskapsamhället tagit Kants ståthållare på jorden och den nutida filosofiska forskningens ledande utövare till sitt hjärta? (Det skulle så småningom ske, och det med besked. Men ännu var det långt dit.)

Vi sitter på var sin sida om ett rökbord med skiva av ciselerad mässing och betraktar varandra i halvprofil. Hälsningsfraserna är avklarade, hälsotillstånden avverkade, det vackra vädret bekräftat, affärsdiskussionen förd till ett med naturnödvändighet något svävande slut. Arthur Schopenhauer lyfter höger hand och riktar pekfingret mot (tycker jag mig förstå) mitt hjärta.

'Mein Lieber, sind Sie wirklich glücklich?' Ungefär: 'Unge vän, är ni verkligen lycklig?' Vidare: 'Jag får det intrycket, trots att ni mycket väl vet vad det är för en värld vi lever i, trots att ni i varje fall borde veta hur fruktlös all mänsklig strävan är. Ni har ju läst mitt huvudarbete (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819, Världen som vilja och föreställning) med viss eftertanke, vad jag kan förstå. Är ni, trots att även ni måste lida av den lika blinda som oförnuftiga viljan till liv -- är ni verkligen lycklig?'

Den nu medelålders filosofen med sitt hårsvall på ömse sidor av huvudet såg plötsligt -- och för för första gången under vårt samtal -- riktigt munter ut.

'Darüber muss ich mich aber nachdenken. Det måste jag nog fundera litet över.'

'Gör inte det. Säg som det är: Ni är lycklig och kommer att vara det ända tills ni en vacker dag -- ni är ännu kanske väl ung för det -- kommer till full insikt om att just den blinda viljan till liv är någonting ont och att den enda överlevnadskonsten värd namnet är den estetiska njutningen. Spelar ni något instrument?'

'Jag spelade en gång i tiden violoncell. Men jag lade stråken på hyllan innan jag var tjugo.'

'Det var dumt gjort av er. Plocka ned stråken från hyllan när ni kommer tillbaka till Stockholm. Uppsök den bästa cellopedagog som där står att finna. Ägna er samvetsgrant åt era Tägliche Übungen (Dagliga övningar, finns i femtio versioner), ty:

'När den stora och mörka Sanningen om Livet och Människorna har vunnit fullt insteg i ert medvetande, först då kan ni finna den bästa lindring som står att finna i ensamheten tillsammans med ett musikinstrument. Jag själv har endast två vänner, mig själv och min flöjt. Det är nämligen så att det bästa sällskapet för människor på nivå är just man själv. Man bemöts av en like i fråga om begåvning och livshållning. Man blir inte motsagd av filosofskurkar från Berlin och andra petitmaîtres. Vad säger ni själv?'

Nu hade Schopehauers blåa ögon börjat blicka riktigt muntert på sin samtalpartner, som möjligen såg något bestört ut. Drev han med mig?

'Högt ärade herr doktor Schopenhauer, jag tackar för det förtroende ni har visat mig i det ni så uttrycksfullt redovisat grundliggande inslag i er tankevärld. Men jag kan varken dela er mening om le moi (jaget självt) som människans bästa vän eller -- om jag förstod er rätt -- ett instrument som den näst bästa vännen. Man är mans gamman, som ett gammalt svensk ordspråk lyder.'

'Och det menar ni verkligen?'

'Ja, det menar jag verkligen -- med förlov sagt. Man är aldrig mera den man vill vara än när man befinner sig någonstans tillsammans med andra, gärna med partivänner inom mitt parti sedan mer än tio år tillbaka, det svenska Centerpartiet. Men även ...'
_________

'Hallå, hallå! Är du vaken nu? Det är dags att kliva upp! Annars hinner jag inte bädda din säng innan jag går. Det är förresten egendomligt vad du sover länge numera, du som alltid har varit en early bird. Har du suttit igen med din center-reklam till in på småtimmarna? Jaså? Och vem tackar dig för det? Centerpartiet? Maud Olofsson? Stockhomscentern? Dick Ducklake? Innerstadscentern? Tonny Carlsson?'

'Ingen, kära du, ingen -- hitintills. Men det spelar inte så stor roll. Det kommer, tro mig, det kommer! Tänk på den store Schopenhauer ...'
__________

Sanningsproblematiken [32]

När jag var i fjortonårsåldern åhörde jag en predikan av dåvarande pastorsadjunkten (och sedermera kyrkoherden och prosten) Carl-Magnus Magnuson (1919-2009) i min dåvarande kyrka, Kungsholms Kyrka i Stockholm. Magnuson var en utmärkt predikant, och temat för hans predikan var så viktigt och intressant att det otaliga gånger under årens lopp har återkommit i min tankevärld. Temat löd i all enkelhet sålunda:

Vem är jag -- egentligen?

Det kan man aldrig riktigt veta, skulle den store professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804) ha svarat, i det han med en vältalig gest pekade på sitt monumentala huvudarbete 'Kritik der reinen Vernuft', eller på svenska 'Kritik av rena förnuftet'. Få har läst den tättryckta åttahundrasidiga volymen, och själv har jag bara läst en sammanfattning på svenska av densamma.

Hur som helst innebar publiceringen 1781 av Kants vidlyftiga betraktelse ett genombrott för den moderna kunskapsteorien. Tilltron till möjligheten av objektiva sanningar eller omdömen fick sig en törn, vars verkningar har
blivit oöverskådbara och vars idégods förts vidare till den dag som i dag är av 'kantianer' och 'nykantianer'.

Magnusons underligande bibeltext minns jag inte. Däremot minns jag mycket väl det klarläggande resonemang bibeltexten i fråga gav upphov till. Vi är i egenskap av olika personer på olika stadier längs livets väg var och en av oss inte alltid en enda helgjuten eller väl sammanhållen person. Vi är i stället åtminstone tre olika personer. Vi är för det första den vi själva anser oss vara; vi är för det andra den omvärlden anser oss vara; och vi är för det tredje den vi egentligen är. Och det kan vara eller bli problematiskt.

Det skadar inte att någon gång i månaden fundera över detta så att säga tredelade fenomen. Vem anser jag till att börja med mig själv vara? Åtskilliga memoarförfattare har mer eller mindre utförligt redovisat sina minnen och tankegångar i den saken. Problemet därvidlag är att vissa författare medvetet undviker eller tillrättalägger mer eller mindre obehagliga sanningar om dem själva, medan minnet hos andra -- försiktigt utttryckt -- är för selektivt för att det skall vara riktigt bra. (Selektivt är ju minnet under alla omständigheter -- och professor Kant nickar instämmande.)

Det finns tre memoarsviter på svenska som höjer sig över mängden. De är i tur och kvalitetsordning utgivna av författaren och predikanten Sven Lidman (1882-1960); av statsvetenskapsmannen och publicisten professor Herbert Tingsten (1896-1973); samt av författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Samtliga sviter har tillkommit mot slutet av vederbörande upphovsmans liv, och samtliga omfattar de fyra delar.

Hur rimmar då sanningen med vad den ena eller andra memoarförfattaren har att berätta? En verklig kapacitet som professor Knut Ahnlund ställde sig just den frågan med viss bävan när han satte i gång med att skriva en stort upplagd och som det skulle visa sig fullödig biografi över Sven Lidman (utkommen 1996). Ahnlund kunde till sin lättnad konstatera att Lidmans föregivna sanningslidelse inte var något slags fasad. Alla fakta som kunde kontrolleras -- och de var många -- stämde in i minsta detalj. (Den som verkligen vill lära känna livet och människorna ytterligare kan med fördel ägna några veckor åt att läsa först Ahnlunds biografi och därefter Lidmans memoarsvit, vars kvaliteter -- kortfattat utryckt -- är lika påtagliga som obeskrivbara. Ett ganska festlig sidospår utgör för övrigt avsnittet om Sven Lidman i bokförläggaren Tor Bonniers utmärkta minnesvolym 'Längesen' från 1972.)

Ivar Lo-Johanssons memoarsvit är oproblematisk. Författaren som här minns och beskriver är snarlik gossen i H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder. ('Kejsaren är ju naken'.) Om man kan tiden och har tillägnat sig förmågan till visst källkritiskt tänkande, så talar Sanningnen med stor S -- så långt det nu är möjligt efter professor Kants kritik -- emot läsaren på varje sida.

De ovan avhandlade bägge memoarförfattarna vållar sålunda den sanningssökande läsaren inga problem att tala om. Både Lidman och Lo-Johansson såg på sig själva som omgivningen i varje fall borde ha sett dem, men även som de -- i varje fall grovt sett -- verkligen var. (Den som är intresserad av stilistik bör för övrigt inte försumma att åtminstone bekanta sig med Sven Lidmans flödande och assonansrika ordkonst, och inte heller försumma att likaså bekanta sig med Ivar Lo-Johanssons stenstil med dess korta meningar och helst inga bisatser. De bägge vitt skilda stilkonsterna är lika effektiva -- men på diametralt olika sätt.)
__________

Om någon hade fått för sig att genomföra ett allmänt intelligenstest med de tre här nämnda memoarförfattarna, så kan det knappast råda någon tvekan om att Herbert Tingsten med avsevärd marginal skulle ha passerat sina bägge memoarkolleger. Och det är problematiskt.

Ty Tingsten är den som i ett så att säga moraliskt habilitationstest med de tre hade hamnat långt under sina medtävlare. Han kallade sig själv med viss belåtenhet 'moralist'. Men han var moralist i synnerhet när det gällde andra -- inte alltid och stundom inte ens i väsentligeheter när det gällde honom själv. Har sålunda begåvning och bildning egentligen föga att göra med moralisk hållning? En svala gör förvisso ingen sommar, men det kan nog ändå förhålla sig så.

Första delen av Tingstens memoarer är strålande både som tids- och människoskildring (som naturligtvis ofta sammanfaller) och motiverar bara den andraplaceringen på den här hopsnickrade prispallen. Men ju längre fram i memoarsviten man kommer, desto flera blir inte bara longörerna utan även genvägarna förbi för upphovsmannen obehagliga sanningar.

Icke desto mindre fick Tingsten utomordentligt erkännsamma recensioner för de första tre delarna av sina memoarer. Men så inträffade en knall som gav genljud i hela Kultur-Sverige.

Under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1960 anställde Tingsten -- närmare bestämt 1951 -- lyrikern och kritikern fil. dr Olof Lagercrantz som chef för kulturredaktionen, och i de senare memoardelarna från 1963 och 1964 recenserade Tingsten fortlöpande både Lagercrantz och flera andra medarbetare i tidningen. Tingsten staplade lovord på lovord över just Lagercrantz. Denne fick, sammanfattningsvis, högsta vitsord inte bara i egenskap av medarbetare, utan även i egenskap av medkännande medmänniska.

Kvittensen på lovorden uppenbarade sig när Lagercrantz recenserade den fjärde memoardelen. Han underkände inte bara memoardelen som sådan, utan även Herbert Tingsten som chef i allmänhet och som medkännande medmänniska i synnerhet. Det var ett karaktärsmord som hette duga.

Tingsten gick i svaromål, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. ('Det (här] är vidrigt.') Han bröt också det mycket generösa medarbetarkontrakt, som han efter pensionsavgången hade fått med Dagens Nyheter.

Men hade då Lagercrantz rätt -- åtminstone i det stora hela? Det hade han, men i kraft av sin överlägsna stilistiska talang hade han varit infam i överkant.

Nästa dolkstöt drabbade en död man. Tre år efter Tingstens bortgång utkom Dagens Nyheters utrikeschef -- både under och efter Tingsten -- Ulf Brandell med en 'Dagbok från DN' skriven 1960-1962. Det är en dagbok som -- dagboksförfattaren tydligen ovetande -- mest handlar om en kaotisk dagstidningsbarnkrubba med återkommande besök av en aningslös förutvarande chefredaktör, en numera äldre herre som inte visste ett smack om hur snacket om honom gick på tidningen. Det var i regel allt annat än välvilligt.

Hur kunde det vara möjligt? Om man -- som jag -- både tenterat på och av purt intresse läst in en hel del av Herbert Tingstens mycket omfattande produktion, så kan man inte annat än vitsorda att det här rör sig om en systematisk begåvning och en intellektuell skärpa av mycket stora mått. Hur kunde Tingsten i rent mänskliga termer bedra sig så till den grad som skedde? Självbilden stämde inte med omvärldens uppfattning -- och varken den ena eller den andra med den någorlunda sanna bilden av Tingsten. Hur kunde det vara möjligt? Egocentrikerns dilemma? Det är inte uteslutet.

Det bör för fullständighetens skull tilläggas att det finns olustiga fläckar även på högskoleprofessorn Tingstens vapensköld. Men det skulle föra för långt att ens summariskt redovisa dem. Det bör för fullständighetens skull ävenledes tilläggas att Olof Lagercrantz och Ulf Brandell inte hade yttrat sista ordet om fenomenet Herbert Tingsten i mänskliga termer. Det har även andra gjort -- utan att ha blivit motsagda.
__________

Det ovan sagda leder med viss ofrånkomlighet över till frågan om vilka livets djupast liggade drivkrafter egentligen är -- för mig, för dig, för alla andra, och då inte mist för oss som valt att engagera oss politiskt. Är sanningslidelsen och därmed även sanningskravet en sådan drivkraft? Och är sanningslidelsen och sanningskravet där de förekomer naturgivna eller förvärvade? Kan de vidare vara mål i sig, och är de i så fall önskvärda mål?

Sistnämnda fråga ställdes på sin spets i Hernrik Ibsens skådespel Vildanden från 1884. Ibsen besvarade där den ställda frågan med nej. Det fanns goda skäl till det. Ty Vildanden utvecklades till en ofrånkomlig tragedi på grund av en notorisk sanningssägares lidelse för sanningen -- men inte endast för egen del.

