Min boksamling består till ungefär åttio procent av facklitteratur och sålunda till tjugo procent av skönlitteratur. Även såtillvida är jag alltså en typisk man. Facklitteraturen avspeglar rätt troget de ämnen jag har studerat på universitetsnivå: i bokstavsordning geografi, historia, nationalekonomi och statskunskap. Men den bok saken här gäller faller inom ämnet musikhistoria, och närmare bestämt då inom dess underavdelning tonsättarbiografier.
Jag är inte sentimental när det gäller böcker, och jag äger inga i ekonomiska termer värdefulla böcker. Jag lever efter principen 'en bok in i bokhyllan -- en bok ut ut den'. Men ibland blir jag ändå tvungen att företa en mer omfattande gallring i boksamlingen. En sådan gallring har emellertid aldrig gått ut över -- och kommer heller aldrig att göra det -- de tjugo till tjugofem böcker som av emotionella skäl är nästintill heliga för mig.
I det urvalet ingår en biografi över den tyske tonsättaren Johannes Brahms (1833-1897), vars främsta verk heter 'Ein deutsches Requiem' eller på svenska 'En tysk dödsmässa'. De övriga orkesterhuvudverken i Brahms produktion är fyra symfonier (c-moll, D-dur, F-dur, e-moll), två pianokonserter (d-moll, B-dur), en dubbelkonsert för violin och violoncell (a-moll) samt en violinkonsert (D-dur), alla återkommande nummer i standardrepertoaren.
Den här aktuella tyskspråkiga biografin är på 270 sidor i normalformat och tryckt 1919. Den inrymmer förutom huvudtexten även rätt många fotografier och notexempel samt prov på Brahms' förfärliga notskrift respektive handstil i facsimile. (Notskriftsgrafologi är ett av mina många udda särintressen.) I huvudtexten samsas liv och verk i kronologisk ordning. Men det kan inte råda någon tvekan om vad som är huvudsak och vad som inte är det i framställningen. Så exempelvis ägnas tonsättarens tyska dödsmässa hela trettiosju sidor.
Just Ein deutsches Requem framfördes den 7 och 8 november 2009 i Vantörs kyrka, en egendomligt nog både relativt nybyggd och vacker kyrka som ligger på någon minuts gångavständ från Högdalens tunnelbanehållplats i Söderort. Det i stort sett utmärkta framförandet leddes av församlingens kantor Inger Nordebo Dahlkvist, orkestern var sammansatt av instrumentalister från Radioorkestern och Musikhögskolan, körstämmorna exekverades av församlingens egen kammarkör, och som solister medverkade sopranen Jeanette Bjurling och barytonisten Jesper Taube. Allt sammantaget var det här fråga en kulturgärning värd mer än enbart åhörarnas applåder. Det finns anledning att avslutningsvis återkomma till det värdeomdömet.
I programbladet återfinns en utförlig redogörelse inte bara för verket som sådant, utan även för dess något komplicerade tillkomsthistoria, vilken sistnämnda sträckte sig genom ganska många år kring decennieskiftet 1870. Det egendomliga med Ein desutsches Requiem är annars att det inte hade som texttema den latinska dödsmässan (som exempelvis protestanten Bach i H-mollmässan eller katolikerna Mozart, Vardi och Fauré i respektive bidrag till genren i fråga). I stället valde Brahms utdrag ur Luthers bibelöversättning till tyska fördelade på sju satser, i vilka sopransolisten förekommer i mellansatsen och barytonsolisten i tredje och sjätte satsen. Här nedan inledningsorden till de sju satserna, vilka ger rätt gott besked om dödsmässans inriktning och budskap:
Selig sind die da Leid tragen, denn sie sollen getröstet werden. (Matt. 5:4)
Saliga är de som bär på lidande (sörjer), ty de skall bli tröstade.
Denn alles Fleisch es ist wie Grass. (1 Petr. 1:24)
Ty allt kött (levande), det är (förgängligt) som gräs (och skall vissna)
Herr, lehre doch mich, dass ein Ende mit mir haben soll. ((Ps. 30:5-8)
Herre, lär dock mig att det (också) för mig måste bli ett slut.
Wie lieblich sind deine Wohnungen, Herr Zebaoth! (Ps. 84:2-3, 5)
Hur ljuvliga är (inte) dina boningar, Herre Sebaot!
Ihr habt nun Traurigkeit, aber ich will euch widersehen. (Joh. 16:22)
Nu har ni sorg(er), men jag skall se er åter.
Denn wir haben hier keine bleibende Statt, sondern ... (Joh. 16:22)
Ty vi har här ingen varaktig stad, utan ...
Selig sind die Toten, die in dem Herren sterben, von nun an. (Upp. 14:13)
Saliga är de döda, som i (tro på) Herren härefter dör.
Författaren till ovannämnda biografi, musikforskaren W. A. Thomas-san-Galli, hade undertecknat sitt förord till den fjärde upplagan av biografin i Berlin 1912. Han uttryckte där avslutningsvis en förhoppning om att såväl förevarande som kommande upplagor skulle värva nya vänner till Brahms musik. Förordet återkom i femte upplagan från 1919, men därjämte ett särskilt förord av hans hustru Helene Thomas-san-Galli, som året dessförinnan blivit änka.
Helene Thomas-san-Galli hade avfattat sitt tilläggsförord på särskild uppmaning av förläggaren, det i München verksamma bokförlaget R. Piper & Co. Hon meddelade där att hennes man hade dött för fosterlandet -- fürs Vaterland gestorben -- under den sista stora tyska offensiven (under första världskriget) i juni 1918 och att hans jordiska kvarlever vilade i fransk jord.
Kunde Brahms' tyska dödsmässsa ge henne lindring i sorgen? Det kan inte uteslutas. Har den kunnat ge andra änkor -- och inte minst då i de tyskspråkiga ländernas två gånger om så hårt drabbade befolkning -- den lindring i sorgen som en dödsmässa skall ge? Det kan inte heller uteslutas. Kan den ge oss sentida barn någonting utöver den rent estetiska njutningen?
Det gäller i så fall kanske inte särskilt många. Tidens informationsexplosion vad gäller adiafora och desss utmattande brus av själlöst och mekaniskt tingel-tangel förför många i deras mest formbara år. Feta löpsedelsrubriker om adiafora för dagen skymmer sikten för var man kan finns guld som inte är kattguld. Är då avkastningen av de kulturskatter som kan betraktas som äkta -- både i vårt land och i kulturländerna -- numera förunnade endast endast ett lyckligt lottat fåtal, trots att där står att finna verkliga glädjestunder och tröstegrunder i musikaliska termer?
Sannolikt är det så -- och kommer att så förbli, ända till dess politikerna vaknar upp och besinnar att de även har ett ansvar för att nivån på det musikaliska kulturutbudet i varje fall vad det offentliga beträffar inte motståndslöst sjunker ned till Elton-John-nivå, till melodifestivalnivå eller till rap, rip och rock.
Ansatser till motsatsen bör därför honoreras där de förekommer -- som exempelvis i Vantörs kyrka i Allhelgonatid 2009. Och det i synnerhet som vi lever i ett land där idrottsministern inte bara har gift sig till sitt höga ämbete, utan dessutom är ett slags 'kulturminister'. Hennes namn är med rätta inte särskilt känt och skall därför avslutningsvis nämnas här. Det är Lena Adelsohn Liljeroth.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar