'Gustav Fridolin vill in i politiken igen. Men om riksdagsdörren åter öppnas är han mån om att den inte skall stängas bakom honom -- att inte tappa fotfästet i verkligheten på Kungsholmen [i Stockholm].' Så lyder ingressen till en högintressant artikel i det senaste numret av gratistidningen Vårt Kungsholmen. Artikeln i fråga skall därför både refereras och kommenteras något här.
Den består av en intervju med den tjugosexårige miljöpartisten Gustav Fridolin, som är företagen av tidningens egen Håkan Kjellgren. Det är en angelägen artikel inte minst därför att den sätter fingret på en särdeles öm punkt i svenskt politisk liv: klyftan mellan de folkvalda å ena sidan och å den andra deras uppdragsgivare, som är folket i vidast tänkbara bemärkelse.
Fridolin invaldes som den yngste någonsin i Riksdagen vid 2002 års val och satt kvar där mandatperioden ut. Men därefter lämnade han rikspolitiken för att bli lärare vid folkhögskolan Kungsholmens Utbildningscentrum. Han arbetar där fortfarande, men samtidigt kandiderar han återigen till Riksdagen. Om dagens höga opinionssiffra för Miljöpartiet åtminstone står sig fram till valet (vilket den sannlikt gör), så är prognosen god för att Fridolin återigen kan bänka sig i skaran av de 349 män och kvinnnor som är valda ombud för Sveriges folk -- och även skall vara det.
Men vad vet de valda ombuden -- eller åtminstone majoriteten av dem -- egentligen om folket? Vad vet de som ställer upp till omval eller de som aspirerar på att vinna inträde i den illustra församlingen för första gången egentligen om folket? Vad vet de om vad som har rört sig och rör sig i folkdjupet, och inte minst då hos skarorna av utsatta och nödlidande medmänniskor? Vad vet de utöver vad massmedia mer eller mindre vinklat förmedlar i den saken -- och utöver snacket i partikanslier och andra maktens korridorer?
Det fanns ett sätt att undersöka den saken. Det var att fördjupa sig i den med tiden visserligen något osovrade biografiska uppslagsboken 'Fakta om folkvalda'. Den utgavs efter varje riksdagsval med början för mandatperioden 1982-1985. (Jag själv är upphovsman till just nämnda utgåva, vars problemtyngda tillkomst kunde vara värd en senare betraktelse och vars titel kort och gott blev Riksdagen 1982-85.)Där kunde man läsa sig till både utbildningsgång (om någon) och tidigare yrkeslivsverksamhet i opolitiska termer (om någon). Men inte längre. Vad återstår då?
Alla valda ombud för Sverieges folk bör göra som jag har valt att göra och som framgår av vänsterspalten i mina blogginlägg, nämligen presentera ett någorlunda fullständigt Curriculum Vitae. Men ett sådant CV varken skall vara eller kunna läsas som en skrytvals. Det skall bestå av sådana hårda fakta som sammantagna förmedlar dels en bild av vederbörandes intellektuella kapacitet, dels en bild av vederbörandes livserfarenhet från skilda samhällsområden.
Den typ av Curriculum Vitae jag talar om skall alltså (till skillnad från de senare utgåvorna av 'Fakta om folkvalda') inte innehålla matrikelsfakta av distriksmästerskapskaraktär. Upphovsmannen eller upphovskvinnan måste vinnlägga sig om att dra en någorlunda snäv gräns för vad som är relevant och mindre relevant i sammanhanget. Receptet blir alltså: mesta möjliga information på minsta möjliga utrymme.
Curriculum Vitae är ett latinskt uttryck. Curriculum har två grundbetydelser. Den ena grundbetydelsen är löpning eller lopp, den andra grundbetydelsen kapplöpningsbana. Vita (singularis genitiv vitae) betyder liv eller levnad. Sammantagna betyder de bägge orden sålunda levnadsbana. Och ju mer man vet om en väsentligheter i en politiskt verksam persons levnadsbana, desto säkrare omdöme kan man bilda sig om hans eller hennes kapacitet.
Väljarkåren har egentligen rätt att få veta mycket mer om de olika partiernas kandidater än vad som -- nu karikerar jag litet grand -- framgår av affischer, vilka avbildar ansikten som alla för länge sedan har sett sig mätta på, och vilka reproducerar slagord av föga kontroversiell karaktär. Eller hur?
__________
Det är för övrigt illavarslande att vissa partier anser sig måsta anlita reklambyråer för att prångla ut väljarvänliga argument med bäring för det egna partiet. Försök i stället att få tag på det brittiska marknadsföringsoraklet David Ogilvys (Ogilvy & Mather) 'Confessions of an Advertising Man'. Där återfinns följande illustration av hur man kan göra när man marknadsför det man har på hjärtat.