Vem är jag? Vad har det blivit av mig? Vad ville jag åstadkomma? Sådana existensiella frågor hör också de till den reflekterade människans repertoar. I hur hög grad har jag varit sann mot mig själv? I hur hög grad har jag varit sann mot andra? Spelar det egentligen någon större roll, vare sig man är politiskt engagerad (C) eller på annat håll?

Det har inte utan skäl sagts att en dåre kan fråga mer än vad tio vise män kan svara på. (När Herbert Tingsten föreläste i USA -- han var en internationell auktoritet i sitt ämne -- gjorde han den reflektionen, att det under studenternas frågestund efter föreläsningarna föreföll som om frågvisheten var negativt korrelerad till tankeskärpan hos de frågvisa. Det kan mycket väl ha förhållit sig så.) Jag avslutar därför dagens bloggpredikan med ett par strofer ur Frida-sångaren Birger Sjöbergs diktsvit 'Konferesneman', som återfinns i diktsamlingen 'Kriser och kransar' från 1926:

Så må en ärlig strävan vara staven
i tumultariskt vimmel fram till graven.

Så vill jag stödja mig på redlig önskan
att planta friskhet bland den brända grönskan.
- - -

Vem är du, lyssnare? Jag slutar fråga.
Nog att jag kämpar, nog att jag får låga!
__________

Bonuskultur-Centern [05]

Den man älskar agar man, hette det en gång i tiden. Nu har det blivit dags för litet aga. (I överförd bemärkelse naturligtvis. Aga i bemärkelsen fysisk misshandel av i synnerhet barn är sraffbart och bör också vara det.) Upprinnelsen därtill är en artikel på DN Debatt i går med följande rubrik: 'Vi vill belöna de skolor som förbättrar resultaten'.

De som lyckats prångla in den mindre välbetänkta betraktelsen på landets ledande debattsida är inga mindre än partiledaren (C) Maud Olofsson, partisekreteraren (C) Anders Flanking och riksdagsledamoten (C) samt tillika ordföranden i Riksdagens utbilningsutskott Sofia Larsen (C). De blev nu motsagda redan i dag i en hörnartikel på debattsidan författad av DN:s egen Johannes Åman.

Åman hade rubricerat sin hörnartikel med följande slagkraftiga formulering: 'Skola: Bortom morötter och piskor.' Artkeln i fråga är emellertid i det stora hela ganska poänglös. Åman likställer de tre ledande centerpartisternas approach med ett initiativ som togs av Bush-junior-administrationen och som 2002 antogs av Kongressen. Slagordet den gången var 'No child left behind' och talar för sig självt. Syftet var alltså gott: alla barn skulle oavsett delstatstillhörighet garanteras elementära färdigheter i de kärnämnen som gäller för alla länder.

Utfallet av ovannämnda beslut är oklart, likså omfattningen av de 'straff' som den amerikanska lagstiftningen enligt Åman tydligen förutskickade. Åmans poäng i sammanhanget blir därför ett slags guilt-by-associaton-resonemang. Bush-administrationen var en dålig administration. Dess 'straff' av mindre framgångsrika skolor likställs sålunda med en av de tre centerpartisterna föreslagen belöningsbonus -- en belöningsbonus i form av en 'kunskapsmiljard' till de grundskolor, som enligt objektivt mätbara kriterier skulle ha förbättrat resultatet av det pedagogiska arbete som åvilar dem.

Men det är inte där skon klämmer. Det är i stället introduktionen av rörlig ersättning -- vanligvis kallad bonus -- i en miljö där sådan ersättning helt enkelt inte hör hemma. Tanken på en sådan ersättning bottnar -- liksom den så kallade kömiljarden -- dessutom i en uttalat cynisk människosyn: det är pengar, mera pengar, mest pengar som är människans -- och sålunda även grundskolelärarens -- innersta drivkraft.

Det finns en sanning som de tre något obetänksamma artikelförfattarna (C) borde begrunda under minst en kvart, nämligen att varje god gärning -- även i bemärkelsen bättre pedagogisk gärning -- har ett egenvärde, som varken kan eller bör mätas i pengar. Och den attityden är långtifrån ny.

Om man nu bortser från de gamla grekerna och tar ett skutt ända fram till senare delen av 1700-talet -- då kan det tänkas att man stöter man på en filosof av det mera banbrytande slaget, nämligen professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804). Denne formulerade det så kallade kategoriska imperativet, vilket innebär att att var och en är skyldig att göra det goda för det godas egen skull. Ja, han sträckte sig ännu längre -- men det får bli en annan gång!
__________