David Ogilvy jagade inte kunder. Det var kunder som jagade honom. Och de kunder vilkas 'account' föll på hans lott var storkunder, vilkas produkter var av sådan kvalitet att de passade hans livsstil. Han körde alltså en Rolls Royce.
Nu förhöll det sig så att ledningen för Rolls Royce skulle lansera en ny modell. Företagets verkställande direktör och chefsingenjör förevisade stolt den nya modellen för Ogilvy. Verkställande direktören talade förtjust om för Ogilvy att det enda kunde höra när motorn var uppe i varv, det var hur klockan på instrumentpanelen tickade.
Chefsingenjören reagerade med bestörtning: 'Det måste vi omgående rätta till! Så får det verkligen inte vara. Att vi inte tänkte på det! Damn it!' Men Ogilvy genmälde: 'On the contrary. Tvärtom. Låt klockan vara. Det här är det bästa säljargument jag hört på åratal!'
När annonserna för den nya Rolls-Royce-modellen dök upp i den exklusiva press, vars läsare kunde betraktas som presumtiva kunder, återfanns givetvis en bild av den nya modellen och några rader småstilta fakta om prestanda i skilda hänseenden. Men det stort upplagda huvudbudskapet löd som följer:
'Det enda man hör när motorn kör i X antal miles per timme, det är klockan på instrumentpanelen som tickar.' Got it?
__________
Nu åter till Gustav Fridolin. Hans politiska intresse tog mest av en slump fart när han var i fjortonårsåldern, och det var som redan framgått förankrat i Miljöpartiet. Han avancerade snabbt inom partihierarkin. Han kunde ha avancerat vidare till att bli en av många så kallade politiska broilers.
Men han valde bort den möjligheten. Han föredrog i stället att för några år ytterligare lära känna livet och människorna. Därmed har han inte bara gjort sig själv utan även sitt parti en stort tjänst. En gammal man lyfter gärna på sin sidenveckade för sådan politiker!
Det politiska språket är vidare ett intressant fenomen. Det finns två utmärkta handböcker i ämnet: dels filosofen och publicisten Gunnar Fredriksson 'Det politiska språket' från 1962, dels förutvarande radiokommentatorn Björn Elmbrandts 'Politikens ABC' från 1995. Sagda språk har utvecklats till ett slags den svenska samtidens nylatin. Det behärskas till fulländing av en politisk kvasielit, och det i synnnerhet när -- som så ofta är fallet i svensk politisk debatt -- man uppehåller sig vid statskamerala frågor.
De i nyspråkligt hänseende lärde bland ledande politiker behärskar som sagt sitt nylatin till fulländing. Det gäller därför för nykomlingen i kretsen att så snart som möjligt tillägna sig kunskaper i språket i fråga. Man får inte stå som ett frågetecken när styrränta och reporänta och likvidetskvoter och statsskuld i förhållande till BNP förs upp på dagordningen, inte heller när det sägs att reformförlag är 'finansierade' respektive (enligt företrädare för motståndarlägret) 'ofinansierade'. Vad fan menar han egentligen? Veni, vidi, vici? Alea iacta est? Gutta cavat lapidem non vi sed saepe cadenda. Kan han inte snacka så att en annan begriper?
En annan har nämligen en helt annan och mera jordnära syn på livet och människorna. Den politiker besitter därför en klar fördel om han eller hon fått tillfälle att lära sig att lyssna in vad som sägs på bönders och annat enkelt folks vis. Det är lika viktigt som att utan vulgära överdrifter kunna tala med bönder och annat enkelt folk på deras eget vis -- nota bene om man får tillfälle att göra sin stämma hörd.
Man får den kunskapen först om man har sett och ser sig om här i livet och inte drar sig för att öppna samspråk på lika villkor med Svensson. Man får den inte om man isolerar sig i politikens elfenbenstorn och väljer att i stället ytterligare kultivera sitt politiska nylatin.
Skalden Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) -- mångårig Ständig sekreterare i Svenska Akademien och Nobelpristagare i litteratur posthumt -- intresserade sig en del för just den här problematiken. Det har fått ett nedslag i följande vers ur hans diktsamling 'Fridolins visor' från 1898, som står står att läsa under titeln 'Sång efter skördeanden' och som - i något uppjusterad form - lyder sålunda:
Här dansar Fridolin!
Se er son, han är stark, han är fin,
och han talar med lärde män på latin,
men också med bönder på bönders sätt.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar